Jesajabloggen

Hem » Jesus

Category Archives: Jesus

Påskmåltiden (11)

Fortsättning från påskmåltid (10):

Fjärde bägaren

Jesus och lärjungarna avslutade aldrig måltiden den kvällen i det övre rummet. Jesus associerade den tredje bägaren med löftet om frälsning och tillämpade den på sin egen försoningsdöd för de troende. Efteråt sa han: ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” (Mark 14:25). Han vägrade att dricka den fjärde bägaren, den som enligt sedern påminde om löftet att Gud skall ta hem sitt folk. Tiden var inte inne.

Den fjärde bägaren, som aldrig dracks i det övre rummet, är det nya vinet som Jesus kommer att dricka med sina egna på den messianska bröllopsfesten. Den sista måltiden blev inte avbruten. Den fortsätter än idag, varje gång vi bryter brödet och skiftar kalken i våra församlingar. Frälsningens bägare (v 24) och löftet att avstå (v 25), omfattar det högtidliga löftet att fjärde bägaren kommer att förlängas och den ofullbordade måltiden avslutas när Messias sätter sig ner med frälsta syndare. ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid” (Upp 19:9).

En måltid på Jesu tid var en förbundsmåltid. Ett tecken på förlåtelse mellan två människor eller grupper. Vi har liknelsen om den förlorade sonen som exempel på detta. Även måltiden på stranden i Joh 21, där Jesus förlåter Petrus, är ett bevis på detta.

Nattvarden förnyar vårt förhållande med Herren. Han förlåter våra missgärningar och vi kan se framemot den fjärde bägaren i himlen när ”tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:7).

Litteraturförteckning

Bokser, Baruch M. The Origins of the Seder: The Passover Rite and Early Rabbinic Judaism. Berkeley, USA: University of California Press, 1984.

Fleming, Jim. The Last Supper. Biblical Resources.

Hagada shel Pesach. Illustrationer: Lennart Rosensohn. Stockholm: Judiska församlingen Stockholm, 1983.

Illman, Karl-Johan. Judendomen i ljuset av dess högtider. Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994.

Lascelle, Ruth Specter. Jewish Faith and the New Covenant. Revised and enlarged ed. Seattle, USA: Bedrock Press, 1980.

Rosen, Ceil. och Moishe. Rosen. Christ in the Passover. Chicago: Moody Publishers, 2006.

Wilson, M. R. ”Passover.” Sidorna 675–79 i vol. 3 av The International Standard Bible Encyclopedia. Red G. W. Bromiley. Grand Rapids, USA: William B. Eerdmans Publishing Company, 1986.

Påskmåltiden (10)

Fortsättning från Påskmåltiden (9):

Innan man dricker tredje bägaren ber de församlade en bordsbön som beskriver judarnas längtan efter Messias: ”Förbarma dig, Evige, vår Gud, över Israel, ditt folk, över Jerusalem, din stad… livnär oss, föd oss, sörj för oss, lätta vår börda, befria oss snart… Må du påskynda Messias, Davids sons, din tjänares ankomst… Ge oss räddning, lycka, nåd, kärlek, förbarmande, liv och fred… Den Barmhärtige må sända oss profeten Elia, som vi bevarar i tacksamt minne, att bringa oss glädjebudskap, frälsning och tröst!”

Den tredje bägaren kallas för ”Frälsningens bägaren”, för den representerar påsklammets blod. Om den bägaren sade Jesus: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:20). Paulus kallade den för ”Välsignelsens bägare” som ger oss gemenskap med Kristi blod (1 Kor 10:16). Två av de fyra bägarna är omnämnda i evangeliet, den första och den tredje. Det är den tredje som är den viktigaste, välsignelsens och frälsningens kalk, bägaren som kristna skiftar vid nattvarden. När Jesus lyfte bägaren tillsammans med sina lärjungar och tillämpade dess innebörd på sig själv, var hans budskap tydligt och klart: ”Jag är det sanna påsklammet som offras för er frälsning. Detta vin påminner er om mitt blod som kommer att utgjutas för er skull.” (jfr Matt 26:28; 1 Kor 11:25).

