Hem » Herrens måltid/nattvarden
Kategoriarkiv: Herrens måltid/nattvarden
Påskmåltiden (11)
Fortsättning från påskmåltid (10):
Fjärde bägaren
Jesus och lärjungarna avslutade aldrig måltiden den kvällen i det övre rummet. Jesus associerade den tredje bägaren med löftet om frälsning och tillämpade den på sin egen försoningsdöd för de troende. Efteråt sa han: ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” (Mark 14:25). Han vägrade att dricka den fjärde bägaren, den som enligt sedern påminde om löftet att Gud skall ta hem sitt folk. Tiden var inte inne.
Den fjärde bägaren, som aldrig dracks i det övre rummet, är det nya vinet som Jesus kommer att dricka med sina egna på den messianska bröllopsfesten. Den sista måltiden blev inte avbruten. Den fortsätter än idag, varje gång vi bryter brödet och skiftar kalken i våra församlingar. Frälsningens bägare (v 24) och löftet att avstå (v 25), omfattar det högtidliga löftet att fjärde bägaren kommer att förlängas och den ofullbordade måltiden avslutas när Messias sätter sig ner med frälsta syndare. ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid” (Upp 19:9).
En måltid på Jesu tid var en förbundsmåltid. Ett tecken på förlåtelse mellan två människor eller grupper. Vi har liknelsen om den förlorade sonen som exempel på detta. Även måltiden på stranden i Joh 21, där Jesus förlåter Petrus, är ett bevis på detta.
Nattvarden förnyar vårt förhållande med Herren. Han förlåter våra missgärningar och vi kan se framemot den fjärde bägaren i himlen när ”tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:7).
Litteraturförteckning
Bokser, Baruch M. The Origins of the Seder: The Passover Rite and Early Rabbinic Judaism. Berkeley, USA: University of California Press, 1984.
Fleming, Jim. The Last Supper. Biblical Resources.
Hagada shel Pesach. Illustrationer: Lennart Rosensohn. Stockholm: Judiska församlingen Stockholm, 1983.
Illman, Karl-Johan. Judendomen i ljuset av dess högtider. Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994.
Lascelle, Ruth Specter. Jewish Faith and the New Covenant. Revised and enlarged ed. Seattle, USA: Bedrock Press, 1980.
Rosen, Ceil. och Moishe. Rosen. Christ in the Passover. Chicago: Moody Publishers, 2006.
Wilson, M. R. ”Passover.” Sidorna 675–79 i vol. 3 av The International Standard Bible Encyclopedia. Red G. W. Bromiley. Grand Rapids, USA: William B. Eerdmans Publishing Company, 1986.
Påskmåltiden (10)
Fortsättning från Påskmåltiden (9):
Innan man dricker tredje bägaren ber de församlade en bordsbön som beskriver judarnas längtan efter Messias: ”Förbarma dig, Evige, vår Gud, över Israel, ditt folk, över Jerusalem, din stad… livnär oss, föd oss, sörj för oss, lätta vår börda, befria oss snart… Må du påskynda Messias, Davids sons, din tjänares ankomst… Ge oss räddning, lycka, nåd, kärlek, förbarmande, liv och fred… Den Barmhärtige må sända oss profeten Elia, som vi bevarar i tacksamt minne, att bringa oss glädjebudskap, frälsning och tröst!”
Den tredje bägaren kallas för ”Frälsningens bägaren”, för den representerar påsklammets blod. Om den bägaren sade Jesus: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:20). Paulus kallade den för ”Välsignelsens bägare” som ger oss gemenskap med Kristi blod (1 Kor 10:16). Två av de fyra bägarna är omnämnda i evangeliet, den första och den tredje. Det är den tredje som är den viktigaste, välsignelsens och frälsningens kalk, bägaren som kristna skiftar vid nattvarden. När Jesus lyfte bägaren tillsammans med sina lärjungar och tillämpade dess innebörd på sig själv, var hans budskap tydligt och klart: ”Jag är det sanna påsklammet som offras för er frälsning. Detta vin påminner er om mitt blod som kommer att utgjutas för er skull.” (jfr Matt 26:28; 1 Kor 11:25).
