HOS Green

Hem » PTS

Kategoriarkiv: PTS

Timna

På bloggen Teologiskt forum har jag publicerat en artikel som exempel på sådant som kan komma upp i en introduktionskurs, beroende på vilka frågor studenterna har. ”Templet i Timna” handlar artikeln om, och går visserligen lite djupare än vad normalt en introduktionskurs gör i enskilda frågor, men arkeologi och Bibeln kommer vi att prata om.

Timnaartikeln utgår från att uttåget från Egypten skedde på 1200-talet f Kr, eftersom de arkeologiska bevisen tycks stödja en sådan datering bäst. Men en datering till 1400-talet f Kr verkar passa den bibliska kronologin bättre. Detta är ett problem jag kanske återkommer till, men syftet med artikeln är inte att formulera ett ställningstagande i just den frågan, om uttåget skall förläggas till 1200 eller 1400 f Kr. Syftet är istället att analyserar en arkeologisk upptäckt utifrån den senare dateringen av exodus för att se vad det får för konsekvenser för förståelsen av centrala texter i 2 Moseboken om tabernaklet och guldkalven (2 Mos 32).

Så titta gärna över på Teologiskt Forum och läs om ”Templet i Timna”, något som jag i alla fall tycker är intressant.

Samtal om praxisorienterat lärande

Onsdagen den 12/11 deltog jag i ett intressant högre seminarium på Örebro Teologiska Högskola. Temat var ”Utbildning och församlingen”, och vi som var där representerade fyra utbildningar: Örebro Teologiska Högskola (ÖTH), SALT, Kortebo och Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium (PTS).

Roland Spjuth (som är lärare på Hyllie Park fhs, ÖTH och PTS) inledde med en föreläsning utifrån en artikeln han skrev i Tro och Liv redan 97 (nr 4) med titeln: “Teologi som reflekterande praktik – på väg mot en församlingsbaserad teologi.” Summariskt kan man säga att Spjuth inte är nöjd med teologin i Sverige, då även massiv sekularisering har skett på teologins område. Denna sekularisering har gjort vår teologi och vårt församlingsarbete rationellt, dvs Gud tänks inte in i det.

Spjuth förklarade tydligt i sin föreläsning att en ledares primära uppgift är att låta medlemmarnas liv med Gud växa. Därför är det oerhört viktigt med teologi. Det krävs teologisk utbildning för att få fram sådana ledare. Men det är förödande för teologin när en distinktion görs mellan teori och praxis: att först lära sig något teoretiskt och sedan gå ut och praktisera den. Detta menar Spjuth är förödande för våra utbildningar (med hänvisning till oss som var där).

Istället för att skilja på teori och praxis måste våra utbildningar vara integrerade, menar Spjuth, så att utbildning fortsätter bortom seminarier och högskolor. Spjuth ställer sedan frågan: Hur blir utbildning livslång? Vi lever nu i en kontext och miljö där vi kan tänka mer kring församlingsbaseradutbildning. Men avståndet mellan teori och praktik är fortfarande långt. Fortfarande finns det mycket att göra på detta område.

Problemet som Spjuth skissar för oss är att på skolorna finns fortfarande “experterna”, och att församlingarna fortfarande är enbart praktikplatser. Integrationen mellan skola och församling är fortfarande inte vad de borde vara (trots utbildningar som PTS och SALT, som är församlingsbaserade). Spjuth ger ett exempel: vi startar exempel med ecklesiologi i teorin och inte i praktiken, istället för att kontextualisera ecklesiologi (här hänvisar Spjuth till dekanus på Teologiska Fakulteten vid Uppsala universitet, Sven-Erik Brodd, som har förslaget ecklesiologi i skolan och ecklesialitet i praktiken).

Spjuth fortsätter med att påpeka att vi lever i ett samhälle som är mycket präglat av individualism: att gå en utbildning för att sedan gå ut och förverkliga sin karriär. Studenterna behöver inte tänka så, men vi bedriver våra utbildningar på det sättet. Spjuths dröm är därför att koppla ihop närmare våra utbildningar med församlingarna: att församlingarna sänder sina medlemmar till skolan, så att vi får rätt personer till våra utbildningar, och att församlingarna känner att de deltar i utbildningen.

