HOS Green
juni 2022
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Daily Dose of Hebrew

Daily Dose of Greek

Accordance – Bible software

Den kristna gemenskapen

Vad var det som fick mig att intresserar mig för den kristna tron och sedan bli aktivt kristen in nästa steg? Frågan är komplicerad att svara på, men en mycket viktig faktor i min livsvandring fram tills nu var den gemenskap jag fann i kyrkan. Under sorgetiden, snart två år nu, är det bland annat gemenskapen som har gjort att livet faktiskt kan gå vidare trots förluster. Värdefull gemenskap har jag med både kristna och icke-kristna och mina reflektioner skiljer inte här på vi och dom. Men det var ändå gemenskapen i kyrkan som öppnade mina ögon för vad den kristna församlingen ändå vill vara för alla.

Februari 1999 skrev jag en krönika i tidningen Dagen om den andliga gemenskapen, där mina tankar även då roterade kring vad den kristna tron har betytt för mig. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men min grundläggande uppfattning eller övertygelse har inte förändrats. När den kristna gemenskapen verkligen fungerar som det är tänkt och praktiseras därefter, så är det bland annat relationer som fortfarande håller mig kvar trots motgångar och tvivel. Det är helt enkelt för värdefullt att lämna därhän.

Här följer min krönika som den publicerades ursprungligen. Det finns mycket mer att säga i ämnet, särskilt om de människor som inte har samma goda erfarenhet av kristen gemenskap som jag har haft. Men jag hoppas ändå att den fortfarande kan fungera i sin korthet både som en uppmuntran och undervisning vad som är andlig gemenskap från ett kristet perspektiv.

Gemenskapen var det mest karaktäristiska för de första kristnas gudstillbedjan, när de samlades i sina hem eller på tempelplatsen i Jerusalem (Apg 2:42-46). Redan från början var de medvetna om att det var Guds vilja att människan skulle ha gemenskap med honom och med varandra. De hade sett och upplevt ljuset, Kristus Jesus, och därför var den andliga gemenskapen de upplevde livsförvandlande.

Det ord som beskriver den andliga gemenskapen i den första kristna församlingen är det grekiska ordet koinonia. I vår svenska Bibel är ordet oftast översatt till “gemenskap” (se Apg 2:42), men ibland är den översatt med andra ord, vilket gör det svårare för bibelläsaren att upptäcka kopplingen till kristna gemenskapen i vissa bibeltexter. 

Koinonia har en mångfald av betydelser och tillämpningar, som beskriver hur Gud har tänkt att gemenskap skall fungera i församlingen. Dess huvudbetydelse är “gemenskap, umgänge, kamratskap, och nära relation (som i en äktenskapsrelation av mest äkta slag)”. Andra betydelser av ordet är “generositet, medkänsla, oegennytta, bevis på enhet (syskonkärlek), att ge gåvor eller bidrag och känna delaktighet. Koinonia är ett innehållsrikt ord som reflekterar Guds tanke med sin församling, för att det skall bli ett vittnesbörd om Jesu Kristi kärlek för en förlorad mänsklighet.

När Paulus använder sig av ordet koinonia i sina brev, använder han det enbart i religiös bemärkelse och aldrig för att beskriva en social institution. Församlingen är först och främst en kropp, en levande organism, där människorna är församlingen. Koinonia beskriver den andliga gemenskapen i denna kropp, som gör den levande och vital. Det innebär att om någon inte mår bra, delar resten av församlingen den personens lidande, och om någon blir glad, känner sig församlingen delaktiga i den personens glädje. Det är denna vitalitet och närhet som beskrivs i Apg 2:42-46.

Koinonia kan delas upp i fyra egenskaper, som är framträdande i Apg 2:42-46. De första kristna hade en gemenskap med Gud, vilket deltagandet i brödsbrytelsen och bönerna tyder på (v 42, 46). De hade också en gemenskap i tron, som förenade dem i Kristus trots deras olika bakgrunder (v 44). Den positiva konsekvensen av gemenskapen i tron är en tillämpad gemenskap med varandra, som spelade en socialt viktig funktion (v 42, 45-46). Gemenskapen i Anden var det som gjorde de andra tre uttrycken för koinonia möjlig. Det var Anden som hade fött dem på nytt och gjort det möjligt för Andens frukter att fritt mogna fram.

Det första kännetecknet på att människor har upplevt ljuset, Jesus Kristus, är gemenskap. Det är så de första kristna blev kända, och det är också på det viset kristna bör bli igenkända i dag. Ord betyder en del, men en fungerande gemenskap och närhet betyder allt.

