Hem » Judendomen
Kategoriarkiv: Judendomen
Påskmåltiden (9)
Måltiden – 2
Direkt efter denna händelse lämnade Judas Iskariots gruppen för att förråda sin mästare (Joh 13:27–30). Han lämnade måltiden innan den var avslutad. Den judiska lagen säger vid sådana tillfällen att om en person lämnar måltiden utan att avsluta den blir han förskjuten från församlingen och stenad (2 Mos 12:10; 3 Mos 22:30; 4 Mos 9:12–13). Judas förseglade sitt eget öde den stund han stod upp och stegrade ut ur övre rummet. Det fanns ingen återvändo. Påskmåltiden är en försoningsmåltid mellan Gud och människan, men också mellan människor. Vägrar man att delta i måltiden har man också förklarat sig ovillig att försonas med Honom som förlåter och upprättar. Hur viktigt det är att vi inte försakar nattvarden i vår kristna gemenskap.
När alla har doppat brödet är det äntligen tid för påskmaten. Rätterna bärs fram och på Jesu tid åt man nu påsklammet – det är fest. Det var vid detta skede som Jesus höll sitt avskedstal och undervisade sina lärjungar för sista gången innan arresteringen och korsfästelsen. Han avslutar denna del av måltiden med förbön där han ber för sig själv, för lärjungarna och för alla dem som i framtiden kommer att tro på Honom som Guds lamm (Joh 13:31–17:26).
Efter maten tackar judarna återigen Gud. Här gör Jesus något som måste ha överraskat och chockerat lärjungarna. Lammet var uppätet och man hade tackat Gud för maten. Påsktraditionen på Jesu tid sade att när lammet var uppätet fick ingen ytterligare man konsumeras. Men Jesus avvek från sederordningen: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att han läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar…” (Matt 26:26; Luk 22:19; 1 Kor 11:23–24).
Jesus överraskade lärjungarna, men syftet var inte att överraska utan att instifta: ”… efter att han läst tackbönen bröt han det [brödet], gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp’.” Påsklammet var enbart en förebild av honom som var Guds lamm. Genom att fortsätta äta, ville Jesus visa att han skulle bli ett bättre offer än påsklammet (jfr Heb 9:13–14, 23–26).
Tidigare har vi nämnt om det mellersta brödet i ”Enheten” som blev afikoman när det bröts och begravdes. Denna sed fanns inte på Jesu tid, utan kom till efter Jerusalems och templets förstörelse 70 e Kr. Afikoman representerar påsklammet som man inte längre kan offra. När Jesus bröt brödet efter måltiden gjorde han något som judarna inte gjorde förrän efter templets förstörelse. Det bröd han bröt, symboliserande sin egen kropp, kan närmast kopplas till just afikoman, det mellersta i ”Enheten” som begravdes medan barnen blundade.
Afikoman betyder ”det som kommer sist”. När själva måltiden i det judiska påskfirandet är över är det tid för barnen att söka upp afikoman. Medan barnen febrilt söker efter det ”begravda” brödet, hjälper de vuxna till med att säga: ”nu är det kallt”, ”nu är det varmt”, eller ”nu bränns det”. Slutligen hittar någon av barnen brödet och blir belönad med ett pris. När priset är utdelat, bryts afikoman och delas ut åt alla närvarande som äter upp den. Jesu koppling mellan sin egen kropp och brödet som bröts gör att afikoman i den judiska sedermåltiden blir en häpnadsväckande parallell till Kristi död.
Jesus bröt och delade ut ett bröd i ett skede av sedermåltiden som senare kom att kallas för afikoman. Har vi möjligtvis en bild på Kristus här som judarna upprepar varje påsk? ”Enheten”, de tre bröden”, påminner om treenigheten. Det mellersta brödet är Sonen, som bröts (dödades) och begravdes men uppstod igen (barnen hittade det) och delades ut till alla (frälsning till alla). När fadern bröt det mellersta brödet svepte han afikoman i en vit servett innan han ”begravde” det. Detta påminner om lindorna runt Jesu döda kropp. Barnet som hittade afikoman fick ett pris, vilket i så fall syftar på det eviga livet. Vad som fullbordar denna tillämpning är att allt detta sker innan det är tid för den tredje bägaren. Jesus uppstod från de döda på den tredje dagen.
