Jesajabloggen

Hem » ekklesia

Category Archives: ekklesia

Om medlemskap

IPS – Institutet för pentekostala studier har publicerat sin andra forskningsrapport, denna gång en tvärvetenskaplig studie av medlemskap i pingströrelsen. Mitt eget bidrag i denna rapport (kap 2) ger ett bibelteologiskt perspektiv på frågan om Församling och medlemskap.

Ett stort tack vill jag framföra till forskningsrapportens redaktör, Jan-Åke Alvarsson för att rapporten blev av. Även tack till min opponent Nils-Eije Stävare som förde fram konstruktiv kritik första gången min text presenterades på ett seminarium. Ett speciellt tack också till David Nyström och Greger Andersson, som båda tog av sin tid för att läsa igenom artikeln och ge värdefulla synpunkter.

Dagen har skrivit om rapporten här och här, och några bloggar har också kommenterat publiceringen. Lite road är jag över att Carl-Henric Jaktlund finner resultatet ”en mix av konservativ pingstsyn och klassisk pingstpragmatik.” Jag själv är inte så säker på det, i alla fall var det inte min ambition. Christian Mölk har än så länge kommenterat rapporten mer ingående än någon annan bloggare. Han lyfter fram en av mina slutpunkter som intressant, att “pånyttfödda personer, även om de ännu av någon anledning inte låtit döpa sig, ändå tillhör Kristi kropp och därmed gemenskapen i församlingen”. Jag tror nästa mening också behövs citeras för att ge rättvisa åt slutsatsen: ” Detta handlar om männskor som inte har kommit till insikt om dopets betydelse, vilket exempelvis påverkar hur vi betraktar barnens plats i församlingen.” Barnen i församlingen är en särskilt grupp som jag intresserade mig speciellt för i mitt funderande och skrivande.

Så här efteråt medger jag vissa svagheter i mitt bibelteologiska perspektiv på församlingen och medlemskap. Inte att jag känner behov av att ändra något i grunden. Det som är skrivit står fast för min del. Men jag var ganska fokuserad på det paulinska begreppet ekklesia, vilket påverkade vilka textsammanhang jag bearbetade. Det går inte att undervärdera begreppet ekklesia om man vill förstå vad den kristna församlingen är för något, men evangeliernas undervisning i frågan fick inte riktigt sin rättmätiga plats. Vem tillhör himmelriket är en fråga som Jesus återkom till regelbundet, och att himmelriket omvänt tillhör dem som världen vanligtvis inte räknar som betydelsefulla från ett ekonomiskt, och många gånger från ett politiskt och socialt perspektiv. Min förhoppning är att jag kan återkomma till ämnet och titta närmare på Jesu syn på medlemskap i Kristi kropp.

Christian Mölk i sin kommentar lyfter fram en viktig synpunkt som är värd att ta fasta på, det om lärjungaskap. Medlemskap är egentligen inte ett begrepp som förekommer i Bibeln, utom i form av det grekiska ordet melos (lem, kroppsdel). Att prata om medlemskap för snarare tanken till föreningstänkande, och blir då anakronistiskt. Men med begreppet medlemskap syftar jag lärjungaskap, då jag identifierar medlemskap just med det grekiska ordet melos. Jag hoppas att den kopplingen framgår någorlunda tydligt i min artikel.

Ja, detta var första inlägget efter en längre period av bloggtorka. Jag har medvetet hållit mig ifrån det på grund av olika skäl som redan är förklarade i ett tidigare inlägg. I vilket fall hoppas jag kanske kunna skriva något här en gång i veckan. Inte mycket, men ändå något.

Dagens tanke

Enligt 3 Mos 1:4 skulle israeliten enligt mosaisk lag bära fram ett brännoffer inför Herren och lägga sina händer på djurets huvud (en ung oxe eller lamm) innan det slaktades. Det var handpåläggningen som gjorde offret till ett försoningsoffer och lösen för ägarens synder. Wenham säger:

One reason for emphasizing this part of the action [handpåläggningen] is that it was at this point that the worshipper said his prayer. The laying on of hands is associated with praying in Lev. 16:21 (cf. Deut. 21:6–9) as well as in later Jewish tradition. This is an important theological principle. Sacrifice without prayer is useless. All a man’s powers must be activ in divine worship, heart and mouth as well as hands and feet. Mere ceremonial or church attendance is inadequate by itself. They must be accompanied by heartfelt prayer and praise. (NICOT, The Book of Leviticus, 61–62)

