Hem » Inlägg märkt 'Påsken'
Etikettarkiv: Påsken
Nästa vecka, stilla veckan
Texten uppdaterad 220411
Det har nu snart gått två år sedan Hanna Green lämnade jordelivet och oss som familj. Naturligtvis saknas hon varje dag, men ändå rullar livet vidare… obarmhärtigt ibland kan man tycka. När nu stilla veckan börjar imorgon blir jag påmind om att även om det snart är långfredag så väntar också påskaftons ankomst med dess budskap om hopp. Långfredagen är den dag då Jesus korsfästes på grund av världens ondska. Den är också en särskild dag som påminner oss om livets skörhet och dödens närvaro som en del av livet. Påskdagen var den dag som Jesus uppstod från det döda, en särskild dag som också säger att det finns hopp bortom döden, att döden inte är en slutstation.
År 1993 var jag vakanspastor i Filadelfia Västerort, i Vällingby som är en statsdel och förort till Stockholm. I kyrkobladet som delades ut till församlingsmedlemmarna för april månad skrev jag bland annat en kort krönika utifrån Joh 11:25:26.
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Mitt resonemang tog fasta på den sista frasen i denna vers: ”Tror du detta?”… och min fråga åtminstone till mig själv så många år senare och med så många fler erfarenheter av livet i bagaget jämfört med då är ”Tror jag detta?” Svaret blir trots allt fortfarande ett ja eftersom jag inser på något vis att detta är skapelsens enda riktiga hopp när det finns så mycket lidande i världen. Att allt det goda och kärleksfulla som görs inte är meningslöst utan betyder något för evigheten.
Jag väljer här att till stora delar återge min krönika från 1993. Det är lite spännande titta tillbaka på gamla texter som jag en gång författade, hur jag tänkte då jämfört med hur jag tänker och skulle uttrycka mig idag 28 år senare. Idag hade jag skrivit den mer mjukt och kanske inte så dömande, men budskapet finns ändå kvar hos mig, för mig:
Tror du detta?
Häromdagen lyssnade jag på en intervju i radions P1. Samtalet handlade om Guds existens. Två äldre herrar dominerade panelen. Den ene var en känd författare, den andre var en känd ateist. Båda hade en uppfattning om Gud, båda argumenterade för sin syn på den religiösa tron, båda hade ett gudsbegrepp som var ett hån mot väckelsekristendomen.
Författaren förklarade att Gud är ett vanligt inslag i hans begreppsvärld. Han berättade att han ofta talar och skriver om Gud, att han tror på Gud. Men att Gud inte är en absolut personlighet utan en metafor, något som egentligen inte existerar, men som ändå finns i människans sinnesvärld.
Ateisten hade en viss förståelse för författarens syn på saken, men kunde själv inte finna någon som helst logisk anledning att folk fortfarande trodde på Gud. Att Gud finns, och att liv existerar efter döden är en drömbild av verkligheten. Kontentan av det hela blir att Gud inte finns, och om han finns så är det en idealbild som vår fantasi har skapat till tröst och stöd.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur människan ständigt sätter sig till doms över Gud. När Jesus sa, ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh 11:25) så var det inte frågan om en filosofisk tanke, utan ett†konstaterande: ”Jag är …”. I Joh 8 var judarna redo att stena Jesus för att han sa just detta: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till.” När Jesus sa till Marta, ”Jag är uppståndelsen och livet”, blev det lite senare handgripligt bevisat, att han verkligen är vad han är.
… Människor blir frälsta. Är även detta en metafor, en inbillad situation, utan någon som helst koppling till verkligheten? Eller är det som Jesus sa: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Varje persons frälsningsupplevelse är ett levande bevis på Guds absoluta existens. Inget i denna värld kan motbevisa det.
”Tror du detta?” Det var Jesu fråga när han hade sagt: ”Jag är uppståndelsen och livet”. ”Tror du detta?”. När du nu befinner dig mitt uppe i påskfirandet, ”tror du detta” i ditt hjärta, eller har det blivit ett metaforiskt begrepp som du har anpassat till ditt intellekt. Fundera över det Jesus sa: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” (Joh 11:40).