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (7)
Bordsplaceringen i övre rummet. Bild: Dr Jim Fleming.
Bordsplaceringen
Då nu det judiska hemmet är skinande rent och allt orent har tagits bort, är allt redo för den stora måltiden. De levande ljusen tänds och man läser från Hagada: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som helgat oss med dina bud och bjudit oss att tända (sabbatsljus och) festljus. Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som låtit oss leva och bestå och nå fram till denna tid!” Föräldrarna välsignar sedan sina söner och döttrar och läser därefter Arons välsignelse. På det viset avskiljs det heliga från det jordiska, sabbaten från resten av veckan.
Hur man nu sitter till bords är inte helt oviktigt. Jesus och lärjungarna låg ner till bords (Joh 13:12). Idag finns en kudde på varje stol vid sederbordet – det skall med andra ord vara bekvämt då judarna en gång var slavar i Egypten, men nu är de fria. En vanlig föreställning är att Jesus och lärjungarna satt vid ett långbord, en idé som bland annat härstammar från Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden. Men utifrån vad vi vet om hur man åt vid högtider på Jesu tid kan vi konstatera att det inte såg ut på det viset i det övre rummet under den sista måltiden. Istället var det troligtvis frågan om ett bord formad som en hästsko, som man låg vid, vilande på sin vänstra armbåge och åt med sin högra hand (se Matt 26:20; Mark 14:18; Luk 22:14; Joh 13:23).
Det finns vissa indikationer i evangelitexterna om bordsplaceringen i det övre rummet. Jesus fungerade som värden vid detta tillfälle och placerade sig därför på den viktigaste sidan, det vill säga den vänstra (plats 1 på bilden ovan). Värden har också vanligtvis en person på var sin sida om sig (se Matt 20:20–21). Johannes (2) låg till bords till höger om Jesus (1). Med tanke på hur man låg till bords och åt med den högra handen (se beskrivning ovan) läser vi i Joh 13:23 att Johannes lutade sig mot Jesu bröst. Det innebar att han måste ha befunnit sig till höger om Jesus. Den yngste i sällskapet skall också sitta eller ligga till höger om värden. Johannes var yngst den kvällen och fick därför ligga till bords så att hans huvud vilade mot Jesu bröst. Det var alltså inte på grund av att Jesus älskade Johannes mer än någon annan som han låg så nära Jesus, utan på grund av att traditionen föreskrev att det var platsen för den yngste.
Judas (3) låg till bords till vänster om Jesus. Det finns två skäl till detta: 1. seden att ge det doppade brödet till hedersgästen (Joh 13:26), som fick äran att ligga till vänster om värden; 2. Judas var tvungen att sitta tillräckligt nära Jesus för att kunna äta ur samma skål som Jesus (Mark 14:17–21). Det verkar som Jesus visade speciell omsorg för Judas, ända till slutet. Judas hade Jesus lutande mot sitt bröst, vilket måste ha skapat en känslomässig konflikt inom honom, utöver att han hade blivit förärad hedersplatsen vid bordet. Han hade ju redan arrangerat Jesu arrestering (Matt 26:14–16; Joh 13:31–38).
