HOS Green

Hem » Artiklar publicerade av Stefan Green

Författararkiv: Stefan Green

Vad Gud gör på bergstoppar (2)

Foto: Green

På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).

Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).

Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.

Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder: 

”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.

Nästa inlägg: Bergen

Vad Gud gör på bergstoppar (1)

Foto: Jonathan Vartiainen

I mitt förra inlägg om ”Vad Gud är” sa jag att Gud är vad han gör. Många av gudsnamnen i Bibeln har just den funktionen. Med det sagt är jag också medveten om att en del saker Gud uppmanar till eller gör (särskilt i Gamla Testamentet) är svåra att förstå, speciellt de handlingar och händelser som är förknippade med våld. Men om vi läser Bibeln i sin helhet, upptäcker vi en diskussion i Bibeln vad Gud är – vredens Gud, kärleks Gud, krigarguden, nådens Gud. Jag vill med en serie inlägg här presentera hur Gud uppenbaras när hela Bibeln tolkar gudomligheten, inte bara enstaka textavsnitt. Jag kallar denna serien för ”Vad Gud gör på bergstoppar,” eftersom nedslag på olika bergstoppar i Skriften är ett sätt att läsa Bibeln i sin helhet med syfte att fånga in det övergripande budskapet.

Mycket av det Gud gör i Bibeln sker från bergstoppar. Faktum är att vi kan läsa och förstå Bibeln genom att ta in utsikten från dessa bergstoppar. Med utsikt menar jag här det teologiska landskapet eller terrängen som breder ut sig från vart och ett av dessa toppar i en genomläsning av Skriften. Men för att ta oss, tillsammans med bibelkaraktärerna, till dessa berg innebär att vi behöver en viss insikt om tre begrepp, kunskap som också är nödvändig om det vore ett fysiskt äventyr vi gav oss ut på. Dessa tre begrepp är vandra, väg och berg och illustrerar vad en funktionell läsning innebär.

Att vandra var det vanligaste sättet att förflytta sig från en punkt till en annan på Bibelns tid. Hebreiska ordet för “vandra, gå” (הלך) används över 1500 gånger i Gamla Testamentet (GT). Förutom ordets bokstavliga innebörd har הלך fått flera hundra bildliga betydelser och är ett vanligt verb i GT för att beskriva gemenskap med Gud. Därför beskriver ordet flera bibelpersoners och Israels relation med Gud: att de skall vandra med Gud (1 Mos 5:22; 6:9; 17:1; 3 Mos 26:12; Ps 116:9; 119:45). Ordet är ett nyckelord som beskriver många sidor av livet i Bibeln, själva handlingen eller processen att leva med Gud.

Idén om vandring som själva processen att leva är viktig för att förstå försoningens och upprättelsens anspråk i Bibeln. Vandrandet i Bibelns berättelse(er) synliggör och gestaltar skulden och skammen som människan och folket bär på. Försoningen kommer genom att synden och fallenheten erkänns och bearbetas på ett ansvarsfullt sätt. Det sker också i berättelsen, något judarna lärde sig – en lärdom som fördes vidare in i den kristna tron. Försoning och upprättelse förmedlas från Guds berg, när vandraren har nått dit, en insikt som exempelvis klassikern Kristens resa av John Bunyan illustrerar med hjälp av allegorier. För många år sedan undervisade jag missbrukare i LP-verksamheten om den kristna tron med hjälp av Kristens resa, och de förstod direkt vad det innebar att finna försoning och upprättelsen genom att nå fram till Guds berg efter diverse prövningar och frestelser.

Att vandra är ett långsamt och jobbigt sätt att komma fram till målet, även om det också kan vara njutbart beroende på vädret, och ofta har vi människor inte tålamod med ett sådant sätt att resa. Mycket skall gå fort och effektivt när vi är ute, även när vi motionerar. Men om jag uttrycket mig så här. Liksom att vandra eller ta en lång promenad är att motionera och hinna njuta av omgivningen i lugn takt, är en vandring till Guds berg nödvändig för att motionera sitt andliga liv, kontemplera över livets mening och vart vi är på väg. Hur var och en gör det försöker jag inte besvara, men oavsett om det är en pilgrimsvandring eller inte så är det en andlig vandring för att söka Guds kärlek och finna försoning och förlikning.

