HOS Green

Hem » Gud

Kategoriarkiv: Gud

Vad Gud gör på bergstoppar (4)

Fördrivningen från tempelberget Edens lustgård

Det finns en rad berg omnämnda i Bibeln som spelar viktiga roller i de bibliska berättelserna. Jag skall i mina kommande inlägg begränsa mig till att besöka fyra sådana berg som vi färdas till genom att vandra på de bibliska berättelsernas vägar. För att det skall vara möjligt måste vi snabbvandra genom texterna, för om vi håller samma tempo som Bibelns ursprungliga författare, det vill säga i den takt som de olika böckerna i Bibeln kom till, kommer det att ta oss orimligt lång tid innan vi når fram till uppenbarelsen av det fjärde berget. Vårt första berg, och startpunkten för resan, är Edens lustgård – Guds första heliga berg i Gamla Testamentet (Hes 28:11–16; 1 Mos 2:10–14), som också blev platsen för vad jag tolkar som det första förbundet i Bibeln, skapelseförbundet. Här uppfattar jag ett förbund som en överenskommelse mellan två parter och kontrollerad av villkor bestämda av den starkare parten med allvarliga konsekvenser för den svagare parten om denne bryter mot villkoren.

Vad kännetecknar då Edens lustgård som ett Guds berg? Följande kan nämnas som ger platsen funktionen av ett tempelberg där också Gud vistades:

  1. Lustgården var en helgedom/ett tempelberg: det finns inget bibelställe som säger explicit att Edens lustgård var ett tempel, men paralleller både till tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem tyder på att skapelseprocessen och lustgården i 1 Mos 1–2 var eller betraktades som en primär förebild för de senare två i 2 Mos och 1 Kung.
  2. Lustgården var en trädgård: tempel i antika Mellanöstern hade trädgårdar som var avskilda från omvärlden, sk tempelträdgårdar.
  3. Lustgården var en mötesplats: där människan erfor Guds unika närvaro (1 Mos 3:8 och 3 Mos 26:12; 5 Mos 23:14; 2 Sam 7:6–7).
  4. Lustgården var en arbetsplats för präster: om Edens lustgård fungerade som ett tempelberg så var Adam och Eva de första prästerna (1 Mos 2:15, 16–17; Hes 28:13–14, 16, 18 [se också 4:14–15, 17]; jfr 4 Mos 3:6–7, 32, 38; 18:1–17).
  5. Eden i lustgården var den första källan till vatten, som delar in världen i tre delar (1 Mos 2:10; Hes 47:1–12; Upp 22:1–2; jfr Ps 36:8–9; Jer 17:7–8, 12–13; Ps 1:2–3): de tre delarna är Eden, trädgården och den övriga världen vilket motsvarar tabernaklets/templets treindelning, dvs det allra heligaste, det heligaste och förgården. Viktigt att också notera: vattnet från Edens lustgård rann ut i världen, vilket topografiskt antyder ett berg.
  6. En plats för visdom: kunskapens träd (jämför med Lagen i förbundsarken som placerades i det allra heligaste i tabernaklet/templet och vaktades/skyddades av keruber).

Ni som är bekanta med berättelsen i 1 Mos 1–3 vet att skulden och skammen gjorde sitt intrång på detta tempelberg. Skapelseförbundet bröts och de två människorna i lustgården tvingades bort från berget och dess trädgård och ut på en livsvandring. Det visade sig att den vandringen präglades av både förbannelser och löften som påverkade mänsklighetens relation med Skaparen. Hur är det möjligt, enligt Bibeln, att ett pars syndafall kan få sådana konsekvenser? En delförklaring är att de två människorna i tempelträdgården misslyckades i sina prästerliga uppgifter, som de hade fått gudomlig befallning om: att hålla lustgården ren från skuld och skam (se 1 Mos 2:25 och konsekvensen av fallet i 3:7, 8, 9–13). De som representerade mänskligheten inför Herren blev avsatta och utvisade från Guds närhet.