Det finns tre saker som antyder att Petrus låg till bords på plats 4 enligt bilden ovan: 1. Lukas (24:24) berättar att det tvistades om vem som var den störste (vilket kanske föranledde Jesu tjänarhandling i Joh 13), en diskussion som antagligen pågick redan när de var på väg in i det övre rummet. Johannes plats var given (yngst), men Petrus räknade nog med att få hedersplatsen. När Jesus istället erbjöd Judas den platsen kan man föreställa sig att Petrus surmulet och stolt stampar bort till den sämsta platsen, vilket var det motsatta hörnet av bordet; 2. Berättelsen om hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter antyder att Petrus var den siste som fick sina fötter tvättade (Joh 13:6). Det skulle stämma överens med arrangemanget på bilden. Personen på den sämsta platsen skulle ha erbjudit sig att ta tjänarens roll att tvätta de andras fötter; 3. Petrus låg så att han kunde få Johannes uppmärksamhet och be honom fråga Jesus vem förrädaren var, utan att Jesus eller någon annan hörde honom (Joh 13:23–26).
Beskrivning ovan är ett försök till en rekonstruktion av scenen för den sista måltiden, baserad på ett material framtaget av Dr Jim Fleming. En helt tydlig bild av läget den kvällen är inte möjlig, men det väsentliga beskrivs i källmaterialet för att vi skall förstå den bibelteologiska innebörden och paradigmskiftet som denna måltid innebar för mänskligheten.
Påskmåltiden (6)
Ordningställandet
Förberedelserna för påskmåltiden i ett judiskt hem kan börja en hel månad före påskhögtiden. Hemmet måste göras rent, speciellt från all surdeg, så att påbudet i 2 Mos 12:19 blev uppfyllt: ”I sju dagar må ingen surdeg finnas i era hus.” Här ingår allt som på något vis har jäst eller har förmågan att jäsa. Om judarna har hednavänner säljer man den syrade maten för en symbolisk summa och köper tillbaka den efter de sju dagarna.
I Luk 22:7–13 läser vi hur Jesus sände iväg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden. Detta omfattade inte enbart förberedelsen av maten utan de skulle även kontrollera att rummet där de skulle samlas var rent från surdeg. Jesus talade om för sina två lärjungar att en man skulle visa dem ”till ett stort rum i övervåningen som står färdigt,” det vill säga, ett rum som var rent från surdeg. När lärjungarna kom till det övre rummet konstaterade de att det var rent och började ordna för påskmåltiden.
Judendomen i ljuset av dess högtider (12)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994) finner du här.
Analys av boken
Illman visar i sin bok Judendomen i ljuset av dess högtider att flera av de judiska högtiderna i Gamla testamentet har fått delar av sin form antagligen från en icke-hebreisk bakgrund. De agrara karaktärsdragen kan med en viss säkerhet spåras till firande bland antika Israels grannfolk, som fanns i Kanaan innan Israels förfäder kom dit.
Teorier av detta slag förbli emellertid hypoteser när de blir alltför detaljerade. Men det är inte osannolikt att folk med en gemensam språkkultur (semiterna) också delade i generell bemärkelse formerna för firandet av högtider. Liksom språket inte är en uppbarelse i sig, utan en kanal för uppenbarelse, behöver inte heller högtiderna i Gt vara helt och hållit till sin form en uppenbarelse, utan en kanal för uppenbarelse.
Är det så här Gud har verkat i historien, och till sist genom Jesus Kristus? Gud kom för att bo (tabernakla) ibland oss i mänsklig form, en mänsklig form liksom språket och högtiderna är mänskliga. Men människan Jesus var mer än form, han var också en slutlig kanal för uppenbarelse om vem Gud var och vad som är Guds vilja.
Även om de judiska högtiderna har paralleller i samtida kulturer, fyllde Guds frälsningshistoria dem med ett innehåll som förmedlar unik uppenbarelse. När vi kommer in i Nya testamentet och uppenbarelsen genom Jesus Kristus, får de judiska högtiderna sin uppfyllelse. Typologiska sanningar i firandet får nytt och djupare ljus i och med frälsningshistoriens upplösning. Påsken (pæsach) är kanske det bästa exemplet på det.
Judendomen i ljuset av dess högtider (11)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
11. Avslutning (sid 213–217)
I detta sista kapitel i Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider lyfter författaren fram några karakteristiska drag för judisk gudstjänst och religion:
- Enligt påskhaggadan är en jude skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten. Nyckelord är: berätta, ihågkommande och identifikation.
