Hem » högtider
Kategoriarkiv: högtider
Påskmåltiden (9)
Måltiden – 2
Direkt efter denna händelse lämnade Judas Iskariots gruppen för att förråda sin mästare (Joh 13:27–30). Han lämnade måltiden innan den var avslutad. Den judiska lagen säger vid sådana tillfällen att om en person lämnar måltiden utan att avsluta den blir han förskjuten från församlingen och stenad (2 Mos 12:10; 3 Mos 22:30; 4 Mos 9:12–13). Judas förseglade sitt eget öde den stund han stod upp och stegrade ut ur övre rummet. Det fanns ingen återvändo. Påskmåltiden är en försoningsmåltid mellan Gud och människan, men också mellan människor. Vägrar man att delta i måltiden har man också förklarat sig ovillig att försonas med Honom som förlåter och upprättar. Hur viktigt det är att vi inte försakar nattvarden i vår kristna gemenskap.
När alla har doppat brödet är det äntligen tid för påskmaten. Rätterna bärs fram och på Jesu tid åt man nu påsklammet – det är fest. Det var vid detta skede som Jesus höll sitt avskedstal och undervisade sina lärjungar för sista gången innan arresteringen och korsfästelsen. Han avslutar denna del av måltiden med förbön där han ber för sig själv, för lärjungarna och för alla dem som i framtiden kommer att tro på Honom som Guds lamm (Joh 13:31–17:26).
Efter maten tackar judarna återigen Gud. Här gör Jesus något som måste ha överraskat och chockerat lärjungarna. Lammet var uppätet och man hade tackat Gud för maten. Påsktraditionen på Jesu tid sade att när lammet var uppätet fick ingen ytterligare man konsumeras. Men Jesus avvek från sederordningen: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att han läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar…” (Matt 26:26; Luk 22:19; 1 Kor 11:23–24).
Jesus överraskade lärjungarna, men syftet var inte att överraska utan att instifta: ”… efter att han läst tackbönen bröt han det [brödet], gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp’.” Påsklammet var enbart en förebild av honom som var Guds lamm. Genom att fortsätta äta, ville Jesus visa att han skulle bli ett bättre offer än påsklammet (jfr Heb 9:13–14, 23–26).
Tidigare har vi nämnt om det mellersta brödet i ”Enheten” som blev afikoman när det bröts och begravdes. Denna sed fanns inte på Jesu tid, utan kom till efter Jerusalems och templets förstörelse 70 e Kr. Afikoman representerar påsklammet som man inte längre kan offra. När Jesus bröt brödet efter måltiden gjorde han något som judarna inte gjorde förrän efter templets förstörelse. Det bröd han bröt, symboliserande sin egen kropp, kan närmast kopplas till just afikoman, det mellersta i ”Enheten” som begravdes medan barnen blundade.
Afikoman betyder ”det som kommer sist”. När själva måltiden i det judiska påskfirandet är över är det tid för barnen att söka upp afikoman. Medan barnen febrilt söker efter det ”begravda” brödet, hjälper de vuxna till med att säga: ”nu är det kallt”, ”nu är det varmt”, eller ”nu bränns det”. Slutligen hittar någon av barnen brödet och blir belönad med ett pris. När priset är utdelat, bryts afikoman och delas ut åt alla närvarande som äter upp den. Jesu koppling mellan sin egen kropp och brödet som bröts gör att afikoman i den judiska sedermåltiden blir en häpnadsväckande parallell till Kristi död.
