Jesajabloggen

Hem » debatt

Category Archives: debatt

John Hobbins om minimalism

För er som kanske tycker att jag snöar in mig alltför mycket på judiska högtider (just nu på påskmåltiden och hur den kan tillämpas  i ett kristet/nytestamentligt sammanhang) vill jag tipsa om ett inlägg av John Hobbins på Ancient Hebrew Poetry.

Hobbins är enligt min åsikt en av de absolut bästa bibliobloggarna där ute. Hans inlägg om minimalism är träffsäkert formulerat. Rekommenderad läsning.

Proselytdopet och dopet

Var det dop som apostlarna utförde i Apostlagärningarna ett proselytdop i de fall när medveten tro kom före dopet, och att urkyrkans dop i Nya testamentet annars inkluderade spädbarn i troende familjer? Att det kan ha existerat parallella tillvägagångssätt beroende på vilken grupp av människor det gällde är faktiskt en möjlighet.

Om jag väljer att titta på frågan ovan från ett baptistiskt perspektiv, undrar jag: varifrån fick apostlarna sitt dop? Istället för att svaret blir det judiska proselytdopet, kan det i mycket högre grad ha härstammat från johannesdopet, som inte var ett proselytdop, utan ett omvändelsedop för judarna själva (Matt 3:5–11; Mark 1:4–5; Luk 3:3 [notera: ”… syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”], 12; 7:29–30).

Det ligger närmare till att det var johannesdopet som Jesu lärjungar, under överseende av sin Mästare, hade som förebild (Joh 3:22–26), vilket gladde Johannes döparen: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen” (v 27). Var det Jesu dop som apostlarna senare utförde på de som trodde – alltså inte ett proselytdop, utan ursprungligen ett dop för judarna själva som de genomgick efter att ha svarat ja i sitt hjärta på kallelse att omvända sig från sin synd (Luk 3:3).

Lägg också märke till att Johannes antagligen vägrade att döpa fariséerna och de skriftlärda, eftersom de egentligen inte vill omvända sig (Matt 3:7–12). Det var detta dop som Jesus själv lät sig döpas med, som exempel för oss alla, och det var detta dop lärjungarna senare hade som förebild, och då måste det ha varit detta dop som apostlarna utförde på nyomvända från och med pingsten, då startskottet gick för missionsbefallningen. Eller?

Omskärelsen och dopet

Nedan har jag försökt mig på att titta på texter om omskärelse utifrån en baptistisk dopsyn. En noggrannare exegetisk bearbetning av Kol 2:1-11 är egentligen nödvändig, men detta får duga tillsvidare från mig.

Det går inte att förneka att det finns en del likheter mellan omskärelsen och dopet, men de skiljer sig också åt på flera väsentliga punkter. Under det gamla förbundet blev man medlem i förbundsfolket genom ett fysiskt, externt ingrepp. Men omskärelsen var inte begränsad till människor som hade ett sant inre andligt liv, utan det var ett tecken som gavs till alla som hade blivit födda av judiska föräldrar eller som levde tillsammans med Israels folk, slavar som fria (1 Mos 17:10-13, 23; Jos 5:4). Här avviker den nytestamentliga undervisningen (se Paulus ord i Rom 2:29; 9:6), vilket gör att villkoren för medlemskap i Guds församling blir annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.

Gamla testamentet ger exempel på många människor som hade en levande förbundsrelation med Gud (se också Heb 11). Omskärelsen av manskönet var sedan Abraham ett bekräftande tecken på ett förbund mellan Israels folk och Gud (1 Mos 17:11). Detta tecken var nödvändigt och påtvingat varje spädbarnspojke, som en ständig påminnelse att Gud hade utvalt dem till att bli en välsignelse för alla folk – det var Guds sätt att under den gammaltestamentliga perioden påminna folket vem de var och bevara dem från totalt avfall. Det fanns inte heller något som hindrade ”hedningar” att konvertera och leva tillsammans med det israeliska folket, och om det då var frågan om män och pojkar var de tvungna att låta sig omskäras i köttet som ett tecken på tillhörighet till Guds utvalda förbundsfolk.

Under det äldre förbundet sker alltså en fysisk omskärelse. Under nytt förbund gå det inte längre till på det sättet om man vill tillhöra Guds församling. Ett tecken är fortfarande omskärelsen, men inte längre som ett fysiskt ingrepp i spädbarnålder. Paulus säger uttryckligen i Rom 2:29; 9:6 att under nytt förbundet är inte den fysiska omskärelsen en väg in en förbundsrelation, utan det sker genom omskärelse av hjärtat, det vill säga genom tron. En biblisk teologi blir då det mönster som urexemplet Abraham illustrerar (se Rom 4, Gal 3), att tron kom före omskärelsen, inte tvärtom. Det är utifrån denna skillnad som vi också måste tolka Kol 2:1–11, som jag återkommer till nedan.

