Jesajabloggen

Hem » predikan

Category Archives: predikan

Skapad till Guds avbild (5)

Avslutning
Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).
Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?
Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.
Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.

Avslutning

Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).

Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?

Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.

Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.

Skapad till Guds avbild (4)

III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.
Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).
I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.
Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.
Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.
Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)
Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.

III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.

Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).

I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.

Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.

Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.

Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)

Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.

Skapad till Guds avbild (3)

II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.
Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.
Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.
Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.
En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.

II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.

Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.

Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.

Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.

En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.

Skapad till Guds avbild (2)

I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.
1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.
Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.
Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.
Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.
Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.
Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.

I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.

1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.

Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.

Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.

Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.

Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.

Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.

Skapad till Guds avbild (1)

Skapad till Guds avbild
Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:
We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)
Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.
Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.
Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).
Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.

Den 20 september predikande jag i min hemförsamling Elim. Jag lägger nu ut den här i fem delar. Först introduktionen:

Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:

We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)

Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.

Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.

Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).

Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.

Gensvar på Guds närvaro – 5

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Avslutning

De texter jag har diskuterat i denna serie om ”Gensvar på Guds närvaro”, har gemensamt att en respons på Guds närvaro för med sig en stark vilja att hålla Guds ord och följa Guds vilja istället för att omedelbart kalkylera konsekvenserna av vad ett sådant beslut kan föra med sig.

Hur Gud ger sig till känna med sin närvaro är inte huvudpoängen i denna predikan. Här finns inte fasta normer eller bestämda mönster, förutom att det är genom Jesus Kristus som vi lär känna Gud. Det jag vill betona är frågan, vad blir ditt, mitt och vårt gensvar på Guds närvaro? – som Gud önskar det, eller på något annat sätt?

En respons och beslut att följa Jesus utesluter inte kamp och tvivel, eller till och med avfall. Men Guds barmhärtighet och tålamod är oändlig i varje enskilt fall, som exempelvis när israeliska folket avföll i öknen, eller när Jeremia klagade på Gud. I Jeremias fall framgår det att Gud tål klagan och tar en ärlig människas frustration på allvar, men att när Gud manifesterade sin närvaro böjde sig ändå profeten för Guds vilja och kämpade vidare.

Budskapet riktar sig till dig som bekänner dig till en tro på Jesus Kristus, men också till dig som inte har tagit det steget ännu. Vad vill du med ditt liv? Om du förnimmar Guds närvaro, vad blir ditt gensvar?

Gensvar på Guds närvaro – 4

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Gensvar på Guds närvaro i Nt

Även Nya testamentet innehåller många exempel på gensvar hos människor som erfar Guds närvaro. Här är ett par exempel.

När Jesus kallar sina lärjungar genom att uppmana dem ”Följ mig!”. Varje sådan uppenbarelse av Guds närvaro som Jesus representerade, och kallelsen han riktade till människor, var unik. Men de han kallade började följa honom utan en djupare konsekvensanalys av vad det kunde innebära. Naturligtvis uppstod både frågor och tvivel på vägen, och i slutet lämnade många Jesus, men av de 12 lärjungarna var 11 kvar när den uppståndne Kristus visade sig för dem.

Se även tullindrivaren Sackaios (Luk 19:1–10). Efter ett möte med Jesus gav han hälften av vad han ägde till de fattiga och erbjöd sig betala tillbaka fyrdubbelt till de han hade pressat ut pengar från. Hur hans personliga ekonomi skulle klara det var det inget han funderade över. Han vill bara följa Jesus och leva enligt Guds ord.

Gensvar på Guds närvaro – 3

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Två andra exempel på gensvar på Guds närvaro i Gt vill jag presentera, som skiljer sig åt men ändå inte i slutändan.

Jesajas kallelse till profet – Jes 6

Jesaja befann sig på tempelområdet i Jerusalem när Guds närvaro uppenbarade sig mäktigt för honom. Antagligen ägnade han sig åt bön, kanske med en självrättfärdig attityd, när han plötsligt såg Herren på sin tron och hörde serafer ropa till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” Ropet skakade templet och det fylldes med rök. Då sa Jesaja i vers 5: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar…”.