Jesus bröt och delade ut ett bröd i ett skede av sedermåltiden som senare kom att kallas för afikoman. Har vi möjligtvis en bild på Kristus här som judarna upprepar varje påsk? ”Enheten”, de tre bröden”, påminner om treenigheten. Det mellersta brödet är Sonen, som bröts (dödades) och begravdes men uppstod igen (barnen hittade det) och delades ut till alla (frälsning till alla). När fadern bröt det mellersta brödet svepte han afikoman i en vit servett innan han ”begravde” det. Detta påminner om lindorna runt Jesu döda kropp. Barnet som hittade afikoman fick ett pris, vilket i så fall syftar på det eviga livet. Vad som fullbordar denna tillämpning är att allt detta sker innan det är tid för den tredje bägaren. Jesus uppstod från de döda på den tredje dagen.
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (8)
Bild: Från Hagada tillhörande Ruth Specter Lascelles farfar
Måltiden – 1
Sederordningen jag följer i denna del av artikeln är hur det går till idag enligt Hagada, när judarna samlas i sina hem för att äta påskmåltiden. Evangeliernas redogörelse för den sista måltiden i övre rummet har inte tagit med alla steg i sedern, men det väsentliga finns med, som förkunnar budskapet om försoning med Gud genom Jesus Kristus. De punkter i den moderna sederordningen som har sin motsvarighet i den sista måltiden referar jag till och förklarar. Det finns också en messiansk längtan i den judiska påskmåltiden som inte får missas.
Sedan den första påsken i Egypten har judarna följt en seder, det vill säga en bestämd ordningsföljd, under påskmåltiden. Jesus och lärjungarnas sista måltid i det övre rummet var en sådan måltid, men den bjöd på några överraskningar som gjorde den unik. Den judiska påskmåltiden idag kan variera i detalj beroende på i vilket sammanhang den utförs, men sin slutliga grundform fick den efter andra templets förstörelse 70 e Kr. Den sederordning som Jesus och lärjungarna följde i det övre rummet speglar hur det gick till innan templets fall, men avveck från den ordningen på några väsentliga punkter.
I den judiska påskmåltiden är det fadern som utför ceremonin. I den sista måltiden var det Jesus som hade den rollen. Måltiden börjar med kidush, en helgelsebön där man tackar Gud. Bönen börjar så här: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som skapat druvan på rankan.” Efteråt dricker alla den första bägaren som kallas för ”Helgelsebägaren”, då den helgar ceremonin och kvällen. I en judisk påskmåltid förekommer fyra bägare och i Luk 22:17–18 läser vi hur Jesus lyfter helgelsebägaren och tackar Gud: ”Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud.” Denna bägare får inte förväxlas med den tredje bägaren som finns omnämnd i vers 20 i samma kapitel.
Efter kidush och helgelsebägaren tvättar man händerna i en speciell skål. Det är i anslutning till detta som Jesus antagligen också tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:4–5). Jesus tar tillfället att undervisa lärjungarna en viktig sak: den som tjänar är störst. Under måltiden grälade nämligen lärjungarna med varandra om vem som var störst (Luk 22:24).
Nästa fas i firandet är brödet, matzot. Idag använder judarna sig av tre matzot. De tre bröden ligger ovanpå varandra, skilda åt med vita servetter. Tillsammans symboliserar de enhet och kallas därför för ”Enheten”. Fadern plockar ut det mellersta brödet, bryter det på mitten och lägger tillbaka den ena halvan på sin plats i ”Enheten” och lägger en duk över den. Den andra delen av det mellersta brödet lägger han i en annan vit servett som han sedan stoppar i en påse av silke (om en sådan finns tillhands). Sedan gömmer eller “begraver” han den medan barnen blir tillsagda att blunda. Brödet som är ”begravt” kallas för afikoman och har en viktig roll senare under måltiden.
Nästa fas är när barnen frågar varför de gör så här just den här kvällen. Fadern svarar enligt 5 Mos 6:21: ”Vi var Faraos trälar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten” och 26:8: ”Och Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt hand, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under.” Berättelsen når sin höjdpunkt när lammbenet och de bittra örterna förklaras. Sedan dricker alla ur den andra bägaren. Lovprisets bägare.