Nästa vecka, stilla veckan

Våren är den årstid som förknippas med uppståndelsen i den kristna tron

Texten uppdaterad 220411

Det har nu snart gått två år sedan Hanna Green lämnade jordelivet och oss som familj. Naturligtvis saknas hon varje dag, men ändå rullar livet vidare… obarmhärtigt ibland kan man tycka. När nu stilla veckan börjar imorgon blir jag påmind om att även om det snart är långfredag så väntar också påskaftons ankomst med dess budskap om hopp. Långfredagen är den dag då Jesus korsfästes på grund av världens ondska. Den är också en särskild dag som påminner oss om livets skörhet och dödens närvaro som en del av livet. Påskdagen var den dag som Jesus uppstod från det döda, en särskild dag som också säger att det finns hopp bortom döden, att döden inte är en slutstation.

År 1993 var jag vakanspastor i Filadelfia Västerort, i Vällingby som är en statsdel och förort till Stockholm. I kyrkobladet som delades ut till församlingsmedlemmarna för april månad skrev jag bland annat en kort krönika utifrån Joh 11:25:26.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Mitt resonemang tog fasta på den sista frasen i denna vers: ”Tror du detta?”… och min fråga åtminstone till mig själv så många år senare och med så många fler erfarenheter av livet i bagaget jämfört med då är ”Tror jag detta?” Svaret blir trots allt fortfarande ett ja eftersom jag inser på något vis att detta är skapelsens enda riktiga hopp när det finns så mycket lidande i världen. Att allt det goda och kärleksfulla som görs inte är meningslöst utan betyder något för evigheten.

Jag väljer här att till stora delar återge min krönika från 1993. Det är lite spännande titta tillbaka på gamla texter som jag en gång författade, hur jag tänkte då jämfört med hur jag tänker och skulle uttrycka mig idag 28 år senare. Idag hade jag skrivit den mer mjukt och kanske inte så dömande, men budskapet finns ändå kvar hos mig, för mig:

Tror du detta?

Häromdagen lyssnade jag på en intervju i radions P1. Samtalet handlade om Guds existens. Två äldre herrar dominerade panelen. Den ene var en känd författare, den andre var en känd ateist. Båda hade en uppfattning om Gud, båda argumenterade för sin syn på den religiösa tron, båda hade ett gudsbegrepp som var ett hån mot väckelsekristendomen.

Författaren förklarade att Gud är ett vanligt inslag i hans begreppsvärld. Han berättade att han ofta talar och skriver om Gud, att han tror på Gud. Men att Gud inte är en absolut personlighet utan en metafor, något som egentligen inte existerar, men som ändå finns i människans sinnesvärld.

Ateisten hade en viss förståelse för författarens syn på saken, men kunde själv inte finna någon som helst logisk anledning att folk fortfarande trodde på Gud. Att Gud finns, och att liv existerar efter döden är en drömbild av verkligheten. Kontentan av det hela blir att Gud inte finns, och om han finns så är det en idealbild som vår fantasi har skapat till tröst och stöd.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur människan ständigt sätter sig till doms över Gud. När Jesus sa, ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh 11:25) så var det inte frågan om en filosofisk tanke, utan ett†konstaterande: ”Jag är …”. I Joh 8 var judarna redo att stena Jesus för att han sa just detta: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till.” När Jesus sa till Marta, ”Jag är uppståndelsen och livet”, blev det lite senare handgripligt bevisat, att han verkligen är vad han är.

… Människor blir frälsta. Är även detta en metafor, en inbillad situation, utan någon som helst koppling till verkligheten? Eller är det som Jesus sa: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Varje persons frälsningsupplevelse är ett levande bevis på Guds absoluta existens. Inget i denna värld kan motbevisa det.

”Tror du detta?” Det var Jesu fråga när han hade sagt: ”Jag är uppståndelsen och livet”. ”Tror du detta?”. När du nu befinner dig mitt uppe i påskfirandet, ”tror du detta” i ditt hjärta, eller har det blivit ett metaforiskt begrepp som du har anpassat till ditt intellekt. Fundera över det Jesus sa: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” (Joh 11:40).

Stefan Green

Jag är som alla andra en människor full av brister och fel, därför är påskdagen så viktigt. Den ger hopp om en ny skapelse och ett nytt liv utan skam och skuld, där allt är förlåtet och helat. Kom därför ihåg att påskdagen är ankommande.

Min resa mot disputation

Uppdaterad 27/9 21;25

Det fanns en dröm hos en ung Stefan Green att någon gång doktorera i sitt ämne, när han studerade teologi vid ett Bible College i USA – närmare bestämt i Seattle mellan 1982–1986. Då fanns inte en tanke på att det skulle ske vid Åbo Akademi, utan snarare vid något dyrt amerikanskt teologiskt seminarium, typ Fuller, Gordon-Cornwell eller Trinity. Nu blev det inte så… ekonomiskt var det omöjligt och sedan ville jag tillbaka till Sverige för att tjäna som pastor i en församling. Så blev det inte heller, förutom ett kortare vikariat 1992–1993, utan istället blev jag så småningom bibellärare på deltid. Cirka 34 år senare förverkligades ändå drömmen att doktorera. Man kan fråga sig varför jag har stannat kvar i detta så länge. Förklaring är att det som är lite ovanligt idag har aldrig gått över, att Bibeln blev en upptäcktsresa som bara har fortsatt. Vad som följer nedan är en kortfattad berättelse om vägen fram till disputationen, som började mot slutet av 1990-talet.

