Jesajabloggen
december 2016
M T O T F L S
« Okt    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Uppdatering av CV och om mig

För att se mina uppdatering av CV, engagemang och om mig. Klicka på flikarna ovan. Jag har också uppdaterat min bild.

En teologisk bok till…

Elisha och “barnen” i 2 Kung 2:23–25

Egentligen finns det nog inget bra svar på vad som sker i 2 Kung 2:23–25, som helt kan tillfredsställa det moderna västerländska rättstänkandet. Det är helt enkelt svårt för oss, till och med omöjligt, att förstå det underförstådda i texten att det var Gud som sände de två björnhonorna mot barnen. Men det finns några saker i texten som kan hjälpa oss att förstå situationen bättre.

När Elisha reste från Jeriko till Betel, möttes han av flera dussin unga människor (hebreiska grundordet na’ar i texten behöver inte syfta på barn, utan ordet betyder också unga män). Man kan spekulera i vem dessa unga män var, men med tanke på hur den religiösa världen såg ut på Elishas tid, kan det vara frågan om unga falska baalsprofeter.

Deras hånande ”ge dig iväg, flintskalle”, säger ett par saker: 1) Uppmaningen att ge sig iväg antyder en spydighet att om nu Elisha var en stor profet borde han då inte ha gett sig iväg upp i himlen så som Elia hade gjort. Eftersom det inte har skett var alltså Elisha inte någon ”stor profet”; 2) Epitetet ”flintskalle” kan syfta på leprasjuka (spetälsk) som var tvingade att raka sina huvuden och var utstötta ur samhället. Men det kan också ha varit frågan om att folkhopen bara retade Elishas flintskallighet. Men eftersom seden var att män täckte sina huvuden utomhus kan inte de unga männen ha sett om Elisha var flintskallig eller inte. Det verkar alltså som om de unga männen inte bara hade lite roligt med Elisha, utan de föraktade honom som Guds profet.

Elishas förbannelse över de unga männen tror jag inte har sin orsak i stolthet, utan orsaken är de unga männens bristande respekt för Herren i deras behandling av Herrens talesman. Att det var hela 42 unga män som dödades av björnhonorna antyder att en massdemonstration hade organiserats mot Gud och Elisha.

Även om en sådan rekonstruktion av händelsen i 2 Kung 2:23–25 inte rättfärdigar i våra västerländska ögon en gudomligt initierad slakt av människoliv, kan det ändå hjälpa oss förstå situationen bättre. När vi läser en bibeltext måste vi som moderna tolkare vara medvetna om att rättstänkandet var annorlunda i antika Israel på Gamla testamentets tid, än vad det är idag. På den tiden accepterades det som hände i 2 Kung 2:23–25 som något rättfärdigt, en konsekvens av att ha varit respektlös mot Gud.

Revolutionerande forskningsverktyg

Credit: Aren

Arkeologi är spännande

Lite humor inom ett spännande ämnesområde:

Klicka på bilden för att göra texten lite tydligare.

Om medlemskap

IPS – Institutet för pentekostala studier har publicerat sin andra forskningsrapport, denna gång en tvärvetenskaplig studie av medlemskap i pingströrelsen. Mitt eget bidrag i denna rapport (kap 2) ger ett bibelteologiskt perspektiv på frågan om Församling och medlemskap.

Ett stort tack vill jag framföra till forskningsrapportens redaktör, Jan-Åke Alvarsson för att rapporten blev av. Även tack till min opponent Nils-Eije Stävare som förde fram konstruktiv kritik första gången min text presenterades på ett seminarium. Ett speciellt tack också till David Nyström och Greger Andersson, som båda tog av sin tid för att läsa igenom artikeln och ge värdefulla synpunkter.

