HOS Green

Hem » Textutläggning

Kategoriarkiv: Textutläggning

Vad Gud gör på bergstoppar (4)

Fördrivningen från tempelberget Edens lustgård

Det finns en rad berg omnämnda i Bibeln som spelar viktiga roller i de bibliska berättelserna. Jag skall i mina kommande inlägg begränsa mig till att besöka fyra sådana berg som vi färdas till genom att vandra på de bibliska berättelsernas vägar. För att det skall vara möjligt måste vi snabbvandra genom texterna, för om vi håller samma tempo som Bibelns ursprungliga författare, det vill säga i den takt som de olika böckerna i Bibeln kom till, kommer det att ta oss orimligt lång tid innan vi når fram till uppenbarelsen av det fjärde berget. Vårt första berg, och startpunkten för resan, är Edens lustgård – Guds första heliga berg i Gamla Testamentet (Hes 28:11–16; 1 Mos 2:10–14), som också blev platsen för vad jag tolkar som det första förbundet i Bibeln, skapelseförbundet. Här uppfattar jag ett förbund som en överenskommelse mellan två parter och kontrollerad av villkor bestämda av den starkare parten med allvarliga konsekvenser för den svagare parten om denne bryter mot villkoren.

Vad kännetecknar då Edens lustgård som ett Guds berg? Följande kan nämnas som ger platsen funktionen av ett tempelberg där också Gud vistades:

  1. Lustgården var en helgedom/ett tempelberg: det finns inget bibelställe som säger explicit att Edens lustgård var ett tempel, men paralleller både till tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem tyder på att skapelseprocessen och lustgården i 1 Mos 1–2 var eller betraktades som en primär förebild för de senare två i 2 Mos och 1 Kung.
  2. Lustgården var en trädgård: tempel i antika Mellanöstern hade trädgårdar som var avskilda från omvärlden, sk tempelträdgårdar.
  3. Lustgården var en mötesplats: där människan erfor Guds unika närvaro (1 Mos 3:8 och 3 Mos 26:12; 5 Mos 23:14; 2 Sam 7:6–7).
  4. Lustgården var en arbetsplats för präster: om Edens lustgård fungerade som ett tempelberg så var Adam och Eva de första prästerna (1 Mos 2:15, 16–17; Hes 28:13–14, 16, 18 [se också 4:14–15, 17]; jfr 4 Mos 3:6–7, 32, 38; 18:1–17).
  5. Eden i lustgården var den första källan till vatten, som delar in världen i tre delar (1 Mos 2:10; Hes 47:1–12; Upp 22:1–2; jfr Ps 36:8–9; Jer 17:7–8, 12–13; Ps 1:2–3): de tre delarna är Eden, trädgården och den övriga världen vilket motsvarar tabernaklets/templets treindelning, dvs det allra heligaste, det heligaste och förgården. Viktigt att också notera: vattnet från Edens lustgård rann ut i världen, vilket topografiskt antyder ett berg.
  6. En plats för visdom: kunskapens träd (jämför med Lagen i förbundsarken som placerades i det allra heligaste i tabernaklet/templet och vaktades/skyddades av keruber).

Ni som är bekanta med berättelsen i 1 Mos 1–3 vet att skulden och skammen gjorde sitt intrång på detta tempelberg. Skapelseförbundet bröts och de två människorna i lustgården tvingades bort från berget och dess trädgård och ut på en livsvandring. Det visade sig att den vandringen präglades av både förbannelser och löften som påverkade mänsklighetens relation med Skaparen. Hur är det möjligt, enligt Bibeln, att ett pars syndafall kan få sådana konsekvenser? En delförklaring är att de två människorna i tempelträdgården misslyckades i sina prästerliga uppgifter, som de hade fått gudomlig befallning om: att hålla lustgården ren från skuld och skam (se 1 Mos 2:25 och konsekvensen av fallet i 3:7, 8, 9–13). De som representerade mänskligheten inför Herren blev avsatta och utvisade från Guds närhet.

Så i början av Bibelns berättelser blir människan dömd av Gud från Edens tempelberg och en resa inleds som omfattar hela Skriften. Men det var också från lustgården som de första försoningsord kom till människan. Gud gav ett löfte efter utredningen om skuld och lovade försoning (1 Mos 3:15; jfr. Rom 16:20). Han offrade också ett djurliv så att människan fick kläder som dög åt henne (1 Mos 3:21). Förvisningen av människan från Edens tempelberg kan också tolkas som en barmhärtighetshandling, då en upprättelseplan sattes i verket som får sin upplösning och förverkligande på ett annat berg långt senare i den bibliska historien. Och inte minst, efter Guds dom och innan kläderna, redogör texten för att mannen gav sin partner namnet Eva (med kommentaren: ”hon blev mor till allt levande,” 3:20), som tyder på en uppfattning att frälsning kommer via livet som kvinnan bär på och föder fram.