Hanna och Johannes på Näs, vintern 2001. Foto: Stefan Green

När jag vintern 1998 mötte min blivande hustru Hanna för första gången, blev hon först intresserad av mig på allvar när hon upptäckte min bibelkunskap. Det kan tyckas märkligt, men det var faktiskt en av de saker som förenade oss även om våra utbildningar var helt olika och i vissa avseende också våra personligheter. Jag var bibellärare och 60-talist, hon var teckenspråkstolk och 70-talist. Vi gifte oss 1999 och ett par år senare bestämde vi oss för att jag skulle påbörja forskarstudier vid Åbo Akademi (ÅA) på rekommendation av kollegor och vänner. Hanna var då gravid och det hela passade perfekt med kommande föräldraledighet. Vår Johannes föddes sommaren 2001, och det året fick vi en massa tid tillsammans eftersom föräldraledigheten inleddes med att bo på sommarstället Näs utanför Eksjö fram till januari. Det var en fantastisk tid trots enkelheten med utedass och tidig vinter.

I början av januari 2002 flyttade vi som familj från Eksjö till Åbo i Finland. Hanna fortsatte med att ta ut föräldraledighet från sitt jobb som teckenspråkstolk i Stockholm och jag skulle studera vid ÅA. Tanken var att jag direkt skulle bli forskarstuderande vid den teologiska fakulteten, men det bestämdes ganska snart att mina amerikanska examens (en Bachelor och en Master) behövde kompletteras med ÅA:s egen magister i teologi innan doktorandarbetet påbörjades. Efter nästan två år bärgade jag hem min magister hösten 2003, men innan dess hade vi hunnit flytta tillbaka till Sverige och denna gång till Örebro där Hanna hade fått ett nytt jobb som teckenspråkstolk. Under tiden i Finland hade vi också fått en Sofia, som föddes på Åbo universitetscentralsjukhus mitt under vargavintern 2003.

I början av 2004 skrevs jag in som doktorand vid Åbo Akademi. Det innebar att jag blev forskarstuderande på distans från Sverige, parallellt med lärarjobb och studierektorarbete – först på Kaggeholms folkhögskola utanför Stockholm när Pingstförsamlingarnas teologiska högskola (PTS) var lokaliserad där, sedan i Uppsala under många år när skolan hade flyttat dit. PTS lades ner 2012 och jag fick istället ett vikariat vid Örebro Teologiska Högskola fram till 2015. Under denna tid (från 2004) fick jag också periodvis stipendium från ÅA vilket gjorde att jag kunde ta tjänstledigt för att driva mitt forskningsprojekt framåt. Helt kort, under de cirka 17 år som jag har varit inskriven som forskarstuderande vid Åbo Akademi, växte familjen Green till fyra barn och sedan 2015 har jag varit arbetslös som lärare och istället arbetade periodvis som timanställd socialarbetare. Men från 2017 kunde jag ägna mig åt mina forskningsstudier på heltid tack vare ekonomiskt stöd bland annat från Polin Institutet, en organisation som är associerat med ÅA och stöttar teologisk forskning vid universitetet. Stödet via detta institut var ganska avgörande för att min avhandling äntligen blev klar för disputation den 11 september 2020.

Det blev en lång resa för mig att nå fram till min dröm från 80-talet – disputationen. Det har många gånger varit en kamp. Uthålligheten och självförtroendet har satts på prov. Flera större hinder har stått i vägen som saktade ner studierna väsentligt, plus att det inte alltid var enkelt att bedriva forskningsstudier på distans från ett annat land även om jag reste ett par gånger per termin till Åbo. Utöver det drabbades Hanna av bröstcancer 2012, som sedan spred sig i form av metastaser, först till skelettet och sedan (hösten 2019) till både hjärna och lever. I åtta år kämpade Hanna mot cancern i sin kropp, men den 3 maj 2020 gick det inte längre då hon avled på grund av att hennes lever sviktade. Min avhandling är därför dedikerad helt och hållet till henne med de hoppfulla profetorden i Jes 66:14:

När ni får se det ska era hjärtan glädjas,
era ben ska få liv likt spirande gräs.

Hanna fick trots allt uppleva att avhandlingen blev klar, men fick inte se den i tryck. Det är svårt för mig att förstå varför hon valde att stötta mig så pass mycket som hon gjorde genom åren, när skrivandet framskred alldeles för långsamt. Visst blev hon frustrerad, visst stal skrivandet för mycket av vår gemensamma tid, men ändå sviktade hon inte i sin förhoppning att jag en dag skulle bli klar. Enda förklaringen för mig är att hon älskade mig trots allt. Hannas stöttning genom åren var med andra ord ovärderlig på alla sätt och vis. Min saknad är mycket stor efter henne, när vi nu kunde ha haft mer tid för varandra och satsat på nya gemensamma projekt i och utanför hemmet. Men nu rullar livet obarmhärtigt vidare utan henne och jag har inget annat val än att haka på.