I Nya testamentet läser vi i Heb 13:15–16 om det som bland annat motsvarar brännoffret i Gamla testamentet:

Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Brännoffret var enligt mosaiska lagen ett lösen för synd, ett offer som utfördes först i den dagliga tillbedjan av Gud. I och med Jesu Kristi perfekta och slutgiltiga försoningsoffer på Golgata har visserligen djuroffer upphört enligt den kristna trosuppfattning, men brännoffren fortsätter att påminna oss om att förlåtelse av synd är en förutsättning för sann tillbedjan av och gemenskap med Gud. Wenham säger avslutningsvis:

The pattern of OT sacrifices may thus provide a pattern of truly Christian worship. Worship should begin with confession of sins, a claiming of Christ’s forgiveness, and a total rededication to God’s service, before going on to praise and petition. (64)

Dagens tanke

Om syftet med beskrivning av brännoffer i 3 Mos 1:1-9, säger Wenham bland annat:

Using a little imagination every reader of the OT soon realizes that these ancient sacrifices were very moving occasions. They make modern church services seem tame and dull by comparison. The ancient worshipper did not just listen to the minister and sing a few hymns. He was actively involved in the worship. He had to choose an umblemished animal from his own flock, bring it to the sanctuary, kill it and dismember it with his own hands, then watch it go up in smoke before his very eyes. He was convinced that something very significant was achieved through these acts and knew that his relationship with God was profoundly affected by this sacrifice. (The Book of Leviticus, NICOT, 55)

Det påminner mig om Paulus beskrivning av en gudstjänst i den tidiga kristna församlingen:

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. (1 Kor 14:26:)

PTS kväll, en fördomsfri zon?

På Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium (PTS) har vi något som kallas för ”PTS kväll”. Det är vår pastorala ram, en möteplats för PTS studenter som går utbildningen med målsättning att gå ut i församlingstjänst. Under dessa kvällar (onsdagar 18-20) tar vi upp speciella teman, bjuder in speciella gästföreläsare, samtalar och ägnar oss åt bön.

I onsdags förra veckan var temat ledarskapssyn. Inbjudna talare vara Sven Bengtsson från Märsta och Stig Öberg från Vallentuna. Sven är föreståndare för Märsta Pingstförsamling – Harvest Center, och Stig är pensionerad men i högsta grad aktiv pastor och lärare på PTS. Kvällen var upplagd som ett samtal mellan de två herrarna och Ulrik Josefsson, vår utbildningsledare, ställde frågorna. Även våra närvarande studenter blev livligt engagerade i samtalämnet.

Många fina tankar kring ledarskap i Guds församling fördes fram, men det hettade till lite när det kom till Apg 15:19, vars sammanhang handlar om kanske det första kyrkomötet i historien, där en viktig tvistefråga behandlades som kom att påverkar hela den då utbredda kristendomen. Jakobs ord i vers 19 lyder: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud” (SFB). Det är ordet ”anser” som Sven och Stig inte var helt överens om, eller snarare hur det ordet påverkar vår tolkning av sammanhanget och hur beslutprocessen där med kan ha gått till i den första kristna församlingen i Jerusalem.

I textens sammanhang är gången följande: 15:4-5, rapport till hela ekklesia (apostlarna, äldste och församlingen); 15:6-21, apostlarna och äldste samlas – först talar Petrus (vv 7-11), sedan Barnabas och Paulus (v 12) och sedan till sist Jakob (vv 13-21); 15:22-29, hela församlingen (apostlarna, äldste och församlingen) beslöt att sända iväg män med ett brev till de hednakristna; 15:30-35, sändebuden sänds iväg med brevet (Paulus, Barnabas, Judas, Silas).

I fyra verser nämns om beslut: v 19, 22, 25, 28. I vers 19 används det grekiska ordet krino, i verserna 22, 25 och 28 används det grekiska ordet dokeo. Innan man bestämmer vad dessa två ord betyder, måste kontexten studeras, eftersom ett ord får först och främst sin betydelse från den kontext den tillhör.