Under tiden som man bad tacksägelsebönen och drack den tredje bägaren har barnen hållit ett öga på ytterligare en bägare som har stått orörd under hela måltiden. Det är Elias bägare. De granskar bägarens röda innehåll och undrar: ”Kommer Elia nu och dricker ur den? Det verkar som om vinet har sjunkit lite grann sen vi sist kollade det!” Man sjunger sedan en sång och ber en bön: ”Elijahu, Elijahu från Gilead, må han komma snart till oss med Messias, Davids son!”

Fadern ber nu ett av barnen att öppna dörren och se om Elia kommer som svar på deras bön. Det rundögda barnet öppnar dörren sakta, sval nattluft sveper in in rummet men ingen är där. Då säger de: ”Jag, han kanske kommer nästa år!” Barnet stänger dörren och rusar tillbaka till sin plats vid bordet.

Alla dricker nu den fjärde bägaren, vilket påminner dem om löftet att Gud skall ta hem sitt folk (2 Mos 6:7). Högtiden närmar sitt slut i och med den fjärde bägaren. Glada sånger och festligheter fortsätter oftast långt in på natten, men den officiella påskmåltiden avslutas i och med en bön och hymn om Jerusalems återuppbyggnad: ”NÄSTA ÅR I JERUSALEM!”

När Jesus och lärjungarna hade sjungit lovsånger vandrade de tillsammans ut till Olivberget och Getsemane där vår Herre började den plågsamma vandringen mot korset (Matt 26:30).

Fortsättning följer…

Påskmåltiden (9)

Matzo

Måltiden – 2

Direkt efter denna  händelse lämnade Judas Iskariots gruppen för att förråda sin mästare (Joh 13:27–30). Han lämnade måltiden innan den var avslutad. Den judiska lagen säger vid sådana tillfällen att om en person lämnar måltiden utan att avsluta den blir han förskjuten från församlingen och stenad (2 Mos 12:10; 3 Mos 22:30; 4 Mos 9:12–13). Judas förseglade sitt eget öde den stund han stod upp och stegrade ut ur övre rummet. Det fanns ingen återvändo. Påskmåltiden är en försoningsmåltid mellan Gud och människan, men också mellan människor. Vägrar man att delta i måltiden har man också förklarat sig ovillig att försonas med Honom som förlåter och upprättar. Hur viktigt det är att vi inte försakar nattvarden i vår kristna gemenskap.

När alla har doppat brödet är det äntligen tid för påskmaten. Rätterna bärs fram och på Jesu tid åt man nu påsklammet – det är fest. Det var vid detta skede som Jesus höll sitt avskedstal och undervisade sina lärjungar för sista gången innan arresteringen och korsfästelsen. Han avslutar denna del av måltiden med förbön där han ber för sig själv, för lärjungarna och för alla dem som i framtiden kommer att tro på Honom som Guds lamm (Joh 13:31–17:26).

Efter maten tackar judarna återigen Gud. Här gör Jesus något som måste ha överraskat och chockerat lärjungarna. Lammet var uppätet och man hade tackat Gud för maten. Påsktraditionen på Jesu tid sade att när lammet var uppätet fick ingen ytterligare man konsumeras. Men Jesus avvek från sederordningen: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att han läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar…” (Matt 26:26; Luk 22:19; 1 Kor 11:23–24).

Jesus överraskade lärjungarna, men syftet var inte att överraska utan att instifta: ”… efter att han läst tackbönen bröt han det [brödet], gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp’.” Påsklammet var enbart en förebild av honom som var Guds lamm. Genom att fortsätta äta, ville Jesus visa att han skulle bli ett bättre offer än påsklammet (jfr Heb 9:13–14, 23–26).

Tidigare har vi nämnt om det mellersta brödet i ”Enheten” som blev afikoman när det bröts och begravdes. Denna sed fanns inte på Jesu tid, utan kom till efter Jerusalems och templets förstörelse 70 e Kr. Afikoman representerar påsklammet som man inte längre kan offra. När Jesus bröt brödet efter måltiden gjorde han något som judarna inte gjorde förrän efter templets förstörelse. Det bröd han bröt, symboliserande sin egen kropp, kan närmast kopplas till just afikoman, det mellersta i ”Enheten” som begravdes medan barnen blundade.