Han hade sett Herren och insåg sin orättfärdighet, att han inte var bättre än andra människor. Han blev också i det ögonblick medveten om orättfärdigheten i sin omgivning. Jesaja berättare vidare att i nästa stund tog en av seraferna ett glödande kol från altaret med en tång och vidrörde hans läppar, och eftersom han hade bekänt sin skuld blev han i den stunden sonad sin synd.

I Jes 6 återberättar Jesaja hur Gud kallade honom till profet (talesman för Gud). Hans respons på hela situationen var villkorslös. Herren frågade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Jag, sänd mig!”. I profeten Jesajas svar existerade ingen konsekvensanalys. Han var förkrossad över sin egen och sitt folks synd och kalkylerade därför aldrig konsekvenserna av sitt svar: ”Jag, sänd mig!”.

Istället är det Herren som förklarar vad han har att vänta sig: Jesaja kommer att ha en svår tid framför sig. Frågan som följer från Jesaja behöver inte uppfattas som att han redan började ångra sig: ”Hur länge, Herre?” Han ville veta om det fanns hopp, och det fanns det.

Jeremias kallelse till profet – Jer 1

Profeten Jeremias första reaktion på Herrens närvaro är annorlunda än Jesajas: ”Herrens ord kom till mig:… Men jag svarade: ’Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!’ (v 4 och 6). Herrens svar är intressant: ”Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren” (v 7–8). Ingen mer protest från Jeremia, och Herren fortsätter med arbetsbeskrivningen i vers 9–10. Det finns även ett tydligt hopp kopplad till Jeremias uppgift.

Men Jeremias respons på Guds närvaro är inte utan klagan: i kap 15 önskar han att han aldrig föddes (v 10). Han säger vidare: ”aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner” (v 17). Herren svarar att om han återvänder i tjänst skall han inte besegras (v 19-21). I kap 20 klagar profeten igen (v 7 och 9), men konstaterar att Herren ändå står på hans sida och ger inte upp.

Jeremia är onekligen en intressant profet att studera. Han är annorlunda än Jesaja. Men de har gemsamt att de villkorlöst följer Herren varje gång han manifesterar sin närvaro.

Exemplen är många fler i Gamla testamentet. Dessa texter är en ovärderlig rikedom av konstraster, olika människors och gruppers respons på Guds närvaro, och hur Herren uppenbarar sin närvaro på ett lika varierande sätt beroende på vem det handlar om.

Och, Guds tålamod med oss verkar oändlig, hans barmhärtighet alltid där när vi misslyckas i våra intentioner att helhjärtat följa honom.

Gensvar på Guds närvaro – 2

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Göra och lyssna

I 2 Mos 24 slöts en förbundsrelation som skulle avsluta befrielsen från Egypten. Folket svarade positivt på Guds närvaro, men avföll ändå längre fram i berättelsen (kap 32) i samband med gjutandet av guldkalven. Därför blev det inget perfekt slut på befrielsen från Egypten. Men Gud valde att vara barmhärtig för att ett nytt förbund skulle vara möjligt (kap 34). Han övergav trots allt inte sitt utvalda folk.

Men eftersom det var det ideala slutet i 2 Mos 24 som var Guds vilja, är det den texten jag vill intressera er för. Ordningsföljden mellan de två verben i 24:7 drar till sig speciell uppmärksamhet. Folket svarar: ”vi vill göra och vi vill lyssna”. I våra svenska översättningar står det ”Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” Normalt kan man tycka att ordningen på verben borde vara: lyda och sedan göra.

Vad som betonar den till synes annorlunda ordningsföljden är att primära betydelsen av ordet ”lyda” i hebreiska grundtexten är ”att lyssna” uppmärksamt (heb. shama). En sekundär betydelse av att ”lyssna” är att ”lyda”, vilket naturligvis kan passa i 2 Mos 24:7. Oavsett vilken översättning vi väljer så är poängen att folket var redo att göra utan att först genomföra en konsekvensanalys. Detta var det ideala slutet som Gud hade tänkt sig på befrielsen från Egypten.