I beslutproccen, återgiven i Apg 15:4-35, är hela församlingen involverad (vilket inkluderar apostlarna, äldste och övriga församlingsmedlemmar), det som är ekklesia i Nya testamentet. När hela församlingen har tagit del av problematiken drar sig apostlarna och de äldste tillbaka för att diskutera frågan. De tycks ha hela församlingens förtroende att göra så. Under mötet tar Jakob ett beslut (v 19, krino), sedan samlas hela församlingen och beslutar att skicka sändebud med brev om beslutet (v 22, dokeo, som bekräftas i brevet i v 25 med samma gr ord). I brevet står också de kända orden: ”Den helige Ande och vi har nämligen beslutat (dokeo)”.

Eftersom frågan i Apg 15, om de hednakristna skall omskäras eller inte, föregås av diskussion och debatt både i hela församlingen och enskilt bland apostlar och äldste, måste det påverkar hur vi skall uppfatta orden krino och dokeo. Krino som här enbart förknippas med Jakob får innebörden av att ta ett beslut efter att ha beaktat/hört alla faktorer i fallet, ungefär som en domare i en rättsituation. Dokeo däremot används efter apostlarnas, äldste och Jakobs beslut, vilket får då innebörden ”beslut utifrån vad som är bäst”, ”ett erkännande, eller bekräftande beslut”.

Apostlarnas och de äldstes beslut (på Jakobs bedömning) erkänns av övriga församlingen och fallet är avslutat. Förutom Jakobs roll i det hela, är det ändå intressant att konstatera att hela församlingen var med i diskussionen. Debatten skedde inte enbart bakom stängda dörrar. Beslutet bekräftades av församlingen och det upplevdes framför allt som ett rimligt beslut som den helige Anden låg bakom. Jag tror inte att v 28 var någon slags formfras som användes, utan det upplevdes verkligen som att ”den helige Anden och vi” hade tillsammans kommit fram till den bästa lösningen på den teologiska tvisten.

Nu är det så, att situationen i Apg 15 var av speciell karaktär, så det går inte att använda enbart detta sammanhang för att komma fram till ett slags mönster eller norm för hur beslutprocessen alltid fungerade i den tidiga kristna församlingen. Men det kan konstateras att det fanns tydliga ledare, men att dessa ledare var lydhörda gentemot övriga församlingen och tog beslut först efter att ha lyssnat in olika röster. Sedan var det viktigt att hela församlingen verkligen var involverad i beslutprocessen, att de troende var delaktiga i arbetet. Om denna process är en form av församlingsdemokrati, även om det inte kallas så, är enligt min mening möjligt.

Förutom denna intressanta fråga, som jag nu har försökt tänka till lite om, som förresten gärna får kommenteras här på min blogg, då mitt studium är ganska hastigt genomfört, hade denna PTS kväll andra stora värden. Det främsta värdet var nog att sådana här samtalskvällar mellan olika ledarsyner bryter ner medvetna och omedvetna fördomar som bland annat media bygger upp även mellan kristna. Att åsiktsskillnader, som inte är frälsningsavgörande, avdramatiseras är jag mycket tacksam till vår Herre över.

The emergent church

Kan jag få några reaktioner på detta? Klicka på bilden för att få den större.

Den frambrytande urförsamlingen – 12

Ekklesia – givandet (2) – kontexten

Problemet som bildar bakgrunden till 2 Kor 8-9 är tvåfaldigt: 1. Situationen i Jerusalemförsamlingen, 2. Paulus behöver försäkra sig om hjälpen från Korinth. Redan i 1 Kor 16:1-4 nämner Paulus behovet av en kollekt till de fattiga i Jerusalem, och i 2 Kor 8-9 förbereder sig Paulus för att komma och samla in pengarna. I Rom 15:26 säger Paulus att korinthierna (”Achaia”) är glada (gr eudokeå) över att få ge till ”de fattiga bland de heliga i Jerusalem.” Han har sagt samma sak till församlingen i Makedonien:

Egentligen är det onödigt att jag skriver till er om hjälpen till de heliga. Jag känner ju er goda vilja, och inför makedonierna skryter jag med er och säger: ”Achaia har förberett sig sedan i fjol.” Er iver har sporrat de flesta här (2 Kor 9:1-2).

