Ekklesia – givandet (2) – kontexten

Problemet som bildar bakgrunden till 2 Kor 8-9 är tvåfaldigt: 1. Situationen i Jerusalemförsamlingen, 2. Paulus behöver försäkra sig om hjälpen från Korinth. Redan i 1 Kor 16:1-4 nämner Paulus behovet av en kollekt till de fattiga i Jerusalem, och i 2 Kor 8-9 förbereder sig Paulus för att komma och samla in pengarna. I Rom 15:26 säger Paulus att korinthierna (”Achaia”) är glada (gr eudokeå) över att få ge till ”de fattiga bland de heliga i Jerusalem.” Han har sagt samma sak till församlingen i Makedonien:

Egentligen är det onödigt att jag skriver till er om hjälpen till de heliga. Jag känner ju er goda vilja, och inför makedonierna skryter jag med er och säger: ”Achaia har förberett sig sedan i fjol.” Er iver har sporrat de flesta här (2 Kor 9:1-2).

Paulus uppmuntrar alltså korinthiernas generositet i 2 Kor 8-9. De har lovat att ge frikostigt, men Paulus vill vara säker på att de håller sitt löfte. Han har talat stora ord om Korinths villighet inför andra församlingar, speciellt för makedonierna, med syfte att motivera också dem att ge lika generöst som Korinth. Detta lyckas Paulus med, och nu var tiden inne för honom att återvända till Korinth tillsammans med några makedonier. Därför var Paulus lite orolig över att vad han hade sagt skulle visa sig vara tomt skryt, när han och sina makedoniska vänner anländer till Korinth:

Men jag har skickat bröderna, för att det jag sagt om er i det här sammanhanget inte skall framstå som tomt skryt, och för att ni skall visa er redo, så som jag sade. Annars får jag – för att inte tala om er själva – stå där med skam i den här saken, om några makedonier följer med mig och finner att ni inte är förberedda. Därför har jag ansett det nödvändigt att be bröderna resa till er i förväg och redan nu ordna med den rikliga gåvan som ni har utlovat, så att den kan ligga färdig och visa att ni ger rikligt och inte motvilligt (2 Kor 9:3-5).

Den plötsliga förändringen i tonen i 2 Kor 10-13 antyder att dessa kapitel ursprungligen kan ha varit ett separat brev. I så fall skickade Paulus iväg Titus till Korinth (9:16-24) med kapitel 1-9 (Paulus fjärde brev till Korinth), och i 12:18 är Titus tillbaka med dåliga nyheter om vad som har hänt där, om de så kallade ”superapostlarna”. Paulus skriver ett femte brev (kapitel 10-13), där han uttrycker stor oro över denna utveckling, vilket innebar att också den utlovade kollekten kunde vara i fara. Men Paulus tänker fortfarande återvända till Korinth (12:14) för att fullfölja sina reseplaner. Nu hade han ytterligare ett skäl att besöka dem.

Summering: Paulus undervisning i 2 Kor 8-9 om givandet i ekklesia är formulerat i 9:1-5. Paulus har berättat för makedonierna om korinthiernas villighet. Hans skryt har i sin tur motiverat villigheten hos makedonierna att ge mer än vad de egentligen förmådde. På grund av detta vill Paulus vara säker på att hans skryt inte är tomt, speciellt när han tillsammans med kristna från Makedonien, snart skall besöka Korinth. Paulus skriver till de troende i Korinth för att förbereda dem för sitt besök.

Fortsättning följer…

Ekklesia – givandet (1)

I min serie om Nya testamentets ekklesia har jag diskuterat olika bibelsammanhang som karaktäriserar den frambrytande urförsamlingen. Jag har försökt förklara vad begreppet ekklesia (=församling) står för i ett nytestamentligt sammanhang, och sedan illustrerar detta med en analys hur utväljandet av ledare kan ha gått till i ekklesia. Kopplat till ekklesia är också givandet, och för att förstå detta bättre är en analys av 2 Kor. 8-9 en bra utgångspunkt. I detta sammanhang finner vi bland annat det grekiska ordet cheirotoneo i 2 Kor. 8:19, som jag kortfattat hänvisar till i min analys av Apg. 14:23:

Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19.