Det nya förbundet verkar alltså vara annorlunda. Nya testamentet talar inte om att församlingen utgjordes av både troende och icketroende. I den nytestamentliga församlingen är det enda som räknas en frälsande tro på Jesus Kristus, för att man andligt skall inympas i Kristi kropp. Detta sker genom att bli född på nytt på genom tron. Dopet blir då ett förbundstecken, en bekännelse att hjärtat är omskuret, det vill säga en identifiering med Kristus och ett bevis på en medveten tro på Honom. När omskärelse kopplas till den kristna tron i Nya testamentet, är det alltså inte omskärelse av köttet det syftar på utan omskärelse av hjärtat, en personlig tro som antingen erfars på ett radikalt sätt eller växer fram i en persons medvetande oavsett kön.

Paulus använder sig av typologi i Kol 2:1-11 för att beskriva innebörden i dopet. Omskärelsen och dopet har en gemensam förbundsteologi, men omskärelsen är enligt Paulus en förebild av den fullständiga sanningen om dopets innebörd och funktion i Nya testamentet. De fysiska elementen och aktiviteterna under det äldre förbundet var en “skuggan av det som skulle komma” (Kol 2:17) och att den sanna verkligheten finns i den förbundsrelation vi har i Kristus Jesus. Därför, även om pojkspädbarn omskars under det äldre förbundet behöver det inte innebära att spädbarn enligt Paulus skulle döpas, utan istället var dopet enligt Paulus för de som har en genuin tro, eftersom medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet och inte på fysisk tillhörighet. Det kan också tilläggas att om grunden för tillhörighet i Kristi församling är de samma som grunden för tillhörighet i förbundsförsamlingen Israel, bör vi i konsekvensens namn hädanefter enbart döpa pojkar, eftersom flickor i Gamla testamentet var skonade från omskärelsens ingrepp.

I Gamla testamentet finns det berättelser om människor som hade en sann förbundsrelation med Herren (se Heb 11). De tillhörde det som bland annat Paulus beskriver som det sanna Israel, då deras hjärtan var omskuret av gudsfruktan och lydnad. Dessa människor hade både en nationell tillhörighet i köttet, men också en levande förbundsrelation med Herren, som inte var självklar trots omskärelse i köttet. Här kan man resonera att de trofasta var medvetna om att de blev omskurna som spädbarn och räknade in det i sin levande gudstro. Jag hävdar inte att det är omöjligt för Gud att acceptera ett sådant perspektiv när det överförs på dopsynen – i sin nåd är Gud mer tolerant än vad vi kan någonsin förstå. Men var kan vi utläsa ett sådant resonemang i Bibeln? Varje gång gudsfruktan beskrivs, eller där omvändelse sker, nämns inte ett ord om utförd omskärelse i tidig ålder. Det som betonas är vad som sker i hjärtats relation med Gud och de konsekvenser det bar med sig efter avgörandet.

Klimatengagemang och kristen

I både den kristna och sekulära pressen har det diskuterats hur demonstranterna under klimatkonferensen i Köpenhamn har behandlats av polisen. På några kristna bloggar har det ifrågasatts om kristna skall överhuvudtaget vara engagerade i sådant. Detta inlägg är inte ämnat att ta ett politiskt ställningstagande om polisens agerande, men frågan om kristna skall ha ett klimatengagemang eller inte har jag funderat över. Bibelteologiskt ser jag faktiskt inga problem med att kristna deltar i demonstrationståg för ett bättre klimat eller på annat sätt lever på ett sådant sätt att vår miljö gynnas. Det borde faktiskt vara självklart.

