HOS Green

Hem » Posts tagged 'Ps 119'

Etikettarkiv: Ps 119

När skall jag bli tröstad? (5)

Betydelsen av tröst i Ps 119 som helhet
Jag har gjort tre iakttagelser i Ps 119 om tröst, och illustrerat det med bibliska exempel från relationen mellan Jesus och lärjungarna.

Texterna har kopplat när-frågan, nåden och hoppet till tröst. Poeten längtar efter trösten, som motiverar honom och ger honom hopp.

Men jag har medvetet presenterat dessa tre saker om tröst i Ps 119 i vad som kan tyckas vara en förväntad ordning: från frågan när skall jag bli tröstad, till upptäckten att trösten handlar om Guds nåd och till att den erbjuder hopp om framtiden. Men det är inte ordningen i Ps 119. Där kommer hoppet först (v. 50), sedan nåden/Guds åtaganden och till sist konfrontationen med när–frågan: vad blev det av med Guds nåd, kan jag då lita på att hoppet blir av?

Att landa i en fråga, och sedan inget mer konkret om tröst, är inte vad som förväntas av en fungerande tro på Gud … Eller så är det faktiskt så det fungerar, att poeten måste komma till frågan regelbundet för att kunna förnya sin relation med Gud genom att om och om igen möta trösten som Guds nåd och hopp.

Texterna i Ps 119 om tröst speglar hur vi människor fungerar i vår begränsning att förstå vad som händer med våra liv.

Vi tappar bort trösten då och då, och ställer då frågan till Gud: ”När skall jag bli tröstad?” Hur många gånger har inte vår Herre hört den frågan i våra böner? Men han vet att vi bara är människor, och vi bör också förstå det om oss själva. Trösten måste därför vara en del av det kristna församlingslivet och en av de viktiga saker som beskriver våra relationer.

När skall jag bli tröstad? Din fråga kanske ställs direkt till Gud, eller bara enbart rakt ut i luften i hopp om att det finns medmänniskor. Oavsett vad, kan du idag genom en tro på Jesus få den tröst du längtar efter, som Guds nåd för ditt liv och som ett hopp för framtiden.

När skall jag bli tröstad? (4)

Den tredje iakttagelsen om tröst in Ps 119 är:

Trots Guds nåd som tröst, fortsätter hoppet att stå i fokus då tröst inte är en magisk formel som trollar bort alla problem i livet.

Efter att poeten i Ps 119 påminner Herren om hans ord, som har gett honom hopp, förklarar han i v 50 att detta hopp “är min tröst i mitt lidande, att ditt ord ger mig liv.” Hoppet är trösten. Poetens hopp gör att trösten inte bara blir ett famlande i mörker. Om hoppet som tröst i v. 50 och v. 52, kan vi då läsa att:

a. Tröst är ett hopp som är baserad på att Herren har hållit sina löften i det förgångna och kommer att göra det i framtiden. Därför är det möjligt för poeten att finna tröst trots perioder av attacker och försvarslöshet. Han har ett ljust framtidshopp på grund av att han tänker på Guds trofasthet i förgångna.

b. Tröst är ett hopp även när döden hotar livet. Poeten säger inte rakt ut att hans liv är hotat av fiender, men trösten i hans lidande är hoppet om att Herrens ord ger honom liv – att Ordet ger honom ett hopp om liv.

c. Bibliska exempel på där trösten är hoppet om nytt liv när livets problem finns kvar. När lärjungarna möter den uppståndne Jesus: Det enda som kunde trösta lärjungarna efter Jesu död var Jesu uppståndelse. Den yttersta trösten enligt biblisk tro, är hoppet att döden inte är slutet på livet. När Petrus möter den uppståndne Jesus: Petrus var totalt nedbruten/slut efter att ha förnekat Jesus tre gånger innan korsfästelsen. Men Guds nåd hade en plan för Petrus. Vid Tiberiassjön möter Petrus den uppståndne Jesus igen, och får den tröst han säkert hoppades på – ett nytt förtroende utan löfte om att livet skulle bli lättare.

Ps 119:50, 52 handlar inte om ett hopp som sträcker sig bortom döden, men tröst som hopp har i vår kristna syn på livet sin yttersta uppfyllelse i uppståndelsen. Att upptäcka livet i både i detta liv och efter döden genom tron på Jesus Kristus är den kristna trons erbjudan av tröst till världen. Detta hopp om tröst är inte något magiskt som trollar bort alla problem du kan stöta på. Därför finns också hoppet om uppståndelsen efter döden som en framtida tröst. Detta kommer Paulus till i 2 Kor 1:9–10, efter sin utläggning om tröst i vv. 4–8 som en del av att vara trängda för Kristi skull, att Guds tröst är ytterst hoppet om uppståndelsen.