- I anslutning till högtiderna (exempelvis sabbaten) används ofta, förutom verbet ”berätta” (higgid), imperativet ”kom ihåg” (zakor), med följsatsen ”så att du helgar den”. Alltså ihågkommande följs av handling som får konsekvenser.
- Judendomen är en historiereligion, som hela tiden anknyter till folkets historia. Mer exakt är det frågan om en frälsningshistoria (Guds handlande med Israels folk genom tiderna), med en bevarad naturanknytning (landet Israel och dess natur).
- Det historiska perspektivet innehåller ett lineärt betraktelsesätt: från världens skapelse, via Sinai, de båda templen till den messianska fullbordan. Men i gudstjänstfirandet finns även en cyklisk dimension.
- Man har infört nya högtider vars motiv hämtats ur vår egen tid: holocaustdagen och Israels självständighetsdag.
- Judendomen är mer än en religion. Även ickereligiösa judar har ett förhållande till sin tradition. En jude, både religiösa och ickereligiösa, ser sig själv tillhöra ett folk genom vilket den judiska traditionen upprätthålls.
- Sionism – upprättandet av ett nationalhem i Palestina och ingen annanstans. Historien, landet och naturen hålls samman i fest och i vardag, av religiösa och ickereligiösa.
- Judendomen är en nationell religion, men är ytterst sätt universalistisk. Den messianska tiden skall bli en lyckotid både för det judiska folket och för alla folk.
Avslutningsvis säger Illman följande om judiska folkets syn på sig själv: ”För att såväl Israels som hela världens lycka skall uppnås finns det bara en väg: att erkänna att man behöver varandra och att man därför söker försoning och fred mellan nationer och konfessioner. Då – om människorna vill – fullbordas messianismen. Gud har alltid velat det.”
Judendomen i ljuset av dess högtider (10)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
10. Genomgångsriter
I detta kapitel om judendomens högtider ägnar Illman åt hur “de judiska initiationsriterna utgestaltas.” Han börjar med födseln och avslutar med döden. Han begränsar sin översikt genom att utgå från den ortodoxa praxin och endast antyda varierande praxis inom konservativ och liberal judendom.
10.1 Födseln, adoption och konvertering (sid 193–199)
Inom judendomen betraktas det nyfödda barnet som ren, det vill säga utan synd (bBerachot 60b; 5 Mos 28:6). Den nya människan blir inte syndare förrän under livets gång. Föräldrarnas ansvar är då att ge barnet rätt kurs levnadsloppet. Pojkens får sitt namn vid omskärelseriten, flickan sitt vid första sabbaten. Barnet får ett hebreiskt namn som används i sin helhet vid religiösa tillfällen.
Omskärelsen har sitt bibliska ursprung i 1 Mos 17:10–-12 (jfr 3 Mos 12:1–2). Illmans går igenom ritens bakgrund och innebörd, och drar slutsatsen: ”Omskärelsen skilde alltså inte israeliternerna från andra semitiska folkgrupper i Kanan – tvärtom ser det ut som om de förra upptagit seden när de kom dit. Skillnaden är, att riten för dem fick en specifik religiös innebörd.” Illmans fortsätter med skissa på omskärelsens utveckling i antika Israel fram till vår tid, och dess riter som berit mila (”omskärelsens förbund”). Inom modern judendom har liberala kretsar försökt motarbeta eller tona ner omskärelsens religiösa innebörd, något som hittills har misslyckats: ”Där omskärelsen inte utförs är detta ett tecken på sekularisering och inte så mycket ett alternativt judiskt val.” Omskärelse är för många judar en identitetsmarkör som förbinder dem med sin historia och med kommande släkten.