Nästa inlägg: Sinaiberget

Vad Gud gör på bergstoppar (3)

Foto: Jonathan Vartiainen

I Bibeln leder Gud människor till berg, särskilt sitt eget folk, eftersom Gud håller till där. En gudomlig boning liknas således funktionellt med ett berg, men innan jag utvecklar det mer måste jag konstatera att Skriften också betonar att Guds tron är i himlen. I Jes 66:1 säger Herren:

Himlen är min tron och jorden är mina fötters pall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?

Enligt Bibeln är Guds egentliga boning högre än vad vi kan uppfatta i tid och rum. Gud är helt enkelt inte begränsad av våra mänskliga sinnen eller kognitiva förmågor (se Jes 55:8–9). Även när vi åker upp i rymden, eller tittar ut i universum med hjälp av rymdteleskopet Hubble, så ser vi inte Gud. Faktum är, Gud är inte Gud om det hade varit möjligt att begränsa honom till vårt förstånd. Därför kan vi inte se vår Skapare om han inte väljer att bryta in och uppenbara sig själv. Visst är det ett mysterium som Bibeln berättar om, att Gud är samtidigt både upphöjd och bortom det materiella men också med människan ner i det lilla och visar sig för henne vid särskilda stunder – som då ofta sker på berg för att markera storhet. Det är däremot inte bara i Bibeln som berg har en viktig religiös funktion. I den kananeiska mytologin har åskguden Baal sin boning på berget Zafon, så idéen om ett kosmiskt berg på vilket Gud har sin boning var ett välbekant tema i antika Mellanöstern.

Gud väljer enligt Bibeln att kommunicera och möta människan på ett sätt som hon förstår. Därför spelar berg en viktig roll i dessa möten, inte minst på grund av topografin i den delen av Mellanöstern där de flesta händelserna i Bibeln utspelar sig. Stora förändringar skedde på dessa mötesplatser, som fick helt avgörande konsekvenser för Guds folk. Än idag har människor andliga relationer till berg, och utmaningen att besegra ett berg, dvs bestiga det, är för många den ultimata upplevelsen. I denna serie av inlägg, kommer vi att titta närmare på berg som i Bibeln är avgörande mötesplatser mellan Gud och människa. Det är ett sätt att läsa genom Bibeln och fånga in dess budskap. Exempel på sådana berg i Gamla Testamentet (GT) är Moria berg i 1 Mos 22 (se också 2 Krön 3:1) där Abraham var villig att offra sin son Isak och Olivberget i Apg 1 från vilket lärjungarna bevittnade Jesu himmelsfärd. Vad har då Guds berg i Bibeln gemensamt som gör de så speciella för möten mellan Gud och människa? Följande viktiga funktioner kan nämnas:

  1. De olika bergen för gudsmöten fungerar som en röd tråd genom Skriften, och även förbunden som ingås på dessa berg hjälper oss att strukturera Bibelns innehåll.
  2. Guds heliga berg (se Jes 65:9, 11, 25; 66:20) är en gudomlig boning från vilket Guds auktoritet strålar ut över världen. Gud är kung på sitt berg, och därifrån utgår ordning och välsignelse.
  3. I antika Mellanöstern och i GT representerar det heliga berget en urklippa, som är världens navel; ett centrum för gudsnärvaro, en tron för lag och ordning, och för universell tillbedjan, frälsning och återupprättelse. 
  4. Guds berg är ett tempel av kosmisk magnitud och fungerar som Guds tron, som navet/axeln mellan himmel och jord, och som platsen från vilket Gud styr över universum.

Synen av ett berg är mäktigt, och jag minns fortfarande tydligt min egen upplevelse när jag sommaren 1985 på nära håll såg Nordamerikas högsta berg, Denali i Alaska. I Bibelns värld har berg fått teologiska betydelser som motsvarar deras storhet. Från toppen av Guds berg, som är allra närmast himlen och där Guds absoluta närvaro måste finnas, blottläggs människans bördor. Men på dessa gudsberg erbjuds också försoning i form av samtal, tillbedjan, befrielse och återupprättelse från skuld och skam. Vi alla har berg att bestiga i våra liv, oavsett om det gäller sorgearbete eller mening med livet, och Skriften vill ge tröst att vi inte är ensamma på sådana berg.

