Stefan Green

Hem » bön

Kategoriarkiv: bön

Att be om vägledning och odelat hjärta

AI-genererad bild

För kristna som tror på Gud spelar Herrens vägledning en viktig roll för att kunna leva med ett odelat hjärta för Jesus. Hur denna vägledning ser ut är lika varierat som det finns olika människor, men gemensamt är att den kan ske genom bön, oavsett om denna bön uttrycks i ord eller inte. Ps 86 är en sådan bön, där det i v. 11 ropas efter vägledning så att bedjaren kan fortsätta att helhjärtat ”vandra” i sanningen och ”vörda” Herrens namn.

Psalm 86 ingår i en bok i Bibeln som har fått namnet Psaltaren. Denna bibelbok kan beskrivas som en samling tonsatta böner som rymmer allt från klagan till tacksägelse. Tillsammans kan de undervisa oss om vad bön är: att berätta för Herren om vår situation, men också att lovprisa och tacka honom för hans godhet i form av barmhärtighet. Ps 86 har överskriften ”Bön av David” och presenteras i själva texten just som en bön, särskilt i vers 6: ”Herre, lyssna till min bön, hör mig när jag ber.” Det är alltså verkligen en bön, väl förankrad i den bibliska traditionen.

Bönen i Ps 86 består av totalt 17 verser och kan delas in i tre delar. Var och en av dessa delar betonar det som för bönen vidare i en logisk progression. I bönens första del uttrycks en rad begäranden, konkreta böner om att Gud ska höra och svara (vv. 1–7), så att den bedjande personen får beskydd och åter får uppleva glädje. I vers 5 gör bönen en paus från sina begäranden för att i stället lyfta fram grundtryggheten i Gud, för att sedan fortsätta med sina vädjanden, som avslutas med de tillitsfulla orden ”du [Herre] kommer att svara mig” (v. 7). Här är det viktigt att påpeka att denna serie av begäranden i vv. 1–7 inte motiveras av materialistiska önskningar, utan av själslig nöd.

Den tillit till Gud som v. 7 uttrycker fungerar som en övergång från begäran till lovprisning och tacksägelse i vv. 8–13. Det är i denna del av psalmen som vers 11 återfinns. Mer exakt kan denna fas i bönen delas in i två delar: Guds unikhet (vv. 8–10) och psalmistens förtröstan på den unike Guden (vv. 11–13). Det David säger om Herrens unikhet är alltså viktigt för den tillit bönen uttrycker: att Herren är ensam Gud. Man skulle också kunna beskriva vv. 8–13 som en beskrivning av vad som kännetecknar ett liv i relation med Herren – en tacksamhet som inte låter oron dominera tillvaron.

I psalmens sista del (vv. 14–17) återgår bönen till begäran, men nu om att Gud ska handla. Dels förtydligas hotet mot David, dels understryks den tillit som tidigare uttryckts i psalmen i dessa avslutande verser. Om bedjaren är David låter han inte hotet ta över bönen, utan fokuset förblir på det som är lösningen för honom – Herrens barmhärtighet, utan att han gjort sig förtjänt av det. I sina sista begäranden vill han se tecken på allt det som uttrycker Guds godhet (vv. 16–17). Dessa sista verser visar på en bönerelation som är ärlig redan från v. 1, där David ber om Guds uppmärksamhet och agerande, samtidigt han också låter Gud vara större än det svåra han står inför. Kort sagt: förtröstan fungerar även i stormen.

Vers 11 står ut i den del av Ps 86 som betonar lovprisning och tacksamhet, eftersom även denna vers innehåller en begäran: ”Visa mig […] ge mig ett odelat hjärta […].” Frasen ”Visa mig” kan också, utifrån grundtexten, översättas med ”undervisa mig”, och frasen ”odelat hjärta” handlar ordagrant om att få hjälp med att knyta samman ett splittrat sinne så att fokuset hamnar på Guds godhet i den situation som bönen har uppstått ur. Mitt i lovprisningen, som leder till en begäran om att Gud ska handla, vill David alltså vårda sin relation till Gud.

