Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider (Åbo Akademi, 1994) finner du här.

10. Genomgångsriter

I detta kapitel om judendomens högtider ägnar Illman åt hur “de judiska initiationsriterna utgestaltas.” Han börjar med födseln och avslutar med döden. Han begränsar sin översikt genom att utgå från den ortodoxa praxin och endast antyda varierande praxis inom konservativ och liberal judendom.

10.1 Födseln, adoption och konvertering (sid 193–199)
Inom judendomen betraktas det nyfödda barnet som ren, det vill säga utan synd (bBerachot 60b; 5 Mos 28:6). Den nya människan blir inte syndare förrän under livets gång. Föräldrarnas ansvar är då att ge barnet rätt kurs levnadsloppet. Pojkens får sitt namn vid omskärelseriten, flickan sitt vid första sabbaten. Barnet får ett hebreiskt namn som används i sin helhet vid religiösa tillfällen.

Omskärelsen har sitt bibliska ursprung i 1 Mos 17:10–-12 (jfr 3 Mos 12:1–2). Illmans går igenom ritens bakgrund och innebörd, och drar slutsatsen: ”Omskärelsen skilde alltså inte israeliternerna från andra semitiska folkgrupper i Kanan – tvärtom ser det ut som om de förra upptagit seden när de kom dit. Skillnaden är, att riten för dem fick en specifik religiös innebörd.” Illmans fortsätter med skissa på omskärelsens utveckling i antika Israel fram till vår tid, och dess riter som berit mila (”omskärelsens förbund”). Inom modern judendom har liberala kretsar försökt motarbeta eller tona ner omskärelsens religiösa innebörd, något som hittills har misslyckats: ”Där omskärelsen inte utförs är detta ett tecken på sekularisering och inte så mycket ett alternativt judiskt val.” Omskärelse är för många judar en identitetsmarkör som förbinder dem med sin historia och med kommande släkten.

Riten ”Inlösandet av den förstfödde” har sin bakgrund i att allt förstfött (växter, djur och människor) enligt toran tillhör Gud (2 Mos 13:1–2; 22:29). Människor ersattes däremot med djuroffer (34:19, 20) för att istället tjänstgöra vid templet ( 4 Mos 8). Men efter synden med guldkalven ersatte Gud det förstfödda med leviterna för prästtjänsten (4 Mos 8:17–18). Det är här som inlösandet av den förstfödde kommer in i bilden: ”Eftersom den förstfödde ursprungligen var avsedd att tjäna i templet, skall man enligt 4 Mos 18 betala lösepenning för honom,…”. Illman fortsätter med att beskriva hur en sådan rit går till även idag.

Inom judendomen förekommer inte adoption då det naturliga föräldrarskapet betraktas som omistligt. Men ett ”andligt föräldrarskap” finns (bMegilla 13a). Illman förklarar vad detta andliga föräldrarskapet innebär i form av ansvar, om barnet är judiskt eller ickejudiskt. Illmans redogör också här för hur konvertering går till och vad proselytdop är för något.

10.2 Bar Mitsva och Bat Mitsva (sid 199–201)
Religiöst myndig inom judendomen blir en pojke när han har fyllt tretton år, och en flicka när hon har fyllt 12. Religiöst myndig innebär att från och med då vara ”underkastade buden”, ”vilket termerna bar/bat mitsva betyder.” För pojken innebär att det han skall utföra en mitsva, det vill säga bli uppkallad till toraläsningen i gudstjänsten. I liberala församlingar får även flickor utföra en liknande mitsva, men inte i de traditionella. Illman förklarar att Bar/bat mitsva är en mycket viktig familjeangelägenhet.

10.3 Vigsel (sid 202–207)
Den judiska vigseln består av fyra moment: 1. Äktenskapskontraktet (ketubba) bevittnas; 2. Brudgummen ordnar brudens slöja; 3. Trolovningen eller ”helgelsen” (’erusin resp qiddushin) varigenom bruden förlovas med brudgummen; 4. Vigseln (nissuin) genom vilken de blir äkta makar. Illman förklarar ritualerna kopplade till vart och ett av dessa fyra moment, men även de sexuella förbindelser och äktenskap som är förbjudna inom judendomen. Frågan om skilsmässa så är den traditionella inställningen både allvarlig och sörjande när det sker. Det är först när alla möjligheter till medling är uttömda som man skrider till skilsmässoproceduren. Efter skilsmässan får inte kvinnan gifta om sig förrän om 92 dagar för att undanröja tvivel om faderskap i fall hon visar sig vara gravid.

10.4 Död och begravning (sid 207–212)
Judendomen har en föreställning om liv efter detta (Mishna Sanhedrin 11:1). Illman förklarar: ”De judiska ritualen kring död och begravning inriktar sig på att [1] upprätthålla den dödes värdighet (kibbud ha-met) och [2] trösta de sörjande (nichum ’avelim).” Illman fortsätter med att redogöra för hur judarna hanterar sina döda och ritualer kring begravningen: ingen öppen kista, balsamering och kremering är förbjudet (1 Mos 3:19). Den döda kroppen måste i regel begravas samma dag (5 Mos 21:23) och obduktion är tillåten om nödvändigt. Judendomen har tre olika sorgeperioder efter dödsfall: 1. Shiv‘a, som observeras av närmaste familjen, som upphör på den sjunde dagens morgon efter morgonbönen; 2. Sheloshim, ”trettio”, börjar vid Shiva‘as slut, räknat trettio dagar från begravningen; 3. ’Avelut, den tredje sorgeperioden efter far och och mor som räcker 12 judiska månader. Illman ger i anknytning till dessa sorgeperioder en ganska detaljerad beskrivning om seder, regler och olika böner.