Så i början av Bibelns berättelser blir människan dömd av Gud från Edens tempelberg och en resa inleds som omfattar hela Skriften. Men det var också från lustgården som de första försoningsord kom till människan. Gud gav ett löfte efter utredningen om skuld och lovade försoning (1 Mos 3:15; jfr. Rom 16:20). Han offrade också ett djurliv så att människan fick kläder som dög åt henne (1 Mos 3:21). Förvisningen av människan från Edens tempelberg kan också tolkas som en barmhärtighetshandling, då en upprättelseplan sattes i verket som får sin upplösning och förverkligande på ett annat berg långt senare i den bibliska historien. Och inte minst, efter Guds dom och innan kläderna, redogör texten för att mannen gav sin partner namnet Eva (med kommentaren: ”hon blev mor till allt levande,” 3:20), som tyder på en uppfattning att frälsning kommer via livet som kvinnan bär på och föder fram.

Nästa inlägg: Sinaiberget

Vad Gud gör på bergstoppar (3)

Foto: Jonathan Vartiainen

I Bibeln leder Gud människor till berg, särskilt sitt eget folk, eftersom Gud håller till där. En gudomlig boning liknas således funktionellt med ett berg, men innan jag utvecklar det mer måste jag konstatera att Skriften också betonar att Guds tron är i himlen. I Jes 66:1 säger Herren:

Himlen är min tron och jorden är mina fötters pall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?

Enligt Bibeln är Guds egentliga boning högre än vad vi kan uppfatta i tid och rum. Gud är helt enkelt inte begränsad av våra mänskliga sinnen eller kognitiva förmågor (se Jes 55:8–9). Även när vi åker upp i rymden, eller tittar ut i universum med hjälp av rymdteleskopet Hubble, så ser vi inte Gud. Faktum är, Gud är inte Gud om det hade varit möjligt att begränsa honom till vårt förstånd. Därför kan vi inte se vår Skapare om han inte väljer att bryta in och uppenbara sig själv. Visst är det ett mysterium som Bibeln berättar om, att Gud är samtidigt både upphöjd och bortom det materiella men också med människan ner i det lilla och visar sig för henne vid särskilda stunder – som då ofta sker på berg för att markera storhet. Det är däremot inte bara i Bibeln som berg har en viktig religiös funktion. I den kananeiska mytologin har åskguden Baal sin boning på berget Zafon, så idéen om ett kosmiskt berg på vilket Gud har sin boning var ett välbekant tema i antika Mellanöstern.

Gud väljer enligt Bibeln att kommunicera och möta människan på ett sätt som hon förstår. Därför spelar berg en viktig roll i dessa möten, inte minst på grund av topografin i den delen av Mellanöstern där de flesta händelserna i Bibeln utspelar sig. Stora förändringar skedde på dessa mötesplatser, som fick helt avgörande konsekvenser för Guds folk. Än idag har människor andliga relationer till berg, och utmaningen att besegra ett berg, dvs bestiga det, är för många den ultimata upplevelsen. I denna serie av inlägg, kommer vi att titta närmare på berg som i Bibeln är avgörande mötesplatser mellan Gud och människa. Det är ett sätt att läsa genom Bibeln och fånga in dess budskap. Exempel på sådana berg i Gamla Testamentet (GT) är Moria berg i 1 Mos 22 (se också 2 Krön 3:1) där Abraham var villig att offra sin son Isak och Olivberget i Apg 1 från vilket lärjungarna bevittnade Jesu himmelsfärd. Vad har då Guds berg i Bibeln gemensamt som gör de så speciella för möten mellan Gud och människa? Följande viktiga funktioner kan nämnas:

  1. De olika bergen för gudsmöten fungerar som en röd tråd genom Skriften, och även förbunden som ingås på dessa berg hjälper oss att strukturera Bibelns innehåll.
  2. Guds heliga berg (se Jes 65:9, 11, 25; 66:20) är en gudomlig boning från vilket Guds auktoritet strålar ut över världen. Gud är kung på sitt berg, och därifrån utgår ordning och välsignelse.
  3. I antika Mellanöstern och i GT representerar det heliga berget en urklippa, som är världens navel; ett centrum för gudsnärvaro, en tron för lag och ordning, och för universell tillbedjan, frälsning och återupprättelse. 
  4. Guds berg är ett tempel av kosmisk magnitud och fungerar som Guds tron, som navet/axeln mellan himmel och jord, och som platsen från vilket Gud styr över universum.

