Avslutning

Detta är mitt sista inlägg i serien om ensamhet i Bibeln. Jag hoppas det har gett dig som läsare något, kanske tröst, hopp eller en förklaring.

Serien har försökt visa att det finns en ensamhetens teologi. Vad som har framkommit är att en sådan bibelteologin inte är enkel att förstå, utan lika komplicerad som livet själv. Min tolkning av olika bibelsammanhang har försökt visa att det i Bibeln finns olika sorters människor, och dessa människor skaffade sig olika erfarenheter genom livet. Ensamhet är en av dessa erfarenheter, vilket illusterar att Bibelns budskap till människan inte är så stereotypt som vissa tror eller föreställer sig. Bara för att det finns stereotypa religioner, behöver inte Bibeln vara på det viset.

Människan är alltså en komplex varelse, vilket gör att också ensamheten är svår att förstå. Därför är inte Bibelns undervisning om ensamhetens kval och välsignelser svart-vit. Det finns olika former och orsaker till ensamhet, och det beror inte enbart på om man har en rätt eller fel relation med Gud. Bibeln undervisar också att den ensamma människan har en uppgift i livet, trots känslor av övergivenhet och isolering, att hon egentligen inte är ensam eftersom Gud har speciell omsorg om henne.

Det är viktigt att se att ensamhet inte behöver bero på någon speciell synd (=något fel man har gjort sig skyldig till). Ibland är ensamhet en konsekvens av synd, men det är också en del av verkligheten som inte ens Jesus skonades från.

Existentiell ensamhet

Existentiell ensamhet är den djupaste känslan av ensamhet, som för många också är andlig till sin karaktär, då människor söker något större än sig själv – en mening med livet bortom den materiella världen. I Bibeln beskrivs denna slags ensamhet som en rädsla att Gud har lämnat en. Ofta förekommer den i kombination med de andra tre formerna av ensamhet. Existentiell eller andlig ensamhet dyker sällan upp av sig själv. Istället är den vanligast orsakad av en annan kris, som gör att man känner sig andligt och existentiellt övergiven.

Ps 102 hjälper oss att förstå att andlig ensamhet hör ihop med andra former av ensamhet eller livskriser. Psalmisten är djupt bekymrad, och ropar till Gud att han inte skall dölja sitt ansikte för honom. I sin nöd befarar han att Gud inte lyssnar på honom. På grund av att han känner sig övergiven av Gud, förtorkar livet i honom, och han har börjat känna sig som en ensam fågel. Men vad har orsakat detta – vad är anledningen till att psalmisten känner sig andligt isolerad på detta vis? Förklaringen kommer i vers 9: ”Hela dagen smädar mig mina fiender. De som rasar mot mig förbannar med mitt namn.” Han känner sig förföljd och hatad, och det tolkar han felaktigt som att Gud har upphört att bryr sig om honom. Följande verserna bekräftar att han upplever det så: ”…därför att du har gripit mig och kastat mig bort” (v 10-12).

Även Jesu liv illustrerar denna bakomliggande orsak till varför många människor känner sig andligt ensamma. Under det sista dygnet fram till att han blev korsfäst, fick Jesus både erfara en påtvingad ensamhet, när lärjungarna övergav honom, och en självvald ensamhet, eftersom han valde att ensam lida för mänsklighetens synder. På korset kände han sig slutligen övergiven av Gud själv. Men var Jesus verkligen övergiven av Gud? Tidigare, under inte fullt så stressfyllda omständigheter som på korset, hade Jesus hävdat bestämt att Fadern var med honom, även när alla andra skulle överge honom (Joh 16:32). Och det enda sättet att förmå Gud lämna människan, är att bedröva honom med en total kärlekslös ovilja att lyda honom. Gjorde Jesus det? Nej, men på korset kände sig människan Jesus så totalt ensam på alla områden i livet, att han slutligen även kände sig övergiven av Gud.