Nästa inlägg: vägen

Vad är Gud?

Ett funktionellt sätt att läsa Bibeln kan delvis svara på den frågan (ett ämne som nu diskuteras på tidningen Dagens debattsidor.

Det sätt på vilket vi uppfattar och beskriver verkligheten berättar vilken världsbild vi är influerad av. Bland annat har västvärlden både den antika grekisk-romerska kulturen och judendomen som sin kulturella vagga. Den kristna världsbilden är influerad av båda dessa två krafter, även om den i sig själv också har sina unika drag.

Det grekisk-romerska tankesättet betonar hur något är i sig själv, dvs definierar saker och ting främst utifrån färg, storlek, form, tyngd eller kemi. Det är beskrivning och form som gäller när Gud beskrivs, och mycket av kristen teologi ser ut så idag. I grekiskt tänkande dominerar de statiska verben, som uttrycker tillstånd (existera, leva, etc) och kan inte användas som svar på frågan ”Vad hände?”.

Det hebreiska tankesättet (som har starkt påverkat både Gamla och Nya Testamentet) betonar ”göra,” dvs vad ett objekt gör, vad dess funktion är. Exempelvis bägaren i Ps. 23:5, som inte beskrivs men är en symbol för något större. I det hebreiska tänkandet dominerar således de dynamiska verben, som uttrycker förändring, aktiva handlingar eller händelser (arbeta, berätta, springa, etc). Enbart de dynamiska verben kan svara på fråga ”Vad hände?”.

Det kan uppfattas som konstgjort att skilja på grekiskt-romerskt och hebreiskt sätt att tänka, men det definierar hur vi tenderar att se på vår omgivning. Om jag exempelvis berättar för dig att jag igår köpte en ny bil, vad är det första du tänker på eller frågar mig om? Undrar du om märket, modellen, färgen, drivmedel, hur stark motorn är, eller undrar du vad jag skall använda en ny bil till, varför jag valde just en sådan bil. Jag ganska säker på att i vår värld tenderar det förra vara det första vi tänker på. I ett hebreiskt tänkande är det senare som är viktigast.

Så nu är frågan hur vi ser på Gud, oavsett om vi tro att en gudomlig skapare existerar eller inte? Är Gud en man eller kvinna, eller är Gud det han har gjort och gör genom sina självavslöjande handlingar i historien och geografin? Aposteln Johannes sa ”Gud är kärlek” på grund av vad han har gjort (se Joh 3:16) och ytterst sätt presenterar Bibeln (som också är vad den gör/lovar) vem Gud är genom det Jesus Kristus gjorde och gör.

Ps 118 – en psalm för stilla veckan

Foto: Stefan Green

Under den judiska påskmåltiden har hallelpsalmer en viktig roll (Pss 115–118, 136). Dessa psalmer från Gamla Testament är så pass betydelsefulla att de faktisk nämns i samband med Jesu sista måltid med sina lärjungar i det övre rummet – den händelse vi minns genom att fira getsemanestund på Skärtorsdagen. Men innan jag kommer in på det behöver vi förstå sammanhanget, det vill säga varför dessa psalmer sjungs mot slutet av påskmåltiden/den sista måltiden. Jag vill också lyfta fram Ps 118 som en speciell psalm för stilla veckan.

När judarna samlas för att fira påsk med en måltid dricker de fyra bägare (Helgelsebägaren, Plågobägaren, Befrielsebägaren och Lovprisningsbägaren), antingen fyra olika eller att en bägare fylls på fyra gånger. Det syftar på påsklammets blod i 2 Mos 12:7, 21–23, som blev ett räddande tecken eller märke för det förslavade israeliska folket i Egypten. Dessa fyra bägare delar upp den judiska sedermåltiden i fyra delar, och dricks speciellt för att minnas befrielsens välsignelser i 2 Mos 6:6–7. Bägaren i Bibeln symboliserar både Guds vredesbägare (för syndens straff, döden), men lika mycket frälsningens bägare när Jesus erbjuder den till sina lärjungar och till de som idag tar emot den i tro genom nattvarden. I Nya Testament representerar bägaren både Jesu död och uppståndelse – i nattvarden en bägare som är förvandlad från dom till frälsning.