Så här lyder Paulus ord i 2 Kor. 8:18-19:

I hans [Titus] sällskap har jag skickat den andre brodern. Hans arbete för evangeliet får beröm i alla församlingar [ekklesia], ja inte bara det, församlingarna [ekklesia] har utsett [cheirotoneo] honom till att vara min följeslagare när jag till Herrens ära och för att visa min goda vilja tar hand om den här kärleksgåvan.

Temat för denna omgång inlägg om den framträngande urförsamlingen ekklesia är givandet, vilket känns angeläget av flera skäl. Jag har redan förklarat att den nytestamentliga uppfattningen om församlingens roll innebar att hela det kristna livet skedde inom ramen för ekklesia, vilket också gällde givandet. 2 Kor 8-9, visar att insamlandet av pengar för behov skedde i den lokala ekklesia, inte utanför. 2 Kor 8:18-19 visar att offrandet skedde med ansvar och med full insyn (förståelse) hos givarna i ekklesia.

Det innebär i så fall att organisationer med kristen verksamhet använder sig av obibliska metoder när de riktar sig direkt till troende för pengar, istället för att få sitt finansiella stöd från en eller flera lokala ekklesiån. Det innebär också att det ekonomiska stödet från staten, som den moderna kristna församlingen har gjort sig beroende av istället för att vara beroende varandra inom ekklesia, saknar stöd i Bibeln.

Vad som är rätt eller fel om hur moderna kristna församlingar och samfund tar emot ekonomiskt stöd går jag inte in på närmare i denna serie. Det kan bero på vilken verksamhet det handlar om och den annorlunda kontext vi lever idag i jämförelse med de första kristna, men det jag konstaterar är att insamlingen till behov i ekklesia skedde inom ekklesia under den period när den nytestamentliga urförsamlingen trängde fram. Frågan är vem församlingen är mest beroende av idag?

Förhållandet mellan tro och pengar är ett känsligt område, och det bör fortsätta vara så, annars är risken stor att felaktiga relationer till pengar uppstår. Jag tror inte det är nödvändigt att här räkna upp vad hunger efter pengar kan ställa till med, samtidigt som pengar ändå behövs för att bedriva verksamhet. Syftet med denna serieomgång är att exegetiskt granska bibelteologin kring givandet i ekklesia utifrån 2 Kor. 8-9. Den etiska aspekten av pengar är absolut inte oviktig (tvärtom i högsta grad), men får bli en annan fråga.

Fortsättning följer …

Ekklesia – delaktighet

Om evangeliet ska ha framgång i vår tid är det viktigare än någonsin att varje troende är delaktig i Guds verk. Det är så ekklesia (=församling) är tänkt att fungera enligt Paulus. Här kommer den bibliska formen av demokrati in i bilden. Det finns och har funnits olika former av demokrati i världshistorien, därför är det viktigt att inte förväxla sekulariserad demokrati med den bibliska ekklesia demokratin. Biblisk ekklesia demokrati kan inte heller likställas med föreningsdemokrati, av det enkla skälet att en ordförande eller pastor inte ens är huvudet eller högste herden (=förste pastorn) i den lokala församlingen. Kristus är det (1 Pet 5:4).

Jag har fokuserat på hur ledare bör tillsättas, och jag kan konstatera att ledare fanns i den frambrytande urförsamlingen, och nya tillsattes som komplement till apostlarna, men också för att ta över efter de första apostlarna. När det finns ledare uppstår otvunget strukturer, därför är det avgörande hur utväljandet går till för att förtroendet mellan medlemmen och ledarskapet i ekklesia skall hålla. Det är också nödvändigt att ekklesias medlemmar har kontinuerlig insyn i ledarskapets arbete. Begreppet ekklesia och en rad bibelställen i Nya testamentet förklarar hur sådant var tänkt att fungera.