Stefan Green
Jag är som alla andra en människor full av brister och fel, därför är påskdagen så viktigt. Den ger hopp om en ny skapelse och ett nytt liv utan skam och skuld, där allt är förlåtet och helat. Kom därför ihåg att påskdagen är ankommande.
Ps 118 – en psalm för stilla veckan
Under den judiska påskmåltiden har hallelpsalmer en viktig roll (Pss 115–118, 136). Dessa psalmer från Gamla Testament är så pass betydelsefulla att de faktisk nämns i samband med Jesu sista måltid med sina lärjungar i det övre rummet – den händelse vi minns genom att fira getsemanestund på Skärtorsdagen. Men innan jag kommer in på det behöver vi förstå sammanhanget, det vill säga varför dessa psalmer sjungs mot slutet av påskmåltiden/den sista måltiden. Jag vill också lyfta fram Ps 118 som en speciell psalm för stilla veckan.
När judarna samlas för att fira påsk med en måltid dricker de fyra bägare (Helgelsebägaren, Plågobägaren, Befrielsebägaren och Lovprisningsbägaren), antingen fyra olika eller att en bägare fylls på fyra gånger. Det syftar på påsklammets blod i 2 Mos 12:7, 21–23, som blev ett räddande tecken eller märke för det förslavade israeliska folket i Egypten. Dessa fyra bägare delar upp den judiska sedermåltiden i fyra delar, och dricks speciellt för att minnas befrielsens välsignelser i 2 Mos 6:6–7. Bägaren i Bibeln symboliserar både Guds vredesbägare (för syndens straff, döden), men lika mycket frälsningens bägare när Jesus erbjuder den till sina lärjungar och till de som idag tar emot den i tro genom nattvarden. I Nya Testament representerar bägaren både Jesu död och uppståndelse – i nattvarden en bägare som är förvandlad från dom till frälsning.
I evangelierna hänvisas det till två av bägarna (Luk 22:17–18, 20) och indirekt en syftning till den sista fjärde bägaren (Mark 14:22–25), som i det övre rummet sköts på framtiden. Den kallas för lovprisningsbägaren i den judiska sedern. När den fjärde bägaren har fyllts på sjunger judarna Halel, som är Ps 115–118; 136 och bönen Nishmat. Det avslutas med orden “Vi tackar dig, Evige, vår Gud, världens Konung, som helgat oss med dina bud och bjudit oss räkna omer!” Därefter dricker alla ur den fjärde bägaren som påminner om löftet att Gud ska ta hem sitt folk. Men Jesus och lärjungarna drack inte den fjärde bägaren utan fortsatte med att sjunga lovsånger och gick sedan tillsammans till Olivberget (Matt 26:30). För judarna står hoppet till nästa år i Jerusalem och Messias återkomst, för de kristna har Messias redan kommit och de väntar istället på det Nya Jerusalem.
Ps 118 var alltså en av de lovsångspsalmer som antagligen sjöngs under påsken på Jesu tid, speciellt efter fjärde bägaren vid slutet av den judiska sedermåltiden. Det är också troligt att Jesus och lärjungarna sjöng denna psalm efter det att Herrens måltid hade instiftats. Just denna psalm måste Jesus ha tänkt mycket på under sin sista vecka innan korsfästelsen. Matteusevangeliet hänvisar till den fyra gånger: Matt 21:9 (Ps 118:25–26); Matt 21:42 (Ps 118:22–23); Matt 23:39 (Ps 118:26); Matt 26:30 (Ps 115–118). Den del av Ps 118 som Matteus hänvisar till är vv. 19–29 vilket handlar om den slutliga räddning genom Messias tillkommelse. Ps 118 kan ha varit en av de sista psalmerna han och lärjungarna sjöng tillsammans innan de lämnade övre rummet, dess text följde därför med Jesus till arresteringen i Getsemane och vars efterklang kan ha stärkt Jesus inför korsets verklighet.