I evangelierna hänvisas det till två av bägarna (Luk 22:17–18, 20) och indirekt en syftning till den sista fjärde bägaren (Mark 14:22–25), som i det övre rummet sköts på framtiden. Den kallas för lovprisningsbägaren i den judiska sedern. När den fjärde bägaren har fyllts på sjunger judarna Halel, som är Ps 115–118; 136 och bönen Nishmat. Det avslutas med orden “Vi tackar dig, Evige, vår Gud, världens Konung, som helgat oss med dina bud och bjudit oss räkna omer!” Därefter dricker alla ur den fjärde bägaren som påminner om löftet att Gud ska ta hem sitt folk. Men Jesus och lärjungarna drack inte den fjärde bägaren utan fortsatte med att sjunga lovsånger och gick sedan tillsammans till Olivberget (Matt 26:30). För judarna står hoppet till nästa år i Jerusalem och Messias återkomst, för de kristna har Messias redan kommit och de väntar istället på det Nya Jerusalem.

Ps 118 var alltså en av de lovsångspsalmer som antagligen sjöngs under påsken på Jesu tid, speciellt efter fjärde bägaren vid slutet av den judiska sedermåltiden. Det är också troligt att Jesus och lärjungarna sjöng denna psalm efter det att Herrens måltid hade instiftats. Just denna psalm måste Jesus ha tänkt mycket på under sin sista vecka innan korsfästelsen. Matteusevangeliet hänvisar till den fyra gånger: Matt 21:9 (Ps 118:25–26); Matt 21:42 (Ps 118:22–23); Matt 23:39 (Ps 118:26); Matt 26:30 (Ps 115–118). Den del av Ps 118 som Matteus hänvisar till är vv. 19–29 vilket handlar om den slutliga räddning genom Messias tillkommelse. Ps 118 kan ha varit en av de sista psalmerna han och lärjungarna sjöng tillsammans innan de lämnade övre rummet, dess text följde därför med Jesus till arresteringen i Getsemane och vars efterklang kan ha stärkt Jesus inför korsets verklighet.

Den fjärde bägaren, lovprisningsbägaren, som Jesus vägrade att dricka ur förrän den dagen när han skall dricka “det nya vinet i Guds rike” (Mark 14:22–25), är bägaren som Jesus kommer att dricka med sina egna på den messianska bröllopsfesten och därmed fullborda måltiden i det övre rummet. Måltiden i det övre rummet var ofullbordad, och den kristna nattvarden fortsätter måltiden med den tredje bägaren (Befrielsebägaren) och brödet, men det hela kommer att avslutas när Messias har tagit hem sitt folk. I sången på den slutliga festen, som i framtiden kommer ljuda genom hela himmelriket (Upp 22:17), ingår kanske Ps 118. Så, glöm inte att läsa Ps 118 i denna annorlunda påsk, att Frälsaren skall åter komma med ljus.

Holding the book in my hand!

At last I am holding the book in my hand, the book with my article ”Jerusalem as the Centre of Blessing in Isaiah 65–66 and 1 Enoch.” The volume is described in the following way:

Understanding the Spiritual Meaning of Jerusalem in Three Abrahamic Religions analyzes the historical, social and theological factors which have resulted in Jerusalem being considered a holy place in Judaism, Christianity, and Islam. It also surveys the transmission of the religious traditions related to Jerusalem. This volume centralizes both the biblical background of Jerusalem’s pivotal role as holy place and its later development in religious writings; the biblical imagery has been adapted, rewritten and modified in Second Temple Jewish writings, the New Testament, patristic and Jewish literature, and Islamic traditions. Thus, all three monotheistic religions have influenced the multifaceted, interpretive traditions which help to understand the current religious and political position of Jerusalem in the three main Abrahamic faiths.