Afikoman betyder ”det som kommer sist”. När själva måltiden i det judiska påskfirandet är över är det tid för barnen att söka upp afikoman. Medan barnen febrilt söker efter det ”begravda” brödet, hjälper de vuxna till med att säga: ”nu är det kallt”, ”nu är det varmt”, eller ”nu bränns det”. Slutligen hittar någon av barnen brödet och blir belönad med ett pris. När priset är utdelat, bryts afikoman och delas ut åt alla närvarande som äter upp den. Jesu koppling mellan sin egen kropp och brödet som bröts gör att afikoman i den judiska sedermåltiden blir en häpnadsväckande parallell till Kristi död.

Jesus bröt och delade ut ett bröd i ett skede av sedermåltiden som senare kom att kallas för afikoman. Har vi möjligtvis en bild på Kristus här som judarna upprepar varje påsk? ”Enheten”, de tre bröden”, påminner om treenigheten. Det mellersta brödet är Sonen, som bröts (dödades) och begravdes men uppstod igen (barnen hittade det) och delades ut till alla (frälsning till alla). När fadern bröt det mellersta brödet svepte han afikoman i en vit servett innan han ”begravde” det. Detta påminner om lindorna runt Jesu döda kropp. Barnet som hittade afikoman fick ett pris, vilket i så fall syftar på det eviga livet. Vad som fullbordar denna tillämpning är att allt detta sker innan det är tid för den tredje bägaren. Jesus uppstod från de döda på den tredje dagen.

Fortsättning följer…

Påskmåltiden (3)

Sederfatet

De bittra örterna

Den andra produkten på det judiska sederfatet som är kopplad till 2 Mos 12 är de ”bittra örterna” (v 8). Israeliterna skulle äta det stekta lammet tillsammans med bittra örter. På sederfatet representeras de av tre örter, av vilket två är bittra till smaken. Det är en hel pepparrot (chazereth), färsk krossad pepparrot (maror) och den tredje kan antingen vara ett salladsblad, persilja eller selleri (karpas).

De bittra örterna är en symbol för vad folket fick utstå under den egyptiska piskan. Men liksom lammet har örterna en djupare andlig innebörd. Bitterhet symboliserar död i Bibeln. De förstfödda ibland Israel fick leva för att påsklammet dog. I den nytestamentliga kontexten byggs denna sanning på med innebörden att troende får nytt liv för att Kristus dog som Guds lamm. Det bittra är alltså lammets död. När vi tar nattvarden så som Jesus visade får vi aldrig glömma det bittra (hans död) när vi delar brödet (hans kropp) och skiftar kalken (hans blod).

Det finns ytterligare två saker på sederfatet med symboliskt värde. De har ingen kopplingen till något specifik vers i 2 Mos 12, utan är ett senare inslag i den judiska påsktraditionen. Det ena är ett hårdkokt ägg med sotat skal (betsá). Många menar att detta ägg symboliserar nytt liv, hopp och seger över döden (uppståndelsen).

Den andra är en söt brunaktig blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin (charoseth), som symboliserar det murbruk som de judiska förfäderna blandade under träldomen i Egypten. Om man frågar en jude varför blandningen är söt, blir svaret: ”När vi visste att vår räddning stundade var det bittraste slavgörat sött.”

Utöver innehållet på sederfatet finns det ytterligare två saker som har viktiga funktioner i ett judiskt påskfirande.

Påskmåltiden (2)

Sedermåltiden med sederfatet centralt placerad på bordet

Vid kvällningen den fjortonde dagen i månaden Nisan är allting redo för högtiden. Den judiska familjen samlas för att minnas och ära Gud. Måltiden har, sedan templets förstörelse 70 e Kr, anpassats till existerande förhållanden. Men ritualen och symboliken har bestått.

Tidpunkten är inne för den ceremoniella delen av högtiden. Husmor har täckt bordsytan med en vit linneduk och tänt ljusen. Men bordet har inte dukats på vanligt sätt. På en framskjuten plats finner vi sederfatet (seden betyder ”ordning”), den centrala punkten i påskfirandet. På fatet finns sex olika matprodukter, var och en med sitt symboliska värde. Fyra av dessa produkter är direkt kopplade till 2 Mos 12.

Den första är lammet (v 3). I ett modernt judiskt påskfirande representerar ett stekt lammben (zeroah=”arm” eller ”axel”) detta lamm eftersom templet är förstört och man kan inte längre offra påsklammet. Den där ödesdigra kvällen 1 2 Mos 12 skulle varje hushåll ta ett lamm och slakta det. I Nya testamentet blir denna handling en påtaglig förebild på Guds slutliga försoningsoffer för mänsklighetens synder.