Fadern doppar nu bittra örter i det söta charóset (en blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin, som symboliserar murbruket israeliterna tvingades blanda i Egypten) och ger till var och en av deltagarna. På Jesu tid bröt värden brödet och doppade det tillsammans med bittra örter i det söta och delade ut det. I Matt 26:21–23 kan vi läsa vad som hände när Jesus och lärjungarna bröt och doppade brödet: ”Medan de åt sade han: ’Sannerligen, en av er skall förråda mig.’ De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ’Den är väl inte jag, herre?’ Han svarade: ’Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.’” (jfr Joh 13:26–30).
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (7)
Bordsplaceringen i övre rummet. Bild: Dr Jim Fleming.
Bordsplaceringen
Då nu det judiska hemmet är skinande rent och allt orent har tagits bort, är allt redo för den stora måltiden. De levande ljusen tänds och man läser från Hagada: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som helgat oss med dina bud och bjudit oss att tända (sabbatsljus och) festljus. Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som låtit oss leva och bestå och nå fram till denna tid!” Föräldrarna välsignar sedan sina söner och döttrar och läser därefter Arons välsignelse. På det viset avskiljs det heliga från det jordiska, sabbaten från resten av veckan.
Hur man nu sitter till bords är inte helt oviktigt. Jesus och lärjungarna låg ner till bords (Joh 13:12). Idag finns en kudde på varje stol vid sederbordet – det skall med andra ord vara bekvämt då judarna en gång var slavar i Egypten, men nu är de fria. En vanlig föreställning är att Jesus och lärjungarna satt vid ett långbord, en idé som bland annat härstammar från Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden. Men utifrån vad vi vet om hur man åt vid högtider på Jesu tid kan vi konstatera att det inte såg ut på det viset i det övre rummet under den sista måltiden. Istället var det troligtvis frågan om ett bord formad som en hästsko, som man låg vid, vilande på sin vänstra armbåge och åt med sin högra hand (se Matt 26:20; Mark 14:18; Luk 22:14; Joh 13:23).
Det finns vissa indikationer i evangelitexterna om bordsplaceringen i det övre rummet. Jesus fungerade som värden vid detta tillfälle och placerade sig därför på den viktigaste sidan, det vill säga den vänstra (plats 1 på bilden ovan). Värden har också vanligtvis en person på var sin sida om sig (se Matt 20:20–21). Johannes (2) låg till bords till höger om Jesus (1). Med tanke på hur man låg till bords och åt med den högra handen (se beskrivning ovan) läser vi i Joh 13:23 att Johannes lutade sig mot Jesu bröst. Det innebar att han måste ha befunnit sig till höger om Jesus. Den yngste i sällskapet skall också sitta eller ligga till höger om värden. Johannes var yngst den kvällen och fick därför ligga till bords så att hans huvud vilade mot Jesu bröst. Det var alltså inte på grund av att Jesus älskade Johannes mer än någon annan som han låg så nära Jesus, utan på grund av att traditionen föreskrev att det var platsen för den yngste.
Judas (3) låg till bords till vänster om Jesus. Det finns två skäl till detta: 1. seden att ge det doppade brödet till hedersgästen (Joh 13:26), som fick äran att ligga till vänster om värden; 2. Judas var tvungen att sitta tillräckligt nära Jesus för att kunna äta ur samma skål som Jesus (Mark 14:17–21). Det verkar som Jesus visade speciell omsorg för Judas, ända till slutet. Judas hade Jesus lutande mot sitt bröst, vilket måste ha skapat en känslomässig konflikt inom honom, utöver att han hade blivit förärad hedersplatsen vid bordet. Han hade ju redan arrangerat Jesu arrestering (Matt 26:14–16; Joh 13:31–38).