Att Ps 86 inte bara är en klagan eller ett rop på hjälp, utan ett samtal med Gud, framgår också i v. 11. Genom hela psalmen tilltalas Gud direkt, som i en levande relation, och i v. 11 står detta personliga tilltal i centrum. Bön handlar alltså om mer än att presentera behov; det viktigaste är att vårda relationen genom att låta lovprisning och tacksamhet få en central plats i bönen.

Vers 11 uttrycker också behovet av vägledning. Människans djupaste längtan är att få riktning i livet, och för David handlar det om att lita på Gud och leva i hans verklighet. Detta är trons dynamik: vi saknar många gånger både riktning och full kärlek, men Gud, i Jesus Kristus, kan ge, förändra och upprätta det vi själva inte förmår.

I Ps 86 som bön finns en förtröstan på vad som i den hebreiska grundtexten beskrivs som Guds chesed. Guds chesed är ordet för trofast nåd, kärleksfull barmhärtighet och förlåtelse. Det åberopas i bönens alla tre delar (vv. 5, 13, 15). David ber alltså inte utifrån sin egen förmåga, utan därför att Gud är god och vill beskydda, leda och förvandla. I vers 11 ber därför David, med tillit till Herrens chesed, om ett odelat hjärta – ett liv som är sammanhållet och finner sin glädje och trygghet hos Gud.

Till sist, sanningen som efterfrågas i v. 11 är Guds ord eller vilja. Denna bön är som sagt formulerad som en begäran, men är i själva verket ett gensvar på Guds kärlek (chesed). I evangeliet blir versens begäran fullbordad för dem som ber med samma önskan om ett helgjutet hjärta, när Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6).

Vad är ett mirakel?

På bloggen Kolportören har en viktig diskussion initierats av Joachim Elsander: ”Mirakel” eller vanlig hederlig tacksamhet… . Jag tror att mycket av trovärdigheten i det kristna vittnesbördet hänger idag på hur vi troende pratar om och hävdar att Gud kan gripa in i situationer och utföra mirakel i vardagslivet.

I måndags och tisdags, när jag hade två av mina arbetsdagar på dagiset, fick jag möjlighet att lyssna på bl a ”Ring P12”. En ordentlig diskussion hade uppstått där flera ringde in och ville prata om det finns en Gud som helar. Programledaren Täppas Fogelberg avfärdade cyniskt om och om igen all tro på en helande Gud som vidskeplighet, vilket kändes ganska tråkigt. Men oavsett vad man tycker om Täppas attityd mot de som ringde in, är detta en skiljelinje som omedelbart skapar en avgrund. Det behövs mycket klokhet så att vi kristna, som tror på en levande Gud, inte framstår som löjliga och okunniga när mirakel och helande kommer upp på tapeten. Därför är Joachim Elsander initiativ så viktigt. Jag vill inte försöka föra debatten från hans blogg till detta forum, utan önskar att den fortsätter på Kolportören. Men kände ändå behov av att skriva av mig lite i frågan.

En god vän till mig och min hustru är överläkaren på SÖS i Stockholm. Hon är specialist på bröstcancer och jobbar med människor med mycket smärta i sista skedet av sina liv. Mot slutet av 90-talet berättade hon för mig att hon trodde på förbön och Guds förmåga att hela, men att hon under hela sin karriär inte sett ett enda mirakulöst helande. Visst hade hon i sitt jobb varit vittne till hur sjukdomen har gått tillbaka och på ett mystiskt sätt försvunnit, men i samtliga fall hade sjukdomen kommit tillbaka efter en period. Den naturliga förklaringen är då att läkarna hade missat eller inte kunnat se det som var kvar i kroppen. Trots ett sådant konstaterande efter många år i yrket hade vår läkarvän kvar sin tro på gudsingripande eftersom det var hennes enda hopp att någon gång slippa se allt lidande och smärta som hon mötte varje dag på sitt jobb.