Fortsättning följer…

När skall jag bli tröstad? (3)

Den andra iakttagelsen om tröst in Ps 119 är:

Känslan av hjälplöshet och oro kan fortsätta ett tag, men Guds nåd som tröst gör att vi kan leva med det och inte vara lamslagna och ensamma.

Efter att poeten i Ps 119 har insett att Herrens trofasthet låtit honom lida av någon outgrundlig anledning, säger han: “Låt din nåd bli min tröst, så som du har lovat din tjänare” (v 76). Sektionen, som denna vers tillhör, börjar med att poeten förstår sitt värde både i Guds ögon och för de människor som vördar Herren (vv. 73–74). Poeten ber därför om förstånd att förstå, och sätter sitt hopp till Herrens Ord. I tro framhåller han att Guds domar är rättvisa och lidandet inte har varit meningslöst. Efter v. 76, om Guds nåd som tröst, fortsätter poeten att be om Guds barmhärtighet – att de fräcka skall skämmas, och att de som respekterar Gud skall omvända sig. Själv kommer han att följa Herrens stadgar med glädje och begrundande så att han inte behöver skämmas (vv. 77–80). Guds nåd som tröst i v. 76 säger oss då att:

a. Svaghet och behov av tröst innebär inte att förbli liggande i väntan på att Herren skall göra något åt det. Guds nåd, eller engagemang, är en tröst som förmår poeten att inse att svaghet och trakasserier kan fortsätta. Men det gör honom också medveten om Herrens åtaganden, något han åkallar som Guds trofasta tjänare (v. 76). Poeten ber om förändring av hela situationen.

b. Med Guds nåd som tröst, är man inte ensam i sin belägenhet. I v. 82 är poeten ensam, men inte i den sektion som v. 76 tillhör. Han har tillgång till Guds nåd, gläds i Herrens Ord och räknar med stöd från de som vördnar Gud.

c. Bibliska exempel på där trösten är Guds nåd/åtagande. När Jesus i Getsemane kom tillbaka till de sovande lärjungarna en tredje gång hade han blivit tröstad med Guds åtagande. Bägaren, som han bad att slippa, om möjligt, måste drickas: “Min Far, om den inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så ske din vilja.” När han väcker lärjungarna en tredje gång, säger han, tröstad av Guds nåd att klara av uppdraget att dö för människans frälsning, “Nu är stunden här […].” När lärjungarna mötte Jesus igen efter uppståndelsen, fick de nåden att bli tröstade av sin Herre. Nåden, dvs Faderns åtagande genom sin Son Kristus Jesus, visade sig bli människans tröst i hennes situation. När sedan den utlovade Helige Anden kom verkade den som tröstaren (Apg 9:31) genom att ge församlingen nåden att tjäna Gud trots mänsklig svaghet och trakasserier.

Tröst i form av nåd börjar med att inse sitt värde i Guds ögon. När vi då tar emot tröst som nåd är det kraften i Guds åtagande för Guds rike som vi sätter vår tillit till, så att vi kan leva vidare och tjäna honom. Trösten i och genom församlingen bygger också på att varje människa har ett lika värde. Det innebär att den som behöver tröst aldrig behöver bli lamslagen eller ensam. Så skall en församling fungera, så att Guds åtaganden blir uppfyllda. Paulus betonar detta i 2 Kor 1:4–7, att Gud tröstar genom sin nåd, och den trösten vi får av Gud delar vi med varandra. Vi som församling delar både lidande och tröst, och det är de tröstade som kan trösta andra.

Fortsättning följer…

När skall jag bli tröstad? (2)

Ps 119 påminner om ett kompendium av sådant man kan säga till Gud vid olika tillfällen. Den är inte en bön som man ber i sin helhet vid samma tillfälle. Ett tema, som psalmen säger till Gud, handlar om ”tröst.” Ordet ”tröst” nämns fyra gånger i Ps 119 (vv. 50, 52, 76, 82), i tre sektioner, så det blir det blir tre iakttagelser om tröst som jag vill dela med mig av från psalmen. I detta inlägg presenterar jag den första iakttagelsen:

Behovet av tröst från Gud uppstår på grund av någon slags svårighet där befrielse tycks utebli eller låter vänta på sig.