Är verkligen struktur nödvändigt? Fanns det verkligen något sådant i den nytestamentliga församlingen? Var inte urförsamlingen platt i sin ledarstruktur? Platt var det inte, eftersom Jesu apostlar fanns där, och plattar blev den inte efter apostlarna. Ledarskap skapar en ordning, men den bibliska ordningen var inte en makthierarki. Jesu apostlar var en unik grupp, bredvid och efter dem kom nya ledare, men kallelsen och uppgiften var att tjäna inte att utöva makt över ekklesia. Det finns bara en som har rätten att utöva makt, och det är Gud.

Idag kan vi konstatera att många kristna inte har förtroende för sina andliga ledare (eller skall vi beskriva dem som förebilder i att tjäna och bygga upp?). Förtroendekriser uppstår när människor inte kan identifiera sig med sina ledare längre, när inte fåret och herden möts och lever tillsammans längre, när en ledare inte uppfattas som en person av folket. Sådant skapar förtroendeklyftor, dvs makthierarkin skapar ett särskilt exklusivt ekklesia inom ekklesia, och det är inte vad Bibeln tycks undervisa om.

Jag upplever att Nya testamentet i Bibeln undervisar en särskild form av demokrati mellan människor i församlingen, där samtidigt teokrati råder mellan Gud och människa. Är detta som att blanda olja och vatten? Jag tror inte det. Det finns gott om exempel i Bibeln på samspel mellan Gud och mänsklig rationalism i form av planering och organisation. Ytterst är församlingen Guds församling, och ledarskapet utväljs först och främst av honom. Men för att Guds vilja skall bli tydlig behövs samtidigt den demokratiska processen så att inte en lite grupp, utan insyn från ekklesia, bestämmer över resten av Kristi kropp.

Livet i ekklesia är alltså ett samspel mellan Guds suveränitet och varje troendes delaktighet i Guds verk. Detta gör Kristi församling unik i jämförelse med annan vanlig föreningsverksamhet. I den bibliska modellen utser inte ledare själva nya ledare, det gör församlingen. Om läran och andligheten är sund i församlingen behöver ingen konflikt uppstå mellan demokrati och teokrati.

Jag kommer längre fram i denna serie att återkomma till vad ledarskap i ekklesia innefattar. Men innan dess är det nödvändigt att ytterligare fördjupa vår förståelse av den nytestamentliga urförsamlingen. Först när vi har hela kontexten klart för oss kan vi börja titta på detaljerna, som exempelvis ledarskapet och gemenskapen.

Ekklesia – Paulus anvisningar till Titus

Den tredje texten som jag vill ta upp handlar om Paulus anvisningar i brevet till Titus. I kapitel 1 vers 5 står det: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta (kathistemi) äldste i varje stad efter mina anvisningar: …”. Det grekiska ordet kathistemi betyder ”att tilldela någon chefsposition [position of authority]”, eller mer specifikt: ”att auktorisera/bemyndiga, utnämna/tillsätta.” Tillämpad på Tit 1:5 beskriver ordet enbart vad Titus är uppmanad av Paulus att göra, inte hur det skall gå till.

De ”anvisningar” som Paulus hänvisar till i Tit 1:5, för att Titus skall kunna ”tillsätta” äldste, syftar inte heller på hur utnämnandet gick till, utan på kriterier som direkt följer i vers 6 och framåt. Dessa kriterier började formuleras redan i Apg 6:3, och utläggs av Paulus mer utförligt i Tit 1:6ff, vilket skapar en koppling mellan de olika textsammanhangen. Hur Titus gick tillväga kan därför de bibelställen illustrera som jag redan har diskuterat (Apg 6:3-5; 14:23; jfr 13:1-4; 2 Kor) tidigare i denna serie om ekklesia.