Den fjärde bägaren, lovprisningsbägaren, som Jesus vägrade att dricka ur förrän den dagen när han skall dricka “det nya vinet i Guds rike” (Mark 14:22–25), är bägaren som Jesus kommer att dricka med sina egna på den messianska bröllopsfesten och därmed fullborda måltiden i det övre rummet. Måltiden i det övre rummet var ofullbordad, och den kristna nattvarden fortsätter måltiden med den tredje bägaren (Befrielsebägaren) och brödet, men det hela kommer att avslutas när Messias har tagit hem sitt folk. I sången på den slutliga festen, som i framtiden kommer ljuda genom hela himmelriket (Upp 22:17), ingår kanske Ps 118. Så, glöm inte att läsa Ps 118 i denna annorlunda påsk, att Frälsaren skall åter komma med ljus.
Påskmåltiden (11)
Fortsättning från påskmåltid (10):
Fjärde bägaren
Jesus och lärjungarna avslutade aldrig måltiden den kvällen i det övre rummet. Jesus associerade den tredje bägaren med löftet om frälsning och tillämpade den på sin egen försoningsdöd för de troende. Efteråt sa han: ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” (Mark 14:25). Han vägrade att dricka den fjärde bägaren, den som enligt sedern påminde om löftet att Gud skall ta hem sitt folk. Tiden var inte inne.
Den fjärde bägaren, som aldrig dracks i det övre rummet, är det nya vinet som Jesus kommer att dricka med sina egna på den messianska bröllopsfesten. Den sista måltiden blev inte avbruten. Den fortsätter än idag, varje gång vi bryter brödet och skiftar kalken i våra församlingar. Frälsningens bägare (v 24) och löftet att avstå (v 25), omfattar det högtidliga löftet att fjärde bägaren kommer att förlängas och den ofullbordade måltiden avslutas när Messias sätter sig ner med frälsta syndare. ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid” (Upp 19:9).
En måltid på Jesu tid var en förbundsmåltid. Ett tecken på förlåtelse mellan två människor eller grupper. Vi har liknelsen om den förlorade sonen som exempel på detta. Även måltiden på stranden i Joh 21, där Jesus förlåter Petrus, är ett bevis på detta.
Nattvarden förnyar vårt förhållande med Herren. Han förlåter våra missgärningar och vi kan se framemot den fjärde bägaren i himlen när ”tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:7).
Litteraturförteckning
Bokser, Baruch M. The Origins of the Seder: The Passover Rite and Early Rabbinic Judaism. Berkeley, USA: University of California Press, 1984.
Fleming, Jim. The Last Supper. Biblical Resources.
Hagada shel Pesach. Illustrationer: Lennart Rosensohn. Stockholm: Judiska församlingen Stockholm, 1983.
Illman, Karl-Johan. Judendomen i ljuset av dess högtider. Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994.
Lascelle, Ruth Specter. Jewish Faith and the New Covenant. Revised and enlarged ed. Seattle, USA: Bedrock Press, 1980.
Rosen, Ceil. och Moishe. Rosen. Christ in the Passover. Chicago: Moody Publishers, 2006.
Wilson, M. R. ”Passover.” Sidorna 675–79 i vol. 3 av The International Standard Bible Encyclopedia. Red G. W. Bromiley. Grand Rapids, USA: William B. Eerdmans Publishing Company, 1986.
Påskmåltiden (10)
Fortsättning från Påskmåltiden (9):
Innan man dricker tredje bägaren ber de församlade en bordsbön som beskriver judarnas längtan efter Messias: ”Förbarma dig, Evige, vår Gud, över Israel, ditt folk, över Jerusalem, din stad… livnär oss, föd oss, sörj för oss, lätta vår börda, befria oss snart… Må du påskynda Messias, Davids sons, din tjänares ankomst… Ge oss räddning, lycka, nåd, kärlek, förbarmande, liv och fred… Den Barmhärtige må sända oss profeten Elia, som vi bevarar i tacksamt minne, att bringa oss glädjebudskap, frälsning och tröst!”
Den tredje bägaren kallas för ”Frälsningens bägaren”, för den representerar påsklammets blod. Om den bägaren sade Jesus: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:20). Paulus kallade den för ”Välsignelsens bägare” som ger oss gemenskap med Kristi blod (1 Kor 10:16). Två av de fyra bägarna är omnämnda i evangeliet, den första och den tredje. Det är den tredje som är den viktigaste, välsignelsens och frälsningens kalk, bägaren som kristna skiftar vid nattvarden. När Jesus lyfte bägaren tillsammans med sina lärjungar och tillämpade dess innebörd på sig själv, var hans budskap tydligt och klart: ”Jag är det sanna påsklammet som offras för er frälsning. Detta vin påminner er om mitt blod som kommer att utgjutas för er skull.” (jfr Matt 26:28; 1 Kor 11:25).