Påsklammet var utvalt att dö (2 Mos 12:5–6). De första kristna måste tidigt ha kopplat ihop lammets död i 2 Mos 12 med Jes 53:7 som lyder: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt… .” Petrus uppfattade lammet som en bild på Kristus, när han förklarar för oss att vi har blivit friköpta från ett meningslöst liv ”med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse med trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror.” (1 Pet 1:19–20).

I fyra dagar iakttog man påsklammet för att se om det var perfekt. Bara det som är perfekt kan vara ett försoningsoffer (5 Mos 15:21). Jesus Kristus passar även här in på beskrivningen, då han levde med oss under en tid, för att prövas: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15). I Nya testamentet blev blodet från ett lamm utan fel Kristi blod genom vilket mänskligheten köptes fri från ett meningslöst liv utan Gud (1 Pet 1:19).

Man stekte påsklammet på eld (2 Mos 12:8). Elden är bland annat en bild på Guds dom i Bibeln. Återigen blir Jes 53 aktuellt från ett nytestamentligt perspektiv. Där beskrivs en man som blev stekt på eld för folkets skull. Han var föraktad och övergiven, en smärtornas man förtrogen med sjukdom. Man höll honom för intet. Men det var mänsklighetens sjukdom han bar, våra smärtor, sargad och slagen för våra överträdelsers skull. Det står: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5b). Paulus bekräftar när han skriver: ”Han (Jesus) som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21).

Inte ett ben fick brytas på påsklammet (2 Mos 12:46). Detta är en mycket intressant detalj i det stora sammanhanget, eftersom det i Joh 19:31–37 uttryckligen står att de romerska soldaterna inte bröt Jesu ben när han hängde på korset. Påsklammet i 2 Mos 12 var Guds lamm i Nya testamentet på en förvånansvärt detaljerad nivå. Inte undran på att Kristus blev lammet som offrades på Golgata för mänsklighetens synder.

Hela lammet skulle ätas upp (2 Mos 12:46). Lammet skulle ge styrka för morgondagens resa, som ledde ut ur Egypten, bort från slaveriet. Men varför fick inget lämnas kvar? Varför en sådan befallning? Hela det felfria lammet skulle tas emot, då det fick dö för de förstfödda. På samma sätt bör en person som tror på Jesus ta emot Guds lamm i sitt liv – det är med hela vårt hjärta vi bör ta emot allt det som vår Frälsare står för. Att vara i Kristus, som Paulus säger i Ef 1, innebär att ingen del av honom bör uteslutas ur våra liv när vi bekänner oss till honom.

Judendomen i ljuset av dess högtider (12)

Tidigare delar av detta bokreferat av Karl-John Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (Religionsvetenskapliga skrifter nr 24. 2nd ed. Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994) finner du här.

Analys av boken

Illman visar i sin bok Judendomen i ljuset av dess högtider att flera av de judiska högtiderna i Gamla testamentet har fått delar av sin form antagligen från en icke-hebreisk bakgrund. De agrara karaktärsdragen kan med en viss säkerhet spåras till firande bland antika Israels grannfolk, som fanns i Kanaan innan Israels förfäder kom dit.

Teorier av detta slag förbli emellertid hypoteser när de blir alltför detaljerade. Men det är inte osannolikt att folk med en gemensam språkkultur (semiterna) också delade i generell bemärkelse formerna för firandet av högtider. Liksom språket inte är en uppbarelse i sig, utan en kanal för uppenbarelse, behöver inte heller högtiderna i Gt vara helt och hållit till sin form en uppenbarelse, utan en kanal för uppenbarelse.

Är det så här Gud har verkat i historien, och till sist genom Jesus Kristus? Gud kom för att bo (tabernakla) ibland oss i mänsklig form, en mänsklig form liksom språket och högtiderna är mänskliga. Men människan Jesus var mer än form, han var också en slutlig kanal för uppenbarelse om vem Gud var och vad som är Guds vilja.