Dagen har skrivit om rapporten här och här, och några bloggar har också kommenterat publiceringen. Lite road är jag över att Carl-Henric Jaktlund finner resultatet ”en mix av konservativ pingstsyn och klassisk pingstpragmatik.” Jag själv är inte så säker på det, i alla fall var det inte min ambition. Christian Mölk har än så länge kommenterat rapporten mer ingående än någon annan bloggare. Han lyfter fram en av mina slutpunkter som intressant, att “pånyttfödda personer, även om de ännu av någon anledning inte låtit döpa sig, ändå tillhör Kristi kropp och därmed gemenskapen i församlingen”. Jag tror nästa mening också behövs citeras för att ge rättvisa åt slutsatsen: ” Detta handlar om männskor som inte har kommit till insikt om dopets betydelse, vilket exempelvis påverkar hur vi betraktar barnens plats i församlingen.” Barnen i församlingen är en särskilt grupp som jag intresserade mig speciellt för i mitt funderande och skrivande.

Så här efteråt medger jag vissa svagheter i mitt bibelteologiska perspektiv på församlingen och medlemskap. Inte att jag känner behov av att ändra något i grunden. Det som är skrivit står fast för min del. Men jag var ganska fokuserad på det paulinska begreppet ekklesia, vilket påverkade vilka textsammanhang jag bearbetade. Det går inte att undervärdera begreppet ekklesia om man vill förstå vad den kristna församlingen är för något, men evangeliernas undervisning i frågan fick inte riktigt sin rättmätiga plats. Vem tillhör himmelriket är en fråga som Jesus återkom till regelbundet, och att himmelriket omvänt tillhör dem som världen vanligtvis inte räknar som betydelsefulla från ett ekonomiskt, och många gånger från ett politiskt och socialt perspektiv. Min förhoppning är att jag kan återkomma till ämnet och titta närmare på Jesu syn på medlemskap i Kristi kropp.

Christian Mölk i sin kommentar lyfter fram en viktig synpunkt som är värd att ta fasta på, det om lärjungaskap. Medlemskap är egentligen inte ett begrepp som förekommer i Bibeln, utom i form av det grekiska ordet melos (lem, kroppsdel). Att prata om medlemskap för snarare tanken till föreningstänkande, och blir då anakronistiskt. Men med begreppet medlemskap syftar jag lärjungaskap, då jag identifierar medlemskap just med det grekiska ordet melos. Jag hoppas att den kopplingen framgår någorlunda tydligt i min artikel.

Ja, detta var första inlägget efter en längre period av bloggtorka. Jag har medvetet hållit mig ifrån det på grund av olika skäl som redan är förklarade i ett tidigare inlägg. I vilket fall hoppas jag kanske kunna skriva något här en gång i veckan. Inte mycket, men ändå något.

Påskmåltiden (11)

Fortsättning från påskmåltid (10):

Fjärde bägaren

Jesus och lärjungarna avslutade aldrig måltiden den kvällen i det övre rummet. Jesus associerade den tredje bägaren med löftet om frälsning och tillämpade den på sin egen försoningsdöd för de troende. Efteråt sa han: ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” (Mark 14:25). Han vägrade att dricka den fjärde bägaren, den som enligt sedern påminde om löftet att Gud skall ta hem sitt folk. Tiden var inte inne.

Den fjärde bägaren, som aldrig dracks i det övre rummet, är det nya vinet som Jesus kommer att dricka med sina egna på den messianska bröllopsfesten. Den sista måltiden blev inte avbruten. Den fortsätter än idag, varje gång vi bryter brödet och skiftar kalken i våra församlingar. Frälsningens bägare (v 24) och löftet att avstå (v 25), omfattar det högtidliga löftet att fjärde bägaren kommer att förlängas och den ofullbordade måltiden avslutas när Messias sätter sig ner med frälsta syndare. ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid” (Upp 19:9).

En måltid på Jesu tid var en förbundsmåltid. Ett tecken på förlåtelse mellan två människor eller grupper. Vi har liknelsen om den förlorade sonen som exempel på detta. Även måltiden på stranden i Joh 21, där Jesus förlåter Petrus, är ett bevis på detta.