Efter att ha uttryckt en längtan efter frälsning, så som poeten hoppas på enligt Herrens Ord, säger han: ”Mina ögon längtar efter ditt ord, jag undrar: När ska du trösta mig?” (v. 82). Poeten är helt slut, efter att ha förtärts av längtan efter Guds räddning och tröst (vv. 81–82). Men den har inte kommit och han orkar inte längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ordet för ”längtan” i v. 81, som upprepas i v. 82 i samband med ”tröst”, betyder att längta tills orken tar helt slut. ”Jag är slut av längtan,” säger han. Poeten är nästan helt utbränd även om han inte gett upp (v. 83) och fortsätter därför att pendla mellan förtvivlan och hopp (vv. 84–88). Om behovet av tröst i v. 82 kan vi då läsa att:

a. Hans ögon har koncentrerat sökt efter det Gud har sagt (v. 82a). Han säger: ” Mina ögon är utmattade av att längtansfullt söka ditt löfte, det du har sagt.” Vad Gud har lovat/sagt antyds i vv. 84–88: förföljare skall dömas, Herrens bud är sanna, Guds nåd ger liv.

b. Hans fråga konfronterar Gud och det han har sagt/lovat (v. 82b). Konfrontationen handlar om varför Herren inte kommer med tröst; varför Gud inte har återupprättat poeten. Frågan ”när?” är typisk för en bönepsalm i Psaltaren som inte förstår sig på Guds timing eller inaktivitet. ”Varför gör du inget?”, frågar han.

c. Bibliska exempel på där trösten/stödet inte omedelbart kom: Om Jesus i Getsemane står det att hans själ var ”djupt bedrövad, ända till döds,” och bad sina lärjungar att vaka med honom, men de hade somnat varje gång han sökte upp dem. Efter Jesu korsfästelse var lärjungarna utan hopp och bedrövade, en övergiven skara människor som inte kunde trösta varandra.

Det behöver inte gå så långt som i Ps 119:82, för att man skall börja längta efter förståelse eller be till Gud om tröst. Det kan handla om mindre allvarliga situationer eller misslyckanden som man behöver stöd i. Oavsett vad, är det inte farligt eller fel att ställa frågan ”När skall du trösta mig?” när man känner sig misslyckad, nedtryckt eller drabbad. Poeten i Ps 119:82, liksom Jesus och lärjungarna, var däremot ensamma i sin bedrövelse och sorg, vilket de inte skulle behöva vara. Att inte vara ensam när tröst behövs, det är vad Paulus också vill ha sagt i 2 Kor 1:5, 7. Det leder oss vidare i Ps 119 till nästa iakttagelse om tröst i psalmen.

Fortsättning följer…

När skall jag bli tröstad? (1)

Foto: Stefan Green

Den 11 augusti skall jag predika i min hemförsamling och då är det ganska exakt ett år sedan jag förkunnande från samma talarstol, den gång över temat tröst i Ps 119:50, 52, 76, 82. Just trösten har betytt väldigt mycket för vår familj de senaste åren och något som fortsätter att vara ovärderligt.

Gobelängen på bilden ovan hänger i ett torp i Småland utanför Sävsjö, då som nu en påminnelse om var den sanna trösten finns när nöden tränger på. Då var det fattigdom och kanske missväxt, idag för att påminna om att vi inte är förskonade från lidandet även om vi lever i ett materiellt rikt land. Min tanke är att publicera min predikan om tröst i olika delar här på bloggen, med förhoppning om att den kan betyda något för någon.

Först lite om Ps 119, som är den längsta psalmen i Psaltaren, en bibelbok du finner i Gamla Testamentet. Den är en alfabetisk komposition, vilket innebär att den är uppbyggd av 22 sektioner i enlighet med den hebreiska alfabetets mönster och varje sektion består av 8 verser, där de första åtta börjar på א, de nästa på ב och så vidare till alfabetets sista bokstav. Bortsett från dess alfabetiska struktur, har psalmen ingen dominerande idé som håller ihop den som en helhet. Istället täcker den in teman som frihet, lidande, tacksamhet, protest, lovprisning, överlåtelse och bekännelse, dock inte på ett systematiskt sätt. Psalmen återkommer däremot till olika attityder av överlåtelser till Herrens ord.

På grund av psalmens osystematiska och slumpmässiga sätt att tala till och om Gud, inom vissa fasta ramar, undviker den förenklade påståenden och avspeglar därför en komplex verklighet i nutid. Vad kan då denna psalm säga om behovet av tröst?

Fortsättning följer…