Ensam kastar inte kathistemi i Tit. 1:5 mycket ljus över problemet hur Titus gick tillväga i tillsättandet av ledare i de lokala församlingarna. Men liksom med fallet cheirotoneo i Apg 14:23 är det ett viktigt nyckelord i ett större sammanhang och kan förslagsvis analyseras utifrån utväljandet av ledare i Apg. 6:3 och begreppet ekklesia. Betydelsefulla kopplingar utesluter inte möjligheten att i de församlingar som Titus hade ansvar för skedde tillsättandet av äldste generellt på samma sätt som i Apg. 6:3 och eventuellt i Apg. 14:23.

För det första finns det en koppling till Paulus själv. Titus var en av Paulus lärjungar och har därför troligtvis tidigare fått instruktioner hur tillsättandet av ledare i församlingen skall gå till. Hur Paulus gick till väga antyder som sagt begreppet ekklesia, Apg. 6:3 och eventuellt begreppet cheirotoneo.

Den andra kopplingen är att kathistemi i Tit. 1:5 också används i Apg. 6, men lite senare i vers 3: ”Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter (kathistemi) vi dem till sådana uppgifter.” Ordet kommer alltså efter ”välj ut” (första steget, som verkar vara underförstått i Tit 1:5), då Jerusalemförsamlingen först valde ut och apostlarna sedan tillsatte när de hade godkänt valet. Tillsättande är andra steget i Apg 6:3, steget som Titus får anvisningar om i Tit 1:5. Varför inte Paulus även ger anvisningar om det första steget kan beror på att Titus var väl införstådd med praxisen, och att Paulus i sitt brev istället ville betona/påminna om kriterierna vid tillsättandet av äldste, de anvisningar som följer efter Tit. 1:5. Det kan också tilläggas att eftersom kathistemi används i Apg 6 förstärker det även intrycket att det var ledare som vid det tillfället valdes och tillsattes.

Ordet kathistemi används även i Heb. 5:1 och 8:3 för tillsättandet av överstepräster i Gamla testamentet. I de fallen var det Gud och inte människor som utsåg och tillsatte, och författaren till Hebreerbrevet gör där en parallell till utväljandet av Jesus som en evig Överpräst. Att Gud både utser och tillsätter i Hebreebrevet illustrerar en viktig dimension i hur det ytterst sätt bör gå till i ekklesia-församlingen när ledare väljs och tillsätts, ett samspel mellan de troende och Gud, som även Apg 14:23; 13:1-4; jfr 15:28 visar. Den som har det första och sista ordet är Gud, men om de troende i ekklesia skall få insikt i det, måste det också finnas ett horisontalt samförstånd. Hur ett sådant samförstånd uppnås anser jag att de texter jag hittills diskuterat har visat.

Som jag tidigare har visat var det en demokratisk process i den lokala församlingen som ledde fram till det rätta valet av församlingstjänare (Apg. 6:3). Och det kan alltså mycket väl ha gått till på liknande sätt också på Kreta som i Apg. 6:3 och 14:23. Tit. 1:5 säger inget om att tillsättandet av ledare skall ske innan eller efter församlingen har fått säga sitt. Men med tanke på Paulus inflytande över Titus och kopplingen till Apg 6, är det rimligt att anta att församlingsmedlemmarna hade gjort sitt val och att ledarskapet därefter tillsattes om de uppfyllde kriterierna.

Fortsättning följer…

Ekklesia – Paulus och Barnabas utser äldste

Den andra texten jag vill ta upp om utväljandet av ledare/tjänare i urförsamlingen, som ett exempel på hur ekklesia (församlingen) kan ha fungerat under Nya testamentets tid, är Apg 14:23. Där läser vi att Paulus och Barnabas utnämnde äldste i alla församlingar på deras väg hem till Antiochia i Syrien: ”I varje församling (ekkelesia) utsåg (cheirotoneo) de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.” Versen beskriver vad Paulus och Barnabas gjorde, men hur kan det ha gått till? Även om det inte är omedelbart tydligt antyder versen och kontexten processer inom den lokala ekklesia, som resulterade i utväljandet av församlingsledare i form av äldste.