Under tiden som man bad tacksägelsebönen och drack den tredje bägaren har barnen hållit ett öga på ytterligare en bägare som har stått orörd under hela måltiden. Det är Elias bägare. De granskar bägarens röda innehåll och undrar: ”Kommer Elia nu och dricker ur den? Det verkar som om vinet har sjunkit lite grann sen vi sist kollade det!” Man sjunger sedan en sång och ber en bön: ”Elijahu, Elijahu från Gilead, må han komma snart till oss med Messias, Davids son!”
Fadern ber nu ett av barnen att öppna dörren och se om Elia kommer som svar på deras bön. Det rundögda barnet öppnar dörren sakta, sval nattluft sveper in in rummet men ingen är där. Då säger de: ”Jag, han kanske kommer nästa år!” Barnet stänger dörren och rusar tillbaka till sin plats vid bordet.
Alla dricker nu den fjärde bägaren, vilket påminner dem om löftet att Gud skall ta hem sitt folk (2 Mos 6:7). Högtiden närmar sitt slut i och med den fjärde bägaren. Glada sånger och festligheter fortsätter oftast långt in på natten, men den officiella påskmåltiden avslutas i och med en bön och hymn om Jerusalems återuppbyggnad: ”NÄSTA ÅR I JERUSALEM!”
När Jesus och lärjungarna hade sjungit lovsånger vandrade de tillsammans ut till Olivberget och Getsemane där vår Herre började den plågsamma vandringen mot korset (Matt 26:30).
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (9)
Måltiden – 2
Direkt efter denna händelse lämnade Judas Iskariots gruppen för att förråda sin mästare (Joh 13:27–30). Han lämnade måltiden innan den var avslutad. Den judiska lagen säger vid sådana tillfällen att om en person lämnar måltiden utan att avsluta den blir han förskjuten från församlingen och stenad (2 Mos 12:10; 3 Mos 22:30; 4 Mos 9:12–13). Judas förseglade sitt eget öde den stund han stod upp och stegrade ut ur övre rummet. Det fanns ingen återvändo. Påskmåltiden är en försoningsmåltid mellan Gud och människan, men också mellan människor. Vägrar man att delta i måltiden har man också förklarat sig ovillig att försonas med Honom som förlåter och upprättar. Hur viktigt det är att vi inte försakar nattvarden i vår kristna gemenskap.
När alla har doppat brödet är det äntligen tid för påskmaten. Rätterna bärs fram och på Jesu tid åt man nu påsklammet – det är fest. Det var vid detta skede som Jesus höll sitt avskedstal och undervisade sina lärjungar för sista gången innan arresteringen och korsfästelsen. Han avslutar denna del av måltiden med förbön där han ber för sig själv, för lärjungarna och för alla dem som i framtiden kommer att tro på Honom som Guds lamm (Joh 13:31–17:26).
Efter maten tackar judarna återigen Gud. Här gör Jesus något som måste ha överraskat och chockerat lärjungarna. Lammet var uppätet och man hade tackat Gud för maten. Påsktraditionen på Jesu tid sade att när lammet var uppätet fick ingen ytterligare man konsumeras. Men Jesus avvek från sederordningen: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att han läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar…” (Matt 26:26; Luk 22:19; 1 Kor 11:23–24).
Jesus överraskade lärjungarna, men syftet var inte att överraska utan att instifta: ”… efter att han läst tackbönen bröt han det [brödet], gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp’.” Påsklammet var enbart en förebild av honom som var Guds lamm. Genom att fortsätta äta, ville Jesus visa att han skulle bli ett bättre offer än påsklammet (jfr Heb 9:13–14, 23–26).