Även om de judiska högtiderna har paralleller i samtida kulturer, fyllde Guds frälsningshistoria dem med ett innehåll som förmedlar unik uppenbarelse. När vi kommer in i Nya testamentet och uppenbarelsen genom Jesus Kristus, får de judiska högtiderna sin uppfyllelse. Typologiska sanningar i firandet får nytt och djupare ljus i och med frälsningshistoriens upplösning. Påsken (pæsach) är kanske det bästa exemplet på det.

Kristologin i liknelsen om den förlorade sonen

Jag har just läst ut Kenneth E. Baileys bok Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15. Den ingår i  kurslitteraturen för en kurs på PTS, Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium. Bailey är också känd för sin tidigare bok Poet & Peasant and Through Peasant Eyes: A Literary-Cultural Approach to the Parables in Luke.
Bailey har spenderat över 30 år av sitt liv i Mellanöstern, och det är utifrån den erfarenheten som han har specialiserat sig på liknelserna i Lukasevangeliet. I boken Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15 fokuserar Bailey på de kanske tre mest kända av Jesu liknelser: Det förlorade fåret, Det förlorade myntet och Den förlorade sonen – en triologi med ett gemensamt tema: omvändelse.
Baileys analys av liknelserna i Luk 15 är mycket innehållsrik och insiktsfull, och i en kort reflektion över denna bok är det omöjligt för mig att ge rättvisa åt innehållet. Men jag skulle vilja lyfta fram Baileys kristologi som framträder tydligt i hans analys och tillämpning av liknelserna.
I liknelsen om det förlorade fåret, är herden Kristus; i liknelsen om det förlorade myntet är Kristus kvinnan (vilket måste ha varit en radikal identifiering på Jesu tid, med tanke på kvinnans låga sociala status i det antika samhället under nya testamentets tid); men vem är Kristus i liknelsen om den förlorade sonen?
Även om den sistnämnda liknelsen ovan har fått sitt namn från sonen som begärde sin del av arvet i förtid från sin far, är det faderns agerande genom hela liknelsen (liksom det är herden i den första liknelsen och kvinna i den andra liknelsen) som är huvudattraktionen. Men Fadern i Bibeln är Gud, så till skillnad från de första liknelserna tycks inte Kristus finnas med i den tredje liknelsen. Det är här Baileys kristologiska tolkning av den tredje liknelsen kommer in i bilden.
När fadern i liknelsen om den förlorade sonen delar ut sitt arv och en period senare från sitt hem ser den förlorade och utblottade sonen återvända, är det Fadern Gud som beskrivs. Men när fadern lämnar sitt hem springande (chock, då ansedda person inte sprang på den tiden – sådant ansågs förnedrande) för att hinna fram till sonen innan han kom in i byn (och bli dömd), blir huvudgestalten i liknelsen Jesu person, som kom för att finna, återupprätta och föra hem det förlorade. När den äldre sonen/brodern kommer hem på kvällen sker samma förändring i funktion: fadern i hemmet går ut och blir Sonen som vill finna, försona och föra hem (till festen) den förlorade äldre brodern.
I liknelsen om den förlorade sonen är Fadern och Sonen genuint ett, som Jesus själv förklarar i Joh 5:17: “Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” (ett i handling, som i liknelsen), och i Joh 10:30: “Jag och Fadern är ett” (ett i person). Så här summerar Bailey själv sin kristologi som han ser i Luk 15:
The father twice takes upon himself the form of a suffering servant who in each case offers a costly demonstration of unexpected love. The woman and the shepherd do some of the same on a lesser scale. There is a dramatic self-emptying in each case. The third parable embodies an implied one-to-one relationship between the actions of Jesus and the actions of the father in that each welcomes sinners into table fellowship. We would suggest that this unity of action also involves some form of a unity of person. (s 191)
Det finns mycket mer att lyfta fram, men här kan jag bara rekommendera dig att läsa Kenneth E. Bailey, Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15.

Jag har just läst ut Kenneth E. Baileys bok Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15. Den ingår i  kurslitteraturen för en kurs på PTS, Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium. Bailey är också känd för sin tidigare bok Poet & Peasant and Through Peasant Eyes: A Literary-Cultural Approach to the Parables in Luke.

Bailey har spenderat över 30 år av sitt liv i Mellanöstern, och det är utifrån den erfarenheten som han har specialiserat sig på liknelserna i Lukasevangeliet. I boken Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15 fokuserar Bailey på de kanske tre mest kända av Jesu liknelser: Det förlorade fåret, Det förlorade myntet och Den förlorade sonen – en triologi med ett gemensamt tema: omvändelse.