Nu till det grekiska ordet cheirotoneo (översatt till ”utse”, och som i grundtexten inleder Apg 14:23). Ordet betyder bokstavligen ”sträcka ut sin hand för att rösta”. Cheirotoneo får denna grundbetydelse från Atenska folkförsamlingen under antikens tid (400-talet f Kr)[1], där Atens manliga medborgare röstade med just handuppräckning. I Apg 14:23 verkar emellertid cheirotoneo enbart betyda att ”utnämna” eller ”tillsätta” med Paulus och Barnabas som tydliga subjekt. Utifrån en ytlig läsning tycks alltså inte texten ge stöd åt tanken att det var församlingarna som grupp som var involverad i utväljandet av sitt eget ledarskap, utan det gjordes enväldigt av Paulus och Barnabas som församlingens grundare och apostlar.

Den etymologiska kopplingen till antika Greklands demokrati (både ekklesia och cheirotoneo i samma vers) kan inte ensam förklara hur Apg 14:23 skall uppfattas.[2] Paulus och Barnabas har en viktig roll i 14:23, och de hade (inklusive Lukas, författaren) sannolikt inte antika Aten (400-talet f. Kr.) i åtanke när de på tillbakaresan utsåg äldste. Men cheirotoneo, på grund av sin ursprungliga innebörd, antyder ändå en process. Det finns också detaljer i kontexten som stödjer att en process hade pågått innan 14:23: begreppet Ekklesia som en kollektiv beskrivning av församlingen i Nya testamentet, Apg 6:3-6 som allmänt normgivande, att det var på tillbakaresan som utväljandet skedde och hur cheirotoneo används i andra nytestamentliga textsammanhang.

Med utgångspunkt från att faktorerna ovan på något vis måste påverka tolkningen av texten, föreslår jag därför en rekonstruktion av Apg 14:23 som inte framställer Paulus och Barnabas som enväldiga. Snarare ”utnämnde” eller ”tillsatte” de ledare som församlingen önskade (enligt principen ekklesia och mönstret i Apg. 6:3-6), efter att ha konstaterat att dessa ledare uppfyllde de kriterier som redan omnämns i Apg 6:3, och som Paulus själv anger och utvecklar i Timotheosbreven och Titusbrevet.

Resonemanget ovan leder till slutsatsen att cheirotoneo betyder i Nya testamentet ”att välja någon för en specifik tjänst eller uppgift.” Detta skedde på en viss nivå under demokratiska former, då den man hade förtroende för valdes och blev tillsatt. Är det så det kan ha gått till i Apg. 14:23, att Paulus och Barnabas godkände och tillsatte äldste som de troende i de lokala ekklesia själva hade valt ut eller föreslagit? Proceduren i de lokala församlingarna som återbesöktes var i så fall generellt den samma som i Apg. 6:3. Paulus och Barnabas bekräftade, precis som apostlarna i Apg. 6, de lokala församlingarnas val. Paulus och Barnabas utvalde inte enväldigt vem som skulle bli äldste i församlingarna, utan istället var det frågan om ett samspel mellan församlingarna och apostlarna vid tillsättandet av ledare.

Så här kan det ha gått till: det var på återvägen från missionsresan som Paulus och Barnabas tillsatte äldste i Lystra, Ikonion och Antiochia. Det innebar att där hade existerat församlingar en kort period, innan de kom tillbaka. Om vi utgår från Apg. 6:3, är det möjligt att Paulus och Barnabas hade uppmanat de nykristna på orten att fundera över vem de ville ha som ledare. När sedan Paulus och Barnabas återkom var de beredda att välja och bekräfta dem som församlingen hade förtroende för. Paulus valde att vänta med att ledsaga utväljandet av ledarskap för att se vem som fungerade bäst och var Guds utvalda, och att han på återvägen deltog i tillsättandet av dessa som församlingarna hade förslagit som sina ledare.