My article is part of my PhD-studies and the editor of the book, professor Antti Laato, is my supervisor.

Nypublicerad artikel

Efter en lång väntan har jag fått en artikel publicerad i en antologi, som är baserad på en del av min uppkommande doktorsavhandling. Publiceringen sker via Brill, som i min värld är ett mycket statusfyllt förlag. Som ni ser ovan är bokens titel Understanding the Spiritual Meaning of Jerusalem in Three Abrahamic Religions, och artikelns titel är ”Jerusalem as the Centre of Blessing in Isaiah 65–66 and 1 Enoch 26:1–2.” Boken ingår bokserien ”Studies on the Children of Abraham, volyme: 6.”

Ni kan läsa mer om boken här, och ett stort tack till min professor och handledare Antti Laato som gjort detta möjligt. Publiceringen skedde den 5 aug, 2019.

Uppdatering: Boken har nu uppmärksammats av Jim Davila och av J.David Stark.

Siklag

Aerial view of Khirbet_a-Ra‘i
Photo by Emil Ajem, Israel Antiquities Authority

Arkeologer tror sig ha funnit den bibliska och filisteiska staden Siklag, som är associerad med Kung David i Gamla Testamentet. See 1 Sam 27:6; 30:1, 14, 26; 2 Sam 1:1; 4:10; 1 Krön 12:1; 12:20. Siklag nämns också i Jos 15:31; 19:5 och Neh 11:28.

Mer detaljer om upptäckten finns här. Artikeln bakom länken är publicerad av BAR, som också lyfter fram att inte alla arkeologer är övertygade om att platsen dit David flydde från Kung Saul är funnen.

En fin video om utgrävningarna av Siklag finns här att se.

Sommarläsning: Bin och människor

På vår tomt har vi sedan ett par år tillbaka två bisamhällen, och denna sommar har vi tagit över dem helt. Numera är jag biodlare tillsammans med min yngste son… eller ännu bättre, vi är biskötare i en tid när pollinerande insekter är hotade av gifter och mänsklig exploatering av skapelsen. Sedan tar vi visserligen hand om honungen, men ser till att våra bin har mat för att överleva vintern. På det viset kan bin och och människan samspela med varandra.

Foto: Stefan Green

Jag läser inte bara böcker om teologi, men annat också som fascinerar mig. En sådan bok är Lotte Möllers Bin och människor: Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker, utgiven av Norstedts.

Boken har två delar. Den första delen består av en slags dagbok med minnen från ett biår, från Januari till December. Varje kapitel, eller månad, följs också av olika teman kring bi- och biodlingshistoria. Även om man inte är biskötare, är denna del både bildande och rolig att läsa.

Den andra delen av boken handlar om nuet och binas framtid. Kommer de att överleva? Kort sagt, denna del består av olika rapporter från biodlarvärlden. Låter tråkigt? Faktiskt inte. Vi människor är beroende av bin, och andra pollinerande insekter, för vår mat. Lotte Möllers bok är både bildande och underhållande att läsa… och rikt illustrerad också. En perfekt sommarläsning i hängmattan när det surrar bland blommor och träd.

Tips: Jag skrev 2007 ett inlägg på denna blog om en arkeologisk upptäckt som visar att löfteslandet Israel i Gamla Testamentet verkligen var ett land som flödade av honung och mjölk… åtminstone det senare: https://hosgreen.com/2007/09/19/ett-land-som-flodar-av-mjolk-och-honung/

När skall jag bli tröstad? (5)

Betydelsen av tröst i Ps 119 som helhet
Jag har gjort tre iakttagelser i Ps 119 om tröst, och illustrerat det med bibliska exempel från relationen mellan Jesus och lärjungarna.

Texterna har kopplat när-frågan, nåden och hoppet till tröst. Poeten längtar efter trösten, som motiverar honom och ger honom hopp.