Riten ”Inlösandet av den förstfödde” har sin bakgrund i att allt förstfött (växter, djur och människor) enligt toran tillhör Gud (2 Mos 13:1–2; 22:29). Människor ersattes däremot med djuroffer (34:19, 20) för att istället tjänstgöra vid templet ( 4 Mos 8). Men efter synden med guldkalven ersatte Gud det förstfödda med leviterna för prästtjänsten (4 Mos 8:17–18). Det är här som inlösandet av den förstfödde kommer in i bilden: ”Eftersom den förstfödde ursprungligen var avsedd att tjäna i templet, skall man enligt 4 Mos 18 betala lösepenning för honom,…”. Illman fortsätter med att beskriva hur en sådan rit går till även idag.
Inom judendomen förekommer inte adoption då det naturliga föräldrarskapet betraktas som omistligt. Men ett ”andligt föräldrarskap” finns (bMegilla 13a). Illman förklarar vad detta andliga föräldrarskapet innebär i form av ansvar, om barnet är judiskt eller ickejudiskt. Illmans redogör också här för hur konvertering går till och vad proselytdop är för något.
10.2 Bar Mitsva och Bat Mitsva (sid 199–201)
Religiöst myndig inom judendomen blir en pojke när han har fyllt tretton år, och en flicka när hon har fyllt 12. Religiöst myndig innebär att från och med då vara ”underkastade buden”, ”vilket termerna bar/bat mitsva betyder.” För pojken innebär att det han skall utföra en mitsva, det vill säga bli uppkallad till toraläsningen i gudstjänsten. I liberala församlingar får även flickor utföra en liknande mitsva, men inte i de traditionella. Illman förklarar att Bar/bat mitsva är en mycket viktig familjeangelägenhet.
10.3 Vigsel (sid 202–207)
Den judiska vigseln består av fyra moment: 1. Äktenskapskontraktet (ketubba) bevittnas; 2. Brudgummen ordnar brudens slöja; 3. Trolovningen eller ”helgelsen” (’erusin resp qiddushin) varigenom bruden förlovas med brudgummen; 4. Vigseln (nissuin) genom vilken de blir äkta makar. Illman förklarar ritualerna kopplade till vart och ett av dessa fyra moment, men även de sexuella förbindelser och äktenskap som är förbjudna inom judendomen. Frågan om skilsmässa så är den traditionella inställningen både allvarlig och sörjande när det sker. Det är först när alla möjligheter till medling är uttömda som man skrider till skilsmässoproceduren. Efter skilsmässan får inte kvinnan gifta om sig förrän om 92 dagar för att undanröja tvivel om faderskap i fall hon visar sig vara gravid.
10.4 Död och begravning (sid 207–212)
Judendomen har en föreställning om liv efter detta (Mishna Sanhedrin 11:1). Illman förklarar: ”De judiska ritualen kring död och begravning inriktar sig på att [1] upprätthålla den dödes värdighet (kibbud ha-met) och [2] trösta de sörjande (nichum ’avelim).” Illman fortsätter med att redogöra för hur judarna hanterar sina döda och ritualer kring begravningen: ingen öppen kista, balsamering och kremering är förbjudet (1 Mos 3:19). Den döda kroppen måste i regel begravas samma dag (5 Mos 21:23) och obduktion är tillåten om nödvändigt. Judendomen har tre olika sorgeperioder efter dödsfall: 1. Shiv‘a, som observeras av närmaste familjen, som upphör på den sjunde dagens morgon efter morgonbönen; 2. Sheloshim, ”trettio”, börjar vid Shiva‘as slut, räknat trettio dagar från begravningen; 3. ’Avelut, den tredje sorgeperioden efter far och och mor som räcker 12 judiska månader. Illman ger i anknytning till dessa sorgeperioder en ganska detaljerad beskrivning om seder, regler och olika böner.
In honor of Hanukkah
Fredag den 11 december är det Hanukka för judarna. Jag har tidigare bloggat om Hanukka här. Denna häftiga video spelades in på Ben Yehuda, Jerusalem i november för att hedra högtiden:
Videon är ett tips av Karyn Traphagen. Förutom mitt eget inlägg om Hanukka, kan du på hennes fina blogg här läsa mer om högtiden.
