Hem » 2 Moseboken
Kategoriarkiv: 2 Moseboken
Påskmåltiden (6)
Ordningställandet
Förberedelserna för påskmåltiden i ett judiskt hem kan börja en hel månad före påskhögtiden. Hemmet måste göras rent, speciellt från all surdeg, så att påbudet i 2 Mos 12:19 blev uppfyllt: ”I sju dagar må ingen surdeg finnas i era hus.” Här ingår allt som på något vis har jäst eller har förmågan att jäsa. Om judarna har hednavänner säljer man den syrade maten för en symbolisk summa och köper tillbaka den efter de sju dagarna.
I Luk 22:7–13 läser vi hur Jesus sände iväg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden. Detta omfattade inte enbart förberedelsen av maten utan de skulle även kontrollera att rummet där de skulle samlas var rent från surdeg. Jesus talade om för sina två lärjungar att en man skulle visa dem ”till ett stort rum i övervåningen som står färdigt,” det vill säga, ett rum som var rent från surdeg. När lärjungarna kom till det övre rummet konstaterade de att det var rent och började ordna för påskmåltiden.
Påskmåltiden (5)
Den första påsken
Blodet på dörrkarmarna
Den fjärde sanningen i 2 Mos 12 är ”blodet på dörrkarmarna” (v 7). På sederbordet representeras blodet av fyra vinbägare. Under den judiska påskmåltiden dricker man fyra olika bägare (eller fylls på fyra gånger). Två av dem är omnämnda i Luk 22:17–20. De påminner judarna om påsklammets blod som räddade deras förstfödda. Mishna undervisar att dessa fyra bägare motsvarar fyra verb i 2 Mos 6:6–7 som beskriver Guds frälsning: ”föra (יצא) er ut”, ”rädda (נצל) er från”, ”återlösa (גאל) er, ”ta (לקח) er till mitt folk.”
När Guds dom föll över Egypten strök man blodet från påsklammet på de båda dörrposterna och på övre dörrträet – ett tecken som visar vem som trodde på Gud och lydde honom. Skålen (v 22), som tydligen användes för att samla upp blodet från det slaktade lammet är det hebreiska ordet סף (sap), vars betydelse har diskuterats. Förutom betydelsen ”skål” betyder ordet också ”tröskel”. Diskussionen handlar alltså om blodet samlades upp i en skål, eller i ett hål/dike i anslutning till tröskeln. Texten är inte tydlig hur det exakt gick till, utom att lammet måste ha slaktats utomhus i närheten av dörröppningen och att blodet från sap ströks med en knippa isop på dörrposterna och dörrträet. Blodet lämnades sedan kvar utanför, antagligen vid tröskeln, och dörren stängdes.
Med vad och hur israeliterna exakt samlade upp blodet från det slaktade lammet förblir spekulation. Det viktiga däremot att notera är att man inte strök blod runt hela dörren, utan man beströk enbart en del av dörrposterna och dörrträet. Ordet ”bestryka” är det hebreiska ordet נגע (naga) som betyder att vidröra, att slå, att märka (se även Hes 9:4–6). Israeliterna markerade alltså med blodet på tre ställen, lämnade kvar resten av blodet i skålen/diket utanför dörröppningen, stängde sedan dörren bakom sig och inväntade morgondagen. Ett mönster av ett blodigt kors hade bildats över dörren. Från ett nytestamentligt perspektiv blir med andra ord Mose instruktioner i 2 Mos 12:22 en profetia om ett annat större försoningsoffer.
Dörren var förseglad på alla fyra sidor med lammets blod. Israeliterna var säkra och trygga bakom en dörr förseglad med vad som kan liknas vid ett mönster av ett kors, i väntan på befrielsen och uppbrottet mot löfteslandet. Likaså är varje troende trygg i väntan på den slutliga befrielsen när hon förtröstar på kraften i det Jesus fick genomlida på korset. Man kan säga att hebréerna blev födda på nytt till ett folk i befrielse den kvällen i 2 Mos 12. Pånyttfödelsen skedde på grund av lammets blod på dörrposterna, dörrträet och vid tröskeln. Likaså blir en människan född på nytt och befriad från syndens slavari då hon åberopar Kristi blods beskydd över sitt liv. Påskens budskap är befrielse och sanningen vi kan se i 2 Mos 12 är Kristus själv.