Paulus uppmuntrar alltså korinthiernas generositet i 2 Kor 8-9. De har lovat att ge frikostigt, men Paulus vill vara säker på att de håller sitt löfte. Han har talat stora ord om Korinths villighet inför andra församlingar, speciellt för makedonierna, med syfte att motivera också dem att ge lika generöst som Korinth. Detta lyckas Paulus med, och nu var tiden inne för honom att återvända till Korinth tillsammans med några makedonier. Därför var Paulus lite orolig över att vad han hade sagt skulle visa sig vara tomt skryt, när han och sina makedoniska vänner anländer till Korinth:

Men jag har skickat bröderna, för att det jag sagt om er i det här sammanhanget inte skall framstå som tomt skryt, och för att ni skall visa er redo, så som jag sade. Annars får jag – för att inte tala om er själva – stå där med skam i den här saken, om några makedonier följer med mig och finner att ni inte är förberedda. Därför har jag ansett det nödvändigt att be bröderna resa till er i förväg och redan nu ordna med den rikliga gåvan som ni har utlovat, så att den kan ligga färdig och visa att ni ger rikligt och inte motvilligt (2 Kor 9:3-5).

Den plötsliga förändringen i tonen i 2 Kor 10-13 antyder att dessa kapitel ursprungligen kan ha varit ett separat brev. I så fall skickade Paulus iväg Titus till Korinth (9:16-24) med kapitel 1-9 (Paulus fjärde brev till Korinth), och i 12:18 är Titus tillbaka med dåliga nyheter om vad som har hänt där, om de så kallade ”superapostlarna”. Paulus skriver ett femte brev (kapitel 10-13), där han uttrycker stor oro över denna utveckling, vilket innebar att också den utlovade kollekten kunde vara i fara. Men Paulus tänker fortfarande återvända till Korinth (12:14) för att fullfölja sina reseplaner. Nu hade han ytterligare ett skäl att besöka dem.

Summering: Paulus undervisning i 2 Kor 8-9 om givandet i ekklesia är formulerat i 9:1-5. Paulus har berättat för makedonierna om korinthiernas villighet. Hans skryt har i sin tur motiverat villigheten hos makedonierna att ge mer än vad de egentligen förmådde. På grund av detta vill Paulus vara säker på att hans skryt inte är tomt, speciellt när han tillsammans med kristna från Makedonien, snart skall besöka Korinth. Paulus skriver till de troende i Korinth för att förbereda dem för sitt besök.

Fortsättning följer…

Den frambrytande urförsamlingen – 11

Ekklesia – givandet (1)

I min serie om Nya testamentets ekklesia har jag diskuterat olika bibelsammanhang som karaktäriserar den frambrytande urförsamlingen. Jag har försökt förklara vad begreppet ekklesia (=församling) står för i ett nytestamentligt sammanhang, och sedan illustrerar detta med en analys hur utväljandet av ledare kan ha gått till i ekklesia. Kopplat till ekklesia är också givandet, och för att förstå detta bättre är en analys av 2 Kor. 8-9 en bra utgångspunkt. I detta sammanhang finner vi bland annat det grekiska ordet cheirotoneo i 2 Kor. 8:19, som jag kortfattat hänvisar till i min analys av Apg. 14:23:

Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19.

Så här lyder Paulus ord i 2 Kor. 8:18-19:

I hans [Titus] sällskap har jag skickat den andre brodern. Hans arbete för evangeliet får beröm i alla församlingar [ekklesia], ja inte bara det, församlingarna [ekklesia] har utsett [cheirotoneo] honom till att vara min följeslagare när jag till Herrens ära och för att visa min goda vilja tar hand om den här kärleksgåvan.

Temat för denna omgång inlägg om den framträngande urförsamlingen ekklesia är givandet, vilket känns angeläget av flera skäl. Jag har redan förklarat att den nytestamentliga uppfattningen om församlingens roll innebar att hela det kristna livet skedde inom ramen för ekklesia, vilket också gällde givandet. 2 Kor 8-9, visar att insamlandet av pengar för behov skedde i den lokala ekklesia, inte utanför. 2 Kor 8:18-19 visar att offrandet skedde med ansvar och med full insyn (förståelse) hos givarna i ekklesia.