Redan i den ursprungliga skapelseordningen (1 Mos 1–2) fick människan ett ansvar att ta hand om jorden. Ett av människans ansvarsområden under det jag benämner skapelseförbundet var nämligen arbetet. Någon behövdes för att bruka jorden (1 Mos 2:5–7), och när Gud hade skapat människan placerade han henne i Edens lustgård för odla och bevara den (1 Mos 2:15). Att människan skulle arbeta gav henne däremot inte rätten att exploatera och bedriva rovdrift. Istället skulle människan på ett klokt sätt förvalta jorden genom att arbeta för sitt uppehälle. Att ”odla” eller ”bruka” jorden innebär även att betjäna och sköta om den. Uppmaningen att ”vårda” eller ”bevara” jorden betyder i grundtexten ”att vaka” eller ”hålla vakt över något” för att det inte skall förstöras. Jorden är människans hem och dess frukter är en förutsättning för hennes existens. Tanken var inte att detta hem eller företag skulle drivas med vinstintressen till vilket pris som helst, utan jorden var ämnad att betjäna människan och människan skulle i sin tur betjäna den. Här har vi en viktig biblisk tanke som Gud vill skall genomsyra alla former av relationer, men synden har orsakat att andra intressen har kommit i vägen.

Att människan också beskrivs i 1 Mos 1:26–28 som skapad till Guds avbild påverkar också hennes förhållande till jorden. Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna. Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa. Varför har då denna text istället blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt).

Men detta var ju innan syndafallet! Nu är situationen annorlunda och vi som kristna skall inte vara engagerade i sådant. Det är missionsbefallningen i Matt 28:19–20 som vi skall uppfylla. Denna förgängliga och syndiga jord och himmel skall ju brinna upp, bytas ut mot något nytt och oförgängligt! Så kan motargumenten lyda. Men som jag nämnde ovan kan Guds vilja, och de ansvarsuppgifter människan fick, förklaras som ett skapelseförbund. I Jer 31 och 33 är det förutsagda ”Nytt förbund” förankrat i detta skapelseförbund. För att summera ett ganska långt resonemang, så är skapelseförbundet Guds vilja från början till slut och ”Nytt förbund” det som Nya testamentet handlar om, som Gud genom Kristus Jesus har slutit med människan. Begreppet ”nytt” måste också i sitt bibliska sammanhang betyda ”förnyat”. Att ”nytt” har innebörden ”att byta ut” är ett synsätt som mer hör hemma i vårt västerländska slösarisamhälle.

Psalm 19:2–7 är en lovsång till Gud Skaparen, som inleds med orden: ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” Men om vi kristna fortsätter att leva på ett sådant sätt att harmonin, rytmen och skönheten i skapelsen rubbas och bryts ner, vad kan vi då peka på som vittnar om en god Gud? Hur vi lever våra liv i harmoni med det människan är satta att förvalta är en del av vittnesbördet om Kristus Jesus. Och det är här som missionsbefallningen kommer in i resonemanget.

Nu anser jag att kristna bör leva ett sunt miljöriktigt liv oavsett missionsbefallningen, av skäl jag redan har tagit upp ovan. Men eftersom Matt 28:19–20 talar om vad det kristna uppdraget är bör det tas på allvar. Befallningen i denna text säger inte exakt hur uppdraget skall utföras, förutom att vi skall gå ut och göra alla till Kristi lärjungar. Men om kristna har en arrogant inställning till jordens klimat och därmed till de villkor som gäller för ett rättvist liv för alla, kommer detta uppdrag att misslyckas. Vi lever i en tid när inställningen till klimatfrågor mer än någonsin är en förtroendefråga. Tar inte kristna klimathotet på allvar, blir det väsentligt svårare att argumentera för varför omvärlden bör ta till sig det kristna budskapet.

Uppdatering: artikeln har lätt redigerats, speciellt inledningen, och på uppmuntran av Henrik Engholm parallellpublicerats i Teologiskt forum.

Vad är ett mirakel?

På bloggen Kolportören har en viktig diskussion initierats av Joachim Elsander: ”Mirakel” eller vanlig hederlig tacksamhet… . Jag tror att mycket av trovärdigheten i det kristna vittnesbördet hänger idag på hur vi troende pratar om och hävdar att Gud kan gripa in i situationer och utföra mirakel i vardagslivet.

I måndags och tisdags, när jag hade två av mina arbetsdagar på dagiset, fick jag möjlighet att lyssna på bl a ”Ring P12”. En ordentlig diskussion hade uppstått där flera ringde in och ville prata om det finns en Gud som helar. Programledaren Täppas Fogelberg avfärdade cyniskt om och om igen all tro på en helande Gud som vidskeplighet, vilket kändes ganska tråkigt. Men oavsett vad man tycker om Täppas attityd mot de som ringde in, är detta en skiljelinje som omedelbart skapar en avgrund. Det behövs mycket klokhet så att vi kristna, som tror på en levande Gud, inte framstår som löjliga och okunniga när mirakel och helande kommer upp på tapeten. Därför är Joachim Elsander initiativ så viktigt. Jag vill inte försöka föra debatten från hans blogg till detta forum, utan önskar att den fortsätter på Kolportören. Men kände ändå behov av att skriva av mig lite i frågan.