Varför valde jag profetia vs apokalyptik som ämne och just Jes 65–66 som utgångspunkt för ett sådant projekt? Skälet går återigen tillbaka till mina magisterstudier vid ÅA. Eftersom jag var intresserad av Jesaja från början, och då speciellt i Jes 61, föreslog professor Antti Laato att jag skulle göra min pro gradu avhandling i Gamla Testamentets exegetik på Paul D. Hansons socialhistoriska teori om apokalyptik i Jes 56–66. Utgångstexten blev Jes 61 och jag fick goda vitsord för arbetet. När det var tid för att skriva en forskningsplan för en doktorsavhandling ville jag naturligtvis stanna kvar i Jesaja och profetia-apokalyptik som genrer, men jag kände mig klar med Jes 61. Därför blev det Jes 65–66 istället, som är ännu mer präglad av ett apokalyptiskt språkbruk men ändå nära sammankopplad med Jesajaboken som helhet i form av profetia. Sedan att Jes 65–66 är de två avslutande kapitlen i Jesaja gjorde ämnet desto mer intressant, att dessa kapitel är en övergång från profetia till apokalyptik. För att visa att just Jes 65–66 mer än någon annan text i Jesajaboken lutade konceptuellt mot apokalyptik valde jag att jämföra dess teman med motsvarande eskatologiska teman i 1 Henok.

Foto: Anna Meehan

Jag är mycket nöjd med hur min disputation blev, trots att det bara blev en timmas sömn natten innan och det hade dessutom varit roligt om det hela hade skett på plats i Åbo. Nu fick det istället ske digitalt mellan Örebro Teologiska Högskola/Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT) och Åbo Akademi. Tekniken fungerade bra och min opponent ställde relevanta frågor som gjorde att vi fick igång ett bildande samtal kring mitt arbete. Det blev precis som jag önskade och hoppades på. När jag nu med lite smula distans tittar tillbaka på den dagen, känner jag mig fortfarande nöjd och glad över hur det blev – som avslutades med en fest på kvällen med ca 47 personer närvarande. Det är med god eftersmak jag kan minnas min disputation, även om jag saknade Hanna vid min sida då hon också ville vara med.

Vad sker nu framöver? Jag har inget konkret arbete/anställning att komma tillbaka till förutom som timanställd tentamensvakt vid Örebro Universitet. Vad beträffar min forskning, planerar jag att fortsätta slå på min spik. Min förhoppning är att jag kan påbörja postdoktorala studier genom att först följa upp avhandlingen med artiklar. Jag skulle också vilja bearbeta min avhandling utifrån de synpunkter jag fick av mina förgranskare och opponent, och om möjligt publicera en reviderad version i framtiden. Utöver det hoppas jag kunna förverkliga några idéer, ingå i forskarteam och söka medel för framtida projekt.

”Toward Apocalypticism”

This is my dissertation, which I will defend on September 11th. It can now be downloaded at https://www.doria.fi/handle/10024/177862. I am working on an errata that will supplement my thesis.

Min avhandling, som jag försvarar den 11 september, finns nu tillgänglig som digital version här för nedladdning.

Avhandlingens titel är Toward Apocalypticism: A Thematic Analysis of Isaiah 65–66, där jag främst analyserar olika teman i Jesajabokens två sista kapitel men visar också hur några av dess profetiska teman drar emot en annan slags genre i den antika judiska litteraturen som kallas för apokalyptik. Jag illustrerar detta sistnämnda med exempel på hur Jes 65–66 har lämnat avtryck i 1 Henok, en apokalypse från andra århundradet fvt. Helt kort, kan min avhandling benämnas som ett tematiskt och receptionshistoriskt studium av den profetiska och apokalyptiska genren i tidig judendom.

Vad Gud gör på bergstoppar (4)

Fördrivningen från tempelberget Edens lustgård

Uppdaterad: 21 juni 2022

Det finns en rad berg omnämnda i Bibeln som spelar viktiga roller i de bibliska berättelserna. Jag skall i mina kommande inlägg begränsa mig till att besöka fyra sådana berg som vi färdas till genom att vandra på de bibliska berättelsernas vägar. För att det skall vara möjligt måste vi snabbvandra genom texterna, för om vi håller samma tempo som Bibelns ursprungliga författare, det vill säga i den takt som de olika böckerna i Bibeln kom till, kommer det att ta oss orimligt lång tid innan vi når fram till uppenbarelsen av det fjärde berget. Vårt första berg, och startpunkten för resan, är Edens lustgård – Guds första heliga berg i Gamla Testamentet (Hes 28:11–16; 1 Mos 2:10–14), som också blev platsen för vad jag tolkar som det första förbundet i Bibeln, skapelseförbundet. Här uppfattar jag ett förbund som en överenskommelse mellan två parter och kontrollerad av villkor bestämda av den starkare parten med allvarliga konsekvenser för den svagare parten om denne bryter mot villkoren.