Det innebär i så fall att organisationer med kristen verksamhet använder sig av obibliska metoder när de riktar sig direkt till troende för pengar, istället för att få sitt finansiella stöd från en eller flera lokala ekklesiån. Det innebär också att det ekonomiska stödet från staten, som den moderna kristna församlingen har gjort sig beroende av istället för att vara beroende varandra inom ekklesia, saknar stöd i Bibeln
.

Vad som är rätt eller fel om hur moderna kristna församlingar och samfund tar emot ekonomiskt stöd går jag inte in på närmare i denna serie. Det kan bero på vilken verksamhet det handlar om och den annorlunda kontext vi lever idag i jämförelse med de första kristna, men det jag konstaterar är att insamlingen till behov i ekklesia skedde inom ekklesia under den period när den nytestamentliga urförsamlingen trängde fram. Frågan är vem församlingen är mest beroende av idag?

Förhållandet mellan tro och pengar är ett känsligt område, och det bör fortsätta vara så, annars är risken stor att felaktiga relationer till pengar uppstår. Jag tror inte det är nödvändigt att här räkna upp vad hunger efter pengar kan ställa till med, samtidigt som pengar ändå behövs för att bedriva verksamhet. Syftet med denna serieomgång är att exegetiskt granska bibelteologin kring givandet i ekklesia utifrån 2 Kor. 8-9. Den etiska aspekten av pengar är absolut inte oviktig (tvärtom i högsta grad), men får bli en annan fråga.

Fortsättning följer …

Den frambrytande urförsamlingen – 10

Ekklesia – delaktighet

Om evangeliet ska ha framgång i vår tid är det viktigare än någonsin att varje troende är delaktig i Guds verk. Det är så ekklesia (=församling) är tänkt att fungera enligt Paulus. Här kommer den bibliska formen av demokrati in i bilden. Det finns och har funnits olika former av demokrati i världshistorien, därför är det viktigt att inte förväxla sekulariserad demokrati med den bibliska ekklesia demokratin. Biblisk ekklesia demokrati kan inte heller likställas med föreningsdemokrati, av det enkla skälet att en ordförande eller pastor inte ens är huvudet eller högste herden (=förste pastorn) i den lokala församlingen. Kristus är det (1 Pet 5:4).

Jag har fokuserat på hur ledare bör tillsättas, och jag kan konstatera att ledare fanns i den frambrytande urförsamlingen, och nya tillsattes som komplement till apostlarna, men också för att ta över efter de första apostlarna. När det finns ledare uppstår otvunget strukturer, därför är det avgörande hur utväljandet går till för att förtroendet mellan medlemmen och ledarskapet i ekklesia skall hålla. Det är också nödvändigt att ekklesias medlemmar har kontinuerlig insyn i ledarskapets arbete. Begreppet ekklesia och en rad bibelställen i Nya testamentet förklarar hur sådant var tänkt att fungera.

Är verkligen struktur nödvändigt? Fanns det verkligen något sådant i den nytestamentliga församlingen? Var inte urförsamlingen platt i sin ledarstruktur? Platt var det inte, eftersom Jesu apostlar fanns där, och plattar blev den inte efter apostlarna. Ledarskap skapar en ordning, men den bibliska ordningen var inte en makthierarki. Jesu apostlar var en unik grupp, bredvid och efter dem kom nya ledare, men kallelsen och uppgiften var att tjäna inte att utöva makt över ekklesia. Det finns bara en som har rätten att utöva makt, och det är Gud.

Idag kan vi konstatera att många kristna inte har förtroende för sina andliga ledare (eller skall vi beskriva dem som förebilder i att tjäna och bygga upp?). Förtroendekriser uppstår när människor inte kan identifiera sig med sina ledare längre, när inte fåret och herden möts och lever tillsammans längre, när en ledare inte uppfattas som en person av folket. Sådant skapar förtroendeklyftor, dvs makthierarkin skapar ett särskilt exklusivt ekklesia inom ekklesia, och det är inte vad Bibeln tycks undervisa om.