Baileys analys av liknelserna i Luk 15 är mycket innehållsrik och insiktsfull, och i en kort reflektion över denna bok är det omöjligt för mig att ge rättvisa åt innehållet. Men jag skulle vilja lyfta fram Baileys kristologi som framträder tydligt i hans analys och tillämpning av liknelserna.

I liknelsen om det förlorade fåret, är herden Kristus; i liknelsen om det förlorade myntet är Kristus kvinnan (vilket måste ha varit en radikal identifiering på Jesu tid, med tanke på kvinnans låga sociala status i det antika samhället under nya testamentets tid); men vem är Kristus i liknelsen om den förlorade sonen?

Även om den sistnämnda liknelsen ovan har fått sitt namn från sonen som begärde sin del av arvet i förtid från sin far, är det faderns agerande genom hela liknelsen (liksom det är herden i den första liknelsen och kvinna i den andra liknelsen) som är huvudattraktionen. Men Fadern i Bibeln är Gud, så till skillnad från de första liknelserna tycks inte Kristus finnas med i den tredje liknelsen. Det är här Baileys kristologiska tolkning av den tredje liknelsen kommer in i bilden.

När fadern i liknelsen om den förlorade sonen delar ut sitt arv och en period senare från sitt hem ser den förlorade och utblottade sonen återvända, är det Fadern Gud som beskrivs. Men när fadern lämnar sitt hem springande (chock, då ansedda person inte sprang på den tiden – sådant ansågs förnedrande) för att hinna fram till sonen innan han kom in i byn (och bli dömd), blir huvudgestalten i liknelsen Jesu person, som kom för att finna, återupprätta och föra hem det förlorade. När den äldre sonen/brodern kommer hem på kvällen sker samma förändring i funktion: fadern i hemmet går ut och blir Sonen som vill finna, försona och föra hem (till festen) den förlorade äldre brodern.

I liknelsen om den förlorade sonen är Fadern och Sonen genuint ett, som Jesus själv förklarar i Joh 5:17: “Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” (ett i handling, som i liknelsen), och i Joh 10:30: “Jag och Fadern är ett” (ett i person). Så här summerar Bailey själv sin kristologi som han ser i Luk 15:

The father twice takes upon himself the form of a suffering servant who in each case offers a costly demonstration of unexpected love. The woman and the shepherd do some of the same on a lesser scale. There is a dramatic self-emptying in each case. The third parable embodies an implied one-to-one relationship between the actions of Jesus and the actions of the father in that each welcomes sinners into table fellowship. We would suggest that this unity of action also involves some form of a unity of person. (s 191)

Det finns mycket mer att lyfta fram, men här kan jag bara rekommendera dig att läsa Kenneth E. Bailey, Finding the Lost Cultural Keys to Luke 15.

Bart Ehrman besöker The Colbert Report 2006

Bart Ehrmans besök hos The Colbert Report är riktig rolig, men samtidigt bekymmersamt. Utmanande är kanske en bättre beskrivning. Hur trovärdiga är Jesu ord i evangelierna? … inte mycket enligt Bart. Men i Colbert Report verkar han stundtals komma av sig. Tipset på denna video kommer från John Anderson och liksom John undrar jag om inte Ehrman blir osäker under intervjun om Colbert driver med honom eller inte.

The Colbert Report Mon – Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
comedycentral.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor NASA Name Contest

Om Jesu ord i evangelierna stämmer eller inte, är en fråga inom Jesusforskning. Jag hävdar att textkritiken (en förhermeneutisk metod för att etablera en grundtext att översätta från) har rett ut många av de problem som Ehrman tar upp i sin bok Misquoting Jesus. Se en tidigare diskussion om Ehrman här på min blogg.
Uppdatering 1:
Bart Ehrmans besöker Colbert Report igen med anledning av hans nya bok Jesus Interrupted. Även denna gång lyckas Colbert göra Ehrman svarslös.