Omständigheter kan få oss att uppleva andlig ensamhet, även om Gud inte på något sätt har vänt sig bort från oss (se Ps 102:13-29). När en person utsätts för extremt lidande, och livssituationen förändras till det sämre, kan tidigare goda erfarenheter glömmas bort. Elias ensamhet är ett exempel på det. Även Jobs lidande visar hur besvärliga omständigheter gör att man glömmer bort hur det var innan krisen började, och istället känner sig hemsökt av Gud.

Men existentiell ensamhet kan även bero på en självorsakad ensamhet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de hade separerat sig från Gud (Jes 27:10; Klagov 1:1). Här beskriver den andliga ensamheten Guds dom, eller syndens konsekvenser, när ett avfall från Gud har skett. Men även om det finns en verklig orsak bakom andlig ensamhet, stänger det inte ute upprättelsens möjligheter, som i Davids fall, när han ångerfullt ropar: ”Förkasta mig inte från ditt ansikte, och ta inte din helige Ande ifrån mig” (Ps 51:13).

Påtvingad ensamhet

Påtvingad ensamhet är den vanligaste formen av ensamhet i Bibeln. Den är socialt betingad och orsakad av omständigheter som den drabbade ofta inte råder över: saknad av livskamrat, vänner, syskon eller barn. Andra är påtvingad en social ensamhet på grund av att de saknar föräldrar, ett hem eller har ett handikapp. Det kan också innebära att leva som en främling i annan kultur och sammanhang än det man kommer från, eller som en främling i sin egen familj, släkt eller hushåll.

Att känna sig socialt ensam, mot sin vilja, beskrivs i Bibeln som frustrerande och glädjelöst – att inte få det stöd, tröst och skydd man behöver för att klara livets alla svängningar (Pred 4:8-12). Rikedomar hjälper inte den socialt ensamme, och livet förblir meningslöst utan en vän – ensam är stark är många gånger inte sant. Sjukdom och ålderdom (Mark 5:25-34; Pred 12:1-8) kunde göra en person ensam och utstött även på Bibelns tid. Jeremia beskriver sin plågsamma ensamhet som att vara socialt utstött och oälskad på grund av att han var en Herrens profet (Jer 15:17-18).

Innebörden att vara socialt övergiven beskrivs i Ps 25:16 och Ps 68:7. I Ps 25:16 klagar psalmisten över att han är ”ensam och betryckt.” Hans fiender hatar honom med orätt, och tydligen har han blivit övergiven av sina vänner. Men trots den påtvingade ensamheten, hoppas han på Herren. Bekräftelsen på detta hopp kommer till uttryck i Ps 68:6-7, som förklarar att de övergivna och ensamma människorna kommer att få en relation i en familj, medan de onda kommer att bli övergivna i öknen. Job blev utstött och föraktad av vänner, familj och sitt hushåll på grund av det lidande han drabbades av. Men ändå ställde han sitt hopp till Gud, att en dag ”skall jag se honom, ej som en främling” (Job 19:25-27).

Även om påtvingad ensamhet kan vara mycket jobbigt, kan vi följa Abrahams och Saras exempel som fortsatte att tro på att Gud skulle ge dem ett barn – att han är trofast och villig att välsigna våra liv. Vi måste vara villiga att vänta, tills lösningen har kommit, att inte under tiden drabbas av passivitet och glömma bort att njuta av livet (Pred 4:7-8), och att medvetet söka ut medmänniskor som villigt hjälper oss med våra bördor (Pred 4:9-12). Se dig också om efter de faderlösa, utstötta och fattiga – de kan vara vägen ut ur din egen ensamhet (se Jak 1:27).

Självorsakad ensamhet

Ensamhet kan också vara självorsakad, det vill säga orsakad av ens beteende eller attityd. Flera personer i Bibeln illustrerar den sortens ensamhet: Adam och Eva, Kain, Mose, folket Israel, Jefta, Simson, Saul och David. Om en person är på väg att bli ensam på detta vis, blir han eller hon oftast inte fullt medveten om det förrän hon står där ensam. Adam och Eva blev varnade av Gud för olydnadens konsekvenser, men det var inte förrän de drabbades av synden som de insåg att de nu var ensamma, skilda från Gud på grund av deras stolthet. Det är alltså fullt möjligt att döma sig själv till ensamhet, från Gud och från sina medmänniskor.