Påskmåltiden (2)
Sedermåltiden med sederfatet centralt placerad på bordet
Vid kvällningen den fjortonde dagen i månaden Nisan är allting redo för högtiden. Den judiska familjen samlas för att minnas och ära Gud. Måltiden har, sedan templets förstörelse 70 e Kr, anpassats till existerande förhållanden. Men ritualen och symboliken har bestått.
Tidpunkten är inne för den ceremoniella delen av högtiden. Husmor har täckt bordsytan med en vit linneduk och tänt ljusen. Men bordet har inte dukats på vanligt sätt. På en framskjuten plats finner vi sederfatet (seden betyder ”ordning”), den centrala punkten i påskfirandet. På fatet finns sex olika matprodukter, var och en med sitt symboliska värde. Fyra av dessa produkter är direkt kopplade till 2 Mos 12.
Den första är lammet (v 3). I ett modernt judiskt påskfirande representerar ett stekt lammben (zeroah=”arm” eller ”axel”) detta lamm eftersom templet är förstört och man kan inte längre offra påsklammet. Den där ödesdigra kvällen 1 2 Mos 12 skulle varje hushåll ta ett lamm och slakta det. I Nya testamentet blir denna handling en påtaglig förebild på Guds slutliga försoningsoffer för mänsklighetens synder.
Påsklammet var utvalt att dö (2 Mos 12:5–6). De första kristna måste tidigt ha kopplat ihop lammets död i 2 Mos 12 med Jes 53:7 som lyder: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt… .” Petrus uppfattade lammet som en bild på Kristus, när han förklarar för oss att vi har blivit friköpta från ett meningslöst liv ”med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse med trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror.” (1 Pet 1:19–20).
I fyra dagar iakttog man påsklammet för att se om det var perfekt. Bara det som är perfekt kan vara ett försoningsoffer (5 Mos 15:21). Jesus Kristus passar även här in på beskrivningen, då han levde med oss under en tid, för att prövas: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15). I Nya testamentet blev blodet från ett lamm utan fel Kristi blod genom vilket mänskligheten köptes fri från ett meningslöst liv utan Gud (1 Pet 1:19).
Man stekte påsklammet på eld (2 Mos 12:8). Elden är bland annat en bild på Guds dom i Bibeln. Återigen blir Jes 53 aktuellt från ett nytestamentligt perspektiv. Där beskrivs en man som blev stekt på eld för folkets skull. Han var föraktad och övergiven, en smärtornas man förtrogen med sjukdom. Man höll honom för intet. Men det var mänsklighetens sjukdom han bar, våra smärtor, sargad och slagen för våra överträdelsers skull. Det står: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5b). Paulus bekräftar när han skriver: ”Han (Jesus) som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21).
Inte ett ben fick brytas på påsklammet (2 Mos 12:46). Detta är en mycket intressant detalj i det stora sammanhanget, eftersom det i Joh 19:31–37 uttryckligen står att de romerska soldaterna inte bröt Jesu ben när han hängde på korset. Påsklammet i 2 Mos 12 var Guds lamm i Nya testamentet på en förvånansvärt detaljerad nivå. Inte undran på att Kristus blev lammet som offrades på Golgata för mänsklighetens synder.
Hela lammet skulle ätas upp (2 Mos 12:46). Lammet skulle ge styrka för morgondagens resa, som ledde ut ur Egypten, bort från slaveriet. Men varför fick inget lämnas kvar? Varför en sådan befallning? Hela det felfria lammet skulle tas emot, då det fick dö för de förstfödda. På samma sätt bör en person som tror på Jesus ta emot Guds lamm i sitt liv – det är med hela vårt hjärta vi bör ta emot allt det som vår Frälsare står för. Att vara i Kristus, som Paulus säger i Ef 1, innebär att ingen del av honom bör uteslutas ur våra liv när vi bekänner oss till honom.