Under tiden som man bad tacksägelsebönen och drack den tredje bägaren har barnen hållit ett öga på ytterligare en bägare som har stått orörd under hela måltiden. Det är Elias bägare. De granskar bägarens röda innehåll och undrar: ”Kommer Elia nu och dricker ur den? Det verkar som om vinet har sjunkit lite grann sen vi sist kollade det!” Man sjunger sedan en sång och ber en bön: ”Elijahu, Elijahu från Gilead, må han komma snart till oss med Messias, Davids son!”
Fadern ber nu ett av barnen att öppna dörren och se om Elia kommer som svar på deras bön. Det rundögda barnet öppnar dörren sakta, sval nattluft sveper in in rummet men ingen är där. Då säger de: ”Jag, han kanske kommer nästa år!” Barnet stänger dörren och rusar tillbaka till sin plats vid bordet.
Alla dricker nu den fjärde bägaren, vilket påminner dem om löftet att Gud skall ta hem sitt folk (2 Mos 6:7). Högtiden närmar sitt slut i och med den fjärde bägaren. Glada sånger och festligheter fortsätter oftast långt in på natten, men den officiella påskmåltiden avslutas i och med en bön och hymn om Jerusalems återuppbyggnad: ”NÄSTA ÅR I JERUSALEM!”
När Jesus och lärjungarna hade sjungit lovsånger vandrade de tillsammans ut till Olivberget och Getsemane där vår Herre började den plågsamma vandringen mot korset (Matt 26:30).
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (9)
Måltiden – 2
Direkt efter denna händelse lämnade Judas Iskariots gruppen för att förråda sin mästare (Joh 13:27–30). Han lämnade måltiden innan den var avslutad. Den judiska lagen säger vid sådana tillfällen att om en person lämnar måltiden utan att avsluta den blir han förskjuten från församlingen och stenad (2 Mos 12:10; 3 Mos 22:30; 4 Mos 9:12–13). Judas förseglade sitt eget öde den stund han stod upp och stegrade ut ur övre rummet. Det fanns ingen återvändo. Påskmåltiden är en försoningsmåltid mellan Gud och människan, men också mellan människor. Vägrar man att delta i måltiden har man också förklarat sig ovillig att försonas med Honom som förlåter och upprättar. Hur viktigt det är att vi inte försakar nattvarden i vår kristna gemenskap.
När alla har doppat brödet är det äntligen tid för påskmaten. Rätterna bärs fram och på Jesu tid åt man nu påsklammet – det är fest. Det var vid detta skede som Jesus höll sitt avskedstal och undervisade sina lärjungar för sista gången innan arresteringen och korsfästelsen. Han avslutar denna del av måltiden med förbön där han ber för sig själv, för lärjungarna och för alla dem som i framtiden kommer att tro på Honom som Guds lamm (Joh 13:31–17:26).
Efter maten tackar judarna återigen Gud. Här gör Jesus något som måste ha överraskat och chockerat lärjungarna. Lammet var uppätet och man hade tackat Gud för maten. Påsktraditionen på Jesu tid sade att när lammet var uppätet fick ingen ytterligare man konsumeras. Men Jesus avvek från sederordningen: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att han läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar…” (Matt 26:26; Luk 22:19; 1 Kor 11:23–24).
Jesus överraskade lärjungarna, men syftet var inte att överraska utan att instifta: ”… efter att han läst tackbönen bröt han det [brödet], gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp’.” Påsklammet var enbart en förebild av honom som var Guds lamm. Genom att fortsätta äta, ville Jesus visa att han skulle bli ett bättre offer än påsklammet (jfr Heb 9:13–14, 23–26).
Tidigare har vi nämnt om det mellersta brödet i ”Enheten” som blev afikoman när det bröts och begravdes. Denna sed fanns inte på Jesu tid, utan kom till efter Jerusalems och templets förstörelse 70 e Kr. Afikoman representerar påsklammet som man inte längre kan offra. När Jesus bröt brödet efter måltiden gjorde han något som judarna inte gjorde förrän efter templets förstörelse. Det bröd han bröt, symboliserande sin egen kropp, kan närmast kopplas till just afikoman, det mellersta i ”Enheten” som begravdes medan barnen blundade.