Men det finns en viktig detalj i Apg 14:23 som visar att utväljandet av ledare i ekklesia inte enbart handlade om demokrati. Paulus och Barnabas beslut om vilka som skulle tillsättas som äldste skedde under bön med fasta. I grundtexten är ordet ”bön” ett aorist particip, en verbform som indikerar att bönen och fastandet (subst i grundtexten) pågick kontinuerligt före och efter utväljandet. Detta visar att det är Gud som ytterst utväljer sina ledare/tjänare i ekklesia. Vad vi har är processor som pågår på olika nivåer i samspel med varandra. Se även Apg 13:1-4 (jfr. 15:28), som illustrerar dessa principer.

Till detta kan tilläggas att om det hade varit frågan om ett utnämnande av Paulus och Barnabas i förväg, utan de lokala ekklesias inblandning, skulle Lukas antagligen inte ha använt ordet cheirotoneo, utan snarare procheirotoneo (”att välja/utnämna på förhand/förväg”, se Apg. 10:41). Om det är meningen att äldste skall utse äldste, är ett prefix nödvändigt, dvs pro läggs till cheirotoneo, för att en sådan tolkning av Apg. 14:23 skall stämma. Men på en högre nivå är det ändå Gud som ytterst väljer ut ekklesias ledare, men för att hela ekklesia skall erfara, pröva och vara överens om Guds ledning, är en demokratiska process på den lägre nivån nödvändig.

Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19. Ordet cheirotoneo används också i den patristiska litteraturen (kyrkofädernas texter) för att uppmana församlingarna att utvälja sändebud som skall föra med sig hälsningar till kyrkan i Antiochia i Syrien (I Phld 10:1; I Sm 11:2; I Pol 7:2). Församlingar är också i dessa texter uppmanade att utvälja (cheirotoneo) sina egna föreståndare (epikopoi) och gudstjänare (diakonoi) (D 15:1).

Fortsättning följer…

[1] BDAG – Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature, Third Edition. Revised and edited by Frederick William Danker (Chicago: The University of Chicago Press, 2000).
[2] Faktum är att etymologiska tolkningar är överhuvudtaget inte att rekommendera, då man inte kan utgå från att ett ord genom tiderna behåller sin ursprungliga innebörd. Det är sammanhanget och hur ordet används som är avgörande för dess betydelse.

Ekklesia – första gången ledare väljs

I Apg. 6:3-5 syns en tydlig demokratisk ordning. På uppmaning av apostlarna valde församlingen (inte apostlarna) ut sju män med ”gott anseende”, som var ”fyllda av ande och vishet”, för att hjälpa apostlarna i det praktiska församlingsarbetet. Här är det viktigt att lägga märke till några saker.

1. Det fanns inget annat ledarskap än de 12 apostlarna när det beslutades att avskilja sju personer för att betjäna församlingsmedlemmar. I en möjlig rekonstruktion får vi bilden att apostlarna insåg att det behövdes flera ledare än de själva, även om de 12 apostlarna behöll sin unika position som Jesu utvalda lärjungar.
2. Att ”betjäna” är det primära kännetecknet för en ledare i en nytestamentlig församling, inte utövandet av auktoritet. Detta antyder att de som valdes ut var ett kompletterande ledarskap till apostlarna, eftersom de skulle “betjäna”.
3. De kriterier som de utvalda skulle uppfylla (”gott anseende” och ”fyllda av ande och vishet”) är väldigt mycket en summering av de kriterier som vi kan läsa om i Titusbrevet, som är kriterier för församlingsledare. Alltså ytterligare en stark antydan att det är ledare som väljs av församlingen, inte enbart betjänter.
4. Apg. 6:3-5 beskriver hur ledarskap utvaldes i ekklesia. Församlingen hade inflytanden och kunde påverka sin situation och hade en direkt dialog med apostlarna. I ekklesia kunde församlingen som kollektiv själva välja sina ledare, eller åtminstone utöva starkt påverkan i en sådan fråga.
5. Den fortsatta utvecklingen visar att åtminstone två av de sju, Stefanos och Filippos, fick stor betydelse för de första kristna och utbredande av Guds rike under den kristna församlingens första period (Stefanos [Apg 7], Filippos [Apg. 8:4-40]).