Jag upplever att Nya testamentet i Bibeln undervisar en särskild form av demokrati mellan människor i församlingen, där samtidigt teokrati råder mellan Gud och människa. Är detta som att blanda olja och vatten? Jag tror inte det. Det finns gott om exempel i Bibeln på samspel mellan Gud och mänsklig rationalism i form av planering och organisation. Ytterst är församlingen Guds församling, och ledarskapet utväljs först och främst av honom. Men för att Guds vilja skall bli tydlig behövs samtidigt den demokratiska processen så att inte en lite grupp, utan insyn från ekklesia, bestämmer över resten av Kristi kropp.

Livet i ekklesia är alltså ett samspel mellan Guds suveränitet och varje troendes delaktighet i Guds verk. Detta gör Kristi församling unik i jämförelse med annan vanlig föreningsverksamhet. I den bibliska modellen utser inte ledare själva nya ledare, det gör församlingen. Om läran och andligheten är sund i församlingen behöver ingen konflikt uppstå mellan demokrati och teokrati.

Jag kommer längre fram i denna serie att återkomma till vad ledarskap i ekklesia innefattar. Men innan dess är det nödvändigt att ytterligare fördjupa vår förståelse av den nytestamentliga urförsamlingen. Först när vi har hela kontexten klart för oss kan vi börja titta på detaljerna, som exempelvis ledarskapet och gemenskapen.

Den frambrytande urförsamlingen – 9

Ekklesia – Paulus anvisningar till Titus

Den tredje texten som jag vill ta upp handlar om Paulus anvisningar i brevet till Titus. I kapitel 1 vers 5 står det: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta (kathistemi) äldste i varje stad efter mina anvisningar: …”. Det grekiska ordet kathistemi betyder ”att tilldela någon chefsposition [position of authority]”, eller mer specifikt: ”att auktorisera/bemyndiga, utnämna/tillsätta.” Tillämpad på Tit 1:5 beskriver ordet enbart vad Titus är uppmanad av Paulus att göra, inte hur det skall gå till.

De ”anvisningar” som Paulus hänvisar till i Tit 1:5, för att Titus skall kunna ”tillsätta” äldste, syftar inte heller på hur utnämnandet gick till, utan på kriterier som direkt följer i vers 6 och framåt. Dessa kriterier började formuleras redan i Apg 6:3, och utläggs av Paulus mer utförligt i Tit 1:6ff, vilket skapar en koppling mellan de olika textsammanhangen. Hur Titus gick tillväga kan därför de bibelställen illustrera som jag redan har diskuterat (Apg 6:3-5; 14:23; jfr 13:1-4; 2 Kor) tidigare i denna serie om ekklesia.

Ensam kastar inte kathistemi i Tit. 1:5 mycket ljus över problemet hur Titus gick tillväga i tillsättandet av ledare i de lokala församlingarna. Men liksom med fallet cheirotoneo i Apg 14:23 är det ett viktigt nyckelord i ett större sammanhang och kan förslagsvis analyseras utifrån utväljandet av ledare i Apg. 6:3 och begreppet ekklesia. Betydelsefulla kopplingar utesluter inte möjligheten att i de församlingar som Titus hade ansvar för skedde tillsättandet av äldste generellt på samma sätt som i Apg. 6:3 och eventuellt i Apg. 14:23.

För det första finns det en koppling till Paulus själv. Titus var en av Paulus lärjungar och har därför troligtvis tidigare fått instruktioner hur tillsättandet av ledare i församlingen skall gå till. Hur Paulus gick till väga antyder som sagt begreppet ekklesia, Apg. 6:3 och eventuellt begreppet cheirotoneo.

Den andra kopplingen är att kathistemi i Tit. 1:5 också används i Apg. 6, men lite senare i vers 3: ”Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter (kathistemi) vi dem till sådana uppgifter.” Ordet kommer alltså efter ”välj ut” (första steget, som verkar vara underförstått i Tit 1:5), då Jerusalemförsamlingen först valde ut och apostlarna sedan tillsatte när de hade godkänt valet. Tillsättande är andra steget i Apg 6:3, steget som Titus får anvisningar om i Tit 1:5. Varför inte Paulus även ger anvisningar om det första steget kan beror på att Titus var väl införstådd med praxisen, och att Paulus i sitt brev istället ville betona/påminna om kriterierna vid tillsättandet av äldste, de anvisningar som följer efter Tit. 1:5. Det kan också tilläggas att eftersom kathistemi används i Apg 6 förstärker det även intrycket att det var ledare som vid det tillfället valdes och tillsattes.

