Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994) finner du här.

Analys av boken

Illman visar i sin bok Judendomen i ljuset av dess högtider att flera av de judiska högtiderna i Gamla testamentet har fått delar av sin form antagligen från en icke-hebreisk bakgrund. De agrara karaktärsdragen kan med en viss säkerhet spåras till firande bland antika Israels grannfolk, som fanns i Kanaan innan Israels förfäder kom dit.

Teorier av detta slag förbli emellertid hypoteser när de blir alltför detaljerade. Men det är inte osannolikt att folk med en gemensam språkkultur (semiterna) också delade i generell bemärkelse formerna för firandet av högtider. Liksom språket inte är en uppbarelse i sig, utan en kanal för uppenbarelse, behöver inte heller högtiderna i Gt vara helt och hållit till sin form en uppenbarelse, utan en kanal för uppenbarelse.

Är det så här Gud har verkat i historien, och till sist genom Jesus Kristus? Gud kom för att bo (tabernakla) ibland oss i mänsklig form, en mänsklig form liksom språket och högtiderna är mänskliga. Men människan Jesus var mer än form, han var också en slutlig kanal för uppenbarelse om vem Gud var och vad som är Guds vilja.

Även om de judiska högtiderna har paralleller i samtida kulturer, fyllde Guds frälsningshistoria dem med ett innehåll som förmedlar unik uppenbarelse. När vi kommer in i Nya testamentet och uppenbarelsen genom Jesus Kristus, får de judiska högtiderna sin uppfyllelse. Typologiska sanningar i firandet får nytt och djupare ljus i och med frälsningshistoriens upplösning. Påsken (pæsach) är kanske det bästa exemplet på det.