I Jesu liknelser om det förlorade fåret och förlorade sonen (Luk 15:1-7, 11-32), beskrivs den självorsakade ensamheten på två olika sätt. Både fåret och sonen illustrerar människans vilsenhet som syndare och hennes oförmåga att lösa sin situation. Fårets situation antyder att en person ibland kan omedvetet gå vilse i livet – full av liv, äventyrslusta och nyfikenhet kan fåret ha kommit längre och längre bort från hjorden, utan att riktigt förstå riskerna. Men plötsligt upptäckte fåret att hon var ensam och tillsynes övergiven. I den förlorade sonens fall, levde han ett slösaktigt liv tills hans tillgångar var totalt uttömda. En hungersnöd i landet han befann sig i tvingade honom att ta anställning som svinherde, vilket för en jude måste vara det mest förnedrande någon kan ägna sig åt. Trots att han var uthungrad och totalt utblottad, var det ingen som brydde sig om honom. En självorsakad ensamhet kan alltså orsakas av naivitet eller på grund av ett slösaktigt leverne.

Självorsakad ensamhet kan även bero på brist på delegering, som i Mose fall (2 Mos 18:14; 4 Mos 11:14-15, 17; 5 Mos 1:9), när han upptäckte hur ensam han var i ledartoppen – utbränd och ingen lust att leva längre. Då uppmanade Gud honom, liksom hans svärfar Jetro tidigare hade gjort (2 Mos 18:14), att delegera så att han inte behövde bära på bördan av folket ensam (4 Mos 11:16-17). Denna form av ensamhet kan också orsakas av motsträvighet och trolöshet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de separerade sig från Gud (Jes 27:10). Själviskheten är en annan anledning till ensamhet, vilket Jesus själv förklarar med vetekornet som måste dö för att inte förbli ensamt (Joh 12:24).

Hur är det att vara ensam på detta vis? Det är utbrännande, som i Mose fall. Det kan också inge rädsla (Jes 30:17) och övergivenhet (Ps 68:7). Skuldkänslor är vanliga när den ensamma personen skördar frukten av sitt handlande (1 Mos 3:7-10). Men Bibeln undervisar att den självorsakade ensamheten är möjlig att reparera. I liknelsen om det förlorade fåret, sökte herden upp det vilsna fåret och bar hem det tryggt på sina axlar. Den förlorade Sonen kom till ”besinning” och återvände hem till sin faders hus. Receptet är att lyssna på råd och uppmaningar (2 Mos 18:14), ödmjuka sig genom att tänka om (Jes 30:17-18), och upphöra vara självisk (Joh 12:24). Ensamhet kan nämligen orsakas av att man bara bryr sig om sig själv.

Den frivilliga ensamheten

Den frivilliga ensamhet är självvald och ofta den positiva formen av ensamhet, som vi alla behöver då och då, och faktiskt borde ha rätt till. Vi behöver stunder för oss själva, för att möta Gud, vara ifred för att be eller vila upp oss, för att fundera över livet, eller för att kunna arbeta effektivt. Frivillig ensamhet kan också vara nödvändig för att du inte vill associera dig med en viss kategori av människor som kan ha dåligt inflytande över dig (1 Mos 19:9; Ps 1:1), eller för att Guds kallelse för med sig sådana konsekvenser i ditt liv. Det finns många personer i Bibeln som regelbundet valde denna form av ensamhet, som exempelvis Lot, Jakob, Mose, Daniel och hans tre vänner, Jeremia och Jesus.

Jesus och lärjungarna utnyttjade ofta möjligheten att dra sig tillbaka för att vara ifred, vila upp sig, samtala och be (Matt 14:13, 23; 17:1; Mark 6:31-32; 9:2; Luk 9:18; Joh 6:15). En sådan självvald ensamhet är oerhört viktigt för att vi skall må bra som människor – en stund av stillhet för en stressad själ. Patriarken Jakobs möte med Gud i 1 Mos 32:24-32, visar att den frivilliga ensamheten ibland är nödvändig för den individuella kampen med sin Gud. Efteråt var Jakob en förändrad man (v 28, 30-31). Mose blev ombedd att ensam dra nära Herren (2 Mos 24:2-3) för att senare kunna vara förmedlare av förbundet och Guds ord till folket. Frivillig ensamhet är alltså förvandlande, förnyande, och upptäckande.