The Colbert Report Mon – Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor NASA Name Contest

Ben Witherington har recenserat Jesus Interrupted i två långa inlägg på sin blogg, del 1 och del 2. Bland annat säger han i inledningen av del 1 i sin recension att han är överraskad att Bart Ehrman överhuvudtaget har författat en bok som Jesus Interrupted. Läs hans skäl till varför han ifrågasätter Ehrmans kvalifikationer för en sådan uppgift. Det verkar som det kommer en del 3 av Witheringtons recension. Den ser jag framemot.
Uppdatering 2:
Ben Witheringtons har nu publicerat Del 3 och del 4 av sin kritiska recension av Bart Ehrmans bok Jesus Interrupted. Recensionen har orsakat genklang i bibliobloggvärlden.

Exegetiska dagen 2008 – ett trendbrott?

Svenska exegetiska sällskapet hade sin årliga samling den 29/9. Temat detta år var ”Vägar till Jesus – minnesbilder och muntlig tradition. Temat drog mycket folk, ovanligt mycket tydligen enligt en kommentar som jag fick från en kvinnan som satt bakom mig. Salen i Uppsala universitetshus, som nyttjades, var välfylld – kanske upp emot ett hundratal personer var närvarande.

Bland annat från Örebro gick fem fyllda bilar mot Stockholm tidigt måndagmorgon. Vad som drog var säkert de tre mycket kända huvudtalarna: James D. Dunn, Richard Bauckham och Samuel Byrskog. Alla tre världsnamn inom Jesuforskningen och nytestamentlig teologi.

Från Finland kom åtminstone två Jesusforskare, en av dessa var min gode vän Vesa Ollilainen som disputerade den 26 maj 2008 med avhandlingen ”Jesus and the Parable of the Prodigal Son.” Vesa har sammanfattat dagen och föreläsningarna på sin blogg här, rekommenderad läsning. Under lunchrasten fick jag tillfälle att bland annat visa mina finska vänner och Josef Forsling runt i PTS lokaler i Uppsala.

Med posten kom också häromdagen Svenska Exegetiska Årsbok 73-2008. Innehållet är föreläsningarna från Exegetiska dagen 2007, det vill säga ”Qumranfynden 60 år”, övriga artiklar och recensioner. Nästa års exegetiska årsbok kommer bland annat innehålla årets föreläsningar om Jesusforskningen.

Exegetiska dagen och Svenska exegetiska sällskapet är numera en samarbetsorganisation mellan Lunds och Uppsalas teologiska fakulteter. Även om dagen ofta är präglad av akademisk teologi som kan upplevas som abstrakt och oanvändbar för den vanlige bibelläsaren, fyller den ändå en viktig funktion i vårt land. Det exegetiska ämnet är nämligen hotat på våra statliga institutioner, och exegetiska dagen håller intresset för ämnet vid liv.

Med tanke på de inbjudna föreläsarna i årets Exegetiska dag, var de speciellt intressanta för oss som bekänner sig till den historiske Jesus i evangelierna. Med tanke på kvalitén på föreläsarna, den ordentliga uppslutningen av åhörare, och en livlig panelldiskussion under eftermiddagen, kan man hoppas på ett trendbrott för det exegetiska ämnet i Sverige.

Som sagt, läs gärna Vesa Ollilainens sammanfattning, som själv är en skicklig Jesusforskare. Exegetiska dagen 2009 kommer förhoppningsvis bli lika intressant. Då är det Pentateuken (de 5 Moseböckerna) som skall behandlas.

Gensvar på Guds närvaro – 4

”Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: ’Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.” (2 Mos 24:7, Bibel 2000)

Gensvar på Guds närvaro i Nt

Även Nya testamentet innehåller många exempel på gensvar hos människor som erfar Guds närvaro. Här är ett par exempel.

När Jesus kallar sina lärjungar genom att uppmana dem ”Följ mig!”. Varje sådan uppenbarelse av Guds närvaro som Jesus representerade, och kallelsen han riktade till människor, var unik. Men de han kallade började följa honom utan en djupare konsekvensanalys av vad det kunde innebära. Naturligtvis uppstod både frågor och tvivel på vägen, och i slutet lämnade många Jesus, men av de 12 lärjungarna var 11 kvar när den uppståndne Kristus visade sig för dem.

Se även tullindrivaren Sackaios (Luk 19:1–10). Efter ett möte med Jesus gav han hälften av vad han ägde till de fattiga och erbjöd sig betala tillbaka fyrdubbelt till de han hade pressat ut pengar från. Hur hans personliga ekonomi skulle klara det var det inget han funderade över. Han vill bara följa Jesus och leva enligt Guds ord.