Afikoman betyder ”det som kommer sist”. När själva måltiden i det judiska påskfirandet är över är det tid för barnen att söka upp afikoman. Medan barnen febrilt söker efter det ”begravda” brödet, hjälper de vuxna till med att säga: ”nu är det kallt”, ”nu är det varmt”, eller ”nu bränns det”. Slutligen hittar någon av barnen brödet och blir belönad med ett pris. När priset är utdelat, bryts afikoman och delas ut åt alla närvarande som äter upp den. Jesu koppling mellan sin egen kropp och brödet som bröts gör att afikoman i den judiska sedermåltiden blir en häpnadsväckande parallell till Kristi död.
Jesus bröt och delade ut ett bröd i ett skede av sedermåltiden som senare kom att kallas för afikoman. Har vi möjligtvis en bild på Kristus här som judarna upprepar varje påsk? ”Enheten”, de tre bröden”, påminner om treenigheten. Det mellersta brödet är Sonen, som bröts (dödades) och begravdes men uppstod igen (barnen hittade det) och delades ut till alla (frälsning till alla). När fadern bröt det mellersta brödet svepte han afikoman i en vit servett innan han ”begravde” det. Detta påminner om lindorna runt Jesu döda kropp. Barnet som hittade afikoman fick ett pris, vilket i så fall syftar på det eviga livet. Vad som fullbordar denna tillämpning är att allt detta sker innan det är tid för den tredje bägaren. Jesus uppstod från de döda på den tredje dagen.
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (8)
Bild: Från Hagada tillhörande Ruth Specter Lascelles farfar
Måltiden – 1
Sederordningen jag följer i denna del av artikeln är hur det går till idag enligt Hagada, när judarna samlas i sina hem för att äta påskmåltiden. Evangeliernas redogörelse för den sista måltiden i övre rummet har inte tagit med alla steg i sedern, men det väsentliga finns med, som förkunnar budskapet om försoning med Gud genom Jesus Kristus. De punkter i den moderna sederordningen som har sin motsvarighet i den sista måltiden referar jag till och förklarar. Det finns också en messiansk längtan i den judiska påskmåltiden som inte får missas.
Sedan den första påsken i Egypten har judarna följt en seder, det vill säga en bestämd ordningsföljd, under påskmåltiden. Jesus och lärjungarnas sista måltid i det övre rummet var en sådan måltid, men den bjöd på några överraskningar som gjorde den unik. Den judiska påskmåltiden idag kan variera i detalj beroende på i vilket sammanhang den utförs, men sin slutliga grundform fick den efter andra templets förstörelse 70 e Kr. Den sederordning som Jesus och lärjungarna följde i det övre rummet speglar hur det gick till innan templets fall, men avveck från den ordningen på några väsentliga punkter.
I den judiska påskmåltiden är det fadern som utför ceremonin. I den sista måltiden var det Jesus som hade den rollen. Måltiden börjar med kidush, en helgelsebön där man tackar Gud. Bönen börjar så här: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som skapat druvan på rankan.” Efteråt dricker alla den första bägaren som kallas för ”Helgelsebägaren”, då den helgar ceremonin och kvällen. I en judisk påskmåltid förekommer fyra bägare och i Luk 22:17–18 läser vi hur Jesus lyfter helgelsebägaren och tackar Gud: ”Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud.” Denna bägare får inte förväxlas med den tredje bägaren som finns omnämnd i vers 20 i samma kapitel.
Efter kidush och helgelsebägaren tvättar man händerna i en speciell skål. Det är i anslutning till detta som Jesus antagligen också tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:4–5). Jesus tar tillfället att undervisa lärjungarna en viktig sak: den som tjänar är störst. Under måltiden grälade nämligen lärjungarna med varandra om vem som var störst (Luk 22:24).