Vad kännetecknar då Edens lustgård som ett Guds berg? Följande kan nämnas som ger platsen funktionen av ett tempelberg där också Gud vistades:

  1. Lustgården var en helgedom/ett tempelberg: det finns inget bibelställe som säger explicit att Edens lustgård var ett tempel, men paralleller både till tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem tyder på att skapelseprocessen och lustgården i 1 Mos 1–2 var eller betraktades som en primär förebild för de senare två i 2 Mos och 1 Kung.
  2. Lustgården var en trädgård: tempel i antika Mellanöstern hade trädgårdar som var avskilda från omvärlden, sk tempelträdgårdar.
  3. Lustgården var en mötesplats: där människan erfor Guds unika närvaro (1 Mos 3:8 och 3 Mos 26:12; 5 Mos 23:14; 2 Sam 7:6–7).
  4. Lustgården var en arbetsplats för präster: om Edens lustgård fungerade som ett tempelberg så var Adam och Eva de första prästerna (1 Mos 2:15, 16–17; Hes 28:13–14, 16, 18 [se också 4:14–15, 17]; jfr 4 Mos 3:6–7, 32, 38; 18:1–17).
  5. Eden i lustgården var den första källan till vatten, som delar in världen i tre delar (1 Mos 2:10; Hes 47:1–12; Upp 22:1–2; jfr Ps 36:8–9; Jer 17:7–8, 12–13; Ps 1:2–3): de tre delarna är Eden, trädgården och den övriga världen vilket motsvarar tabernaklets/templets treindelning, dvs det allra heligaste, det heligaste och förgården. Viktigt att också notera: vattnet från Edens lustgård rann ut i världen, vilket topografiskt antyder ett berg.
  6. En plats för visdom: kunskapens träd (jämför med Lagen i förbundsarken som placerades i det allra heligaste i tabernaklet/templet och vaktades/skyddades av keruber).

Ni som är bekanta med berättelsen i 1 Mos 1–3 vet att skulden och skammen gjorde sitt intrång på detta tempelberg. Skapelseförbundet bröts och de två människorna i lustgården tvingades bort från berget och dess trädgård och ut på en livsvandring. Det visade sig att den vandringen präglades av både förbannelser och löften som påverkade mänsklighetens relation med Skaparen. Hur är det möjligt, enligt Bibeln, att ett människopars syndafall kan få sådana konsekvenser? En delförklaring är att de misslyckades med sina prästerliga uppgifter i tempelträdgården, som de hade fått gudomlig befallning om: att hålla lustgården ren från skuld och skam (se 1 Mos 2:25 och konsekvensen av fallet i 3:7, 8, 9–13). Som representanter för mänskligheten inför Herren blev de avsatta och utvisade från Guds närhet.

Så i början av Bibelns berättelser blir människan dömd av Gud från Edens tempelberg och en resa inleds som omfattar hela Skriften. Men det var också från lustgården som de första försoningsorden kom till människan. Gud gav ett löfte efter en utredning om skuld och lovade försoning (1 Mos 3:15; jfr. Rom 16:20). Han offrade också ett djurliv så att människan fick kläder som dög åt henne (1 Mos 3:21). Förvisningen av människan från Edens tempelberg kan också tolkas som en barmhärtighetshandling, då en upprättelseplan sattes i verket som får sin upplösning och uppfyllelse på ett annat berg långt senare i den bibliska historien. Och inte minst, efter Guds dom och innan de försågs med kläder, redogör texten för att mannen gav sin partner namnet Eva (med kommentaren: ”hon blev mor till allt levande,” 3:20), som antyder en uppfattning om att frälsning kommer via livet som kvinnan bär på och föder fram.

Nästa inlägg: Sinaiberget

Vad Gud gör på bergstoppar (3)

Foto: Jonathan Vartiainen

I Bibeln leder Gud människor till berg, särskilt sitt eget folk, eftersom Gud håller till där. En gudomlig boning liknas således funktionellt med ett berg, men innan jag utvecklar det mer måste jag konstatera att Skriften också betonar att Guds tron är i himlen. I Jes 66:1 säger Herren:

Himlen är min tron och jorden är mina fötters pall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?