Spjuth pratade också om fragmenteringen i våra utbildningar. Det är inget fel med expertkunskap, men av tradition nöjer sig lärare med att vara experter. När studenten kommer ut i verkliga livet förutsätts integrering (att väva ihop det hela, det svåraste i hela utbildningen), men ofta får studenten själv sköta det. Spjuth menar att detta är ett dåligt sätt att utbilda; då har vi inte lärt dem teologi värt att veta. Spjuth menar istället att skolorna och seminarierna kan inte lämna detta åt församlingen, utan istället måste vi mötas (skola och församling). Lärarna själva måste också gestalta.

Avslutningsvis menar Spjuth att vi inte får låta universitetssystemet bestämma vår identitet. Det är lätt att göra sig beroende av systemet, så att det skadar vår identitet. Frågan är då hur lärarna träder mer in i mentorsuppgiften? Hur bejakas olika kompetenser och vad betyder det konkret i en kurs? Problembaserad utbildning? Vi behöver bra kurser men vi behöver också kurser som är integrativa. Djupa ämneskunskaper behövs i särskilda kurser, men ingången är viktig – att det blir tydligt från början att det hänger ihop.

Efter Spjuths utmanande, prövande och tankeväckande föreläsning, fick närvarande representanterna för de olika skolorna beskriva sina utbildningar, vilket följde upp av samtal där vi utvärderade varandra och kom med råd och tips. Ulrik Josefson summerade läget på våra skolor på följande sätt:

SALT: samspel, ledarkurser; ÖTH: yrkeskurs, församlingsbesök, tjänsteförberedande samtal; PTS: praxismoment (VFU), mentorn som lärare; Kortebo: skolans inre liv, praktikår (Teologilinjen), konfident/handledare (Själavårdslinjen).

Intressant med SALT: terminskontrakt, tänker på studentens kallelse/inriktning, ledarkurserna (kontextualisering? – praxis), genomtänkt koncept (saker och ting hakar samman med varandra)

Intressant med ÖTH: terminskontrakt, journalsanteckningar, församlingsbesöken (1 ggn/termin för varje student), kvartfarten, basgrupper/lärarna är basgruppledare, andrum och nattvardsgudstjänsterna.

Intressant med PTS: mentorn som lärare, integrering i kurserna har blivit bättre med “verksamhetsförlagd utbildning” (VFU) och loggbok, spänning mellan akademi/församlingspraxis, studentens och mentorns loggbok, många mentorer/mentorskursen.

Intressant med Kortebo: TLutslussning till tjänst, fasta utbildningsförsamlingar, praktik reflektion med handledning, skolmiljö som formativ; SL – kontinuerlig uppföljning/handledning

Summan av denna genomgång av våra utbildningar är att vi har kommit en bit på vägen när det gäller integrering av teori och praxis, men att en del arbete återstår. Det mest positiva är att alla fyra skolorna är medvetna om problematiken och jobbar målmedvetet på olika sätt för att överbrygga teori och praxis. Det är framför allt en förtroendefråga både gentemot studenter och församlingar.

Vägen framåt? Vi var alla överens om att församlingsbaserad utbildning är framtidens melodi. Allt det som vi pratade om på detta högre seminarium måste synas i våra utbildningar: praktiken mer integrerad i utbildningen, mentorsutbildningar, och forskning som på ett strukturerat sätt för utvecklingen framåt.

PTS kväll, en fördomsfri zon?

På Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium (PTS) har vi något som kallas för ”PTS kväll”. Det är vår pastorala ram, en möteplats för PTS studenter som går utbildningen med målsättning att gå ut i församlingstjänst. Under dessa kvällar (onsdagar 18-20) tar vi upp speciella teman, bjuder in speciella gästföreläsare, samtalar och ägnar oss åt bön.

I onsdags förra veckan var temat ledarskapssyn. Inbjudna talare vara Sven Bengtsson från Märsta och Stig Öberg från Vallentuna. Sven är föreståndare för Märsta Pingstförsamling – Harvest Center, och Stig är pensionerad men i högsta grad aktiv pastor och lärare på PTS. Kvällen var upplagd som ett samtal mellan de två herrarna och Ulrik Josefsson, vår utbildningsledare, ställde frågorna. Även våra närvarande studenter blev livligt engagerade i samtalämnet.