Ett hopp behöver inte vara inbillning, utan en verklighet. Vi skall vara tacksamma för livet, men vara försiktiga att kalla vad som helst för ett mirakel bara för att man är troende. Framför allt skall ett gudsmirakel peka på Jesus, som Johannes säger i sitt evangelium: ”Men dessa [under och tecken] har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Om vi som troende är naiva och tolkar allt positivt som händer i livet som ett mirakel, eller ber om mirakel utan eftertanke, eller om uppmärksamheten hamnar mer på den som ber än den som skall hela, tror jag mirakel förlorar sin funktion.

Jag själv är inte heller helt säker på om jag har sett ett ögonblicksmirakel som inte på något vis går att förklara. Däremot är jag tacksam för mycket som jag i backspegeln kan uppfatta som Guds försyn i mitt liv. Trots min osäkerhet, ber jag ändå för människor för att jag äger ett hopp om att en dag slippa se lidande och orättvisa.

Judendomen i ljuset av dess högtider (2)

2. Den dagliga morgonbönen

En tradtionell jude ber tre gånger om dagen (morgon, eftermiddag, kväll).*1* I detta kapitel går Illman igenom innehållet i morgonbönen, som finns i siddurerna (”ordningarna”) och i Judiska texter I översatt av Nils Martola. Morgonbönen inleds med en rad ”preliminära böner” (Inledande böner: JT 38-42, MS 10-15, SS 10-25*2*), som följs av två ”privata” avdelningar (Birkot ha-shachar, ”böner i gryningen”: JT 42-51, MS 16-29, SS 14-22; Pesuqe’ dezimra, ”sångavsnitt”: JT 52-70, MS 30-49, SS 26-42), innan själva morgonbönen med tre huvuddelar: Shema (JT 71-77, MS 50-59, SS 42-49), Adertonbönen (JT 78-93, MS 60-76, SS 49-54, Osten-Sacken 193-227) och toraläsningen (JT 93-110, MS 80-99, SS 66-69). De enskilda bönerna har fått sina namn efter sina hebreiska inledningsord.*3*

Under punkt 2.1 till 2.6 (sid. 26–52) diskuterar Illman vad som sker kring morgonbönen, dess symboler och ritu­aler och inte minst de specifika bönernas författarskap, tillkomst och innehåll. I Illmans beskrivning av de olika bönerna blir det tydligt att bibelciterandet har en central plats i den judiska morgonbönen. Det citeras inte bara friskt från Toran, utan också från Psaltaren och Profeterna, alltså från hela hebreiska Bibeln. Att man ser i bönerna vad juden tror på och bekänner sig till är också tyd­ligt. En annan sak som står ut i Illmans beskrivning är den positiva underton i bönerna, ex den avslutande ”De sörjandes qaddish”, som är en lovprisning utan ett enda ord av klagan eller sorg!

Illman konstaterar slutligen att ”I många mindre församlingar har morgonbönen i synagogan helt fallit bort. För att den skall vara officiell krävs en minjan, dvs minst tio män över tretton år. I annat fall kan den dock hållas privat, men då utan toraläsning och qaddish-böner”.*4*

*1* Illman förklarar att ”De tre bönetiderna svarar mot de två dagliga offren vid templet plus en aftonbön som förekommit tidigare… Alla tre bönestunderna är uppbyggda kring en central bön, den s.k. Adertonbönen” (shemonœ ‘œsre). ”Under morgon- och aftonbönen är vidare bekännelsen shema‘ jisra’el (”Hör Israel”) ett centralt inslag. I morgonbönen på måndag och torsdag förekommer dessutom läsning ur tora. Kring dessa beståndsdelar grupperar sig benediktioner och psaltarpsalmer.” (Illman, 1994, 25)
*2* Malmösidduren (Siddur Avaudas Habaure) – MS; Reformerade sidduren (Sidor S’fat Emet) – SS; Judiska texter – JT.
*3* Illman, 1994, 25-26 (-52).
*4* Illman, 1994, 52.