Enligt Bibeln är Guds egentliga boning högre än vad vi kan uppfatta i tid och rum. Gud är helt enkelt inte begränsad av våra mänskliga sinnen eller kognitiva förmågor (se Jes 55:8–9). Även när vi åker upp i rymden, eller tittar ut i universum med hjälp av rymdteleskopet Hubble, så ser vi inte Gud. Faktum är, Gud är inte Gud om det hade varit möjligt att begränsa honom till vårt förstånd. Därför kan vi inte se vår Skapare om han inte väljer att bryta in och uppenbara sig själv. Visst är det ett mysterium som Bibeln berättar om, att Gud är samtidigt både upphöjd och bortom det materiella men också med människan ner i det lilla och visar sig för henne vid särskilda stunder – som då ofta sker på berg för att markera storhet. Det är däremot inte bara i Bibeln som berg har en viktig religiös funktion. I den kananeiska mytologin har åskguden Baal sin boning på berget Zafon, så idéen om ett kosmiskt berg på vilket Gud har sin boning var ett välbekant tema i antika Mellanöstern.

Gud väljer enligt Bibeln att kommunicera och möta människan på ett sätt som hon förstår. Därför spelar berg en viktig roll i dessa möten, inte minst på grund av topografin i den delen av Mellanöstern där de flesta händelserna i Bibeln utspelar sig. Stora förändringar skedde på dessa mötesplatser, som fick helt avgörande konsekvenser för Guds folk. Än idag har människor andliga relationer till berg, och utmaningen att besegra ett berg, dvs bestiga det, är för många den ultimata upplevelsen. I denna serie av inlägg, kommer vi att titta närmare på berg som i Bibeln är avgörande mötesplatser mellan Gud och människa. Det är ett sätt att läsa genom Bibeln och fånga in dess budskap. Exempel på sådana berg i Gamla Testamentet (GT) är Moria berg i 1 Mos 22 (se också 2 Krön 3:1) där Abraham var villig att offra sin son Isak och Olivberget i Apg 1 från vilket lärjungarna bevittnade Jesu himmelsfärd. Vad har då Guds berg i Bibeln gemensamt som gör de så speciella för möten mellan Gud och människa? Följande viktiga funktioner kan nämnas:

  1. De olika bergen för gudsmöten fungerar som en röd tråd genom Skriften, och även förbunden som ingås på dessa berg hjälper oss att strukturera Bibelns innehåll.
  2. Guds heliga berg (se Jes 65:9, 11, 25; 66:20) är en gudomlig boning från vilket Guds auktoritet strålar ut över världen. Gud är kung på sitt berg, och därifrån utgår ordning och välsignelse.
  3. I antika Mellanöstern och i GT representerar det heliga berget en urklippa, som är världens navel; ett centrum för gudsnärvaro, en tron för lag och ordning, och för universell tillbedjan, frälsning och återupprättelse. 
  4. Guds berg är ett tempel av kosmisk magnitud och fungerar som Guds tron, som navet/axeln mellan himmel och jord, och som platsen från vilket Gud styr över universum.

Synen av ett berg är mäktigt, och jag minns fortfarande tydligt min egen upplevelse när jag sommaren 1985 på nära håll såg Nordamerikas högsta berg, Denali i Alaska. I Bibelns värld har berg fått teologiska betydelser som motsvarar deras storhet. Från toppen av Guds berg, som är allra närmast himlen och där Guds absoluta närvaro måste finnas, blottläggs människans bördor. Men på dessa gudsberg erbjuds också försoning i form av samtal, tillbedjan, befrielse och återupprättelse från skuld och skam. Vi alla har berg att bestiga i våra liv, oavsett om det gäller sorgearbete eller mening med livet, och Skriften vill ge tröst att vi inte är ensamma på sådana berg.

Nästa inlägg: Edens lustgård

Till minne av Hanna Green, 1972–2020

Foto: Ann-Louise Johansson

Inlägget uppdaterad 2/6-20

Tidningen Dagen lät publicera följande minnesord den 20 maj 2020 om min hustru Hanna Green, författad av Janne Kankkonen och Sten-Gunnar Hedin:

Att teckna en bild av Hanna Green, född Danielson, borde vara enkelt, hennes personlighet var hel. Fullständig! Och ändå är det svårt. För hur beskriver man en människas innersta motiv för sitt livsval? Jo, genom innehållet i hennes gärningar. För oss som ser och ”hör” vad en människas blick och kroppsspråk säger var Hanna genuint och äkta vår vän!

Vi som skriver dessa minnesord över Hanna Green har inte samma bakgrund. En är hörande och en är döv! När vi nu vill skriva dessa rader väljer vi att göra det utifrån den döves perspektiv, mest därför att det var så vi uppfattade Hannas medvetna val för sin livsuppgift.

Vi kom att arbeta tillsammans i Filadelfias Dövkyrka under flera år, vi hade skilda uppdrag i församlingen men båda var vi mycket beroende av Hanna. Hon var anställd som tolk, sekreterare och assistent men det var inte endast oss två hon assisterade, hon blev hela Dövkyrkans oumbärliga hjälpare. Utan att ha en bakgrund i dövkulturen levde hon med oss och hon valde vår gemenskap som sin! Vi vågar nog säga att Dövkyrkans arbete, i Bibelskolan för döva (i samarbete med Kaggeholms folkhögskola), vårt barnarbete, liksom förutsättningarna till att vi (tillsammans med Bibelsällskapet) kunde översätta evangelierna till teckenspråk i stor utsträckning möjliggjordes genom att Hanna fanns, stöttade, inspirerade och tog på sig arbetsuppgifter långt utöver vad arbetsbeskrivningen föreskrev. Hon var skicklig i sitt yrke, det i kombination med ett helhjärtad engagemang gör att minnet av henne kommer att leva kvar i våra hjärtan!