Slutsatsen blir att de sju utvalda inte ”bara” var bordsbetjänter, utan var ett kompletterande ledarskap till de tolv apostlarna. Apg. 6:3 är i så fall första gången det nämns om att några avskiljdes för tjänst i församlingen som ledare. Deras uppgift var att betjäna, men de fem saker ovan som går att notera i texten tyder på att avskiljningen i Apg. 6:3-5 hade en vidare funktion än enbart för att ordna måltider (vilket i sig inte är att förakta).

Eftersom det är första gången ledare väljs ut (förutom Mattias som den tolfte aposteln istället för Judas Iskariot) kan man också tänka sig att i den kristna ekklesia blev denna ordning praxis för senare tillsättande av ledare i olika församlingar. Det finns inte heller några andra textbevis som säger att det gick annorlunda till – apostlarna bestämde vad som var kriteriet för det andliga ledarskapet, församlingen valde sedan sina ledare och apostlarna godkände det.

Det var viktigt att apostlarna godkände församlingarnas förslag på ledare, men samtidigt var det betydelsefullt att de tillsammans var överens om vem som skulle vara ledare. Apostlarna själva var utvalda av Jesus. De är unika som ledare i den bemärkelsen, även Mattias som tillsattes efter lottning. Men apostlarna ville tydligen att framtida ledare skulle, med Guds ledning, väljas av medlemmarna själva.

Robert L Saucy, professor i systematisk teologi vid Talbot Theological Seminary, gör följande reflektion i sin bok The Church in God’s Program beträffande valet och tillsättandet av ledartjänster i församlingen: ”Den lokala församlingen godkände apostlarnas förslag och valde ut sju män för att tjäna (Apg. 6:3-5). Även om inte församlingsmedlemmarna omnämns när apostlarna, och de som representerade dem, utnämnde äldste (Apg. 14:23; Tit. 1:5), kan tillvägagångssättet ha varit det samma som i Apg. 6, när de sju männen blev utvalda.”[1]

Fortsättning följer…

[1] Robert L Saucy, The Church in God’s program (Chicago: Moody Press, 1972), 115.

Ekklesia – demokrati i Guds församling

I Nya testamentets grundtext finns det termer som antyder hur de första kristna församlingarna fungerade och var organiserade. Det är emellertid viktigt att redan här betona att de texter som ingår i den nytestamentliga kanon inte har som sitt primära syfte att undervisa om samfunds och församlingsstrukturer. Däremot används som sagt termer som gläntar på dörren till den nytestamentliga församlingens struktur.

Jag har redan diskuterat grekiska ordet ekklesias betydelse i Nya testamentet och specifikt hur Paulus använder ordet som en beskrivning av den kristna urförsamlingen. Syftet med de inlägg som nu följer är svara på fråga om det fanns någon demokratisk ordning i Guds församling på apostlarnas tid. Det finns bibelställen som antyder ett sådant förhållande (Apg. 6:3-5; 11:22; 14:23, 27; 15:3-4; 1 Kor. 16:3; 2 Kor. 8:19; Tit. 1:5). Men var för slags demokratisk ordning handlar det då om, eftersom församlingens huvud är Kristus? Dessa inlägg vill också lägga en grund för fortsatta samtal, då tillgängliga källor inte alltid ger oss tillräckligt med information för att vi skall vara helt säkra på hur former och strukturer såg ut i den tidiga nytestamentliga församlingen.

Församlingen är enligt Paulus inte en byggnad eller plats, utan den består av människor försonade med Gud genom Jesus Kristus. Det finns en rad viktiga termer i exempelvis Paulus teologi som har som syfte att förmedla denna sanning. Ett av de viktigaste av dessa uttryck är ekklesia, som formulerar den kristna läran att församlingen är ”ett nyupprättat” församlat gudsfolk, som inte bara var en församling när de kallades till gudstjänst, utan tillhörde Gud även när de inte var fysiskt tillsammans.