Nattvarden förnyar vårt förhållande med Herren. Han förlåter våra missgärningar och vi kan se framemot den fjärde bägaren i himlen när ”tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:7).

Litteraturförteckning

Bokser, Baruch M. The Origins of the Seder: The Passover Rite and Early Rabbinic Judaism. Berkeley, USA: University of California Press, 1984.

Fleming, Jim. The Last Supper. Biblical Resources.

Hagada shel Pesach. Illustrationer: Lennart Rosensohn. Stockholm: Judiska församlingen Stockholm, 1983.

Illman, Karl-Johan. Judendomen i ljuset av dess högtider. Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994.

Lascelle, Ruth Specter. Jewish Faith and the New Covenant. Revised and enlarged ed. Seattle, USA: Bedrock Press, 1980.

Rosen, Ceil. och Moishe. Rosen. Christ in the Passover. Chicago: Moody Publishers, 2006.

Wilson, M. R. ”Passover.” Sidorna 675–79 i vol. 3 av The International Standard Bible Encyclopedia. Red G. W. Bromiley. Grand Rapids, USA: William B. Eerdmans Publishing Company, 1986.

Påskmåltiden (10)

Fortsättning från Påskmåltiden (9):

Innan man dricker tredje bägaren ber de församlade en bordsbön som beskriver judarnas längtan efter Messias: ”Förbarma dig, Evige, vår Gud, över Israel, ditt folk, över Jerusalem, din stad… livnär oss, föd oss, sörj för oss, lätta vår börda, befria oss snart… Må du påskynda Messias, Davids sons, din tjänares ankomst… Ge oss räddning, lycka, nåd, kärlek, förbarmande, liv och fred… Den Barmhärtige må sända oss profeten Elia, som vi bevarar i tacksamt minne, att bringa oss glädjebudskap, frälsning och tröst!”

Den tredje bägaren kallas för ”Frälsningens bägaren”, för den representerar påsklammets blod. Om den bägaren sade Jesus: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:20). Paulus kallade den för ”Välsignelsens bägare” som ger oss gemenskap med Kristi blod (1 Kor 10:16). Två av de fyra bägarna är omnämnda i evangeliet, den första och den tredje. Det är den tredje som är den viktigaste, välsignelsens och frälsningens kalk, bägaren som kristna skiftar vid nattvarden. När Jesus lyfte bägaren tillsammans med sina lärjungar och tillämpade dess innebörd på sig själv, var hans budskap tydligt och klart: ”Jag är det sanna påsklammet som offras för er frälsning. Detta vin påminner er om mitt blod som kommer att utgjutas för er skull.” (jfr Matt 26:28; 1 Kor 11:25).

Under tiden som man bad tacksägelsebönen och drack den tredje bägaren har barnen hållit ett öga på ytterligare en bägare som har stått orörd under hela måltiden. Det är Elias bägare. De granskar bägarens röda innehåll och undrar: ”Kommer Elia nu och dricker ur den? Det verkar som om vinet har sjunkit lite grann sen vi sist kollade det!” Man sjunger sedan en sång och ber en bön: ”Elijahu, Elijahu från Gilead, må han komma snart till oss med Messias, Davids son!”

Fadern ber nu ett av barnen att öppna dörren och se om Elia kommer som svar på deras bön. Det rundögda barnet öppnar dörren sakta, sval nattluft sveper in in rummet men ingen är där. Då säger de: ”Jag, han kanske kommer nästa år!” Barnet stänger dörren och rusar tillbaka till sin plats vid bordet.

Alla dricker nu den fjärde bägaren, vilket påminner dem om löftet att Gud skall ta hem sitt folk (2 Mos 6:7). Högtiden närmar sitt slut i och med den fjärde bägaren. Glada sånger och festligheter fortsätter oftast långt in på natten, men den officiella påskmåltiden avslutas i och med en bön och hymn om Jerusalems återuppbyggnad: ”NÄSTA ÅR I JERUSALEM!”

