Hem » Inlägg märkt 'Berg'
Etikettarkiv: Berg
”Jag är med dig” – om Guds närvaro
En del människor menar att hopp och tröst, särskilt det senare, är ett uttryck för svaghet när det kopplas till en gudstro. Men Bibeln säger att vi, förutom det stöd vi kan få från familj, vänner, en församling eller samhället i form av tröst och hopp, också kan få ett stöd som är hållbart för evigt hos den som söker Gud. Den kristna tron menar att vi behöver båda sakerna för att må bra – hopp och tröst från både våra medmänniskor och från Gud, livets Skapare. Det gudomliga stödet som Gud erbjuder oss, och som alldeles för många inte har upptäckt, uttrycks i en återkommande fras i Bibeln: ”jag är med dig” eller ”jag är med er”. Denna artikel vill förklara vad dessa ord kan betyda för dig.
Löftet till Isak
En av de första gångerna i Bibeln som Gud uttalar löftet att han är med en person sker i 1 Moseboken 26. Isak uppmanas att inte dra ner till Egypten som sin far Abraham gjorde, utan istället stanna kvar där han är. Det var hungersnöd i landet, och det klokaste hade tyckts vara att ta sig till en plats där han med sitt hushåll hade bäst chans att överleva. Men Isak valde att lyssna på Guds röst när han sade: ”Jag ska vara med dig och välsigna dig” (v. 3), och han stannade kvar.
Det skulle visa sig vara rätt beslut. Senare i samma berättelse, efter en rad tvister om vattenbrunnar med en fientligt inställd lokalbefolkning, befinner sig Isak på en plats som heter Beer-Sheba. Där fann Isak, enligt Bibeln, en plats för sitt folk att bo i fred, och Gud säger till honom: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig” (v. 24).
Som i fallet med Isak vet vi nog alla att livet inte alltid är enkelt, utan består av både motgångar och framgångar – och ibland kan det kännas som mest motgångar. Men Bibeln är tydlig med att Gud vill vara med oss: löftet återkommer genom hela Bibelns historia i samband med olika, ofta mycket pressade situationer – både för Guds folk som helhet och för enskilda individer. Frasen ”jag är med er” eller ”jag är med dig” tillhör nämligen den rörelse mot försoning som är den röda tråden från Gamla testamentet till Nya testamentet.
Så när Jesus enligt Matteusevangeliet 28:16–20 möter sina lärjungar på ett berg i Galileen efter sin uppståndelse från de döda, säger han just dessa ord till dem i slutet av evangeliet: ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” (v. 20). Hans uppståndelse var och är ett bevis på hans orubbliga och varaktiga närvaro med alla som följer honom. Det gäller även dig som funderar på att tro på Jesus som Frälsare och Herre.
En plats att möta Gud
Lärjungarna kallades av Jesus till just detta berg i Galileen för att möta honom där. Det påminner om något Jesus flera gånger visade sina lärjungar: att dra sig undan för att få tid i lugn och ro tillsammans, för undervisning eller bön. Evangelierna berättar att även Jesus själv drog sig undan ibland, när han behövde det för sin egen skull. Mötet på berget i Matt 28 är förstås framför allt en sändningsscen, där Jesus ger lärjungarna sitt uppdrag – men jag tror att det även säger något om vår vardag. Ibland kan livssituationer vara så stressande att man känner sig ensam och utsatt mitt ibland människor, och då kallar Jesus oss till en plats där han kan vara ensam med oss, där vi kan möta honom som den han verkligen är – den som vill vara med oss. Där kan du finna Gud i ditt liv. Om du redan en gång har upplevt Guds kärlek, kan du på nytt förnya den närvaron genom att prioritera en stund med Jesus.
Lärjungarna trodde att Gud hade övergett dem i och med Jesu död. Men på berget fick de åter bekräftat att Gud i själva verket var med dem hela tiden. På samma sätt: när vi tror att Gud har övergett oss, är det dags att finna Gud i vårt liv igen. Men riktigt så enkelt var det inte för alla på berget: några tvivlade fortfarande (v. 17). Det fanns alltså de som tvekade och undrade om det verkligen var sant att Jesus hade uppstått från de döda. Liksom Tomas i Johannesevangeliet 20 var Jesu efterföljare inte naiva i sin entusiasm – de var frågande tills de övertygades av fakta. Först då kunde även de tillbe honom.
Det var till dessa – både de tillbedjande och de tvivlande – som Jesus sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (v. 18). Att Jesus talar med sådan auktoritet på just ett berg är ingen slump: hos Matteus är berget ofta platsen där Jesus undervisar och handlar med gudomlig auktoritet, som i bergspredikan – ett eko av hur Gud en gång gav Mose sin lag på berget Sinai. Jesus hade redan förlåtit synd och uppenbarat Gud. Nu, som uppstånden, hade han också fått all auktoritet, härlighet och makt på jorden såväl som i himlen. Inför detta faktum ställdes de tvivlande, och sannolikt anslöt sig även de till de redan tillbedjande lärjungarna.