Ordet kathistemi används även i Heb. 5:1 och 8:3 för tillsättandet av överstepräster i Gamla testamentet. I de fallen var det Gud och inte människor som utsåg och tillsatte, och författaren till Hebreerbrevet gör där en parallell till utväljandet av Jesus som en evig Överpräst. Att Gud både utser och tillsätter i Hebreebrevet illustrerar en viktig dimension i hur det ytterst sätt bör gå till i ekklesia-församlingen när ledare väljs och tillsätts, ett samspel mellan de troende och Gud, som även Apg 14:23; 13:1-4; jfr 15:28 visar. Den som har det första och sista ordet är Gud, men om de troende i ekklesia skall få insikt i det, måste det också finnas ett horisontalt samförstånd. Hur ett sådant samförstånd uppnås anser jag att de texter jag hittills diskuterat har visat.

Som jag tidigare har visat var det en demokratisk process i den lokala församlingen som ledde fram till det rätta valet av församlingstjänare (Apg. 6:3). Och det kan alltså mycket väl ha gått till på liknande sätt också på Kreta som i Apg. 6:3 och 14:23. Tit. 1:5 säger inget om att tillsättandet av ledare skall ske innan eller efter församlingen har fått säga sitt. Men med tanke på Paulus inflytande över Titus och kopplingen till Apg 6, är det rimligt att anta att församlingsmedlemmarna hade gjort sitt val och att ledarskapet därefter tillsattes om de uppfyllde kriterierna.

Fortsättning följer…

Den frambrytande urförsamlingen – 8

Ekklesia – Paulus och Barnabas utser äldste

Den andra texten jag vill ta upp om utväljandet av ledare/tjänare i urförsamlingen, som ett exempel på hur ekklesia (församlingen) kan ha fungerat under Nya testamentets tid, är Apg 14:23. Där läser vi att Paulus och Barnabas utnämnde äldste i alla församlingar på deras väg hem till Antiochia i Syrien: ”I varje församling (ekkelesia) utsåg (cheirotoneo) de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.” Versen beskriver vad Paulus och Barnabas gjorde, men hur kan det ha gått till? Även om det inte är omedelbart tydligt antyder versen och kontexten processer inom den lokala ekklesia, som resulterade i utväljandet av församlingsledare i form av äldste.

Nu till det grekiska ordet cheirotoneo (översatt till ”utse”, och som i grundtexten inleder Apg 14:23). Ordet betyder bokstavligen ”sträcka ut sin hand för att rösta”. Cheirotoneo får denna grundbetydelse från Atenska folkförsamlingen under antikens tid (400-talet f Kr)[1], där Atens manliga medborgare röstade med just handuppräckning. I Apg 14:23 verkar emellertid cheirotoneo enbart betyda att ”utnämna” eller ”tillsätta” med Paulus och Barnabas som tydliga subjekt. Utifrån en ytlig läsning tycks alltså inte texten ge stöd åt tanken att det var församlingarna som grupp som var involverad i utväljandet av sitt eget ledarskap, utan det gjordes enväldigt av Paulus och Barnabas som församlingens grundare och apostlar.

Den etymologiska kopplingen till antika Greklands demokrati (både ekklesia och cheirotoneo i samma vers) kan inte ensam förklara hur Apg 14:23 skall uppfattas.[2] Paulus och Barnabas har en viktig roll i 14:23, och de hade (inklusive Lukas, författaren) sannolikt inte antika Aten (400-talet f. Kr.) i åtanke när de på tillbakaresan utsåg äldste. Men cheirotoneo, på grund av sin ursprungliga innebörd, antyder ändå en process. Det finns också detaljer i kontexten som stödjer att en process hade pågått innan 14:23: begreppet Ekklesia som en kollektiv beskrivning av församlingen i Nya testamentet, Apg 6:3-6 som allmänt normgivande, att det var på tillbakaresan som utväljandet skedde och hur cheirotoneo används i andra nytestamentliga textsammanhang.

