På bloggen Kolportören har en viktig diskussion initierats av Joachim Elsander: ”Mirakel” eller vanlig hederlig tacksamhet… . Jag tror att mycket av trovärdigheten i det kristna vittnesbördet hänger idag på hur vi troende pratar om och hävdar att Gud kan gripa in i situationer och utföra mirakel i vardagslivet.

I måndags och tisdags, när jag hade två av mina arbetsdagar på dagiset, fick jag möjlighet att lyssna på bl a ”Ring P12”. En ordentlig diskussion hade uppstått där flera ringde in och ville prata om det finns en Gud som helar. Programledaren Täppas Fogelberg avfärdade cyniskt om och om igen all tro på en helande Gud som vidskeplighet, vilket kändes ganska tråkigt. Men oavsett vad man tycker om Täppas attityd mot de som ringde in, är detta en skiljelinje som omedelbart skapar en avgrund. Det behövs mycket klokhet så att vi kristna, som tror på en levande Gud, inte framstår som löjliga och okunniga när mirakel och helande kommer upp på tapeten. Därför är Joachim Elsander initiativ så viktigt. Jag vill inte försöka föra debatten från hans blogg till detta forum, utan önskar att den fortsätter på Kolportören. Men kände ändå behov av att skriva av mig lite i frågan.

En god vän till mig och min hustru är överläkaren på SÖS i Stockholm. Hon är specialist på bröstcancer och jobbar med människor med mycket smärta i sista skedet av sina liv. Mot slutet av 90-talet berättade hon för mig att hon trodde på förbön och Guds förmåga att hela, men att hon under hela sin karriär inte sett ett enda mirakulöst helande. Visst hade hon i sitt jobb varit vittne till hur sjukdomen har gått tillbaka och på ett mystiskt sätt försvunnit, men i samtliga fall hade sjukdomen kommit tillbaka efter en period. Den naturliga förklaringen är då att läkarna hade missat eller inte kunnat se det som var kvar i kroppen. Trots ett sådant konstaterande efter många år i yrket hade vår läkarvän kvar sin tro på gudsingripande eftersom det var hennes enda hopp att någon gång slippa se allt lidande och smärta som hon mötte varje dag på sitt jobb.

Ett hopp behöver inte vara inbillning, utan en verklighet. Vi skall vara tacksamma för livet, men vara försiktiga att kalla vad som helst för ett mirakel bara för att man är troende. Framför allt skall ett gudsmirakel peka på Jesus, som Johannes säger i sitt evangelium: ”Men dessa [under och tecken] har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Om vi som troende är naiva och tolkar allt positivt som händer i livet som ett mirakel, eller ber om mirakel utan eftertanke, eller om uppmärksamheten hamnar mer på den som ber än den som skall hela, tror jag mirakel förlorar sin funktion.

Jag själv är inte heller helt säker på om jag har sett ett ögonblicksmirakel som inte på något vis går att förklara. Däremot är jag tacksam för mycket som jag i backspegeln kan uppfatta som Guds försyn i mitt liv. Trots min osäkerhet, ber jag ändå för människor för att jag äger ett hopp om att en dag slippa se lidande och orättvisa.