Tidigare har vi nämnt om det mellersta brödet i ”Enheten” som blev afikoman när det bröts och begravdes. Denna sed fanns inte på Jesu tid, utan kom till efter Jerusalems och templets förstörelse 70 e Kr. Afikoman representerar påsklammet som man inte längre kan offra. När Jesus bröt brödet efter måltiden gjorde han något som judarna inte gjorde förrän efter templets förstörelse. Det bröd han bröt, symboliserande sin egen kropp, kan närmast kopplas till just afikoman, det mellersta i ”Enheten” som begravdes medan barnen blundade.
Afikoman betyder ”det som kommer sist”. När själva måltiden i det judiska påskfirandet är över är det tid för barnen att söka upp afikoman. Medan barnen febrilt söker efter det ”begravda” brödet, hjälper de vuxna till med att säga: ”nu är det kallt”, ”nu är det varmt”, eller ”nu bränns det”. Slutligen hittar någon av barnen brödet och blir belönad med ett pris. När priset är utdelat, bryts afikoman och delas ut åt alla närvarande som äter upp den. Jesu koppling mellan sin egen kropp och brödet som bröts gör att afikoman i den judiska sedermåltiden blir en häpnadsväckande parallell till Kristi död.
Jesus bröt och delade ut ett bröd i ett skede av sedermåltiden som senare kom att kallas för afikoman. Har vi möjligtvis en bild på Kristus här som judarna upprepar varje påsk? ”Enheten”, de tre bröden”, påminner om treenigheten. Det mellersta brödet är Sonen, som bröts (dödades) och begravdes men uppstod igen (barnen hittade det) och delades ut till alla (frälsning till alla). När fadern bröt det mellersta brödet svepte han afikoman i en vit servett innan han ”begravde” det. Detta påminner om lindorna runt Jesu döda kropp. Barnet som hittade afikoman fick ett pris, vilket i så fall syftar på det eviga livet. Vad som fullbordar denna tillämpning är att allt detta sker innan det är tid för den tredje bägaren. Jesus uppstod från de döda på den tredje dagen.
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (8)
Bild: Från Hagada tillhörande Ruth Specter Lascelles farfar
Måltiden – 1
Sederordningen jag följer i denna del av artikeln är hur det går till idag enligt Hagada, när judarna samlas i sina hem för att äta påskmåltiden. Evangeliernas redogörelse för den sista måltiden i övre rummet har inte tagit med alla steg i sedern, men det väsentliga finns med, som förkunnar budskapet om försoning med Gud genom Jesus Kristus. De punkter i den moderna sederordningen som har sin motsvarighet i den sista måltiden referar jag till och förklarar. Det finns också en messiansk längtan i den judiska påskmåltiden som inte får missas.
Sedan den första påsken i Egypten har judarna följt en seder, det vill säga en bestämd ordningsföljd, under påskmåltiden. Jesus och lärjungarnas sista måltid i det övre rummet var en sådan måltid, men den bjöd på några överraskningar som gjorde den unik. Den judiska påskmåltiden idag kan variera i detalj beroende på i vilket sammanhang den utförs, men sin slutliga grundform fick den efter andra templets förstörelse 70 e Kr. Den sederordning som Jesus och lärjungarna följde i det övre rummet speglar hur det gick till innan templets fall, men avveck från den ordningen på några väsentliga punkter.
I den judiska påskmåltiden är det fadern som utför ceremonin. I den sista måltiden var det Jesus som hade den rollen. Måltiden börjar med kidush, en helgelsebön där man tackar Gud. Bönen börjar så här: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som skapat druvan på rankan.” Efteråt dricker alla den första bägaren som kallas för ”Helgelsebägaren”, då den helgar ceremonin och kvällen. I en judisk påskmåltid förekommer fyra bägare och i Luk 22:17–18 läser vi hur Jesus lyfter helgelsebägaren och tackar Gud: ”Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud.” Denna bägare får inte förväxlas med den tredje bägaren som finns omnämnd i vers 20 i samma kapitel.