Judendomen i ljuset av dess högtider (9.3)
9.3 Israels självständighetsdag (sid 189–192)
Staten Israels roll för judarna världen över är ”utomordentligt stor”. Den tjänar som ”en synlig geografisk identifikationspunkt.” Illman betonar att detta inte är något nytt: ”orienteringen mot landet och Sion har ju funnits och hållits i alla tider och på alla orter.” Men efter förföljerna under slutet av 1800-talet och under 1900-talet har landet Israel fram till idag fungerat som en tillflykt genom att ta emot judiska flyktingar. Utöver den politiska identifikationen, har landet också en stor judisk religiös och kulturell “identifikationsmöjlighet”.
Israels självständighetsdag (Jom Ha-‘Atsma‘ut) firades redan vid statens första år, den 5 ’Ijar, som är dagen för upprättandet av staten Israel, den 14 maj 1948. Dagen firas både av staten med olika offentliga tillställningar och i judiska församlingar världen över. Utöver det har fullständiga liturgier, med anknytning till traditionell judisk gudstjänst, utvecklats. I Israel föregås dagen av en minnesdag över dem som föll i kampen för statens grundande (Jom Ha-Zikkaron), som också markerar avslutningen av den dystra perioden efter Jom Ha-sho’a.
Efter att flaggan har varit på halvstång under minnesdagen hissas den vid självständighetsdagens ingång på kvällen i topp, och Knessets talman förklarar sorgedagen avslutad – sinnesstämningen slår om till glädje (notera den skarpa kontrasten). I kvällsgudstjänsten tänds ljus, och i högtidsbönerna tackar man Gud för miraklet att uppleva denna dag. Många menar det var ett mirakel att staten bildades. Illman förklarar vidare att Israel ”är enligt den officiella av överrabbinatet fastställda bönen för staten ’Begynnelsen till vår frälsning’. Men många är på denna punkt reserverade.”*1* Efter kvällsgudstjänsten följer en festmåltid med sång och tändande av ljus.
Under morgongudstjänsten läses psalmer som annars tillhör sabbaten och helgdagar. Det varierar från församling till församling vilka bibeltexter som läsas, som exempelvis 5 Mos 7:12–8:12; Jes 10:32–12:6; Hes 37:1–14 Därefter läses bönen för staten, gudstjänsten avslutas, och man har på nytt en festmåltid. Under denna dag är det också vanligt att recitera poesi av stora judiska diktare. Dagen för övrigt är en allmän fridag, men inte en sabbat.
Den 28 ’Ijar (maj) firas “Jerusalemdagen” (Jom Jerushalajim) i Israel “till minne av återförenandet av Jerusalem genom sexdagarskriget 1967. Problematiskt med denna dag är att Israels annektering av den östra delen av staden inte accepteras av FN, arabstaterna eller palestinierna.
*1*Illman nämner här vissa hasidiska riktningar, de sekulära judarna och Gush ’Emunim (”de trognas förbund”). (Illman, 1994, 191)
Judendomen i ljuset av dess högtider (9.2)
9.2 Holocaustdagen (Jom Ha-Sho’a) (sid 184–189)
Illmans redogörelse för Holocaustdagen vilar till stor del på I. Greenberg, The Jewish Way: Living the Holidays. New York 1988. Inledningsvis konstateras det att Holocaust är den största judiska katastrofen någonsin, och då handlar det inte enbart om antal döda, utan också intentionen att förinta hela judendomen och på det sätt nazisterna utförde det på.