Det finns tre saker som antyder att Petrus låg till bords på plats 4 enligt bilden ovan: 1. Lukas (24:24) berättar att det tvistades om vem som var den störste (vilket kanske föranledde Jesu tjänarhandling i Joh 13), en diskussion som antagligen pågick redan när de var på väg in i det övre rummet. Johannes plats var given (yngst), men Petrus räknade nog med att få hedersplatsen. När Jesus istället erbjöd Judas den platsen kan man föreställa sig att Petrus surmulet och stolt stampar bort till den sämsta platsen, vilket var det motsatta hörnet av bordet; 2. Berättelsen om hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter antyder att Petrus var den siste som fick sina fötter tvättade (Joh 13:6). Det skulle stämma överens med arrangemanget på bilden. Personen på den sämsta platsen skulle ha erbjudit sig att ta tjänarens roll att tvätta de andras fötter; 3. Petrus låg så att han kunde få Johannes uppmärksamhet och be honom fråga Jesus vem förrädaren var, utan att Jesus eller någon annan hörde honom (Joh 13:23–26).
Beskrivning ovan är ett försök till en rekonstruktion av scenen för den sista måltiden, baserad på ett material framtaget av Dr Jim Fleming. En helt tydlig bild av läget den kvällen är inte möjlig, men det väsentliga beskrivs i källmaterialet för att vi skall förstå den bibelteologiska innebörden och paradigmskiftet som denna måltid innebar för mänskligheten.
Påskmåltiden (5)
Den första påsken
Blodet på dörrkarmarna
Den fjärde sanningen i 2 Mos 12 är ”blodet på dörrkarmarna” (v 7). På sederbordet representeras blodet av fyra vinbägare. Under den judiska påskmåltiden dricker man fyra olika bägare (eller fylls på fyra gånger). Två av dem är omnämnda i Luk 22:17–20. De påminner judarna om påsklammets blod som räddade deras förstfödda. Mishna undervisar att dessa fyra bägare motsvarar fyra verb i 2 Mos 6:6–7 som beskriver Guds frälsning: ”föra (יצא) er ut”, ”rädda (נצל) er från”, ”återlösa (גאל) er, ”ta (לקח) er till mitt folk.”
När Guds dom föll över Egypten strök man blodet från påsklammet på de båda dörrposterna och på övre dörrträet – ett tecken som visar vem som trodde på Gud och lydde honom. Skålen (v 22), som tydligen användes för att samla upp blodet från det slaktade lammet är det hebreiska ordet סף (sap), vars betydelse har diskuterats. Förutom betydelsen ”skål” betyder ordet också ”tröskel”. Diskussionen handlar alltså om blodet samlades upp i en skål, eller i ett hål/dike i anslutning till tröskeln. Texten är inte tydlig hur det exakt gick till, utom att lammet måste ha slaktats utomhus i närheten av dörröppningen och att blodet från sap ströks med en knippa isop på dörrposterna och dörrträet. Blodet lämnades sedan kvar utanför, antagligen vid tröskeln, och dörren stängdes.
Med vad och hur israeliterna exakt samlade upp blodet från det slaktade lammet förblir spekulation. Det viktiga däremot att notera är att man inte strök blod runt hela dörren, utan man beströk enbart en del av dörrposterna och dörrträet. Ordet ”bestryka” är det hebreiska ordet נגע (naga) som betyder att vidröra, att slå, att märka (se även Hes 9:4–6). Israeliterna markerade alltså med blodet på tre ställen, lämnade kvar resten av blodet i skålen/diket utanför dörröppningen, stängde sedan dörren bakom sig och inväntade morgondagen. Ett mönster av ett blodigt kors hade bildats över dörren. Från ett nytestamentligt perspektiv blir med andra ord Mose instruktioner i 2 Mos 12:22 en profetia om ett annat större försoningsoffer.