Summariskt kan två viktiga slutsatser dras utifrån det profana, gammaltestamentliga och nytestamentliga bruket av termen (se tidigare inlägg här i denna serie för mer detaljer):

1. Ekklesia beskriver en demokratisk folksamling i antika Grekland. Ekklesia hade naturligtvis inte samma betydelse i Paulus brev som på 400-talet f. Kr i demokratiska Aten eller senare i det grekisk-romerska samhället på Apostlagärningarnas tid. Termer utvecklas och får sin exakta betydelse först i det sammanhang de används i. Den kristna församlingen kan inte likställas med samma sorts demokrati som i antika Grekland av flera skäl (exempelvis vem som hade demokratiska rättigheter i samhället och Kristus förhållande till sin församling). Men termen kan stå för en demokratisk ordning mellan människor i Guds församling eftersom flera bibelställen i Nya testamentet antyder en sådan ordning.
2. Ekklesia översätter det hebreiska ordet qahal i den grekiska översättningen Septuagintan. Både qahal och ekklesia är exempel på kollektiva termer som berättar att Israels folk primärt såg sig som en enhet och som Guds folk.[1] Gud utvalde och ingick förbund med ett folk, inte främst med individuella människor, som skulle tjäna honom och följa hans vilja. Gud ingick visserligen ett förbund med Abraham, men målet med förbundet vara att hans avkomma skulle bli ett stort folk (1 Mos. 12:1-3). I förbunden fanns det utrymme för individuella relationer med Gud, men det skymmer inte det faktum att Gud hade ett övergripande syfte med folket som ett Guds folk. Även när folket blev reducerat till en kvarleva, var denna kvarleva fortfarande Israel, ett utvalt och älskat folk.

Begreppet ekklesia var inte valt av Paulus på måfå, utan det är ett bra bibliskt ord för det första århundradets kristnas sammankomster av följande två skäl: 1) Det är ett kollektivt ord som tillämpas på den kristna församlingen, vilket innebär att ordet syftar på de troende som grupp inte på individuella personer eller ledare som en exklusiv grupp i församlingen. Allt skedde i det kollektiva vilket antyder en demokratisk ordning. Det existerade inte något ledarskap separat/utanför det kollektiva. Slutsatsen blir då att församlingen hade insyn och kunde påverka ledarskapets arbete.

2) Ekklesia används i Septuagintan för just religiösa samlingar. I Psaltaren beskrivs en tillbedjande församling som en ekklesia. En intressant utveckling av ordet sker även i Apokryferna där man, förutom att ordet används i dess sekulariserade och Gamla testamentliga betydelse, går längre och tillämpar det på människor som utgör gruppen, till och med när de inte är församlade.

Jag väljer nu att begränsa mitt resonemang till tillsättandet av ledare bland de första kristna i Nya testamentet för att nu illustrera hur den tidiga kristna ekklesian kan ha fungerat. Det kräver närmare granskande av ytterligare ett par ord i den grekiska grundtexten. Tre bibelsammanhang blir betydelsefulla här: Apg. 6:3-5; 14:23 och Tit. 1:5. Dessa texter finns ofta med i diskussionen kring tillsättandet av ledare i församlingen, dvs ekklesia.

Fortsättning följer…

[1] Guds speciella folk i Gamla testamentet identifieras med en rad kollektiva begrepp, förutom qahal (gr. ekklesia), som exempelvis det hebreiska ordet am, vilket översätts till laos i LXX. I Nya testamentet tillämpas laos oftast på det judiska folket, men i flera bibelställen refererar begreppet också till det nya förbundets folk som då inkluderar även hedningarna (Apg. 15:14; 2 Kor. 6:16; Titus 2:14; 1 Pet. 2:9-10). (Gordon D. Fee. Gospel and Spirit: Issues in New Testament Hermeneutics (Peabody, Massachusetts: Hendrickson Publishers, 1991), 125-126.)