Nästa inlägg: Edens lustgård

Ordet ”ny” i bibelhebreiska

En diskussion på Twitter har handlat om vad ny jord syftar på i 2 Pet 3:13. Min uppfattning är att om 2 Pet i Nya Testamentet skrevs av en hebreisk tänkande person så styr det hebreiska verbet chadash vad ”ny” syftar på i 2 Pet 3:13. Chadash betyder ”förnyat,” vilket också det grekiska ordet kainos, som används i 2 Pet 3:13, också kan betyda. Om författaren till 2 Pet inte hade menat ”förnyat,” kunde han ha använt det grekiska ordet neos istället. Också, om inte 2 Pet syftar på förnyad jord motsäger det vad Rom 8 säger om vår skapelse som väntar på sin befrielse.

Nedan följer en lite mer detaljerad utläggning av ordet chadash så som det används i Gamla Testamentet. De olika förkortningarna i versaler på källor är olika lexikon.

Det hebreiska ordet för “nytt” i samband med “nytt förbund” i Jer 31:31–34 (och även i bibelsammanhang som Jes 65:17 och 66:22 om nya himlar en ny jord), är ett adjektiv som kommer från rotordet חדשׁ. Enligt HALOT betyder adjektivet “nytt” eller “fräsh”, men som verb betyder det “göra nytt, återställa” (piel) och “förnya sig själv” (hitpael). Adjektivet måste översättas “nytt”, men verbet från samma rot antyder på vilket vis förbundet i Jer 31:31–34 är nytt. Adjektivets funktionella innebörd blir därför inte att något är utbytt eller förbrukat, utan “förnyad”, “upprättad” eller “förvandlad.” Termen חדשׁ kan också jämföras med akkadeiskan edēšu, “återställa tempel/helgedom (ALCBH), det hebreiska substantivet חֹדֶשׁ, “nymåne, månad” (HALOT), och ugaritiska ḥdṯ, “förnya månen” (UT).

Visst är det härligt med en ordentlig vinter?

Jag måste nog säga att det är härligt med en ordentlig vinter. Skall det vara vinter skall det vara riktig vinter, inte en blöt och slaskig variant. Så just nu njuter jag och min familj av denna härliga årstid.

Men en ordentlig kall vintern är inte bara en fin upplevelse för sådana som jag, den är också nödvändig för att det skall bli en fin vår och sommar. Under några månader får vår natur vila sig, för att på nytt bryta fram i lovsång till sin Skapare (jfr Jes 55:12–13). Snön har nämligen en speciell funktion. Regnet är nödvändigt för livet, men eftersom man inte ofta tänker på att snön är minst lika viktig kanske vi skall lära oss uppskatta snön på ett nytt sätt.

Genom att bättre förstå regnets och snöns funktion i naturen, hjälper det oss att förstå ett bibelställe bättre som på ett speciellt sätt illusterar Ordets funktion. Enligt Jes 55:10–11 återvänder aldrig Guds Ord fåfängt tillbaka utan ha gjort vad det var bestämt att göra, om det har såtts i god jord. Guds Ord är naturligtvis för alla, men alla tar inte emot det på ett sådant sätt att det påverkar deras liv. Men de som tar emot Ordet och låter det växa i sina liv blir inte besvikna (se Matt 13:1–23).

Dålig jord kan däremot bli bra jord. De mest ogästvänliga och kargaste områden kan bli näringsrik och grönskande jord. Det är löftet i Jes 55:10-11 till de återvändande judarna från babyloniska exilen 538 f Kr. Orden lyder: ”Ty liksom regnet och snön faller från himmelen och inte vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnar jorden och gjort den fruktsam och bärande, … så skall det också vara med ordet som utgår ur min mun: det skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha verkat vad jag vill och utfört det som jag hade sänt ut det till.” Ett kargt och fattigt land skulle återigen få uppleva naturens rikedom och frukter. Om vi tillämpar detta löfte som Guds Ord för idag, är varje del i vårt samhälle och alla människor potentiellt brukbara. Att torr, ogästvänlig öknen kan bokstavligen bli bördig åkerjord är många områden i världen bevis på, inte minst i dagens Israel.

