Egentligen finns det nog inget bra svar på vad som sker i 2 Kung 2:23–25, som helt kan tillfredsställa det moderna västerländska rättstänkandet. Det är helt enkelt svårt för oss, till och med omöjligt, att förstå det underförstådda i texten att det var Gud som sände de två björnhonorna mot barnen. Men det finns några saker i texten som kan hjälpa oss att förstå situationen bättre.
När Elisha reste från Jeriko till Betel, möttes han av flera dussin unga människor (hebreiska grundordet na’ar i texten behöver inte syfta på barn, utan ordet betyder också unga män). Man kan spekulera i vem dessa unga män var, men med tanke på hur den religiösa världen såg ut på Elishas tid, kan det vara frågan om unga falska baalsprofeter.
Deras hånande ”ge dig iväg, flintskalle”, säger ett par saker: 1) Uppmaningen att ge sig iväg antyder en spydighet att om nu Elisha var en stor profet borde han då inte ha gett sig iväg upp i himlen så som Elia hade gjort. Eftersom det inte har skett var alltså Elisha inte någon ”stor profet”; 2) Epitetet ”flintskalle” kan syfta på leprasjuka (spetälsk) som var tvingade att raka sina huvuden och var utstötta ur samhället. Men det kan också ha varit frågan om att folkhopen bara retade Elishas flintskallighet. Men eftersom seden var att män täckte sina huvuden utomhus kan inte de unga männen ha sett om Elisha var flintskallig eller inte. Det verkar alltså som om de unga männen inte bara hade lite roligt med Elisha, utan de föraktade honom som Guds profet.
Elishas förbannelse över de unga männen tror jag inte har sin orsak i stolthet, utan orsaken är de unga männens bristande respekt för Herren i deras behandling av Herrens talesman. Att det var hela 42 unga män som dödades av björnhonorna antyder att en massdemonstration hade organiserats mot Gud och Elisha.
Även om en sådan rekonstruktion av händelsen i 2 Kung 2:23–25 inte rättfärdigar i våra västerländska ögon en gudomligt initierad slakt av människoliv, kan det ändå hjälpa oss förstå situationen bättre. När vi läser en bibeltext måste vi som moderna tolkare vara medvetna om att rättstänkandet var annorlunda i antika Israel på Gamla testamentets tid, än vad det är idag. På den tiden accepterades det som hände i 2 Kung 2:23–25 som något rättfärdigt, en konsekvens av att ha varit respektlös mot Gud.
HOS Green 
Spännande!! Jag har undrat över detta och accepterat att jag inte fattar allt. Tack Stefan .
GillaGilla
Tack för din kommentar!
GillaGilla
Intressant Stefan. Vore jättekul att läsa fler GT-relaterade bloggposter, bland annat om just sådana här, för oss, svåra texter. Har just läst igenom Domarboken och det är minsann en del utmanande läsning…
Allt gott!
/Henrik Engholm
GillaGilla
Jag har faktiskt tänkt på det där med svåra texter i Gt. Vi får se framöver…
GillaGilla
Tack Stefan för detta och för en mycket intressant kurs. Absolut en av de mest intressanta kurserna jag hittills tagit del av på PTS.
Det vore intressant att få ett perspektiv på berättelsen i Andra Samulesboken kapitel 24 där David eggas till folkräkning av Gud, en räkning han sedan företar för att sedan bestraffas av Gud för att han gör det. David tycks dock själv vara medveten om att han gjort fel men det skulle vara intressant att få betrakta denna text i nya ljus. Varför begår David en synd?
/// Robert Wirehag
GillaGilla
Tack Robert för din medverkan i kursen. Om 2 Sam 24 får jag väl återkomma till, en trevlig liten utmaning.
GillaGilla
Stötte precis på en spännande hypotes angående detta stycke. David C Mitchell skriver så här (som del i en större argumentation kring Korahpsalmernas teologi):
”It is a strange tale. One always feels like one is missing the point. Is it only to tell us that Elisha had a bald patch? Or is it to show, as some say, that Israel’s prophets were tonsured? But that idea is uncorroborated elsewhere and seems hardly relevant here. Perhaps something has been overlooked. Korah basically means ‘bald’. The small boys’ taunt of ‘Baldhead’ is קֵרֵחַ—pronounced Kereah or perhaps even Koreah (קָרֵחַ, Jer. 40.8)— while ‘Korah’ is קֹרַח. Both words are identical in derivation—from קרח, ‘to make bald’ or ‘bare’—identical in unpointed script, and similar in sound. Derisory puns on names are as old as the confusion of tongues, and one would imagine that Koreah-Kereah would have been an obvious and familiar insult for Korahites, popular with urchins.
So let us imagine for a moment that Elisha was a Korahite, and known as such by reputation or appearance. He comes to Bethel, the metropolis of Jeroboam’s bull-cult (Amos 7.13). As an orthodox prophet of YHWH he would have been a strange bird there, an immediate figure of fun to the spawn of the city. So they begin their catcalls: ”Go up [to worship at our shrine], Kereah!” It must have been a great joke—even better if Elisha had a receding hairline—like shouting ”Bald one!” after a bald man called Baldwin, but with an added frisson of religious and tribal derision.
Therefore, if Kereah was a jibe against Korahite Elisha, everything clicks into place. The elusive point of the story appears. It is another showdown between the prophets of YHWH and idolatrous Israel. Elisha’s harsh reaction is explained, for they wore not laughing at his shiny pate, but at the second commandment and his tribal loyalty to it.”
Källa: Mitchell, David C. ”‘God Will Redeem My Soul from Sheol’ The Psalms of the Sons of Korah”, JSOT 30/3, 2006, s.373–4.
GillaGilla
Jag plockade fram min Zehren och läste. Kompletterar därför. Fornegyptiska källor anger antalet gudar till 42. Det finns många fler egyptiska gudanamn, men varje stad kunde ha egna namn på sådana, och då kan man få ihop många fler. Riktiga antalet skall alltså vara 42. När dyrkan av den heliga egyptiska Apistjuren fördöms i Bibeln kallas den förklenande guldkalv. Att det är 42 ”snorvalpar” som förbannades och dräptes, visar på en kamp mellan profeten och hedendomen.
Det är alltså 42 avgudar som ”dräps”, inte 42 barn. Man bör nog kunna en hel del hednisk teologi, för att kunna förstå GT. Som stridsskrift mot den dåtida hedendomen måste dess ord nödvändigtvis syfta på denna hedendom.
GillaGilla