En vacker minnesbild, kanske den första vi har av Hanna, är när hon vid Mälarens strand, en underbar sommardag, med stark känsla tolkar sången: ”Jag har beslutat följa Jesus! Om andra tvekar vill jag dock följa och aldrig mer tillbaka går…” allt medan vitklädda nyfrälsta tågade ut i vattnet för att döpas. Nu kommer inte Hanna sjunga den sången mera, den sista versen är sjungen ”jag följer Jesus och lämnar världen” men Hannas sång har inte tystnat. Hon har gått för att delta i den stora skaran, som ingen kan räkna, lovsjungande Herren på ”alla språk” (Upp. 7:9). Vi tänker oss att hon gör det fri och segrande på vårt språk!

Nu vill vi tänka på maken Stefan och barnen Johannes, Sofia, Jonatan och Noomi! Vi tror att dom vet vad vi säger när vi, på vårt språk, för höger hand över hjärtat och håller kvar den där ett ögonblick för att sedan forma ett T, så gör alla vi som mötte Hanna. Så gör vi också när vi tänker på Hannas nära och kära och sedan knäpper vi samman våra händer för dem!

Janne Kankkonen och Sten-Gunnar Hedin

I detta sammanhang, som Janne och Sten-Gunnar berättar om, mötte jag Hanna för första gången, någon gång under vintern 1998. Hon var nog det vackraste och naturligaste jag någonsin hade upplevt i mitt liv. Man skulle kunna säga att jag blev störtkär direkt även om hon inte noterade mig först. Hennes kärlek däremot växte fram och vi blev ihop den 19 mars 1998. Mindre ett år senare, den 27/2 1999, förlovade vi oss i Göteborg efter att jag hade frågat hennes föräldrar den morgonen om lov. Den 31 juli samma år, en underbar sommardag, gifte vi oss nere i Småland, i Edshults kyrka, nära det sommarställe som var Hannas paradis på jorden. Vi fick 20 år tillsammans och fyra barn, men den delen av Hannas liv som Janne och Sten-Gunnar beskriver ovan är också oerhört viktig att lyfta fram – att hon tjänade Gud i församlingen med sina gåvor, med hela sin varelse och med hela sitt hjärta för de dövas skull. Men nu har ett nytt kapitel börjat i mitt och barnens liv, utan Hanna, oavsett vad jag tycker och känner. Sorgen lär med tiden upphöra eftersom hoppet fortfarande är starkt, men saknaden efter henne får jag nog lära mig att leva med för resten av mitt liv.

Vad Gud gör på bergstoppar (2)

Foto: Green

På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).

Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).

Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.

Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder: 

”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.

Nästa inlägg: Bergen

Vad Gud gör på bergstoppar (1)

Foto: Jonathan Vartiainen

I mitt förra inlägg om ”Vad Gud är” sa jag att Gud är vad han gör. Många av gudsnamnen i Bibeln har just den funktionen. Med det sagt är jag också medveten om att en del saker Gud uppmanar till eller gör (särskilt i Gamla Testamentet) är svåra att förstå, speciellt de handlingar och händelser som är förknippade med våld. Men om vi läser Bibeln i sin helhet, upptäcker vi en diskussion i Bibeln vad Gud är – vredens Gud, kärleks Gud, krigarguden, nådens Gud. Jag vill med en serie inlägg här presentera hur Gud uppenbaras när hela Bibeln tolkar gudomligheten, inte bara enstaka textavsnitt. Jag kallar denna serien för ”Vad Gud gör på bergstoppar,” eftersom nedslag på olika bergstoppar i Skriften är ett sätt att läsa Bibeln i sin helhet med syfte att fånga in det övergripande budskapet.

Mycket av det Gud gör i Bibeln sker från bergstoppar. Faktum är att vi kan läsa och förstå Bibeln genom att ta in utsikten från dessa bergstoppar. Med utsikt menar jag här det teologiska landskapet eller terrängen som breder ut sig från vart och ett av dessa toppar i en genomläsning av Skriften. Men för att ta oss, tillsammans med bibelkaraktärerna, till dessa berg innebär att vi behöver en viss insikt om tre begrepp, kunskap som också är nödvändig om det vore ett fysiskt äventyr vi gav oss ut på. Dessa tre begrepp är vandra, väg och berg och illustrerar vad en funktionell läsning innebär.