Judarnas konfrontationen med holocaust är nästa omöjlig att förklara: “Var förbundet nu annulerat? Somliga svarade ja. Andra fortsatte som förut: det är för våra synders skull som det skedde. Finns det ett tredje alternativ?” Som svar på den sista frågan, hänvisar Illman till Greenberg:
Det vanligaste sättet är enligt Greenberg att man håller ihop motiven med ett brutet och ett återupprättat förbund. Redan efter andra templets fall blev människan fullvärdig part, förut hade hon varit ‘halv part’, anser han. Hon måste då anpassa förbundet till de radikalt nya förhållandena som uppstod efter att det andra templet förstördes. Men efter förintelsen fick hon överta den exekutiva rollen i frälsningsuppdraget. Om Gud för sin del inte sade eller gjorde något under förintelsen, måste detta betyda, att det nu hänger på juden att göra något, ta huvudansvaret för förbundet. Ändå säger många att Gud var med i Auschwitz, på offrens sida och led detsamma som de. Han är därför mera fördold, men samtigt ‘mera närvarande’. Det gäller för judarna att hitta den adekvata responsen och det riktiga sättet att leva i förbundet. Ett kvantitativt sätt är att befordra livet genom att öka antalet judar. Ett kvalitativt sätt är att ta sig an och hjälpa judar i nöd, studera toran osv. Alltså följa gamla modeller? Staten Israels upprättande kan ses som ett exempel på hur judarna har löst spänningen mellan förtvivlan och hopp [I. Greenberg 320–324].
Förintelsens motiv hör närmast samman med den 9 ’Av, men har ändå en egen innebörd. Just på grund av holocaustdagens självständiga motiv har det inte varit lätt att komma överens om kalenderdagen för hågkomsten och vilka rituler som skall karaktärisera dagen. Illmans redogör summariskt för denna process. Kalenderdagen blev bestämd efter debatt över olika förslag till den 27 Nisan (mellan 7 april och 7 maj),*1* men utformningen av ritualerna diskuteras ännu.
Motiven för dagen är flera: 1. Historiskt kom holocaust säkert att stämma en del länders politiska representanter positivare till upprättandet av en judisk stat, än vad som annars varit fallet; 2. På idéplanet visade holocaust att en befolkningsgrupp som den judiska varit mer utsatt och hotad, eftersom den saknade ett eget hemland som kunde ta emot flyktingar eller föra dess talan; 3. Händelsen kräver någon form av hågkomst, och att en sådan dag manifesterar ett nytt skede för judendomen; 4. Israels självständighetsdag följer nära efter holocaustdagen, inte som kompensation utan som respons på den förra.
Som sagt, enligt Illman har det varit svårt för judarna att hitta lämpliga traditionella ritualer för hågkomstdagen. Man kan säga att de som har tagit form karaktäriseras bland annat av tystnad och kvällceremoni vid Yad Vashem.
*1*Valet av just denna dag blev en lösning som gillades av få judar då dagen inte är knuten till någon bestämd händelse och att den inte heller kan firas den 27 Nisan, om den skulle vara sabbat. Skälet till valet är osäkert, men eventuellt för att upproret i Warszawa-gettot då upphörde, men som enligt andra uppgifter fortsatte en vecka därefter [Strassfeld 57]. (Illman, 1994, 186).
Judendomen i ljuset av dess högtider (9.1)
På min gamla blogg med samma namn som denna pågick en serie om judiska högtider. Serien bestod av en sammanfattning av Karl-Johan Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (se första inlägget i serien för en närmare presentation). I vilket fall blev serien aldrig avslutad, därför fortsätter den nu här. Du kan se vad som hittills är publicerat i serien genom att klicka här.
Vad som är kvar att redogöra för är högtider som inte är ”bibliska”. De tidigare högtiderna påverkar formulerandet av bibelteologi, men de kvarvarande högtiderna är viktiga för vår förståelse av judendomen idag. Därför tar jag med även dessa på denna blogg så att bilden av både den antika och moderna judendomen blir komplett.