När Jesus och lärjungarna hade sjungit lovsånger vandrade de tillsammans ut till Olivberget och Getsemane där vår Herre började den plågsamma vandringen mot korset (Matt 26:30).

Fortsättning följer…

Vart tog förbundsarken vägen?

I samlingsvolymen Temple and Worship in Biblical Israel, diskuterar bokens redaktör John Day i en artikel vart förbundsarken tog vägen. Denna fråga har genom tiderna engagerat människor nästan lika mycket som sökandet efter Heliga Gralen. Båda föremålen har som bekant varit ämne för film och litteratur i alla möjliga varianter. Vad är egentligen fakta, är bevisen hållbara för kritisk granskning? Detta är John Days frågor när han som bibelforskare tar itu med frågan, ”Whatever Happened to the Ark of the Covenant?”

John Day har författat enligt min mening en mycket intressant och informativ artikel. Han förklarar inledningsvis att han inte känner till någon uttömmande aktuell studium om förbundsarkens öde från ett kritiskt forskningsperspektiv. Det är alltså Days ambition att i sin artikel ge läsaren åtminstone en kritisk översikt över detta ämne.

De olika synsätten och teorierna, som härstammar från antika judendomen fram till modern tid, är presenterade i Days artikel i form av en kronologisk översikt, där han börjar med den tidigaste teorin och avsluta med den senaste. Totalt beskriver och analyserar Day 12 olika teorier som är mer eller mindre spekulativa. Här följer de i den ordning som Day presenterar dem:

1. Ark hidden on Mt Gerizim in the Time of Eli or Moses
2. Ark Taken to Ethiopia in the Time of Solomon
3. Ark Removed by [pharaoh] Shishak
4. Ark Removed by Deliberate Internal Action soon after the Disruption of the United Monarchy
5. Ark Removed by Jehoash [king of Israel, c 802–782 BCE]
6. Ark Removed by Ahaz [king of Judah]
7. Ark Removed by Hezekiah [king of Judah]
8. Ark Removed by Manasseh [king of Judah]
9. Ark Removed or Hidden by Josiah [king of Judah]
10. Ark Hidden by Jeremiah [OT prophet]
11. Ark Carried Away by the Babylonians under Nebuchadrezzar
12. Ark Destroyed by the Babylonians under Nebuchadrezzar

Days slutsats är att det saknas hållbara bevis för de elva första teorierna. Bevisen är mest hållbara i förslaget att förbundsarken försvann kring exilen, att den troligtvis förstördes tillsammans med templet 586 f Kr.

Den tolfte teorin och det förslag som enligt Day är mest troligt, är i för sig det minst spännande sett från ”Hollywood” horisonten. Då finns det inte längre något att fantisera kring, inget exotiskt eller mystik kvar, inget äventyr som väntar, och ingen sensationell arkeologisk gåta att knäcka. Förbundsarken är bara borta för gott. Men även om den är förlorad, är inte bibelteologin kring förbundsarken det – vad bibeltexterna säger om Guds sätt att relatera till Guds folk, vad vi kan lära om arkens funktion i förhållande till gudstjänsten, hur Gud tillbads under Gamla testamentets tid, och vad för slags förebild den var enligt Nya testamentet.

Källhänvisning: Day, John. “Whatever Happened to the Ark of the Covenant?” Pages 250–70 in Temple and Worship in Biblical Israel. Edited by John Day. Oxford Old Testament Seminar. London; New York: T & T Clark, 2007.

Påskmåltiden (9)

Matzo

Måltiden – 2

Direkt efter denna  händelse lämnade Judas Iskariots gruppen för att förråda sin mästare (Joh 13:27–30). Han lämnade måltiden innan den var avslutad. Den judiska lagen säger vid sådana tillfällen att om en person lämnar måltiden utan att avsluta den blir han förskjuten från församlingen och stenad (2 Mos 12:10; 3 Mos 22:30; 4 Mos 9:12–13). Judas förseglade sitt eget öde den stund han stod upp och stegrade ut ur övre rummet. Det fanns ingen återvändo. Påskmåltiden är en försoningsmåltid mellan Gud och människan, men också mellan människor. Vägrar man att delta i måltiden har man också förklarat sig ovillig att försonas med Honom som förlåter och upprättar. Hur viktigt det är att vi inte försakar nattvarden i vår kristna gemenskap.

