Hem » Inlägg märkt 'Tro'
Etikettarkiv: Tro
”Jag är med dig” – om Guds närvaro

En del människor menar att hopp och tröst, särskilt det senare, är ett uttryck för svaghet när det kopplas till en gudstro. Men Bibeln säger att vi, förutom det stöd vi kan få från familj, vänner, en församling eller samhället i form av tröst och hopp, också kan få ett stöd som är hållbart för evigt hos den som söker Gud. Den kristna tron menar att vi behöver båda sakerna för att må bra – hopp och tröst från både våra medmänniskor och från Gud, livets Skapare. Det gudomliga stödet som Gud erbjuder oss, och som alldeles för många inte har upptäckt, uttrycks i en återkommande fras i Bibeln: ”jag är med dig” eller ”jag är med er”. Denna artikel vill förklara vad dessa ord kan betyda för dig.
Löftet till Isak
En av de första gångerna i Bibeln som Gud uttalar löftet att han är med en person sker i 1 Moseboken 26. Isak uppmanas att inte dra ner till Egypten som sin far Abraham gjorde, utan istället stanna kvar där han är. Det var hungersnöd i landet, och det klokaste hade tyckts vara att ta sig till en plats där han med sitt hushåll hade bäst chans att överleva. Men Isak valde att lyssna på Guds röst när han sade: ”Jag ska vara med dig och välsigna dig” (v. 3), och han stannade kvar.
Det skulle visa sig vara rätt beslut. Senare i samma berättelse, efter en rad tvister om vattenbrunnar med en fientligt inställd lokalbefolkning, befinner sig Isak på en plats som heter Beer-Sheba. Där fann Isak, enligt Bibeln, en plats för sitt folk att bo i fred, och Gud säger till honom: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig” (v. 24).
Som i fallet med Isak vet vi nog alla att livet inte alltid är enkelt, utan består av både motgångar och framgångar – och ibland kan det kännas som mest motgångar. Men Bibeln är tydlig med att Gud vill vara med oss: löftet återkommer genom hela Bibelns historia i samband med olika, ofta mycket pressade situationer – både för Guds folk som helhet och för enskilda individer. Frasen ”jag är med er” eller ”jag är med dig” tillhör nämligen den rörelse mot försoning som är den röda tråden från Gamla testamentet till Nya testamentet.
Så när Jesus enligt Matteusevangeliet 28:16–20 möter sina lärjungar på ett berg i Galileen efter sin uppståndelse från de döda, säger han just dessa ord till dem i slutet av evangeliet: ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” (v. 20). Hans uppståndelse var och är ett bevis på hans orubbliga och varaktiga närvaro med alla som följer honom. Det gäller även dig som funderar på att tro på Jesus som Frälsare och Herre.
En plats att möta Gud
Lärjungarna kallades av Jesus till just detta berg i Galileen för att möta honom där. Det påminner om något Jesus flera gånger visade sina lärjungar: att dra sig undan för att få tid i lugn och ro tillsammans, för undervisning eller bön. Evangelierna berättar att även Jesus själv drog sig undan ibland, när han behövde det för sin egen skull. Mötet på berget i Matt 28 är förstås framför allt en sändningsscen, där Jesus ger lärjungarna sitt uppdrag – men jag tror att det även säger något om vår vardag. Ibland kan livssituationer vara så stressande att man känner sig ensam och utsatt mitt ibland människor, och då kallar Jesus oss till en plats där han kan vara ensam med oss, där vi kan möta honom som den han verkligen är – den som vill vara med oss. Där kan du finna Gud i ditt liv. Om du redan en gång har upplevt Guds kärlek, kan du på nytt förnya den närvaron genom att prioritera en stund med Jesus.
Lärjungarna trodde att Gud hade övergett dem i och med Jesu död. Men på berget fick de åter bekräftat att Gud i själva verket var med dem hela tiden. På samma sätt: när vi tror att Gud har övergett oss, är det dags att finna Gud i vårt liv igen. Men riktigt så enkelt var det inte för alla på berget: några tvivlade fortfarande (v. 17). Det fanns alltså de som tvekade och undrade om det verkligen var sant att Jesus hade uppstått från de döda. Liksom Tomas i Johannesevangeliet 20 var Jesu efterföljare inte naiva i sin entusiasm – de var frågande tills de övertygades av fakta. Först då kunde även de tillbe honom.
Det var till dessa – både de tillbedjande och de tvivlande – som Jesus sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (v. 18). Att Jesus talar med sådan auktoritet på just ett berg är ingen slump: hos Matteus är berget ofta platsen där Jesus undervisar och handlar med gudomlig auktoritet, som i bergspredikan – ett eko av hur Gud en gång gav Mose sin lag på berget Sinai. Jesus hade redan förlåtit synd och uppenbarat Gud. Nu, som uppstånden, hade han också fått all auktoritet, härlighet och makt på jorden såväl som i himlen. Inför detta faktum ställdes de tvivlande, och sannolikt anslöt sig även de till de redan tillbedjande lärjungarna.
Makt med oss, inte över oss
När Jesus säger ”jag är med er” talar han alltså som den som fått all makt i kosmos genom att ha besegrat döden. Tillbedjan springer inte ur godtrogenhet, utan ur mötet med den uppståndne Herren. Och det är just denne Herre, som nu har all makt i kosmos, som säger: ”Jag är med er alla dagar.”
Värt att notera utifrån Matt 28:20 är att Gud utövar sin makt med oss, inte över oss. Evangelierna berättar hur Gud blev människa för att vara med oss – en Immanuel (Matt 1:20–23). Nu säger den uppståndne Jesus att all den makt han fått inte ska utövas över oss, utan med oss. På samma sätt är inte heller kristna kallade av Gud att utöva makt över någon, utan att vara medvandrare till människor som behöver Jesus.
Jesu uppståndelse från de döda blev ett bevis på detta orubbliga och varaktiga löfte, som miljontals människor sedan dess har fått erfara. Att kristendomen har överlevt både sin egen svaghet och krafter som velat göra den irrelevant, visar att Gud är med sin kyrka.
Om du tvekar inför detta – liksom några gjorde på berget inför mötet med Jesus – och har svårt att släppa kontrollen för att låta Gud vara med dig, så är det förståeligt. Det kan vara ett stort steg att lita på att Gud är med dig. Men din mötesplats, där du får uppleva att Gud verkligen är med dig med sin kärlek, kan vara här och nu, eller någon annanstans. Oavsett var du befinner dig vill Gud vara med dig – redan i dag, eller när du är redo för det.
”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror

”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Joh 7:38–39
Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.
Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.
Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.
Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.
Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).
Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.
Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?
Tacksamhet är grunden för en tro utan oro

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Fil 4:6
Bibeln rymmer många uppmaningar som vill uppmuntra oss i vår vandring genom livet. En av dem finns i Filipperbrevet 4:6, där aposteln Paulus skriver: ”Gör er inga bekymmer […].” När man frågar vad den kristna tron handlar om – eller vad den erbjuder – är detta en viktig aspekt: att istället för att oroa sig för allt mellan himmel och jord, kan vi vända oss till Gud i bön, med tacksamhet, och berätta för honom vad vi behöver. Men betyder det att kristna inte tar världens problem på allvar? Eller att de istället för att agera lägger allt i Guds händer och hoppas på det bästa? Nej, en sådan tolkning missförstår Paulus. I sitt sammanhang visar han istället på en tro som är fullt medveten om livets svårigheter, men som inte låter bekymren styra. En tro som vet att Gud är närvarande – också i det svåra.
Paulus skrev till de troende i Filippi under sin första fångenskap i Rom, omkring år 60 e.Kr. (Fil 1:12–13). Han satt i husarrest för Kristi skull och väntade på rättegång (Apg 28:30). Enligt traditionen blev han frisläppt (Fil 1:23–24; 2:17, 24) och fortsatte sitt missionsresande, men senare återvände till Rom och led martyrdöden under kejsar Neros förföljelse. Filipperbrevet är ett av Paulus mest personliga brev. Det präglas av tacksamhet och värme, men också av realism. Han nämner att han både har motståndare och vänner, och att han inte vet hur rättegången kommer sluta. Ändå är tonen inte pessimistisk – tvärtom: ett genomgående tema i brevet är glädje. Det visar att den kristna tron inte är blind för det svåra, men inte heller besegrad av det. Paulus uttrycker en tro som mitt i kampen bärs av hopp, tacksamhet och förtröstan.
I kapitel 4 uppmanar Paulus de troende att stå fasta i Herren (v. 1), att leva i enighet och att hjälpa varandra (vv. 2–3). Även om vissa uppmaningar är riktade till specifika personer, är de ändå uttryck för grundläggande kristna principer. Sedan följer de välkända orden: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (v. 4). Och därefter det som kan läsas som en antivedergällnings inställning: ”Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.” (v. 5).
När Paulus säger ”Herren är nära” är det lite osäkert om han syftar på Jesu återkomst eller på att Herren alltid är nära i varje situation. Kanske tänker han på båda sakerna, för att påminna de troende i Filippi att deras framtid är tryggad trots den nuvarande svåra situationen som både han och de lever under. Det är därför Paulus kan säga: ”Gör er inga bekymmer, […] – inte för att problemen inte finns, utan för att vi inte behöver bära dem ensamma. I stället uppmanar han: be, åkalla och tacka Gud. Berätta ärligt vad ni bär på – i förtröstan på att Gud lyssnar.
Paulus uppfann inte denna tanke. Han förde vidare vad Jesus själv undervisade i sin bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Där säger Jesus: ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?” (Matt 6:25). Han avslutar med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (v. 33). Och: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer” (v. 34). Det handlar om prioriteringar. Den som söker Guds rike får perspektiv på det andra. Då kan vi, enligt Paulus, också stå fasta, vara eniga och hjälpa varandra – och på det viset glädjas och vara fördragsamma då Herren är nära även i det svåra.
Varken Jesus eller Paulus förespråkar en ansvarslös tro. Tvärtom – den kristna tron är aktiv, medmänsklig och hoppfull. Paulus visar att tron är grundad i tacksamhet. Och just tacksamhet är nyckeln i Fil 4:6: ”[…] när ni åkallar och ber, tacka då Gud […].” Det är en inbjudan till ett förhållningssätt där vi får släppa kontrollen utan att ge upp ansvar. Där vi får uttrycka vår oro – men göra det inför en Gud som är god, nära och lyssnar. Med Paulus som förebild, är Jesus troende också kallade till att uppmana varandra med uppmuntrande ord som gör livet värt att leva, som det står i efterföljande vers: ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).