Synen av ett berg är mäktigt, och jag minns fortfarande tydligt min egen upplevelse när jag sommaren 1985 på nära håll såg Nordamerikas högsta berg, Denali i Alaska. I Bibelns värld har berg fått teologiska betydelser som motsvarar deras storhet. Från toppen av Guds berg, som är allra närmast himlen och där Guds absoluta närvaro måste finnas, blottläggs människans bördor. Men på dessa gudsberg erbjuds också försoning i form av samtal, tillbedjan, befrielse och återupprättelse från skuld och skam. Vi alla har berg att bestiga i våra liv, oavsett om det gäller sorgearbete eller mening med livet, och Skriften vill ge tröst att vi inte är ensamma på sådana berg.

Nästa inlägg: Edens lustgård

Vad Gud gör på bergstoppar (2)

Foto: Green

På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).

Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).

Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.

Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder: 

”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.

Nästa inlägg: Bergen

Vad Gud gör på bergstoppar (1)

Foto: Jonathan Vartiainen

I mitt förra inlägg om ”Vad Gud är” sa jag att Gud är vad han gör. Många av gudsnamnen i Bibeln har just den funktionen. Med det sagt är jag också medveten om att en del saker Gud uppmanar till eller gör (särskilt i Gamla Testamentet) är svåra att förstå, speciellt de handlingar och händelser som är förknippade med våld. Men om vi läser Bibeln i sin helhet, upptäcker vi en diskussion i Bibeln vad Gud är – vredens Gud, kärleks Gud, krigarguden, nådens Gud. Jag vill med en serie inlägg här presentera hur Gud uppenbaras när hela Bibeln tolkar gudomligheten, inte bara enstaka textavsnitt. Jag kallar denna serien för ”Vad Gud gör på bergstoppar,” eftersom nedslag på olika bergstoppar i Skriften är ett sätt att läsa Bibeln i sin helhet med syfte att fånga in det övergripande budskapet.

Mycket av det Gud gör i Bibeln sker från bergstoppar. Faktum är att vi kan läsa och förstå Bibeln genom att ta in utsikten från dessa bergstoppar. Med utsikt menar jag här det teologiska landskapet eller terrängen som breder ut sig från vart och ett av dessa toppar i en genomläsning av Skriften. Men för att ta oss, tillsammans med bibelkaraktärerna, till dessa berg innebär att vi behöver en viss insikt om tre begrepp, kunskap som också är nödvändig om det vore ett fysiskt äventyr vi gav oss ut på. Dessa tre begrepp är vandra, väg och berg och illustrerar vad en funktionell läsning innebär.

Att vandra var det vanligaste sättet att förflytta sig från en punkt till en annan på Bibelns tid. Hebreiska ordet för “vandra, gå” (הלך) används över 1500 gånger i Gamla Testamentet (GT). Förutom ordets bokstavliga innebörd har הלך fått flera hundra bildliga betydelser och är ett vanligt verb i GT för att beskriva gemenskap med Gud. Därför beskriver ordet flera bibelpersoners och Israels relation med Gud: att de skall vandra med Gud (1 Mos 5:22; 6:9; 17:1; 3 Mos 26:12; Ps 116:9; 119:45). Ordet är ett nyckelord som beskriver många sidor av livet i Bibeln, själva handlingen eller processen att leva med Gud.