Dörren var förseglad på alla fyra sidor med lammets blod. Israeliterna var säkra och trygga bakom en dörr förseglad med vad som kan liknas vid ett mönster av ett kors, i väntan på befrielsen och uppbrottet mot löfteslandet. Likaså är varje troende trygg i väntan på den slutliga befrielsen när hon förtröstar på kraften i det Jesus fick genomlida på korset. Man kan säga att hebréerna blev födda på nytt till ett folk i befrielse den kvällen i 2 Mos 12. Pånyttfödelsen skedde på grund av lammets blod på dörrposterna, dörrträet och vid tröskeln. Likaså blir en människan född på nytt och befriad från syndens slavari då hon åberopar Kristi blods beskydd över sitt liv. Påskens budskap är befrielse och sanningen vi kan se i 2 Mos 12 är Kristus själv.
Påskmåltiden (4)
Ett brutet matzo
Det osyrade brödet
Lammet och de bittra örterna är två sanningar i 2 Mos 12. Den tredje sanningen i 2 Mos 12 är ”osyrat bröd” (v 8), eller matzo. På Jesu tid var brödet tunt och runt med en oregelbunden form. Vissa strikta judiska sekter använder fortfarande detta slags bröd. Den moderna matzan är fyrkantig med jämna rader av hål, som färdigbakade ger ett bröd med ett brunt randigt mönster.
I 2 Mos 12 står det att israeliterna åt påsklammet med bittra örter och osyrat bröd, sedan åt de inte något syrat bröd under sju dagar (v 15). Dessa sju dagar kallas för ”Det osyrade brödets högtid”. Eftersom brödet måste ätas tillsammans med lammet och de bittra örterna, finner vi även här utifrån ett nytestamentligt perspektiv en rad tillämpningar.
Surdegen är bland annat en symbol för synd i Bibeln. Det fick inte finnas någon surdeg i det judiska hemmet från den första dagen och sju dagar framåt. Hemmet måste helgas från allt orent innan man tar del av påsklammet. Paulus hade detta i tankarna när han talade om attityder vid nattvardsbordet: ”Den som äter det brödet och dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:27–29).
Det osyrade brödet står för ärlighet och sanning. Matzo betyder nämligen ”sött, utan något surt”. Det symboliserar söthet och helhet, ett liv utan synd (ingen surdeg). I ljuset av Nya testamentet blir det en förebild på det syndfria, perfekta liv som uppfyllde all rättfärdighet, han som kom som Guds påsklamm. Hålen som bildar det randiga mönstret på det osyrade brödet påminner oss om Jes 53:5: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningarnas skull. … och genom hans sår är vi helade.” Även i Sak 12:10 hittar vi en koppling: ”… de ser upp till mig som de har genomborrat.”
Efter templets förstörelse i Jerusalem 70 e Kr fick det osyrade brödet symbolisera påsklammet för judarna, det bröd som också bröts av Jesus tillsammans med lärjungarna under den sista måltiden i det övre rummet, och därmed också det bröd som bryts vid nattvarden i den kristna kyrkan.
Lägg även märke till Paulus ord: ”Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus Jesus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:6–8).
Påskmåltiden (3)
Sederfatet
De bittra örterna
Den andra produkten på det judiska sederfatet som är kopplad till 2 Mos 12 är de ”bittra örterna” (v 8). Israeliterna skulle äta det stekta lammet tillsammans med bittra örter. På sederfatet representeras de av tre örter, av vilket två är bittra till smaken. Det är en hel pepparrot (chazereth), färsk krossad pepparrot (maror) och den tredje kan antingen vara ett salladsblad, persilja eller selleri (karpas).
De bittra örterna är en symbol för vad folket fick utstå under den egyptiska piskan. Men liksom lammet har örterna en djupare andlig innebörd. Bitterhet symboliserar död i Bibeln. De förstfödda ibland Israel fick leva för att påsklammet dog. I den nytestamentliga kontexten byggs denna sanning på med innebörden att troende får nytt liv för att Kristus dog som Guds lamm. Det bittra är alltså lammets död. När vi tar nattvarden så som Jesus visade får vi aldrig glömma det bittra (hans död) när vi delar brödet (hans kropp) och skiftar kalken (hans blod).
