För kristna som tror på Gud spelar Herrens vägledning en viktig roll för att kunna leva med ett odelat hjärta för Jesus. Hur denna vägledning ser ut är lika varierat som det finns olika människor, men gemensamt är att den kan ske genom bön, oavsett om denna bön uttrycks i ord eller inte. Ps 86 är en sådan bön, där det i v. 11 ropas efter vägledning så att bedjaren kan fortsätta att helhjärtat ”vandra” i sanningen och ”vörda” Herrens namn.

Visa mig, Herre, din väg,
så att jag kan vandra i din sanning.
Lär mig att helhjärtat vörda ditt namn.
(Ps 86:11)

Psalm 86 ingår i en bok i Bibeln som har fått namnet Psaltaren. Denna bibelbok kan beskrivas som en samling tonsatta böner som rymmer allt från klagan till tacksägelse. Tillsammans kan de undervisa oss om vad bön är: att berätta för Herren om vår situation, men också att lovprisa och tacka honom för hans godhet i form av barmhärtighet. Ps 86 har överskriften ”Bön av David” och presenteras i själva texten just som en bön, särskilt i vers 6: ”Herre, lyssna till min bön, hör mig när jag ber.” Det är alltså verkligen en bön, väl förankrad i den bibliska traditionen.

Bönen i Ps 86 består av totalt 17 verser och kan delas in i tre delar. Var och en av dessa delar betonar det som för bönen vidare i en logisk progression. I bönens första del uttrycks en rad begäranden, konkreta böner om att Gud ska höra och svara (vv. 1–7), så att den bedjande personen får beskydd och åter får uppleva glädje. I vers 5 gör bönen en paus från sina begäranden för att i stället lyfta fram grundtryggheten i Gud, för att sedan fortsätta med sina vädjanden, som avslutas med de tillitsfulla orden ”du [Herre] kommer att svara mig” (v. 7). Här är det viktigt att påpeka att denna serie av begäranden i vv. 1–7 inte motiveras av materialistiska önskningar, utan av själslig nöd.

Den tillit till Gud som v. 7 uttrycker fungerar som en övergång från begäran till lovprisning och tacksägelse i vv. 8–13. Det är i denna del av psalmen som vers 11 återfinns. Mer exakt kan denna fas i bönen delas in i två delar: Guds unikhet (vv. 8–10) och psalmistens förtröstan på den unike Guden (vv. 11–13). Det David säger om Herrens unikhet är alltså viktigt för den tillit bönen uttrycker: att Herren är ensam Gud. Man skulle också kunna beskriva vv. 8–13 som en beskrivning av vad som kännetecknar ett liv i relation med Herren – en tacksamhet som inte låter oron dominera tillvaron.

I psalmens sista del (vv. 14–17) återgår bönen till begäran, men nu om att Gud ska handla. Dels förtydligas hotet mot David, dels understryks den tillit som tidigare uttryckts i psalmen i dessa avslutande verser. Om bedjaren är David låter han inte hotet ta över bönen, utan fokuset förblir på det som är lösningen för honom – Herrens barmhärtighet, utan att han gjort sig förtjänt av det. I sina sista begäranden vill han se tecken på allt det som uttrycker Guds godhet (vv. 16–17). Dessa sista verser visar på en bönerelation som är ärlig redan från v. 1, där David ber om Guds uppmärksamhet och agerande, samtidigt han också låter Gud vara större än det svåra han står inför. Kort sagt: förtröstan fungerar även i stormen.

Vers 11 står ut i den del av Ps 86 som betonar lovprisning och tacksamhet, eftersom även denna vers innehåller en begäran: ”Visa mig […] ge mig ett odelat hjärta […].” Frasen ”Visa mig” kan också, utifrån grundtexten, översättas med ”undervisa mig”, och frasen ”odelat hjärta” handlar ordagrant om att få hjälp med att knyta samman ett splittrat sinne så att fokuset hamnar på Guds godhet i den situation som bönen har uppstått ur. Mitt i lovprisningen, som leder till en begäran om att Gud ska handla, vill David alltså vårda sin relation till Gud.

Att Ps 86 inte bara är en klagan eller ett rop på hjälp, utan ett samtal med Gud, framgår också i v. 11. Genom hela psalmen tilltalas Gud direkt, som i en levande relation, och i v. 11 står detta personliga tilltal i centrum. Bön handlar alltså om mer än att presentera behov; det viktigaste är att vårda relationen genom att låta lovprisning och tacksamhet få en central plats i bönen.

Vers 11 uttrycker också behovet av vägledning. Människans djupaste längtan är att få riktning i livet, och för David handlar det om att lita på Gud och leva i hans verklighet. Detta är trons dynamik: vi saknar många gånger både riktning och full kärlek, men Gud, i Jesus Kristus, kan ge, förändra och upprätta det vi själva inte förmår.

I Ps 86 som bön finns en förtröstan på vad som i den hebreiska grundtexten beskrivs som Guds chesed. Guds chesed är ordet för trofast nåd, kärleksfull barmhärtighet och förlåtelse. Det åberopas i bönens alla tre delar (vv. 5, 13, 15). David ber alltså inte utifrån sin egen förmåga, utan därför att Gud är god och vill beskydda, leda och förvandla. I vers 11 ber därför David, med tillit till Herrens chesed, om ett odelat hjärta – ett liv som är sammanhållet och finner sin glädje och trygghet hos Gud.

Till sist, sanningen som efterfrågas i v. 11 är Guds ord eller vilja. Denna bön är som sagt formulerad som en begäran, men är i själva verket ett gensvar på Guds kärlek (chesed). I evangeliet blir versens begäran fullbordad för dem som ber med samma önskan om ett helgjutet hjärta, när Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6).