Jag har just läst ut Kenneth E. Baileys bok Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15. Den ingår i  kurslitteraturen för en kurs på PTS, Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium. Bailey är också känd för sin tidigare bok Poet & Peasant and Through Peasant Eyes: A Literary-Cultural Approach to the Parables in Luke.

Bailey har spenderat över 30 år av sitt liv i Mellanöstern, och det är utifrån den erfarenheten som han har specialiserat sig på liknelserna i Lukasevangeliet. I boken Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15 fokuserar Bailey på de kanske tre mest kända av Jesu liknelser: Det förlorade fåret, Det förlorade myntet och Den förlorade sonen – en triologi med ett gemensamt tema: omvändelse.

Baileys analys av liknelserna i Luk 15 är mycket innehållsrik och insiktsfull, och i en kort reflektion över denna bok är det omöjligt för mig att ge rättvisa åt innehållet. Men jag skulle vilja lyfta fram Baileys kristologi som framträder tydligt i hans analys och tillämpning av liknelserna.

I liknelsen om det förlorade fåret, är herden Kristus; i liknelsen om det förlorade myntet är Kristus kvinnan (vilket måste ha varit en radikal identifiering på Jesu tid, med tanke på kvinnans låga sociala status i det antika samhället under nya testamentets tid); men vem är Kristus i liknelsen om den förlorade sonen?

Även om den sistnämnda liknelsen ovan har fått sitt namn från sonen som begärde sin del av arvet i förtid från sin far, är det faderns agerande genom hela liknelsen (liksom det är herden i den första liknelsen och kvinna i den andra liknelsen) som är huvudattraktionen. Men Fadern i Bibeln är Gud, så till skillnad från de första liknelserna tycks inte Kristus finnas med i den tredje liknelsen. Det är här Baileys kristologiska tolkning av den tredje liknelsen kommer in i bilden.

När fadern i liknelsen om den förlorade sonen delar ut sitt arv och en period senare från sitt hem ser den förlorade och utblottade sonen återvända, är det Fadern Gud som beskrivs. Men när fadern lämnar sitt hem springande (chock, då ansedda person inte sprang på den tiden – sådant ansågs förnedrande) för att hinna fram till sonen innan han kom in i byn (och bli dömd), blir huvudgestalten i liknelsen Jesu person, som kom för att finna, återupprätta och föra hem det förlorade. När den äldre sonen/brodern kommer hem på kvällen sker samma förändring i funktion: fadern i hemmet går ut och blir Sonen som vill finna, försona och föra hem (till festen) den förlorade äldre brodern.

I liknelsen om den förlorade sonen är Fadern och Sonen genuint ett, som Jesus själv förklarar i Joh 5:17: “Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” (ett i handling, som i liknelsen), och i Joh 10:30: “Jag och Fadern är ett” (ett i person). Så här summerar Bailey själv sin kristologi som han ser i Luk 15:

The father twice takes upon himself the form of a suffering servant who in each case offers a costly demonstration of unexpected love. The woman and the shepherd do some of the same on a lesser scale. There is a dramatic self-emptying in each case. The third parable embodies an implied one-to-one relationship between the actions of Jesus and the actions of the father in that each welcomes sinners into table fellowship. We would suggest that this unity of action also involves some form of a unity of person. (s 191)

Det finns mycket mer att lyfta fram, men här kan jag bara rekommendera dig att läsa Kenneth E. Bailey, Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15.