Den bortgångne teologi professorn Karl-Johan Illman förklarar: ”Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen: de är beredda att hålla Toran, t.o.m. innan de hört detaljerna!” (Illman 1994, 112). Bibeln, Guds Ord, är inte inte något som används för egna syften – att leva enligt Guds ord innebär inte att vända sig till sig själv, utan att vända sig helt och hållet till Gud och till sin nästa. Det handlar om relation, men inte först och sist till sig själv, utan till Gud och till sin nästa (se Matt 22:34–40). Accepterandet av Guds Ord innebär att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser.

Men Gud i sin visdom vet att det inte alltid blir som han idealiskt hoppas på när människan är inblandad! Många gånger blir det fel eftersom människan inte har tålamod att vänta och hon glömmer lätt. Jag har redan nämnt att i 2 Mos 32 har folket hunnit avfalla från sitt tidigare förbundslöfte i kap 24. Det hela slutade inte som Gud hade tänkt sig. Att det ändå blev en fortsättning och ett nytt förbund berodde på Guds nåd och barmhärtighet. Denna spänning mellan idealet (att överlåta sig ovillkorligt till Gud) och människans läggning att gå sin egen allt för ofta destruktiva väg är ett tema genom Bibeln.

Nu är det så att vi inte kan göra ett en enda bibelställe till en norm för hur en individ eller en grupp bör reagera inför Guds närvaro. Det beror på att Bibeln redovisar många andra exempel på hur olika och människor eller grupper svarar på Guds tilltal och närvaro. Sedan är varje människa en unik skapelse, vilket också varnar för att begränsa det hela till ett enda mönster.

Det jag däremot har noterat inför denna predikan om gudsnärvaro, är att även om processen fram till den definitiva responsen kan skilja sig ganska mycket från människa till människa, liknar den slutliga utgången varandra ganska mycket hos de som är öppna för att bejaka Guds närvaro.

Gensvar på Guds närvaro – 1

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Herrens närvaro är ett huvudtema från och med 2 Mos. 19, efter israeliska folkets befrielsen från Egypten (kap 3–15:21) och ökenvandringen (15:22–18:27). I kap 19 hade folket kommit till Sinaiöknen och slog läger framför ett berg. Ett förbund skulle slutas mellan Gud och folket och Mose var först uppe på berget för att möta Gud. Det står att på morgonen den tredje dagen manifesterade Gud sig för folket (19:16). Hela scenen var dramatisk: åska och blixtrar, ett tungt moln, något som uppfattades som hornstötar. Det blev ett snabbt uppvaknande för folket, och när de hade samlats framför berget steg Herren ner i rök och eld.

I 2 Mos 24 bekräftas förbundet mellan Gud och folket med lämpliga ritualer och Mose läste upp förbundsakten för dem, vilket var de 10 budorden. Dessa förbundsord eller livsprinciper var grundvillkoren för relationen. När Mose hade läst upp förbundstexten i 2 Mos 24 lät inte gensvaret från folket på Guds närvaro vänta på sig: ”Vi vill gör allt vad Herren har sagt och lyda honom” (v 7). Delar av detta löfte hade redan deklarerats sedan kap 19, men nu var det defintivt sagt.

Men detta ideala slut på befrielse från Egypten blir inte det verkliga slutet. I kap 32 avfaller folket och i kap 34 sluts förbundet på nytt. Vi har alltså två avslut i 2 Mos på hur det gick med relation mellan Gud  och Israel: ett hur Gud hade tänkt att det skulle bli (kap 24) och ett hur det egentligen blev (kap 32-34). Frågan blir: Hur skall mitt och ditt gensvar på Guds närvaro summeras – som Gud önskar det, eller på något annat sätt?

Enligt 2 Mos 24 innebär ett gensvar på Guds närvaro flera saker, men jag skulle vilja lyfta fram en enda sak. Jag utgår från två verb som används i texten jag just läst, 2 Mos 24:7 – ”göra” och ”lyda”. Denna enda sak är: Gensvaret på Guds närvaro innebär att vilja hålla Guds ord istället för att omedelbart kalkylera konsekvenserna vad ett sådant beslut kan föra med sig.