Efter kidush och helgelsebägaren tvättar man händerna i en speciell skål. Det är i anslutning till detta som Jesus antagligen också tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:4–5). Jesus tar tillfället att undervisa lärjungarna en viktig sak: den som tjänar är störst. Under måltiden grälade nämligen lärjungarna med varandra om vem som var störst (Luk 22:24).
Nästa fas i firandet är brödet, matzot. Idag använder judarna sig av tre matzot. De tre bröden ligger ovanpå varandra, skilda åt med vita servetter. Tillsammans symboliserar de enhet och kallas därför för ”Enheten”. Fadern plockar ut det mellersta brödet, bryter det på mitten och lägger tillbaka den ena halvan på sin plats i ”Enheten” och lägger en duk över den. Den andra delen av det mellersta brödet lägger han i en annan vit servett som han sedan stoppar i en påse av silke (om en sådan finns tillhands). Sedan gömmer eller “begraver” han den medan barnen blir tillsagda att blunda. Brödet som är ”begravt” kallas för afikoman och har en viktig roll senare under måltiden.
Nästa fas är när barnen frågar varför de gör så här just den här kvällen. Fadern svarar enligt 5 Mos 6:21: ”Vi var Faraos trälar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten” och 26:8: ”Och Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt hand, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under.” Berättelsen når sin höjdpunkt när lammbenet och de bittra örterna förklaras. Sedan dricker alla ur den andra bägaren. Lovprisets bägare.
Fadern doppar nu bittra örter i det söta charóset (en blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin, som symboliserar murbruket israeliterna tvingades blanda i Egypten) och ger till var och en av deltagarna. På Jesu tid bröt värden brödet och doppade det tillsammans med bittra örter i det söta och delade ut det. I Matt 26:21–23 kan vi läsa vad som hände när Jesus och lärjungarna bröt och doppade brödet: ”Medan de åt sade han: ’Sannerligen, en av er skall förråda mig.’ De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ’Den är väl inte jag, herre?’ Han svarade: ’Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.’” (jfr Joh 13:26–30).
Fortsättning följer…
Påskmåltiden (7)
Bordsplaceringen i övre rummet. Bild: Dr Jim Fleming.
Bordsplaceringen
Då nu det judiska hemmet är skinande rent och allt orent har tagits bort, är allt redo för den stora måltiden. De levande ljusen tänds och man läser från Hagada: ”Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som helgat oss med dina bud och bjudit oss att tända (sabbatsljus och) festljus. Vi tackar dig Evige, vår Gud, världens Konung, som låtit oss leva och bestå och nå fram till denna tid!” Föräldrarna välsignar sedan sina söner och döttrar och läser därefter Arons välsignelse. På det viset avskiljs det heliga från det jordiska, sabbaten från resten av veckan.
Hur man nu sitter till bords är inte helt oviktigt. Jesus och lärjungarna låg ner till bords (Joh 13:12). Idag finns en kudde på varje stol vid sederbordet – det skall med andra ord vara bekvämt då judarna en gång var slavar i Egypten, men nu är de fria. En vanlig föreställning är att Jesus och lärjungarna satt vid ett långbord, en idé som bland annat härstammar från Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden. Men utifrån vad vi vet om hur man åt vid högtider på Jesu tid kan vi konstatera att det inte såg ut på det viset i det övre rummet under den sista måltiden. Istället var det troligtvis frågan om ett bord formad som en hästsko, som man låg vid, vilande på sin vänstra armbåge och åt med sin högra hand (se Matt 26:20; Mark 14:18; Luk 22:14; Joh 13:23).