Men jag har medvetet presenterat dessa tre saker om tröst i Ps 119 i vad som kan tyckas vara en förväntad ordning: från frågan när skall jag bli tröstad, till upptäckten att trösten handlar om Guds nåd och till att den erbjuder hopp om framtiden. Men det är inte ordningen i Ps 119. Där kommer hoppet först (v. 50), sedan nåden/Guds åtaganden och till sist konfrontationen med när–frågan: vad blev det av med Guds nåd, kan jag då lita på att hoppet blir av?

Att landa i en fråga, och sedan inget mer konkret om tröst, är inte vad som förväntas av en fungerande tro på Gud … Eller så är det faktiskt så det fungerar, att poeten måste komma till frågan regelbundet för att kunna förnya sin relation med Gud genom att om och om igen möta trösten som Guds nåd och hopp.

Texterna i Ps 119 om tröst speglar hur vi människor fungerar i vår begränsning att förstå vad som händer med våra liv.

Vi tappar bort trösten då och då, och ställer då frågan till Gud: ”När skall jag bli tröstad?” Hur många gånger har inte vår Herre hört den frågan i våra böner? Men han vet att vi bara är människor, och vi bör också förstå det om oss själva. Trösten måste därför vara en del av det kristna församlingslivet och en av de viktiga saker som beskriver våra relationer.

När skall jag bli tröstad? Din fråga kanske ställs direkt till Gud, eller bara enbart rakt ut i luften i hopp om att det finns medmänniskor. Oavsett vad, kan du idag genom en tro på Jesus få den tröst du längtar efter, som Guds nåd för ditt liv och som ett hopp för framtiden.

När skall jag bli tröstad? (4)

Den tredje iakttagelsen om tröst in Ps 119 är:

Trots Guds nåd som tröst, fortsätter hoppet att stå i fokus då tröst inte är en magisk formel som trollar bort alla problem i livet.

Efter att poeten i Ps 119 påminner Herren om hans ord, som har gett honom hopp, förklarar han i v 50 att detta hopp “är min tröst i mitt lidande, att ditt ord ger mig liv.” Hoppet är trösten. Poetens hopp gör att trösten inte bara blir ett famlande i mörker. Om hoppet som tröst i v. 50 och v. 52, kan vi då läsa att:

a. Tröst är ett hopp som är baserad på att Herren har hållit sina löften i det förgångna och kommer att göra det i framtiden. Därför är det möjligt för poeten att finna tröst trots perioder av attacker och försvarslöshet. Han har ett ljust framtidshopp på grund av att han tänker på Guds trofasthet i förgångna.

b. Tröst är ett hopp även när döden hotar livet. Poeten säger inte rakt ut att hans liv är hotat av fiender, men trösten i hans lidande är hoppet om att Herrens ord ger honom liv – att Ordet ger honom ett hopp om liv.

c. Bibliska exempel på där trösten är hoppet om nytt liv när livets problem finns kvar. När lärjungarna möter den uppståndne Jesus: Det enda som kunde trösta lärjungarna efter Jesu död var Jesu uppståndelse. Den yttersta trösten enligt biblisk tro, är hoppet att döden inte är slutet på livet. När Petrus möter den uppståndne Jesus: Petrus var totalt nedbruten/slut efter att ha förnekat Jesus tre gånger innan korsfästelsen. Men Guds nåd hade en plan för Petrus. Vid Tiberiassjön möter Petrus den uppståndne Jesus igen, och får den tröst han säkert hoppades på – ett nytt förtroende utan löfte om att livet skulle bli lättare.

Ps 119:50, 52 handlar inte om ett hopp som sträcker sig bortom döden, men tröst som hopp har i vår kristna syn på livet sin yttersta uppfyllelse i uppståndelsen. Att upptäcka livet i både i detta liv och efter döden genom tron på Jesus Kristus är den kristna trons erbjudan av tröst till världen. Detta hopp om tröst är inte något magiskt som trollar bort alla problem du kan stöta på. Därför finns också hoppet om uppståndelsen efter döden som en framtida tröst. Detta kommer Paulus till i 2 Kor 1:9–10, efter sin utläggning om tröst i vv. 4–8 som en del av att vara trängda för Kristi skull, att Guds tröst är ytterst hoppet om uppståndelsen.

Fortsättning följer…