Jesajabloggen

Hem » Posts tagged 'Gen 1:26-28'

Tag Archives: Gen 1:26-28

Skapad till Guds avbild (5)

Avslutning
Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).
Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?
Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.
Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.

Avslutning

Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).

Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?

Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.

Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.

Skapad till Guds avbild (4)

III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.
Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).
I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.
Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.
Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.
Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)
Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.

III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.

Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).

I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.

Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.

Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.

Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)

Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.

Skapad till Guds avbild (3)

II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.
Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.
Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.
Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.
En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.

II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.

Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.

Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.

Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.

En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.

Skapad till Guds avbild (2)

I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.
1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.
Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.
Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.
Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.
Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.
Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.

I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.

1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.

Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.

Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.

Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.

Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.

Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.

Skapad till Guds avbild (1)

Skapad till Guds avbild
Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:
We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)
Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.
Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.
Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).
Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.

Den 20 september predikande jag i min hemförsamling Elim. Jag lägger nu ut den här i fem delar. Först introduktionen:

Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:

We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)

Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.

Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.

Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).

Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.