Ett stort problem som en del bibeltroende människor har med begreppet ”treenigheten” är att det inte finns i Bibeln. Att begreppet treenighet inte finns i Bibeln är sant, men att av den anledningen förkasta termen är både inkonsekvent och tenderar att bli ett cirkelargument.
Först det inkonsekventa:
Att inte acceptera bruk av termer som beskriver eller sammanfattar lärosatser, metoder, tillämpningar eller etiska moderna ställningstagande omöjliggör ett kommunicerade av bibliska sanningar i ett modernt eller postmodern samhälle. Bibeln använder inte ord som mission, postmodern, amodern, abort, demokrati, teokrati, teodicé, men ändå finns det bibelverser som går att tillämpa på dessa ord. Om man skall vara konsekvent går det överhuvudtaget inte att använda sig av ickebibliska illustrationer eller moderna begrepp för att förklara något från Bibeln på grund av dessa illustration och begrepp inte används i Bibeln. Treenigheten är visserligen en doktrin, men det finns andra begrepp som det också byggs upp doktriner kring av samma anledning som det gjordes med treenigheten: ex mission, ”The emergent church”, miljöfrågan, etik, messiastroende, etc., men som inte är äkta bibliska begrepp och därmed kan inte användas eftersom de är ickebibliska.
Att vara konsekvent i att inte acceptera ickebibliska begrepp som beskrivning av bibliska sanningar innebär också att vi är hindrade från att översätta Bibeln till svenska, eftersom det finns hebreiska och grekiska ord, fraser/idiomer och grammatik som det inte finns en direkt motsvarighet i svenskan. Värt att notera är att Bibelns språk inte har fötts med Bibeln, utan existerade faktiskt innan Bibeln skrevs ner (surprise!?). Ta till exempelvis favoritordet nr 1 bland oss kristna, agape (=kärlek). Detta ord var i bruk i den grekiska litteraturen och samhället långt innan Paulus i sina brev tillämpade det på Guds kärlek. I det sekulariserade hellenistiska samhället hade ordet en annan innebörd än den Paulus gav den, och fortsatte att ha det till kristendomen tog över helt. Bara för att agape var hedniskt/ickebibliskt ord hindrade det varken översättarna till Septuagintan och senare Paulus att använda sig av det … men kyrkofäderna de gjorde fel när de började på 200-talet e. Kr. föra in ordet treenighet i den kristna läran för att förklara för sin samtid vad en rad viktiga bibelställen säger om Fadern, Sonen och den helige Anden (!).
Att vara konsekvent med att inte använda utombibliska termer och begrepp för att beskriva och förklara Bibelns innehåll innebär således en bokstavstro som blir idioti och undergång för trons relevans. Min poäng är att om kommunicerandet av Bibeln skall vara relevant, förståeligt och försvarbart måste det också sökas termer, fraser och illustrationer utanför den bibliska texten för att förklara dess innehåll. Att just ”treenighet” skapar sådana problem för vissa, när samma personer för övrigt kan diskutera teologi på ett sätt som då måste betraktas som obibliskt, kan man verkligen fråga sig.
Det blir ett cirkelargument:
Resultatet av inkonsekvensen jag beskriver ovan blir en cirkelargumentation som är svår att ta sig ur. Det finns inget centralt begrepp i Bibeln för Fadern, Sonen och den helige Anden som Gud, därför måste vi hitta ett sådant begrepp utanför Bibeln, men att använda sig av ett begrepp utanför Bibeln är inte bra då det måste vara att ett bibliskt ord… .
De som förnekar Jesu Kristi gudomlighet måste visserligen förkasta treenigheten, men de som bekänner sig både till Jesu mänsklighet och gudomlighet blir förkastandet av begreppet treenighet ett cirkelargument, i alla fall tills dessa personer kan acceptera eller hitta ett nytt utombibliskt begrepp som beskriver förhållandet i den kristna gudomen. Att säga som kristen, jag tror på Fadern, Sonen och den helige Anden som Gud, men inte på treenigheten är med andra ord inget annat än att gå runt i cirklar. Och då man går i cirklar blir allt så småningom snurrigt.
Det är naturligtvis viktigt att diskutera begreppet Treenigheten, på vilket vis det adekvat beskriver en biblisk nytestamentlig lära som är bland det mest centrala i kristendomen. Men att förkasta det på grund av att det inte är ett biblisk ord och endast en lärokonstruktion av kyrkan resulterar i cirkelargumentation som inte leder någon vart.