Med utgångspunkt från att faktorerna ovan på något vis måste påverka tolkningen av texten, föreslår jag därför en rekonstruktion av Apg 14:23 som inte framställer Paulus och Barnabas som enväldiga. Snarare ”utnämnde” eller ”tillsatte” de ledare som församlingen önskade (enligt principen ekklesia och mönstret i Apg. 6:3-6), efter att ha konstaterat att dessa ledare uppfyllde de kriterier som redan omnämns i Apg 6:3, och som Paulus själv anger och utvecklar i Timotheosbreven och Titusbrevet.

Resonemanget ovan leder till slutsatsen att cheirotoneo betyder i Nya testamentet ”att välja någon för en specifik tjänst eller uppgift.” Detta skedde på en viss nivå under demokratiska former, då den man hade förtroende för valdes och blev tillsatt. Är det så det kan ha gått till i Apg. 14:23, att Paulus och Barnabas godkände och tillsatte äldste som de troende i de lokala ekklesia själva hade valt ut eller föreslagit? Proceduren i de lokala församlingarna som återbesöktes var i så fall generellt den samma som i Apg. 6:3. Paulus och Barnabas bekräftade, precis som apostlarna i Apg. 6, de lokala församlingarnas val. Paulus och Barnabas utvalde inte enväldigt vem som skulle bli äldste i församlingarna, utan istället var det frågan om ett samspel mellan församlingarna och apostlarna vid tillsättandet av ledare.

Så här kan det ha gått till: det var på återvägen från missionsresan som Paulus och Barnabas tillsatte äldste i Lystra, Ikonion och Antiochia. Det innebar att där hade existerat församlingar en kort period, innan de kom tillbaka. Om vi utgår från Apg. 6:3, är det möjligt att Paulus och Barnabas hade uppmanat de nykristna på orten att fundera över vem de ville ha som ledare. När sedan Paulus och Barnabas återkom var de beredda att välja och bekräfta dem som församlingen hade förtroende för. Paulus valde att vänta med att ledsaga utväljandet av ledarskap för att se vem som fungerade bäst och var Guds utvalda, och att han på återvägen deltog i tillsättandet av dessa som församlingarna hade förslagit som sina ledare.

Men det finns en viktig detalj i Apg 14:23 som visar att utväljandet av ledare i ekklesia inte enbart handlade om demokrati. Paulus och Barnabas beslut om vilka som skulle tillsättas som äldste skedde under bön med fasta. I grundtexten är ordet ”bön” ett aorist particip, en verbform som indikerar att bönen och fastandet (subst i grundtexten) pågick kontinuerligt före och efter utväljandet. Detta visar att det är Gud som ytterst utväljer sina ledare/tjänare i ekklesia. Vad vi har är processor som pågår på olika nivåer i samspel med varandra. Se även Apg 13:1-4 (jfr. 15:28), som illustrerar dessa principer.

Till detta kan tilläggas att om det hade varit frågan om ett utnämnande av Paulus och Barnabas i förväg, utan de lokala ekklesias inblandning, skulle Lukas antagligen inte ha använt ordet cheirotoneo, utan snarare procheirotoneo (”att välja/utnämna på förhand/förväg”, se Apg. 10:41). Om det är meningen att äldste skall utse äldste, är ett prefix nödvändigt, dvs pro läggs till cheirotoneo, för att en sådan tolkning av Apg. 14:23 skall stämma. Men på en högre nivå är det ändå Gud som ytterst väljer ut ekklesias ledare, men för att hela ekklesia skall erfara, pröva och vara överens om Guds ledning, är en demokratiska process på den lägre nivån nödvändig.

Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19. Ordet cheirotoneo används också i den patristiska litteraturen (kyrkofädernas texter) för att uppmana församlingarna att utvälja sändebud som skall föra med sig hälsningar till kyrkan i Antiochia i Syrien (I Phld 10:1; I Sm 11:2; I Pol 7:2). Församlingar är också i dessa texter uppmanade att utvälja (cheirotoneo) sina egna föreståndare (epikopoi) och gudstjänare (diakonoi) (D 15:1).

Fortsättning följer…

[1] BDAG – Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature, Third Edition.
Revised and edited by Frederick William Danker (Chicago: The University of Chicago Press, 2000).
[2] Faktum är att etymologiska tolkningar är överhuvudtaget inte att rekommendera, då man inte kan utgå från att ett ord genom tiderna behåller sin ursprungliga innebörd. Det är sammanhanget och hur ordet används som är avgörande för dess betydelse.