När alla har doppat brödet är det äntligen tid för påskmaten. Rätterna bärs fram och på Jesu tid åt man nu påsklammet – det är fest. Det var vid detta skede som Jesus höll sitt avskedstal och undervisade sina lärjungar för sista gången innan arresteringen och korsfästelsen. Han avslutar denna del av måltiden med förbön där han ber för sig själv, för lärjungarna och för alla dem som i framtiden kommer att tro på Honom som Guds lamm (Joh 13:31–17:26).

Efter maten tackar judarna återigen Gud. Här gör Jesus något som måste ha överraskat och chockerat lärjungarna. Lammet var uppätet och man hade tackat Gud för maten. Påsktraditionen på Jesu tid sade att när lammet var uppätet fick ingen ytterligare man konsumeras. Men Jesus avvek från sederordningen: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att han läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar…” (Matt 26:26; Luk 22:19; 1 Kor 11:23–24).

Jesus överraskade lärjungarna, men syftet var inte att överraska utan att instifta: ”… efter att han läst tackbönen bröt han det [brödet], gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp’.” Påsklammet var enbart en förebild av honom som var Guds lamm. Genom att fortsätta äta, ville Jesus visa att han skulle bli ett bättre offer än påsklammet (jfr Heb 9:13–14, 23–26).

Tidigare har vi nämnt om det mellersta brödet i ”Enheten” som blev afikoman när det bröts och begravdes. Denna sed fanns inte på Jesu tid, utan kom till efter Jerusalems och templets förstörelse 70 e Kr. Afikoman representerar påsklammet som man inte längre kan offra. När Jesus bröt brödet efter måltiden gjorde han något som judarna inte gjorde förrän efter templets förstörelse. Det bröd han bröt, symboliserande sin egen kropp, kan närmast kopplas till just afikoman, det mellersta i ”Enheten” som begravdes medan barnen blundade.

Afikoman betyder ”det som kommer sist”. När själva måltiden i det judiska påskfirandet är över är det tid för barnen att söka upp afikoman. Medan barnen febrilt söker efter det ”begravda” brödet, hjälper de vuxna till med att säga: ”nu är det kallt”, ”nu är det varmt”, eller ”nu bränns det”. Slutligen hittar någon av barnen brödet och blir belönad med ett pris. När priset är utdelat, bryts afikoman och delas ut åt alla närvarande som äter upp den. Jesu koppling mellan sin egen kropp och brödet som bröts gör att afikoman i den judiska sedermåltiden blir en häpnadsväckande parallell till Kristi död.

Jesus bröt och delade ut ett bröd i ett skede av sedermåltiden som senare kom att kallas för afikoman. Har vi möjligtvis en bild på Kristus här som judarna upprepar varje påsk? ”Enheten”, de tre bröden”, påminner om treenigheten. Det mellersta brödet är Sonen, som bröts (dödades) och begravdes men uppstod igen (barnen hittade det) och delades ut till alla (frälsning till alla). När fadern bröt det mellersta brödet svepte han afikoman i en vit servett innan han ”begravde” det. Detta påminner om lindorna runt Jesu döda kropp. Barnet som hittade afikoman fick ett pris, vilket i så fall syftar på det eviga livet. Vad som fullbordar denna tillämpning är att allt detta sker innan det är tid för den tredje bägaren. Jesus uppstod från de döda på den tredje dagen.

Fortsättning följer…

Follow Jesajabloggen on WordPress.com

Bloggstatistik

  • 35,445 hits

Populära inlägg & sidor

Kategorier

Arkiv

Twitter-uppdateringar