Det finns vissa indikationer i evangelitexterna om bordsplaceringen i det övre rummet. Jesus fungerade som värden vid detta tillfälle och placerade sig därför på den viktigaste sidan, det vill säga den vänstra (plats 1 på bilden ovan). Värden har också vanligtvis en person på var sin sida om sig (se Matt 20:20–21). Johannes (2) låg till bords till höger om Jesus (1). Med tanke på hur man låg till bords och åt med den högra handen (se beskrivning ovan) läser vi i Joh 13:23 att Johannes lutade sig mot Jesu bröst. Det innebar att han måste ha befunnit sig till höger om Jesus. Den yngste i sällskapet skall också sitta eller ligga till höger om värden. Johannes var yngst den kvällen och fick därför ligga till bords så att hans huvud vilade mot Jesu bröst. Det var alltså inte på grund av att Jesus älskade Johannes mer än någon annan som han låg så nära Jesus, utan på grund av att traditionen föreskrev att det var platsen för den yngste.
Judas (3) låg till bords till vänster om Jesus. Det finns två skäl till detta: 1. seden att ge det doppade brödet till hedersgästen (Joh 13:26), som fick äran att ligga till vänster om värden; 2. Judas var tvungen att sitta tillräckligt nära Jesus för att kunna äta ur samma skål som Jesus (Mark 14:17–21). Det verkar som Jesus visade speciell omsorg för Judas, ända till slutet. Judas hade Jesus lutande mot sitt bröst, vilket måste ha skapat en känslomässig konflikt inom honom, utöver att han hade blivit förärad hedersplatsen vid bordet. Han hade ju redan arrangerat Jesu arrestering (Matt 26:14–16; Joh 13:31–38).
Det finns tre saker som antyder att Petrus låg till bords på plats 4 enligt bilden ovan: 1. Lukas (24:24) berättar att det tvistades om vem som var den störste (vilket kanske föranledde Jesu tjänarhandling i Joh 13), en diskussion som antagligen pågick redan när de var på väg in i det övre rummet. Johannes plats var given (yngst), men Petrus räknade nog med att få hedersplatsen. När Jesus istället erbjöd Judas den platsen kan man föreställa sig att Petrus surmulet och stolt stampar bort till den sämsta platsen, vilket var det motsatta hörnet av bordet; 2. Berättelsen om hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter antyder att Petrus var den siste som fick sina fötter tvättade (Joh 13:6). Det skulle stämma överens med arrangemanget på bilden. Personen på den sämsta platsen skulle ha erbjudit sig att ta tjänarens roll att tvätta de andras fötter; 3. Petrus låg så att han kunde få Johannes uppmärksamhet och be honom fråga Jesus vem förrädaren var, utan att Jesus eller någon annan hörde honom (Joh 13:23–26).
Beskrivning ovan är ett försök till en rekonstruktion av scenen för den sista måltiden, baserad på ett material framtaget av Dr Jim Fleming. En helt tydlig bild av läget den kvällen är inte möjlig, men det väsentliga beskrivs i källmaterialet för att vi skall förstå den bibelteologiska innebörden och paradigmskiftet som denna måltid innebar för mänskligheten.
Påskmåltiden (6)
Ordningställandet
Förberedelserna för påskmåltiden i ett judiskt hem kan börja en hel månad före påskhögtiden. Hemmet måste göras rent, speciellt från all surdeg, så att påbudet i 2 Mos 12:19 blev uppfyllt: ”I sju dagar må ingen surdeg finnas i era hus.” Här ingår allt som på något vis har jäst eller har förmågan att jäsa. Om judarna har hednavänner säljer man den syrade maten för en symbolisk summa och köper tillbaka den efter de sju dagarna.
I Luk 22:7–13 läser vi hur Jesus sände iväg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden. Detta omfattade inte enbart förberedelsen av maten utan de skulle även kontrollera att rummet där de skulle samlas var rent från surdeg. Jesus talade om för sina två lärjungar att en man skulle visa dem ”till ett stort rum i övervåningen som står färdigt,” det vill säga, ett rum som var rent från surdeg. När lärjungarna kom till det övre rummet konstaterade de att det var rent och började ordna för påskmåltiden.
HOS Green 