Nästa fas i firandet är brödet, matzot. Idag använder judarna sig av tre matzot. De tre bröden ligger ovanpå varandra, skilda åt med vita servetter. Tillsammans symboliserar de enhet och kallas därför för ”Enheten”. Fadern plockar ut det mellersta brödet, bryter det på mitten och lägger tillbaka den ena halvan på sin plats i ”Enheten” och lägger en duk över den. Den andra delen av det mellersta brödet lägger han i en annan vit servett som han sedan stoppar i en påse av silke (om en sådan finns tillhands). Sedan gömmer eller “begraver” han den medan barnen blir tillsagda att blunda. Brödet som är ”begravt” kallas för afikoman och har en viktig roll senare under måltiden.
Nästa fas är när barnen frågar varför de gör så här just den här kvällen. Fadern svarar enligt 5 Mos 6:21: ”Vi var Faraos trälar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten” och 26:8: ”Och Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt hand, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under.” Berättelsen når sin höjdpunkt när lammbenet och de bittra örterna förklaras. Sedan dricker alla ur den andra bägaren. Lovprisets bägare.
Fadern doppar nu bittra örter i det söta charóset (en blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin, som symboliserar murbruket israeliterna tvingades blanda i Egypten) och ger till var och en av deltagarna. På Jesu tid bröt värden brödet och doppade det tillsammans med bittra örter i det söta och delade ut det. I Matt 26:21–23 kan vi läsa vad som hände när Jesus och lärjungarna bröt och doppade brödet: ”Medan de åt sade han: ’Sannerligen, en av er skall förråda mig.’ De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ’Den är väl inte jag, herre?’ Han svarade: ’Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.’” (jfr Joh 13:26–30).
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (7)
Bordsplaceringen i övre rummet. Bild: Dr Jim Fleming.
Bordsplaceringen
Då nu det judiska hemmet är skinande rent och allt orent har tagits bort, är allt redo för den stora måltiden. De levande ljusen tänds och man läser från Hagada: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som helgat oss med dina bud och bjudit oss att tända (sabbatsljus och) festljus. Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som låtit oss leva och bestå och nå fram till denna tid!” Föräldrarna välsignar sedan sina söner och döttrar och läser därefter Arons välsignelse. På det viset avskiljs det heliga från det jordiska, sabbaten från resten av veckan.
Hur man nu sitter till bords är inte helt oviktigt. Jesus och lärjungarna låg ner till bords (Joh 13:12). Idag finns en kudde på varje stol vid sederbordet – det skall med andra ord vara bekvämt då judarna en gång var slavar i Egypten, men nu är de fria. En vanlig föreställning är att Jesus och lärjungarna satt vid ett långbord, en idé som bland annat härstammar från Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden. Men utifrån vad vi vet om hur man åt vid högtider på Jesu tid kan vi konstatera att det inte såg ut på det viset i det övre rummet under den sista måltiden. Istället var det troligtvis frågan om ett bord formad som en hästsko, som man låg vid, vilande på sin vänstra armbåge och åt med sin högra hand (se Matt 26:20; Mark 14:18; Luk 22:14; Joh 13:23).
Det finns vissa indikationer i evangelitexterna om bordsplaceringen i det övre rummet. Jesus fungerade som värden vid detta tillfälle och placerade sig därför på den viktigaste sidan, det vill säga den vänstra (plats 1 på bilden ovan). Värden har också vanligtvis en person på var sin sida om sig (se Matt 20:20–21). Johannes (2) låg till bords till höger om Jesus (1). Med tanke på hur man låg till bords och åt med den högra handen (se beskrivning ovan) läser vi i Joh 13:23 att Johannes lutade sig mot Jesu bröst. Det innebar att han måste ha befunnit sig till höger om Jesus. Den yngste i sällskapet skall också sitta eller ligga till höger om värden. Johannes var yngst den kvällen och fick därför ligga till bords så att hans huvud vilade mot Jesu bröst. Det var alltså inte på grund av att Jesus älskade Johannes mer än någon annan som han låg så nära Jesus, utan på grund av att traditionen föreskrev att det var platsen för den yngste.