Men den frivilliga ensamheten är inte alltid lätt. 2 Pet 2:7-8 berättar att Lot ”led av de ogudaktigas utsvävande liv” i Sodom, och att ”han plågades dag efter dag i sin rättfärdiga själ.” Lot valde att isolera sig från Sodoms invånare, vilket resulterade i att han hotades till livet (1 Mos 19:9). En självvald ensamhet kan vara en skräckfylld upplevelse, vilket också fallet med profeten Elia visar oss – trots Guds dom i 1 Kung 18, förblev Baals tillbedjare övermäktiga både till antal och styrka. När Elia flydde till Horeb på grund av förföljelse kände han sig fruktansvärt ensam och rädd (1 Kung 19:10, 14). Hans ensamhet var frivillig eftersom han kunde ha anslutit sig till Baals tillbedjare.

Olika sorters ensamheter

I princip varje biblisk person, både i Gamla och Nya testamentet, kämpade med en eller flera former av ensamhet. Det antyder att ingen mänsklig varelse ungår att någon gång känna sig ensam. Eftersom Jesus själv inte skonades från ensamhet, och i många fall valde ensamhet framför det offentliga livet, kan vi också konstatera att vara ensam är inte fel i sig själv. I Adams fall upplevde han ensamhet innan synden (sådant som förstör relationer) kom in i människosläktet, eftersom han kände sig ensam redan i lustgården, innan syndafallet (1 Mos 2:18-25).

Ensamhet är istället en konsekvens av något annat – ett beslut, handling, attityd eller en situation. Vi ser det förhållandet mycket tydligt i Jesu liv – han var tvungen att dra sig tillbaka på grund av för mycket uppmärksamhet, men hans uppriktighet gjorde honom också med tiden impopulär och hans kallelse isolerade honom. Ensamhet är en del av verkligheten, därför bör kampen mot den inte först och främst handla om att till varje pris undvika den. Jesus försökte aldrig göra det, utan istället lärde han sig att leva med den.

Att vara ensam behöver alltså inte vara av ondo, utan det kan vara både konstruktivt och nödvändigt – exempelvis behovet av att ibland vara för sig själv. Trots att ensamhet många gånger i Bibeln beskrivs som att känna sig övergiven och hjälplös, och att sakna hjälp, finns det också lärdom att hämta från det. Profeten Elia fick lära sig nyttiga saker tack vare den skräckfulla ensamhet han genomled i Horeb, när han förföljd av Isebel hade flytt dit. Han lärde känna igen Guds närvaro bättre, fick en förnyad kallelse, och blev åter påmind om att han inte var ensam (1 Kung 19:10-18; se 1 Kung 18:13).

Det är i Gamla testamentet som vi finner de flesta exemplen på ensamhet. Den grundläggande betydelsen av ensamhet i denna del av Bibeln är ”separation eller avskild från något”, eller ”ensamhet, avskildhet, isolering.” Den positiva innebörden av dessa betydelser innebär separation från en fientlig värld och trygg i Gud, som i fallet med Israels folk (5 Mos 33:28, Jer 49:31), som var avskilt som Guds speciella egendomsfolk (4 Mos 23:9). Den negativa tillämpningen antyder däremot att ensamhet inte är något fridfullt, utan skapar oro och rastlöshet (1 Mos 2:18; Jes 49:21; Jer 15:71).

Bibeln beskriver olika former av ensamhet: 1) Frivillig ensamhet, 2) Självorsakad ensamhet, 3) Påtvingad ensamhet, och 4) Existentiell ensamhet. Gränsdragningarna mellan dessa olika sorters ensamheter är svåra, eftersom de i många fall går in i varandra. Resten av denna serie om ensamhet kommer att ägnas åt vad Bibeln säger om dessa olika sorters ensamheter.