Makt med oss, inte över oss
När Jesus säger ”jag är med er” talar han alltså som den som fått all makt i kosmos genom att ha besegrat döden. Tillbedjan springer inte ur godtrogenhet, utan ur mötet med den uppståndne Herren. Och det är just denne Herre, som nu har all makt i kosmos, som säger: ”Jag är med er alla dagar.”
Värt att notera utifrån Matt 28:20 är att Gud utövar sin makt med oss, inte över oss. Evangelierna berättar hur Gud blev människa för att vara med oss – en Immanuel (Matt 1:20–23). Nu säger den uppståndne Jesus att all den makt han fått inte ska utövas över oss, utan med oss. På samma sätt är inte heller kristna kallade av Gud att utöva makt över någon, utan att vara medvandrare till människor som behöver Jesus.
Jesu uppståndelse från de döda blev ett bevis på detta orubbliga och varaktiga löfte, som miljontals människor sedan dess har fått erfara. Att kristendomen har överlevt både sin egen svaghet och krafter som velat göra den irrelevant, visar att Gud är med sin kyrka.
Om du tvekar inför detta – liksom några gjorde på berget inför mötet med Jesus – och har svårt att släppa kontrollen för att låta Gud vara med dig, så är det förståeligt. Det kan vara ett stort steg att lita på att Gud är med dig. Men din mötesplats, där du får uppleva att Gud verkligen är med dig med sin kärlek, kan vara här och nu, eller någon annanstans. Oavsett var du befinner dig vill Gud vara med dig – redan i dag, eller när du är redo för det.
Vad Gud gör på bergstoppar (3)
I Bibeln leder Gud människor till berg, särskilt sitt eget folk, eftersom Gud håller till där. En gudomlig boning liknas således funktionellt med ett berg, men innan jag utvecklar det mer måste jag konstatera att Skriften också betonar att Guds tron är i himlen. I Jes 66:1 säger Herren:
Himlen är min tron och jorden är mina fötters pall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?
Enligt Bibeln är Guds egentliga boning högre än vad vi kan uppfatta i tid och rum. Gud är helt enkelt inte begränsad av våra mänskliga sinnen eller kognitiva förmågor (se Jes 55:8–9). Även när vi åker upp i rymden, eller tittar ut i universum med hjälp av rymdteleskopet Hubble, så ser vi inte Gud. Faktum är, Gud är inte Gud om det hade varit möjligt att begränsa honom till vårt förstånd. Därför kan vi inte se vår Skapare om han inte väljer att bryta in och uppenbara sig själv. Visst är det ett mysterium som Bibeln berättar om, att Gud är samtidigt både upphöjd och bortom det materiella men också med människan ner i det lilla och visar sig för henne vid särskilda stunder – som då ofta sker på berg för att markera storhet. Det är däremot inte bara i Bibeln som berg har en viktig religiös funktion. I den kananeiska mytologin har åskguden Baal sin boning på berget Zafon, så idéen om ett kosmiskt berg på vilket Gud har sin boning var ett välbekant tema i antika Mellanöstern.
Gud väljer enligt Bibeln att kommunicera och möta människan på ett sätt som hon förstår. Därför spelar berg en viktig roll i dessa möten, inte minst på grund av topografin i den delen av Mellanöstern där de flesta händelserna i Bibeln utspelar sig. Stora förändringar skedde på dessa mötesplatser, som fick helt avgörande konsekvenser för Guds folk. Än idag har människor andliga relationer till berg, och utmaningen att besegra ett berg, dvs bestiga det, är för många den ultimata upplevelsen. I denna serie av inlägg, kommer vi att titta närmare på berg som i Bibeln är avgörande mötesplatser mellan Gud och människa. Det är ett sätt att läsa genom Bibeln och fånga in dess budskap. Exempel på sådana berg i Gamla Testamentet (GT) är Moria berg i 1 Mos 22 (se också 2 Krön 3:1) där Abraham var villig att offra sin son Isak och Olivberget i Apg 1 från vilket lärjungarna bevittnade Jesu himmelsfärd. Vad har då Guds berg i Bibeln gemensamt som gör de så speciella för möten mellan Gud och människa? Följande viktiga funktioner kan nämnas:
- De olika bergen för gudsmöten fungerar som en röd tråd genom Skriften, och även förbunden som ingås på dessa berg hjälper oss att strukturera Bibelns innehåll.
- Guds heliga berg (se Jes 65:9, 11, 25; 66:20) är en gudomlig boning från vilket Guds auktoritet strålar ut över världen. Gud är kung på sitt berg, och därifrån utgår ordning och välsignelse.
- I antika Mellanöstern och i GT representerar det heliga berget en urklippa, som är världens navel; ett centrum för gudsnärvaro, en tron för lag och ordning, och för universell tillbedjan, frälsning och återupprättelse.
- Guds berg är ett tempel av kosmisk magnitud och fungerar som Guds tron, som navet/axeln mellan himmel och jord, och som platsen från vilket Gud styr över universum.