Det finns ytterligare två saker på sederfatet med symboliskt värde. De har ingen kopplingen till något specifik vers i 2 Mos 12, utan är ett senare inslag i den judiska påsktraditionen. Det ena är ett hårdkokt ägg med sotat skal (betsá). Många menar att detta ägg symboliserar nytt liv, hopp och seger över döden (uppståndelsen).
Den andra är en söt brunaktig blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin (charoseth), som symboliserar det murbruk som de judiska förfäderna blandade under träldomen i Egypten. Om man frågar en jude varför blandningen är söt, blir svaret: ”När vi visste att vår räddning stundade var det bittraste slavgörat sött.”
Utöver innehållet på sederfatet finns det ytterligare två saker som har viktiga funktioner i ett judiskt påskfirande.
Påskmåltiden (2)
Sedermåltiden med sederfatet centralt placerad på bordet
Vid kvällningen den fjortonde dagen i månaden Nisan är allting redo för högtiden. Den judiska familjen samlas för att minnas och ära Gud. Måltiden har, sedan templets förstörelse 70 e Kr, anpassats till existerande förhållanden. Men ritualen och symboliken har bestått.
Tidpunkten är inne för den ceremoniella delen av högtiden. Husmor har täckt bordsytan med en vit linneduk och tänt ljusen. Men bordet har inte dukats på vanligt sätt. På en framskjuten plats finner vi sederfatet (seden betyder ”ordning”), den centrala punkten i påskfirandet. På fatet finns sex olika matprodukter, var och en med sitt symboliska värde. Fyra av dessa produkter är direkt kopplade till 2 Mos 12.
Den första är lammet (v 3). I ett modernt judiskt påskfirande representerar ett stekt lammben (zeroah=”arm” eller ”axel”) detta lamm eftersom templet är förstört och man kan inte längre offra påsklammet. Den där ödesdigra kvällen 1 2 Mos 12 skulle varje hushåll ta ett lamm och slakta det. I Nya testamentet blir denna handling en påtaglig förebild på Guds slutliga försoningsoffer för mänsklighetens synder.
Påsklammet var utvalt att dö (2 Mos 12:5–6). De första kristna måste tidigt ha kopplat ihop lammets död i 2 Mos 12 med Jes 53:7 som lyder: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt… .” Petrus uppfattade lammet som en bild på Kristus, när han förklarar för oss att vi har blivit friköpta från ett meningslöst liv ”med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse med trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror.” (1 Pet 1:19–20).
I fyra dagar iakttog man påsklammet för att se om det var perfekt. Bara det som är perfekt kan vara ett försoningsoffer (5 Mos 15:21). Jesus Kristus passar även här in på beskrivningen, då han levde med oss under en tid, för att prövas: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15). I Nya testamentet blev blodet från ett lamm utan fel Kristi blod genom vilket mänskligheten köptes fri från ett meningslöst liv utan Gud (1 Pet 1:19).
Man stekte påsklammet på eld (2 Mos 12:8). Elden är bland annat en bild på Guds dom i Bibeln. Återigen blir Jes 53 aktuellt från ett nytestamentligt perspektiv. Där beskrivs en man som blev stekt på eld för folkets skull. Han var föraktad och övergiven, en smärtornas man förtrogen med sjukdom. Man höll honom för intet. Men det var mänsklighetens sjukdom han bar, våra smärtor, sargad och slagen för våra överträdelsers skull. Det står: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5b). Paulus bekräftar när han skriver: ”Han (Jesus) som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21).
Inte ett ben fick brytas på påsklammet (2 Mos 12:46). Detta är en mycket intressant detalj i det stora sammanhanget, eftersom det i Joh 19:31–37 uttryckligen står att de romerska soldaterna inte bröt Jesu ben när han hängde på korset. Påsklammet i 2 Mos 12 var Guds lamm i Nya testamentet på en förvånansvärt detaljerad nivå. Inte undran på att Kristus blev lammet som offrades på Golgata för mänsklighetens synder.