Idén om vandring som själva processen att leva är viktig för att förstå försoningens och upprättelsens anspråk i Bibeln. Vandrandet i Bibelns berättelse(er) synliggör och gestaltar skulden och skammen som människan och folket bär på. Försoningen kommer genom att synden och fallenheten erkänns och bearbetas på ett ansvarsfullt sätt. Det sker också i berättelsen, något judarna lärde sig – en lärdom som fördes vidare in i den kristna tron. Försoning och upprättelse förmedlas från Guds berg, när vandraren har nått dit, en insikt som exempelvis klassikern Kristens resa av John Bunyan illustrerar med hjälp av allegorier. För många år sedan undervisade jag missbrukare i LP-verksamheten om den kristna tron med hjälp av Kristens resa, och de förstod direkt vad det innebar att finna försoning och upprättelsen genom att nå fram till Guds berg efter diverse prövningar och frestelser.

Att vandra är ett långsamt och jobbigt sätt att komma fram till målet, även om det också kan vara njutbart beroende på vädret, och ofta har vi människor inte tålamod med ett sådant sätt att resa. Mycket skall gå fort och effektivt när vi är ute, även när vi motionerar. Men om jag uttrycket mig så här. Liksom att vandra eller ta en lång promenad är att motionera och hinna njuta av omgivningen i lugn takt, är en vandring till Guds berg nödvändig för att motionera sitt andliga liv, kontemplera över livets mening och vart vi är på väg. Hur var och en gör det försöker jag inte besvara, men oavsett om det är en pilgrimsvandring eller inte så är det en andlig vandring för att söka Guds kärlek och finna försoning och förlikning.

Nästa inlägg: vägen

Vad är Gud?

Ett funktionellt sätt att läsa Bibeln kan delvis svara på den frågan (ett ämne som nu diskuteras på tidningen Dagens debattsidor.

Det sätt på vilket vi uppfattar och beskriver verkligheten berättar vilken världsbild vi är influerad av. Bland annat har västvärlden både den antika grekisk-romerska kulturen och judendomen som sin kulturella vagga. Den kristna världsbilden är influerad av båda dessa två krafter, även om den i sig själv också har sina unika drag.

Det grekisk-romerska tankesättet betonar hur något är i sig själv, dvs definierar saker och ting främst utifrån färg, storlek, form, tyngd eller kemi. Det är beskrivning och form som gäller när Gud beskrivs, och mycket av kristen teologi ser ut så idag. I grekiskt tänkande dominerar de statiska verben, som uttrycker tillstånd (existera, leva, etc) och kan inte användas som svar på frågan ”Vad hände?”.

Det hebreiska tankesättet (som har starkt påverkat både Gamla och Nya Testamentet) betonar ”göra,” dvs vad ett objekt gör, vad dess funktion är. Exempelvis bägaren i Ps. 23:5, som inte beskrivs men är en symbol för något större. I det hebreiska tänkandet dominerar således de dynamiska verben, som uttrycker förändring, aktiva handlingar eller händelser (arbeta, berätta, springa, etc). Enbart de dynamiska verben kan svara på fråga ”Vad hände?”.

Det kan uppfattas som konstgjort att skilja på grekiskt-romerskt och hebreiskt sätt att tänka, men det definierar hur vi tenderar att se på vår omgivning. Om jag exempelvis berättar för dig att jag igår köpte en ny bil, vad är det första du tänker på eller frågar mig om? Undrar du om märket, modellen, färgen, drivmedel, hur stark motorn är, eller undrar du vad jag skall använda en ny bil till, varför jag valde just en sådan bil. Jag ganska säker på att i vår värld tenderar det förra vara det första vi tänker på. I ett hebreiskt tänkande är det senare som är viktigast.

Så nu är frågan hur vi ser på Gud, oavsett om vi tro att en gudomlig skapare existerar eller inte? Är Gud en man eller kvinna, eller är Gud det han har gjort och gör genom sina självavslöjande handlingar i historien och geografin? Aposteln Johannes sa ”Gud är kärlek” på grund av vad han har gjort (se Joh 3:16) och ytterst sätt presenterar Bibeln (som också är vad den gör/lovar) vem Gud är genom det Jesus Kristus gjorde och gör.