Timna
På bloggen Teologiskt forum har jag publicerat en artikel som exempel på sådant som kan komma upp i en introduktionskurs, beroende på vilka frågor studenterna har. ”Templet i Timna” handlar artikeln om, och går visserligen lite djupare än vad normalt en introduktionskurs gör i enskilda frågor, men arkeologi och Bibeln kommer vi att prata om.
Timnaartikeln utgår från att uttåget från Egypten skedde på 1200-talet f Kr, eftersom de arkeologiska bevisen tycks stödja en sådan datering bäst. Men en datering till 1400-talet f Kr verkar passa den bibliska kronologin bättre. Detta är ett problem jag kanske återkommer till, men syftet med artikeln är inte att formulera ett ställningstagande i just den frågan, om uttåget skall förläggas till 1200 eller 1400 f Kr. Syftet är istället att analyserar en arkeologisk upptäckt utifrån den senare dateringen av exodus för att se vad det får för konsekvenser för förståelsen av centrala texter i 2 Moseboken om tabernaklet och guldkalven (2 Mos 32).
Så titta gärna över på Teologiskt Forum och läs om ”Templet i Timna”, något som jag i alla fall tycker är intressant.
Gensvar på Guds närvaro – 5
”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)
Avslutning
De texter jag har diskuterat i denna serie om ”Gensvar på Guds närvaro”, har gemensamt att en respons på Guds närvaro för med sig en stark vilja att hålla Guds ord och följa Guds vilja istället för att omedelbart kalkylera konsekvenserna av vad ett sådant beslut kan föra med sig.
Hur Gud ger sig till känna med sin närvaro är inte huvudpoängen i denna predikan. Här finns inte fasta normer eller bestämda mönster, förutom att det är genom Jesus Kristus som vi lär känna Gud. Det jag vill betona är frågan, vad blir ditt, mitt och vårt gensvar på Guds närvaro? – som Gud önskar det, eller på något annat sätt?
En respons och beslut att följa Jesus utesluter inte kamp och tvivel, eller till och med avfall. Men Guds barmhärtighet och tålamod är oändlig i varje enskilt fall, som exempelvis när israeliska folket avföll i öknen, eller när Jeremia klagade på Gud. I Jeremias fall framgår det att Gud tål klagan och tar en ärlig människas frustration på allvar, men att när Gud manifesterade sin närvaro böjde sig ändå profeten för Guds vilja och kämpade vidare.
Budskapet riktar sig till dig som bekänner dig till en tro på Jesus Kristus, men också till dig som inte har tagit det steget ännu. Vad vill du med ditt liv? Om du förnimmar Guds närvaro, vad blir ditt gensvar?
Gensvar på Guds närvaro – 4
”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)
Gensvar på Guds närvaro i Nt
Även Nya testamentet innehåller många exempel på gensvar hos människor som erfar Guds närvaro. Här är ett par exempel.
När Jesus kallar sina lärjungar genom att uppmana dem ”Följ mig!”. Varje sådan uppenbarelse av Guds närvaro som Jesus representerade, och kallelsen han riktade till människor, var unik. Men de han kallade började följa honom utan en djupare konsekvensanalys av vad det kunde innebära. Naturligtvis uppstod både frågor och tvivel på vägen, och i slutet lämnade många Jesus, men av de 12 lärjungarna var 11 kvar när den uppståndne Kristus visade sig för dem.
Se även tullindrivaren Sackaios (Luk 19:1–10). Efter ett möte med Jesus gav han hälften av vad han ägde till de fattiga och erbjöd sig betala tillbaka fyrdubbelt till de han hade pressat ut pengar från. Hur hans personliga ekonomi skulle klara det var det inget han funderade över. Han vill bara följa Jesus och leva enligt Guds ord.
Gensvar på Guds närvaro – 3
”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)
Två andra exempel på gensvar på Guds närvaro i Gt vill jag presentera, som skiljer sig åt men ändå inte i slutändan.
Jesajas kallelse till profet – Jes 6
Jesaja befann sig på tempelområdet i Jerusalem när Guds närvaro uppenbarade sig mäktigt för honom. Antagligen ägnade han sig åt bön, kanske med en självrättfärdig attityd, när han plötsligt såg Herren på sin tron och hörde serafer ropa till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” Ropet skakade templet och det fylldes med rök. Då sa Jesaja i vers 5: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar…”.