Hela lammet skulle ätas upp (2 Mos 12:46). Lammet skulle ge styrka för morgondagens resa, som ledde ut ur Egypten, bort från slaveriet. Men varför fick inget lämnas kvar? Varför en sådan befallning? Hela det felfria lammet skulle tas emot, då det fick dö för de förstfödda. På samma sätt bör en person som tror på Jesus ta emot Guds lamm i sitt liv – det är med hela vårt hjärta vi bör ta emot allt det som vår Frälsare står för. Att vara i Kristus, som Paulus säger i Ef 1, innebär att ingen del av honom bör uteslutas ur våra liv när vi bekänner oss till honom.
Påskmåltiden (1) – uppdaterad
Påskhögtiden har en central plats i både judendomen och kristendomen. Denna gamla tradition, som är den allra viktigaste judiska högtiden och kallas för Pesach (”hoppa, förbigående, skydda, förskoning”), är inte enbart ett ihågkommande, en berättelse om det förflutna (hur Gud befriade dem från det egyptiska slaveriet). Det är också enligt påskhaggadan en identifikation, då varje jude är skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten (Illman, 213). I Nya testamentet får den judiska påsken en ytterligare dimension, en tillämpning som är orsaken till varför kristna fira nattvard idag.
Påskhögtiden instiftas
I Bibelns andra bok, 2 Moseboken, kan vi läsa att efter mer än 400 år i Egypten befriade Herren Israels folk från det egyptiska slaveriet. Berättelsen är mer eller mindre välkänd för oss flesta. Efter en rad olika händelser blev Mose kallad av Gud att leda detta folk ut ur Egypten. Det krävdes en rad under och tecken för att en omedgörlig Farao skulle släppa Guds folk. Det som gjorde det var den ”tionde plågan”, då allt förstfött i landet dog, utom det som tillhörde hebréerna.
Det var blodet från lammet som räddade hebréerna från att förlora sitt förstfödda, och Farao släppte dem fria. Man kan säga att ett folk blev född på nytt den natten, till en nation. För judarna är pesach och exodushändelsen (uttåget ut ur Egypten) starten som ett folk. Räddningen skedde i den judiska månaden Nisan, och liksom den kristna kalendern är baserad på Kristi födelse (markerad med f Kr och e Kr), blev Nisan den första månaden i den religiösa judiska kalendern.
Exodusberättelsens tema är räddning, en gudshandling utav nåd mot ett folk hopplöst fast i slaveri. Men när vi kommer in i Nya testamentet har händelsen fått en profetiskt innebörd om försoning. Vad som skedde den avgörande natten i 2 Moseboken kan du läsa om i kapitel 12. Där återberättas den första påsken i Bibeln, hur lammets blod skonade det hebreiska folket. Den räddningen blev roten till det kristna påskfirandet idag. Enligt 2 Mos 12:2, 14 kommenderade Gud det hebreiska folket att hädanefter upprepa denna kväll, och således blev det en bild på Guds frälsande kraft. I Nya testamentet växte dess frälsningsbudskap till att omfatta mer än det judiska folket. Den kom omsluta alla folkslag på jordens yta.
Vill vi förstå hur Jesus tillämpade den judiska påskmåltiden på sig själv och hur de första kristna uppfattade befallningen att fira Herrens måltid i åminnelse av Kristi död och uppståndelse, måste vi urskilja sanningen i 2 Mos 12.
Uppdatering: Jag upptäckte ett sakfel i texten ovan om judisk tideräkning. Judiska tideräkningen börjar med begynnelsen i 1 Mos 1. Men exodushändelsen betraktas av judarna som begynnelsen som ett folk/nation. Be om ursäkt för förvirringen, men det är nu rättat.