En god vän till mig och min hustru är överläkaren på SÖS i Stockholm. Hon är specialist på bröstcancer och jobbar med människor med mycket smärta i sista skedet av sina liv. Mot slutet av 90-talet berättade hon för mig att hon trodde på förbön och Guds förmåga att hela, men att hon under hela sin karriär inte sett ett enda mirakulöst helande. Visst hade hon i sitt jobb varit vittne till hur sjukdomen har gått tillbaka och på ett mystiskt sätt försvunnit, men i samtliga fall hade sjukdomen kommit tillbaka efter en period. Den naturliga förklaringen är då att läkarna hade missat eller inte kunnat se det som var kvar i kroppen. Trots ett sådant konstaterande efter många år i yrket hade vår läkarvän kvar sin tro på gudsingripande eftersom det var hennes enda hopp att någon gång slippa se allt lidande och smärta som hon mötte varje dag på sitt jobb.

Ett hopp behöver inte vara inbillning, utan en verklighet. Vi skall vara tacksamma för livet, men vara försiktiga att kalla vad som helst för ett mirakel bara för att man är troende. Framför allt skall ett gudsmirakel peka på Jesus, som Johannes säger i sitt evangelium: ”Men dessa [under och tecken] har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Om vi som troende är naiva och tolkar allt positivt som händer i livet som ett mirakel, eller ber om mirakel utan eftertanke, eller om uppmärksamheten hamnar mer på den som ber än den som skall hela, tror jag mirakel förlorar sin funktion.

Jag själv är inte heller helt säker på om jag har sett ett ögonblicksmirakel som inte på något vis går att förklara. Däremot är jag tacksam för mycket som jag i backspegeln kan uppfatta som Guds försyn i mitt liv. Trots min osäkerhet, ber jag ändå för människor för att jag äger ett hopp om att en dag slippa se lidande och orättvisa.

Bart Ehrman besöker The Colbert Report 2006

Bart Ehrmans besök hos The Colbert Report är riktig rolig, men samtidigt bekymmersamt. Utmanande är kanske en bättre beskrivning. Hur trovärdiga är Jesu ord i evangelierna? … inte mycket enligt Bart. Men i Colbert Report verkar han stundtals komma av sig. Tipset på denna video kommer från John Anderson och liksom John undrar jag om inte Ehrman blir osäker under intervjun om Colbert driver med honom eller inte.

The Colbert Report Mon – Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
comedycentral.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor NASA Name Contest

Om Jesu ord i evangelierna stämmer eller inte, är en fråga inom Jesusforskning. Jag hävdar att textkritiken (en förhermeneutisk metod för att etablera en grundtext att översätta från) har rett ut många av de problem som Ehrman tar upp i sin bok Misquoting Jesus. Se en tidigare diskussion om Ehrman här på min blogg.
Uppdatering 1:
Bart Ehrmans besöker Colbert Report igen med anledning av hans nya bok Jesus Interrupted. Även denna gång lyckas Colbert göra Ehrman svarslös.

The Colbert Report Mon – Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor NASA Name Contest

Ben Witherington har recenserat Jesus Interrupted i två långa inlägg på sin blogg, del 1 och del 2. Bland annat säger han i inledningen av del 1 i sin recension att han är överraskad att Bart Ehrman överhuvudtaget har författat en bok som Jesus Interrupted. Läs hans skäl till varför han ifrågasätter Ehrmans kvalifikationer för en sådan uppgift. Det verkar som det kommer en del 3 av Witheringtons recension. Den ser jag framemot.
Uppdatering 2:
Ben Witheringtons har nu publicerat Del 3 och del 4 av sin kritiska recension av Bart Ehrmans bok Jesus Interrupted. Recensionen har orsakat genklang i bibliobloggvärlden.

Peter Williams versus Bart Ehrman

Debatten kan du lyssna på här (på ”Unbelievable?”).

Stort tack till Jim West för tipset, som just nu befinner sig i Cambridge, England på SOTS (The Society for Old Testament Study) årliga konferens. Via sin välkända blogg har han redan lagt ut mängder av bilder från händelsen, bland annat bilder tagna utanför Tyndale House, där David Nyström befinner sig.

David, hann du träffa Jim?

Michael Bird refererar också till debatten mellan Williams och Ehrman, och berättar om intressanta sändningar framöver via Premier Christian Radio – ”unbelievable?”. Du kan prenumerera på ”Unbelievable?” via podcast här.