Han hade sett Herren och insåg sin orättfärdighet, att han inte var bättre än andra människor. Han blev också i det ögonblick medveten om orättfärdigheten i sin omgivning. Jesaja berättare vidare att i nästa stund tog en av seraferna ett glödande kol från altaret med en tång och vidrörde hans läppar, och eftersom han hade bekänt sin skuld blev han i den stunden sonad sin synd.
I Jes 6 återberättar Jesaja hur Gud kallade honom till profet (talesman för Gud). Hans respons på hela situationen var villkorslös. Herren frågade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Jag, sänd mig!”. I profeten Jesajas svar existerade ingen konsekvensanalys. Han var förkrossad över sin egen och sitt folks synd och kalkylerade därför aldrig konsekvenserna av sitt svar: ”Jag, sänd mig!”.
Istället är det Herren som förklarar vad han har att vänta sig: Jesaja kommer att ha en svår tid framför sig. Frågan som följer från Jesaja behöver inte uppfattas som att han redan började ångra sig: ”Hur länge, Herre?” Han ville veta om det fanns hopp, och det fanns det.
Jeremias kallelse till profet – Jer 1
Profeten Jeremias första reaktion på Herrens närvaro är annorlunda än Jesajas: ”Herrens ord kom till mig:… Men jag svarade: ’Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!’ (v 4 och 6). Herrens svar är intressant: ”Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren” (v 7–8). Ingen mer protest från Jeremia, och Herren fortsätter med arbetsbeskrivningen i vers 9–10. Det finns även ett tydligt hopp kopplad till Jeremias uppgift.
Men Jeremias respons på Guds närvaro är inte utan klagan: i kap 15 önskar han att han aldrig föddes (v 10). Han säger vidare: ”aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner” (v 17). Herren svarar att om han återvänder i tjänst skall han inte besegras (v 19-21). I kap 20 klagar profeten igen (v 7 och 9), men konstaterar att Herren ändå står på hans sida och ger inte upp.
Jeremia är onekligen en intressant profet att studera. Han är annorlunda än Jesaja. Men de har gemsamt att de villkorlöst följer Herren varje gång han manifesterar sin närvaro.
Exemplen är många fler i Gamla testamentet. Dessa texter är en ovärderlig rikedom av konstraster, olika människors och gruppers respons på Guds närvaro, och hur Herren uppenbarar sin närvaro på ett lika varierande sätt beroende på vem det handlar om.
Och, Guds tålamod med oss verkar oändlig, hans barmhärtighet alltid där när vi misslyckas i våra intentioner att helhjärtat följa honom.
Gensvar på Guds närvaro – 2
”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)
Göra och lyssna
I 2 Mos 24 slöts en förbundsrelation som skulle avsluta befrielsen från Egypten. Folket svarade positivt på Guds närvaro, men avföll ändå längre fram i berättelsen (kap 32) i samband med gjutandet av guldkalven. Därför blev det inget perfekt slut på befrielsen från Egypten. Men Gud valde att vara barmhärtig för att ett nytt förbund skulle vara möjligt (kap 34). Han övergav trots allt inte sitt utvalda folk.
Men eftersom det var det ideala slutet i 2 Mos 24 som var Guds vilja, är det den texten jag vill intressera er för. Ordningsföljden mellan de två verben i 24:7 drar till sig speciell uppmärksamhet. Folket svarar: ”vi vill göra och vi vill lyssna”. I våra svenska översättningar står det ”Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” Normalt kan man tycka att ordningen på verben borde vara: lyda och sedan göra.
Vad som betonar den till synes annorlunda ordningsföljden är att primära betydelsen av ordet ”lyda” i hebreiska grundtexten är ”att lyssna” uppmärksamt (heb. shama). En sekundär betydelse av att ”lyssna” är att ”lyda”, vilket naturligvis kan passa i 2 Mos 24:7. Oavsett vilken översättning vi väljer så är poängen att folket var redo att göra utan att först genomföra en konsekvensanalys. Detta var det ideala slutet som Gud hade tänkt sig på befrielsen från Egypten.