Synen av ett berg är mäktigt, och jag minns fortfarande tydligt min egen upplevelse när jag sommaren 1985 på nära håll såg Nordamerikas högsta berg, Denali i Alaska. I Bibelns värld har berg fått teologiska betydelser som motsvarar deras storhet. Från toppen av Guds berg, som är allra närmast himlen och där Guds absoluta närvaro måste finnas, blottläggs människans bördor. Men på dessa gudsberg erbjuds också försoning i form av samtal, tillbedjan, befrielse och återupprättelse från skuld och skam. Vi alla har berg att bestiga i våra liv, oavsett om det gäller sorgearbete eller mening med livet, och Skriften vill ge tröst att vi inte är ensamma på sådana berg.
Nästa inlägg: Edens lustgård
Vad Gud gör på bergstoppar (2)
På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).
Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).
Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.
Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder:
”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”
I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.
Nästa inlägg: Bergen
Vad Gud gör på bergstoppar (1)
I mitt förra inlägg om ”Vad Gud är” sa jag att Gud är vad han gör. Många av gudsnamnen i Bibeln har just den funktionen. Med det sagt är jag också medveten om att en del saker Gud uppmanar till eller gör (särskilt i Gamla Testamentet) är svåra att förstå, speciellt de handlingar och händelser som är förknippade med våld. Men om vi läser Bibeln i sin helhet, upptäcker vi en diskussion i Bibeln vad Gud är – vredens Gud, kärleks Gud, krigarguden, nådens Gud. Jag vill med en serie inlägg här presentera hur Gud uppenbaras när hela Bibeln tolkar gudomligheten, inte bara enstaka textavsnitt. Jag kallar denna serien för ”Vad Gud gör på bergstoppar,” eftersom nedslag på olika bergstoppar i Skriften är ett sätt att läsa Bibeln i sin helhet med syfte att fånga in det övergripande budskapet.
Mycket av det Gud gör i Bibeln sker från bergstoppar. Faktum är att vi kan läsa och förstå Bibeln genom att ta in utsikten från dessa bergstoppar. Med utsikt menar jag här det teologiska landskapet eller terrängen som breder ut sig från vart och ett av dessa toppar i en genomläsning av Skriften. Men för att ta oss, tillsammans med bibelkaraktärerna, till dessa berg innebär att vi behöver en viss insikt om tre begrepp, kunskap som också är nödvändig om det vore ett fysiskt äventyr vi gav oss ut på. Dessa tre begrepp är vandra, väg och berg och illustrerar vad en funktionell läsning innebär.
Att vandra var det vanligaste sättet att förflytta sig från en punkt till en annan på Bibelns tid. Hebreiska ordet för “vandra, gå” (הלך) används över 1500 gånger i Gamla Testamentet (GT). Förutom ordets bokstavliga innebörd har הלך fått flera hundra bildliga betydelser och är ett vanligt verb i GT för att beskriva gemenskap med Gud. Därför beskriver ordet flera bibelpersoners och Israels relation med Gud: att de skall vandra med Gud (1 Mos 5:22; 6:9; 17:1; 3 Mos 26:12; Ps 116:9; 119:45). Ordet är ett nyckelord som beskriver många sidor av livet i Bibeln, själva handlingen eller processen att leva med Gud.
Idén om vandring som själva processen att leva är viktig för att förstå försoningens och upprättelsens anspråk i Bibeln. Vandrandet i Bibelns berättelse(er) synliggör och gestaltar skulden och skammen som människan och folket bär på. Försoningen kommer genom att synden och fallenheten erkänns och bearbetas på ett ansvarsfullt sätt. Det sker också i berättelsen, något judarna lärde sig – en lärdom som fördes vidare in i den kristna tron. Försoning och upprättelse förmedlas från Guds berg, när vandraren har nått dit, en insikt som exempelvis klassikern Kristens resa av John Bunyan illustrerar med hjälp av allegorier. För många år sedan undervisade jag missbrukare i LP-verksamheten om den kristna tron med hjälp av Kristens resa, och de förstod direkt vad det innebar att finna försoning och upprättelsen genom att nå fram till Guds berg efter diverse prövningar och frestelser.
Att vandra är ett långsamt och jobbigt sätt att komma fram till målet, även om det också kan vara njutbart beroende på vädret, och ofta har vi människor inte tålamod med ett sådant sätt att resa. Mycket skall gå fort och effektivt när vi är ute, även när vi motionerar. Men om jag uttrycket mig så här. Liksom att vandra eller ta en lång promenad är att motionera och hinna njuta av omgivningen i lugn takt, är en vandring till Guds berg nödvändig för att motionera sitt andliga liv, kontemplera över livets mening och vart vi är på väg. Hur var och en gör det försöker jag inte besvara, men oavsett om det är en pilgrimsvandring eller inte så är det en andlig vandring för att söka Guds kärlek och finna försoning och förlikning.
Nästa inlägg: vägen
Stefan Green 