HOS Green 
Jag håller faktiskt med. Samtidigt tycker jag att du kanske underbetonar att det finns nyanser i detta. Vissa termer, både bibliska och utombibliska, är så tungt belastade med en viss filosofisk barlast tex, att dom tillfälligt måste överges eller användas ytterst modest. Dessutom tycker jag det är problematiskt när utombibliska koncept blir CENTRALA för bibeltolkningen, det gäller både ”treenighet” och ”Emerging church”./Jonas Lundström (www.alternativ.info.se)
GillaGilla
Och naturligtvis har du rätt att det finns nyanser som jag inte diskuterade i mitt inlägg. Jag gissar att lyfta fram dessa nyanser krävs det en serie i ämnet och det är jag inte säker på att jag har energin för just nu. Men det är ett mycket intressant ämne som måste diskuteras framöver.
GillaGilla
Gudomlig treenighet, eller eg mer en samhörighet?
Har ett förslag, som för mig löser problemet och som även borde kunna hjälpa andra, just diskutionen om treenigheten som arbetsredskap och begrepp. Kalla hellre mysteriet med den s k treenigheten, ”den gudomliga samhörigheten”.
Vad menar jag? Jo, det vi har i NT 27 brev, är Gud Fadern, Guds Son och Guds Ande. Jesus är Gud Faderns Ord (Guds fulla uttryck o tanke fullt uttryckt i Messias; Kristus); Jesus är Guds Ord. Vi känner alla till de välbekanta versarna från Joh 1:1-. ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” (Guds Ord är också det namn han har i Uppenbarelseboken). Den helige Ande som ”Han” (med alla sina personliga pronomen) är Guds Ande; Faderns egen ande. Anden utgår från Fadern, gavs till Sonen, som i sin tur är den som döper i Anden. Sen Pingstdagen förmedlar Guds Församling Anden; Guds närvaro och kraft. Anden talar inte ”av sig själv”, vilket beskriver beroendeställning, eller samhörighet.
Tänk dig att det bara finns en enda Gud, men att det, om du nu vill, finns tre ”fasetter” eller ”prismor” med i det vi ”ser” om Gud i NT, varav allt ändå är en ”person” nämligen Gud skaparen, han som är Jesu Gud o vår Gud, Jesus Far och som även vi åkallar vår Far. Om man väljer att förklara Gud som ”person”, en ”gestalt” eller en ”individ” kan vara detsamma. Sonen är Gud och Anden är Gud, men det betyder inte att dessa uttryck står för två andra gudar, bredvid elller åtskilt från Gud Fadern. Sonen är är Guds Ord. Ordet manifesterat och uppenbarat är den Kristus och Messias, som blev människan Jesus från Nasaret; Marias son. Jesus avlades av den helige Ande och blev kallad ”den högstes Son”. Han var ”Kristus; kommen i köttet”, ”Ordet som blev kött”. Anden är Guds närvaro och kraft.
Varför överhuvudtaget stanna upp vid kyrkomötena från år 325? Varför inte gå längre bakåt i historien o titta närmare på hur NT apostlar uttryckte Gud; Far/Son/Ande? Man gör då helt enkelt en längre resa bara och går ännu längre bakåt i tiden, till tiden för de 27 brevens författare själva, långt före de teologiska stridigheterna på 300-600 talet, till ”den tro som en gång överlämnades till de heliga” Judas brev.
NT menar klart, att om det är Fadern som är Gud och det är denna som ständigt kopplas till Gud och som är källan o ursprunget till allt, borde vi se att den som är Sonen, är Guds ”avbild” dvs ”Guds fulla uttryck kroppsligen”. Sonen hade en ”föruttillvaro”, men som Guds Ord, men hade ännu inte uppenbarats som Son. Anden var inte ”given” som en annan hjälpare, förrän Jesus hade dött, bergravts, uppstått och satt sig på Gud Faderns högra sida, dvs hade blivit förhärligad.
Så att tala om ”treenighetsläran” som den rätta läran om Gud, är i själva verket utomapostolisk. Den klassifieras i korthet: Gud Fadern, den första personen i gudomen, Gud Sonen, den andra personen i gudomen, samt slutligen Gud Anden, den tredje personen i gudomen. Detta liknar mer en konstruktion utanför NT, vad än kyrkofäderna anser om det. Dessa tre individer anses vara helt ett o av samma väsen, men ändå helt åtskilda och olika personer i Gud. Men då Bibelns NT inta alls uttrycker sig på det viset, bör termerna ”Far/Son/Ande” hellre uttryckas på föreslagna vis.
Det är dags att en beskrivande termen ”treenighet” byts ut, för att tankarna inte ska hamna fel. Eftersom termen ”treenighet” obevekligt leder till den traditionella o klassiska synen på den kristna gudomen, som tre individuella o helt olika gudomspersoner i Gud, förordar jag att man möjligen hellre talar om en ”tre-samhörighet”. Fadern – Ordet – Anden.
Det finns två ”individer”, som lyfts fram på Tronen och det är Fadern och det är Sonen. Nu vet vi varför.
GillaGilla