Judas (3) låg till bords till vänster om Jesus. Det finns två skäl till detta: 1. seden att ge det doppade brödet till hedersgästen (Joh 13:26), som fick äran att ligga till vänster om värden; 2. Judas var tvungen att sitta tillräckligt nära Jesus för att kunna äta ur samma skål som Jesus (Mark 14:17–21). Det verkar som Jesus visade speciell omsorg för Judas, ända till slutet. Judas hade Jesus lutande mot sitt bröst, vilket måste ha skapat en känslomässig konflikt inom honom, utöver att han hade blivit förärad hedersplatsen vid bordet. Han hade ju redan arrangerat Jesu arrestering (Matt 26:14–16; Joh 13:31–38).
Det finns tre saker som antyder att Petrus låg till bords på plats 4 enligt bilden ovan: 1. Lukas (24:24) berättar att det tvistades om vem som var den störste (vilket kanske föranledde Jesu tjänarhandling i Joh 13), en diskussion som antagligen pågick redan när de var på väg in i det övre rummet. Johannes plats var given (yngst), men Petrus räknade nog med att få hedersplatsen. När Jesus istället erbjöd Judas den platsen kan man föreställa sig att Petrus surmulet och stolt stampar bort till den sämsta platsen, vilket var det motsatta hörnet av bordet; 2. Berättelsen om hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter antyder att Petrus var den siste som fick sina fötter tvättade (Joh 13:6). Det skulle stämma överens med arrangemanget på bilden. Personen på den sämsta platsen skulle ha erbjudit sig att ta tjänarens roll att tvätta de andras fötter; 3. Petrus låg så att han kunde få Johannes uppmärksamhet och be honom fråga Jesus vem förrädaren var, utan att Jesus eller någon annan hörde honom (Joh 13:23–26).
Beskrivning ovan är ett försök till en rekonstruktion av scenen för den sista måltiden, baserad på ett material framtaget av Dr Jim Fleming. En helt tydlig bild av läget den kvällen är inte möjlig, men det väsentliga beskrivs i källmaterialet för att vi skall förstå den bibelteologiska innebörden och paradigmskiftet som denna måltid innebar för mänskligheten.
Påskmåltiden (6)
Ordningställandet
Förberedelserna för påskmåltiden i ett judiskt hem kan börja en hel månad före påskhögtiden. Hemmet måste göras rent, speciellt från all surdeg, så att påbudet i 2 Mos 12:19 blev uppfyllt: ”I sju dagar må ingen surdeg finnas i era hus.” Här ingår allt som på något vis har jäst eller har förmågan att jäsa. Om judarna har hednavänner säljer man den syrade maten för en symbolisk summa och köper tillbaka den efter de sju dagarna.
I Luk 22:7–13 läser vi hur Jesus sände iväg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden. Detta omfattade inte enbart förberedelsen av maten utan de skulle även kontrollera att rummet där de skulle samlas var rent från surdeg. Jesus talade om för sina två lärjungar att en man skulle visa dem ”till ett stort rum i övervåningen som står färdigt,” det vill säga, ett rum som var rent från surdeg. När lärjungarna kom till det övre rummet konstaterade de att det var rent och började ordna för påskmåltiden.
Påskmåltiden (5)
Den första påsken
Blodet på dörrkarmarna
Den fjärde sanningen i 2 Mos 12 är ”blodet på dörrkarmarna” (v 7). På sederbordet representeras blodet av fyra vinbägare. Under den judiska påskmåltiden dricker man fyra olika bägare (eller fylls på fyra gånger). Två av dem är omnämnda i Luk 22:17–20. De påminner judarna om påsklammets blod som räddade deras förstfödda. Mishna undervisar att dessa fyra bägare motsvarar fyra verb i 2 Mos 6:6–7 som beskriver Guds frälsning: ”föra (יצא) er ut”, ”rädda (נצל) er från”, ”återlösa (גאל) er, ”ta (לקח) er till mitt folk.”
När Guds dom föll över Egypten strök man blodet från påsklammet på de båda dörrposterna och på övre dörrträet – ett tecken som visar vem som trodde på Gud och lydde honom. Skålen (v 22), som tydligen användes för att samla upp blodet från det slaktade lammet är det hebreiska ordet סף (sap), vars betydelse har diskuterats. Förutom betydelsen ”skål” betyder ordet också ”tröskel”. Diskussionen handlar alltså om blodet samlades upp i en skål, eller i ett hål/dike i anslutning till tröskeln. Texten är inte tydlig hur det exakt gick till, utom att lammet måste ha slaktats utomhus i närheten av dörröppningen och att blodet från sap ströks med en knippa isop på dörrposterna och dörrträet. Blodet lämnades sedan kvar utanför, antagligen vid tröskeln, och dörren stängdes.