Funktionens Gud

Den senaste tiden har evolution och gudstro diskuterats i media. Bokförlaget Libris har nyligen gett ut boken Evolutionens Gud av Francis S Collins, recenserad av Pekka Mellergård i tidningen Dagen den 15 september. Publiceringen av boken på svenska och recensionen har skapat en hel del debatt, både i tidningen Dagen och på bloggar.

Efter att ha funderat lite, ger jag mig också in leken med ett inlägg. Mitt inlägg har däremot inte som syfte att granska det som hittills har sagts om skapelsetro kontra vetenskap med anledning av Collins bok, då jag ännu inte har hunnit läsa boken. Däremot skulle jag vilja ge ett perspektiv som jag tror ligger nära hur skapelseberättelsens författare själv tänkte sig att 1 Mos 1 skulle uppfattas av de ursprungliga åhörarna och läsarna.

Bibeln måste få tala sitt eget språk, låta sig uttrykas på sina egna villkor. Ett västerländskt sätt att beskriva saker och ting med begrepp för struktur och form lär vi inte hitta i Bibeln. Vi gör ibland misstaget att läsa vissa textsammanhang som beskrivningar, när det inte var syftet med texten. Ett exempel är tabernaklet i 2 Moseboken. Istället för att uppfatta redogörelsen för tabernaklet främst som en beskrivning, behöver vi ta reda på vad de olika föremålen i tabernaklet har för funktion, vad folket gjorde med dem, vad de användes till.

Ett annat exempel finner vi i Höga Visan. Om vi läser Höga Visan beskrivande skulle vi få en ganska konstig person i kapitel 4: “Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor… Ditt hår är som en flock getter… Dina tänder är som en flock tackor… som Davids torn är din hals…”. Istället är det personligheten som beskrivs i dikten. Om vi känner till de olika sakernas funktion blir det lättare att förstå vad författaren försöker säga.

De gånger de bibliska författarna använder sig av beskrivande begrepp är för att fördjupa förståelsen av något. Beskrivningar hur personer såg ut är undantag i Bibeln (har vi inte alla undrat hur Jesus såg ut?).  Absalom hade långt hår, senare läser vi att han flyr och fastnar i ett träd på grund av sitt hår. En beskrivning finns alltså inte med för beskrivningens egen skull.

Nu till 1 Moseboken 1 – skapelseberättelsen. Vad är det för frågor texten försöker besvara? Jag föreslår att den minst viktiga frågan i texten är hur Gud skapade. De primära frågorna är istället vem Gud är, vad han skapade och varför han gjorde det.

Med andra ord, är det en västerländsk vetenskaplig beskrivning vi har i 1 Moseboken 1, eller är du villig att låta det primärt handla om funktion? Är syftet med 1 Mos 1 att informera dig om skapelseordningen och hur det såg ut, eller för att berätta för dig vad de olika sakerna i skapelseberättelsen blev till för?

Genom att upptäcka strukturen i texten ser vi tydligare vad som är ett av huvudsyftena med hur skapelsen är presenterad:
1 Första dagen – himlen
2 Andra dagen – vatten
3 Tredje dagen – jorden
1’ Fjärde dagen – vad som är i himlen
2’ Femte dagen – vad som är i vattnet
3’ Sjätte dagen – vad som är på jorden

Redogörelsen för dag 1–3 behövdes funktionellt komma före dag 4–6 i skapelseberättelsen. Himlen, vattnet och jorden var fullständigt nödvändigt för liv på jorden (något som även den moderna vetenskapen är överens om) Vi får därmed en parallellism i vår text som primärt betonar funktion.

Sedan förekommer ordet “Gud” över 20 gånger i 1 Moseboken 1. Vad säger det i funktionell bemärkelse? Det säger faktiskt en hel del om vem Gud är i en extremt polyteistisk värld, och vad Gud gjorde, men inte något om evolutionens Gud. Det sistnämnda är något vi “moderna och postmoderna” människor bråkar om.

Är det rätt att läsa in senare tankegångar i ett tidigare dokument? Skulle författaren av 1 Moseboken 1 hålla med oss idag hur vi diskuterar detta kapitel?