Att vandra var det vanligaste sättet att förflytta sig från en punkt till en annan på Bibelns tid. Hebreiska ordet för “vandra, gå” (הלך) används över 1500 gånger i Gamla Testamentet (GT). Förutom ordets bokstavliga innebörd har הלך fått flera hundra bildliga betydelser och är ett vanligt verb i GT för att beskriva gemenskap med Gud. Därför beskriver ordet flera bibelpersoners och Israels relation med Gud: att de skall vandra med Gud (1 Mos 5:22; 6:9; 17:1; 3 Mos 26:12; Ps 116:9; 119:45). Ordet är ett nyckelord som beskriver många sidor av livet i Bibeln, själva handlingen eller processen att leva med Gud.

Idén om vandring som själva processen att leva är viktig för att förstå försoningens och upprättelsens anspråk i Bibeln. Vandrandet i Bibelns berättelse(er) synliggör och gestaltar skulden och skammen som människan och folket bär på. Försoningen kommer genom att synden och fallenheten erkänns och bearbetas på ett ansvarsfullt sätt. Det sker också i berättelsen, något judarna lärde sig – en lärdom som fördes vidare in i den kristna tron. Försoning och upprättelse förmedlas från Guds berg, när vandraren har nått dit, en insikt som exempelvis klassikern Kristens resa av John Bunyan illustrerar med hjälp av allegorier. För många år sedan undervisade jag missbrukare i LP-verksamheten om den kristna tron med hjälp av Kristens resa, och de förstod direkt vad det innebar att finna försoning och upprättelsen genom att nå fram till Guds berg efter diverse prövningar och frestelser.

Att vandra är ett långsamt och jobbigt sätt att komma fram till målet, även om det också kan vara njutbart beroende på vädret, och ofta har vi människor inte tålamod med ett sådant sätt att resa. Mycket skall gå fort och effektivt när vi är ute, även när vi motionerar. Men om jag uttrycket mig så här. Liksom att vandra eller ta en lång promenad är att motionera och hinna njuta av omgivningen i lugn takt, är en vandring till Guds berg nödvändig för att motionera sitt andliga liv, kontemplera över livets mening och vart vi är på väg. Hur var och en gör det försöker jag inte besvara, men oavsett om det är en pilgrimsvandring eller inte så är det en andlig vandring för att söka Guds kärlek och finna försoning och förlikning.

Nästa inlägg: vägen

Vad är Gud?

Ett funktionellt sätt att läsa Bibeln kan delvis svara på den frågan (ett ämne som nu diskuteras på tidningen Dagens debattsidor.

Det sätt på vilket vi uppfattar och beskriver verkligheten berättar vilken världsbild vi är influerad av. Bland annat har västvärlden både den antika grekisk-romerska kulturen och judendomen som sin kulturella vagga. Den kristna världsbilden är influerad av båda dessa två krafter, även om den i sig själv också har sina unika drag.

Det grekisk-romerska tankesättet betonar hur något är i sig själv, dvs definierar saker och ting främst utifrån färg, storlek, form, tyngd eller kemi. Det är beskrivning och form som gäller när Gud beskrivs, och mycket av kristen teologi ser ut så idag. I grekiskt tänkande dominerar de statiska verben, som uttrycker tillstånd (existera, leva, etc) och kan inte användas som svar på frågan ”Vad hände?”.

Det hebreiska tankesättet (som har starkt påverkat både Gamla och Nya Testamentet) betonar ”göra,” dvs vad ett objekt gör, vad dess funktion är. Exempelvis bägaren i Ps. 23:5, som inte beskrivs men är en symbol för något större. I det hebreiska tänkandet dominerar således de dynamiska verben, som uttrycker förändring, aktiva handlingar eller händelser (arbeta, berätta, springa, etc). Enbart de dynamiska verben kan svara på fråga ”Vad hände?”.

Det kan uppfattas som konstgjort att skilja på grekiskt-romerskt och hebreiskt sätt att tänka, men det definierar hur vi tenderar att se på vår omgivning. Om jag exempelvis berättar för dig att jag igår köpte en ny bil, vad är det första du tänker på eller frågar mig om? Undrar du om märket, modellen, färgen, drivmedel, hur stark motorn är, eller undrar du vad jag skall använda en ny bil till, varför jag valde just en sådan bil. Jag ganska säker på att i vår värld tenderar det förra vara det första vi tänker på. I ett hebreiskt tänkande är det senare som är viktigast.

Så nu är frågan hur vi ser på Gud, oavsett om vi tro att en gudomlig skapare existerar eller inte? Är Gud en man eller kvinna, eller är Gud det han har gjort och gör genom sina självavslöjande handlingar i historien och geografin? Aposteln Johannes sa ”Gud är kärlek” på grund av vad han har gjort (se Joh 3:16) och ytterst sätt presenterar Bibeln (som också är vad den gör/lovar) vem Gud är genom det Jesus Kristus gjorde och gör.

Follow HOS Green on WordPress.com

Bloggstatistik

  • 50 070 hits

Översätt

https://orcid.org/0000-0001-9756-9495

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.

Kategorier

Arkiv

Twitter-uppdateringar