Ett brutet matzo

Det osyrade brödet

Lammet och de bittra örterna är två sanningar i 2 Mos 12. Den tredje sanningen i 2 Mos 12 är ”osyrat bröd” (v 8), eller matzo. På Jesu tid var brödet tunt och runt med en oregelbunden form. Vissa strikta judiska sekter använder fortfarande detta slags bröd. Den moderna matzan är fyrkantig med jämna rader av hål, som färdigbakade ger ett bröd med ett brunt randigt mönster.

I 2 Mos 12 står det att israeliterna åt påsklammet med bittra örter och osyrat bröd, sedan åt de inte något syrat bröd under sju dagar (v 15). Dessa sju dagar kallas för ”Det osyrade brödets högtid”. Eftersom brödet måste ätas tillsammans med lammet och de bittra örterna, finner vi även här utifrån ett nytestamentligt perspektiv en rad tillämpningar.

Surdegen är bland annat en symbol för synd i Bibeln. Det fick inte finnas någon surdeg i det judiska hemmet från den första dagen och sju dagar framåt. Hemmet måste helgas från allt orent innan man tar del av påsklammet. Paulus hade detta i tankarna när han talade om attityder vid nattvardsbordet: ”Den som äter det brödet och dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:27–29).

Det osyrade brödet står för ärlighet och sanning. Matzo betyder nämligen ”sött, utan något surt”. Det symboliserar söthet och helhet, ett liv utan synd (ingen surdeg). I ljuset av Nya testamentet blir det en förebild på det syndfria, perfekta liv som uppfyllde all rättfärdighet, han som kom som Guds påsklamm. Hålen som bildar det randiga mönstret på det osyrade brödet påminner oss om Jes 53:5: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningarnas skull. … och genom hans sår är vi helade.” Även i Sak 12:10 hittar vi en koppling: ”… de ser upp till mig som de har genomborrat.”

Efter templets förstörelse i Jerusalem 70 e Kr fick det osyrade brödet symbolisera påsklammet för judarna, det bröd som också bröts av Jesus tillsammans med lärjungarna under den sista måltiden i det övre rummet, och därmed också det bröd som bryts vid nattvarden i den kristna kyrkan.

Lägg även märke till Paulus ord: ”Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus Jesus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:6–8).

Påskhögtiden har en central plats i både judendomen och kristendomen. Denna gamla tradition, som är den allra viktigaste judiska högtiden och kallas för Pesach (”hoppa, förbigående, skydda, förskoning”), är inte enbart ett ihågkommande, en berättelse om det förflutna (hur Gud befriade dem från det egyptiska slaveriet). Det är också enligt påskhaggadan en identifikation, då varje jude är skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten (Illman, 213). I Nya testamentet får den judiska påsken en ytterligare dimension, en tillämpning som är orsaken till varför kristna fira nattvard idag.

Påskhögtiden instiftas

I Bibelns andra bok, 2 Moseboken, kan vi läsa att efter mer än 400 år i Egypten befriade Herren Israels folk från det egyptiska slaveriet. Berättelsen är mer eller mindre välkänd för oss flesta. Efter en rad olika händelser blev Mose kallad av Gud att leda detta folk ut ur Egypten. Det krävdes en rad under och tecken för att en omedgörlig Farao skulle släppa Guds folk. Det som gjorde det var den ”tionde plågan”, då allt förstfött i landet dog, utom det som tillhörde hebréerna.

Det var blodet från lammet som räddade hebréerna från att förlora sitt förstfödda, och Farao släppte dem fria. Man kan säga att ett folk blev född på nytt den natten, till en nation. För judarna är pesach och exodushändelsen (uttåget ut ur Egypten) starten som ett folk. Räddningen skedde i den judiska månaden Nisan, och liksom den kristna kalendern är baserad på Kristi födelse (markerad med f Kr och e Kr), blev Nisan den första månaden i den religiösa judiska kalendern.

Exodusberättelsens tema är räddning, en gudshandling utav nåd mot ett folk hopplöst fast i slaveri. Men när vi kommer in i Nya testamentet har händelsen fått en profetiskt innebörd om försoning. Vad som skedde den avgörande natten i 2 Moseboken kan du läsa om i kapitel 12. Där återberättas den första påsken i Bibeln, hur lammets blod skonade det hebreiska folket. Den räddningen blev roten till det kristna påskfirandet idag. Enligt 2 Mos 12:2, 14 kommenderade Gud det hebreiska folket att hädanefter upprepa denna kväll, och således blev det en bild på Guds frälsande kraft. I Nya testamentet växte dess frälsningsbudskap till att omfatta mer än det judiska folket. Den kom omsluta alla folkslag på jordens yta.

Vill vi förstå hur Jesus tillämpade den judiska påskmåltiden på sig själv och hur de första kristna uppfattade befallningen att fira Herrens måltid i åminnelse av Kristi död och uppståndelse, måste vi urskilja sanningen i 2 Mos 12.

Uppdatering: Jag upptäckte ett sakfel i texten ovan om judisk tideräkning. Judiska tideräkningen börjar med begynnelsen i 1 Mos 1. Men exodushändelsen betraktas av judarna som begynnelsen som ett folk/nation. Be om ursäkt för förvirringen, men det är nu rättat.