Med vad och hur israeliterna exakt samlade upp blodet från det slaktade lammet förblir spekulation. Det viktiga däremot att notera är att man inte strök blod runt hela dörren, utan man beströk enbart en del av dörrposterna och dörrträet. Ordet ”bestryka” är det hebreiska ordet נגע (naga) som betyder att vidröra, att slå, att märka (se även Hes 9:4–6). Israeliterna markerade alltså med blodet på tre ställen, lämnade kvar resten av blodet i skålen/diket utanför dörröppningen, stängde sedan dörren bakom sig och inväntade morgondagen. Ett mönster av ett blodigt kors hade bildats över dörren. Från ett nytestamentligt perspektiv blir med andra ord Mose instruktioner i 2 Mos 12:22 en profetia om ett annat större försoningsoffer.
Dörren var förseglad på alla fyra sidor med lammets blod. Israeliterna var säkra och trygga bakom en dörr förseglad med vad som kan liknas vid ett mönster av ett kors, i väntan på befrielsen och uppbrottet mot löfteslandet. Likaså är varje troende trygg i väntan på den slutliga befrielsen när hon förtröstar på kraften i det Jesus fick genomlida på korset. Man kan säga att hebréerna blev födda på nytt till ett folk i befrielse den kvällen i 2 Mos 12. Pånyttfödelsen skedde på grund av lammets blod på dörrposterna, dörrträet och vid tröskeln. Likaså blir en människan född på nytt och befriad från syndens slavari då hon åberopar Kristi blods beskydd över sitt liv. Påskens budskap är befrielse och sanningen vi kan se i 2 Mos 12 är Kristus själv.
Påskmåltiden (4)
Ett brutet matzo
Det osyrade brödet
Lammet och de bittra örterna är två sanningar i 2 Mos 12. Den tredje sanningen i 2 Mos 12 är ”osyrat bröd” (v 8), eller matzo. På Jesu tid var brödet tunt och runt med en oregelbunden form. Vissa strikta judiska sekter använder fortfarande detta slags bröd. Den moderna matzan är fyrkantig med jämna rader av hål, som färdigbakade ger ett bröd med ett brunt randigt mönster.
I 2 Mos 12 står det att israeliterna åt påsklammet med bittra örter och osyrat bröd, sedan åt de inte något syrat bröd under sju dagar (v 15). Dessa sju dagar kallas för ”Det osyrade brödets högtid”. Eftersom brödet måste ätas tillsammans med lammet och de bittra örterna, finner vi även här utifrån ett nytestamentligt perspektiv en rad tillämpningar.
Surdegen är bland annat en symbol för synd i Bibeln. Det fick inte finnas någon surdeg i det judiska hemmet från den första dagen och sju dagar framåt. Hemmet måste helgas från allt orent innan man tar del av påsklammet. Paulus hade detta i tankarna när han talade om attityder vid nattvardsbordet: ”Den som äter det brödet och dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:27–29).
Det osyrade brödet står för ärlighet och sanning. Matzo betyder nämligen ”sött, utan något surt”. Det symboliserar söthet och helhet, ett liv utan synd (ingen surdeg). I ljuset av Nya testamentet blir det en förebild på det syndfria, perfekta liv som uppfyllde all rättfärdighet, han som kom som Guds påsklamm. Hålen som bildar det randiga mönstret på det osyrade brödet påminner oss om Jes 53:5: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningarnas skull. … och genom hans sår är vi helade.” Även i Sak 12:10 hittar vi en koppling: ”… de ser upp till mig som de har genomborrat.”
Efter templets förstörelse i Jerusalem 70 e Kr fick det osyrade brödet symbolisera påsklammet för judarna, det bröd som också bröts av Jesus tillsammans med lärjungarna under den sista måltiden i det övre rummet, och därmed också det bröd som bryts vid nattvarden i den kristna kyrkan.
Lägg även märke till Paulus ord: ”Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus Jesus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:6–8).
HOS Green 