I nionde kapitlet behandlar Illman tre högtider: de två första är sorgedagar – Den 9 ’Av, som firades redan under antiken i åminnelse av förstörelsen av de båda templen (586 f. v. t. och 70 e.v.t.); Holocaustdagen (Jom Ha-Sho’a), då judarna tänkar på de sex miljonerna judar som förintades under andra världskriget. Dessa båda högtider, en antik och en modern, har gemensamt minnet av två katastrofala förstörelser (men ingen räddning undan fienden, till skillnad från Hanukka och Purim). Den tredje högtiden av modernt slag är Israels självständighetsdag, som kan beskrivas som ett svar på förintelsen.
Jag presenterar dessa tre högtider i tre olika inlägg så att texterna hålls någorlunda korta.
9.1. Den 9 i månaden ‘Av (sid 179–184)
Det är den andra faste- och sorgedagen i Sak 8:19*1* som Illman behandlar här. På denna dag fastar judarna till åminnelse av både det första (2 Kung 25:8, Jer 52:12) och andra templets fall, även om ingendera av förstörelserna kan med säkerhet dateras till precis den 9 ‘Av. Förutom tempens förstörelse kopplas också en rad andra tragiska händelser i Israels historia till detta datum, vilket motiverar dagen som en sorgedag. Om andra templets fall förklarar Illman att det “var något mera än en militär katastrof: Gud själv gick med templets fall i exil. Man skulle under den 9 ‘Av läsa Klagovisorna, som skrevs kort efter första templets fall.”
De båda templens fall var stora katastrofer för det judiska folket, både fysiskt, psykologiskt och religiöst. Många judar vid både tillfällena befarade judendomens undergång i och med händelserna. Förstörelsen av det andra templet år 70, tolkades även av många kristna “som ett bevis på att Gud hade förkastat det ‘gamla förbundet’ med judarna och instiftat ett nytt.” Majoriteten av de överlevande judarna förblev dock trogna judendomen och började sörja över Sion, som man hade gjort 600 år tidigare, genom bot och bättring.
Illmans fortsätter att beskriva Den 9 ‘Av och den tre veckor långa förberdelseperiod inför sorgedagen, en period som inleds med en speciell fastedag.*2* Under denna period får inga glädjeyttringar ske och under de tre sabbaterna före 9 ‘Av läses profettexter med dystert innehåll: Jer 1:1–2:3; 2:4–28 och Jes 1. Illmans förklarar att “Den 9 ‘Av är alltjämt en religiös fastedag som i det avseendet kan jämföras med Försoningsdagen. Allt som sker den 9 ‘Av (studier, gudstjänstfirandet, gemenskapen) präglas helt av dysterhet för att uttrycka den sorgsna sinnesstämmningen. Att strö aska i håret förekommer också på sina håll.
Men vid eftermiddagsgudstjänsten svänger stämningen, eftersom en tradition säger “att Messias skall födas, när folket befinner sig i djupaste sorg… Klagovisorna, som man redan har läst två gånger, slutar i en hoppfull ton och det är som om hoppet skulle börja komma till sin rätt: … (Klag 5:21). Illman avslutar sin beskrivning av denna högtid med att förklara att “Flera händelser i modern tid har bidragit till att ge den 9 ‘Av nya accenter:” Förintelsen och grundandet av staten Israel som har lättat stämmingen av denna dag; bombningarna av Hiroshima (6 aug) och Nagasaki (9 aug) som markeras under denna dag av judiska församlingar.
*1*“I Sak 8:19 talas om fyra fastedagar som infaller i den fjärde, femte, sjunde och tionde månaden. De avser tydligen den 17 Tammus, den 9 ‘Av, den 3 Tishri och den 10 Tevet. Texten säger att dessa för Juda skall ‘bli till fröjd och glädje och till sköna högtider’ i stället för vad de var: faste- eller sorgedagar.” (Illman, 1994, 179–180)
*2*Fastedagen som inleder förberedelseveckorna sammanfaller enligt de lärda med den dag då lagtavlorna med de tio budorden krossades, efter att israeliterna dansat kring guldkalven.
HOS Green 