Den bortgångne teologi professorn Karl-Johan Illman förklarar: ”Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen: de är beredda att hålla Toran, t.o.m. innan de hört detaljerna!” (Illman 1994, 112). Bibeln, Guds Ord, är inte inte något som används för egna syften – att leva enligt Guds ord innebär inte att vända sig till sig själv, utan att vända sig helt och hållet till Gud och till sin nästa. Det handlar om relation, men inte först och sist till sig själv, utan till Gud och till sin nästa (se Matt 22:34–40). Accepterandet av Guds Ord innebär att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser.
Men Gud i sin visdom vet att det inte alltid blir som han idealiskt hoppas på när människan är inblandad! Många gånger blir det fel eftersom människan inte har tålamod att vänta och hon glömmer lätt. Jag har redan nämnt att i 2 Mos 32 har folket hunnit avfalla från sitt tidigare förbundslöfte i kap 24. Det hela slutade inte som Gud hade tänkt sig. Att det ändå blev en fortsättning och ett nytt förbund berodde på Guds nåd och barmhärtighet. Denna spänning mellan idealet (att överlåta sig ovillkorligt till Gud) och människans läggning att gå sin egen allt för ofta destruktiva väg är ett tema genom Bibeln.
Nu är det så att vi inte kan göra ett en enda bibelställe till en norm för hur en individ eller en grupp bör reagera inför Guds närvaro. Det beror på att Bibeln redovisar många andra exempel på hur olika och människor eller grupper svarar på Guds tilltal och närvaro. Sedan är varje människa en unik skapelse, vilket också varnar för att begränsa det hela till ett enda mönster.
Det jag däremot har noterat inför denna predikan om gudsnärvaro, är att även om processen fram till den definitiva responsen kan skilja sig ganska mycket från människa till människa, liknar den slutliga utgången varandra ganska mycket hos de som är öppna för att bejaka Guds närvaro.
Gensvar på Guds närvaro – 1
”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)
Herrens närvaro är ett huvudtema från och med 2 Mos. 19, efter israeliska folkets befrielsen från Egypten (kap 3–15:21) och ökenvandringen (15:22–18:27). I kap 19 hade folket kommit till Sinaiöknen och slog läger framför ett berg. Ett förbund skulle slutas mellan Gud och folket och Mose var först uppe på berget för att möta Gud. Det står att på morgonen den tredje dagen manifesterade Gud sig för folket (19:16). Hela scenen var dramatisk: åska och blixtrar, ett tungt moln, något som uppfattades som hornstötar. Det blev ett snabbt uppvaknande för folket, och när de hade samlats framför berget steg Herren ner i rök och eld.
I 2 Mos 24 bekräftas förbundet mellan Gud och folket med lämpliga ritualer och Mose läste upp förbundsakten för dem, vilket var de 10 budorden. Dessa förbundsord eller livsprinciper var grundvillkoren för relationen. När Mose hade läst upp förbundstexten i 2 Mos 24 lät inte gensvaret från folket på Guds närvaro vänta på sig: ”Vi vill gör allt vad Herren har sagt och lyda honom” (v 7). Delar av detta löfte hade redan deklarerats sedan kap 19, men nu var det defintivt sagt.
Men detta ideala slut på befrielse från Egypten blir inte det verkliga slutet. I kap 32 avfaller folket och i kap 34 sluts förbundet på nytt. Vi har alltså två avslut i 2 Mos på hur det gick med relation mellan Gud och Israel: ett hur Gud hade tänkt att det skulle bli (kap 24) och ett hur det egentligen blev (kap 32-34). Frågan blir: Hur skall mitt och ditt gensvar på Guds närvaro summeras – som Gud önskar det, eller på något annat sätt?
Enligt 2 Mos 24 innebär ett gensvar på Guds närvaro flera saker, men jag skulle vilja lyfta fram en enda sak. Jag utgår från två verb som används i texten jag just läst, 2 Mos 24:7 – ”göra” och ”lyda”. Denna enda sak är: Gensvaret på Guds närvaro innebär att vilja hålla Guds ord istället för att omedelbart kalkylera konsekvenserna vad ett sådant beslut kan föra med sig.
HOS Green 