Många fina tankar kring ledarskap i Guds församling fördes fram, men det hettade till lite när det kom till Apg 15:19, vars sammanhang handlar om kanske det första kyrkomötet i historien, där en viktig tvistefråga behandlades som kom att påverkar hela den då utbredda kristendomen. Jakobs ord i vers 19 lyder: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud” (SFB). Det är ordet ”anser” som Sven och Stig inte var helt överens om, eller snarare hur det ordet påverkar vår tolkning av sammanhanget och hur beslutprocessen där med kan ha gått till i den första kristna församlingen i Jerusalem.

I textens sammanhang är gången följande: 15:4-5, rapport till hela ekklesia (apostlarna, äldste och församlingen); 15:6-21, apostlarna och äldste samlas – först talar Petrus (vv 7-11), sedan Barnabas och Paulus (v 12) och sedan till sist Jakob (vv 13-21); 15:22-29, hela församlingen (apostlarna, äldste och församlingen) beslöt att sända iväg män med ett brev till de hednakristna; 15:30-35, sändebuden sänds iväg med brevet (Paulus, Barnabas, Judas, Silas).

I fyra verser nämns om beslut: v 19, 22, 25, 28. I vers 19 används det grekiska ordet krino, i verserna 22, 25 och 28 används det grekiska ordet dokeo. Innan man bestämmer vad dessa två ord betyder, måste kontexten studeras, eftersom ett ord får först och främst sin betydelse från den kontext den tillhör.

I beslutproccen, återgiven i Apg 15:4-35, är hela församlingen involverad (vilket inkluderar apostlarna, äldste och övriga församlingsmedlemmar), det som är ekklesia i Nya testamentet. När hela församlingen har tagit del av problematiken drar sig apostlarna och de äldste tillbaka för att diskutera frågan. De tycks ha hela församlingens förtroende att göra så. Under mötet tar Jakob ett beslut (v 19, krino), sedan samlas hela församlingen och beslutar att skicka sändebud med brev om beslutet (v 22, dokeo, som bekräftas i brevet i v 25 med samma gr ord). I brevet står också de kända orden: ”Den helige Ande och vi har nämligen beslutat (dokeo)”.

Eftersom frågan i Apg 15, om de hednakristna skall omskäras eller inte, föregås av diskussion och debatt både i hela församlingen och enskilt bland apostlar och äldste, måste det påverkar hur vi skall uppfatta orden krino och dokeo. Krino som här enbart förknippas med Jakob får innebörden av att ta ett beslut efter att ha beaktat/hört alla faktorer i fallet, ungefär som en domare i en rättsituation. Dokeo däremot används efter apostlarnas, äldste och Jakobs beslut, vilket får då innebörden ”beslut utifrån vad som är bäst”, ”ett erkännande, eller bekräftande beslut”.

Apostlarnas och de äldstes beslut (på Jakobs bedömning) erkänns av övriga församlingen och fallet är avslutat. Förutom Jakobs roll i det hela, är det ändå intressant att konstatera att hela församlingen var med i diskussionen. Debatten skedde inte enbart bakom stängda dörrar. Beslutet bekräftades av församlingen och det upplevdes framför allt som ett rimligt beslut som den helige Anden låg bakom. Jag tror inte att v 28 var någon slags formfras som användes, utan det upplevdes verkligen som att ”den helige Anden och vi” hade tillsammans kommit fram till den bästa lösningen på den teologiska tvisten.

Nu är det så, att situationen i Apg 15 var av speciell karaktär, så det går inte att använda enbart detta sammanhang för att komma fram till ett slags mönster eller norm för hur beslutprocessen alltid fungerade i den tidiga kristna församlingen. Men det kan konstateras att det fanns tydliga ledare, men att dessa ledare var lydhörda gentemot övriga församlingen och tog beslut först efter att ha lyssnat in olika röster. Sedan var det viktigt att hela församlingen verkligen var involverad i beslutprocessen, att de troende var delaktiga i arbetet. Om denna process är en form av församlingsdemokrati, även om det inte kallas så, är enligt min mening möjligt.

Förutom denna intressanta fråga, som jag nu har försökt tänka till lite om, som förresten gärna får kommenteras här på min blogg, då mitt studium är ganska hastigt genomfört, hade denna PTS kväll andra stora värden. Det främsta värdet var nog att sådana här samtalskvällar mellan olika ledarsyner bryter ner medvetna och omedvetna fördomar som bland annat media bygger upp även mellan kristna. Att åsiktsskillnader, som inte är frälsningsavgörande, avdramatiseras är jag mycket tacksam till vår Herre över.