Judendomen i ljuset av dess högtider (12)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994) finner du här.
Analys av boken
Illman visar i sin bok Judendomen i ljuset av dess högtider att flera av de judiska högtiderna i Gamla testamentet har fått delar av sin form antagligen från en icke-hebreisk bakgrund. De agrara karaktärsdragen kan med en viss säkerhet spåras till firande bland antika Israels grannfolk, som fanns i Kanaan innan Israels förfäder kom dit.
Teorier av detta slag förbli emellertid hypoteser när de blir alltför detaljerade. Men det är inte osannolikt att folk med en gemensam språkkultur (semiterna) också delade i generell bemärkelse formerna för firandet av högtider. Liksom språket inte är en uppbarelse i sig, utan en kanal för uppenbarelse, behöver inte heller högtiderna i Gt vara helt och hållit till sin form en uppenbarelse, utan en kanal för uppenbarelse.
Är det så här Gud har verkat i historien, och till sist genom Jesus Kristus? Gud kom för att bo (tabernakla) ibland oss i mänsklig form, en mänsklig form liksom språket och högtiderna är mänskliga. Men människan Jesus var mer än form, han var också en slutlig kanal för uppenbarelse om vem Gud var och vad som är Guds vilja.
Även om de judiska högtiderna har paralleller i samtida kulturer, fyllde Guds frälsningshistoria dem med ett innehåll som förmedlar unik uppenbarelse. När vi kommer in i Nya testamentet och uppenbarelsen genom Jesus Kristus, får de judiska högtiderna sin uppfyllelse. Typologiska sanningar i firandet får nytt och djupare ljus i och med frälsningshistoriens upplösning. Påsken (pæsach) är kanske det bästa exemplet på det.
Judendomen i ljuset av dess högtider (11)
Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.
11. Avslutning (sid 213–217)
I detta sista kapitel i Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider lyfter författaren fram några karakteristiska drag för judisk gudstjänst och religion:
- Enligt påskhaggadan är en jude skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten. Nyckelord är: berätta, ihågkommande och identifikation.
- I anslutning till högtiderna (exempelvis sabbaten) används ofta, förutom verbet ”berätta” (higgid), imperativet ”kom ihåg” (zakor), med följsatsen ”så att du helgar den”. Alltså ihågkommande följs av handling som får konsekvenser.
- Judendomen är en historiereligion, som hela tiden anknyter till folkets historia. Mer exakt är det frågan om en frälsningshistoria (Guds handlande med Israels folk genom tiderna), med en bevarad naturanknytning (landet Israel och dess natur).
- Det historiska perspektivet innehåller ett lineärt betraktelsesätt: från världens skapelse, via Sinai, de båda templen till den messianska fullbordan. Men i gudstjänstfirandet finns även en cyklisk dimension.
- Man har infört nya högtider vars motiv hämtats ur vår egen tid: holocaustdagen och Israels självständighetsdag.
- Judendomen är mer än en religion. Även ickereligiösa judar har ett förhållande till sin tradition. En jude, både religiösa och ickereligiösa, ser sig själv tillhöra ett folk genom vilket den judiska traditionen upprätthålls.
- Sionism – upprättandet av ett nationalhem i Palestina och ingen annanstans. Historien, landet och naturen hålls samman i fest och i vardag, av religiösa och ickereligiösa.
- Judendomen är en nationell religion, men är ytterst sätt universalistisk. Den messianska tiden skall bli en lyckotid både för det judiska folket och för alla folk.
Avslutningsvis säger Illman följande om judiska folkets syn på sig själv: ”För att såväl Israels som hela världens lycka skall uppnås finns det bara en väg: att erkänna att man behöver varandra och att man därför söker försoning och fred mellan nationer och konfessioner. Då – om människorna vill – fullbordas messianismen. Gud har alltid velat det.”
HOS Green 