Guds Ord karaktäriseras alltså som regnet och snön i Jes 55:10–11. Vattnet levererar byggnadsstenar (syre och väte) till växtens livsprocess. Det är regnet som gör det möjligt för liv att växa och inte dö. På samma sätt är människan i ständigt behov av undervisning från Guds ord på detta vis. Hon klarar sig inte utan det. Hon dör andligt om hon inte blir regelbundet vattnad av dess livsnärande kraft. Men samtidigt som behoven är stora, är det viktigt att vattna på ett förnuftigt sätt, så att växande liv inte vattnas ihjäl.

Snöns uppgift i naturen är att skydda växter mot kyla och hjälpa jorden att vila inför våren och sommaren. Snön fungerar också som hjälp vid fröspridning. Vinden blåser fröna över snötäcket, där inget hindrar fröet från att spridas över stora områden. På samma sätt är Guds Ord ett snötäcke i troende människors liv – det skyddar genom att ge dem vila, men gör deras liv också till fröspridare så att andra människor kan få Guds Ord planterat i sina liv när våren anländer.

Så visst är det härligt med en ordentlig vinter? Det är av stor betydelse att Guds Ord har regnets och snöns funktioner, speciellt om vi vill försäkra oss om i andlig bemärkelse en härlig vår och sommar (jfr igen Jes 55:12–13). I Matt 13:1-23 beskrivs Ordet även som frön, som blir utsådda i människors själar. Det visar att Ordet har en växtkraft och spridningsförmåga i sig själv. Vårt ansvar är att göra det tillgängligt för alla som är mottagliga för sanningen och bearbeta till synes obrukbara marker så att de också får en möjlighet att bli frodande lustgårdar till Herrens ära.

Med dessa ord önskar jag er alla ett mycket gott 2010!

Lydnad är gudsfruktan (5)

Avslutning

Filipperbrevet kapitel 1–2, fram till och med verse 18, handlar inte enbart om det som har lyfts fram i denna textutläggning. Vi skulle exempelvis ha kunnat lagt betoningen på hur Paulus likställer Jesus Kristus med Gud Fadern – det vill säga vi har jämlikheten och enheten mellan Fadern och Sonen i denna text som senare i kristendomens historia (så tidigt som på 200-talet e Kr och framåt) blev dogmen om treenigheten. Notera speciellt likheten i språket mellan Fil 2:9-11, som beskriver Jesus, och Jesaja 45:23 i Gamla testamentet, som beskriver Herren Gud och lyder: “För mig skall alla böja knä, alla skall svära mig trohet.”

Det hade också varit möjligt att koncentrera på den underbara bild av hur Kristus Jesus avsade sig sin jämlikhet med Gud och blev som en av oss. Men det står inte enbart att han blev som en människa, utan det står uttryckligen att Kristus Jesus även “antog en tjänares gestalt…” och gjorde “sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (vers 8). Paulus beskrivning av Kristus i dessa verser påminner starkt om den lidande tjänaren i Jesaja 53.

Men det som har stått i fokus i denna textutläggning är det som Paulus säger i Filipperbrevet 2:5 och som sedan beskriver en Kristi efterföljares liv i verserna 12–18: “Låt det sinnelag råda oss er som också fanns hos Kristus Jesus.” Det vill säga attityden att kunna underkasta sig – underkasta sig Guds vilja i sitt liv, underkasta sig Kristus Jesus som Herren och Frälsare, och när det har skett även underkasta sig varandra med samma ödmjuka inställning som Kristus själv med syfte att inte styra utan att tjäna varandra. Gudsfruktan är nyckeln i detta, därför är lydnad gudsfruktan.

Den stora förebilden är Kristus Jesus, men vad som också imponerar i Filipperbrevet fram till 2:18 är Paulus själv… för att hans stora exempel var Jesus Kristus. Jesus gjorde vad Fadern ville att Han skulle göra, Paulus gjorde vad Kristus ville att han skulle göra. Inte en enda gång klagade Paulus i sitt brev över sin situation. Han verkade vara tillfreds och nöjd, obekymrad över sig själv och talade bara om Herrens glädje. Varför? Gudsfruktan hade gjort sitt arbete i Paulus liv – att lyda Herren var för honom som att andas luft.

Men Paulus är inte den ende som fruktade Herren. De troende i Filippi gjorde det. Timotheos och Epafroditos gjorde det (Fil 2:19–30). Det är även öppet för människor idag att ha Kristus som exempel på samma sätt som de troende på Paulus tid hade. Kom ihåg vad Paulus sade: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus” (Fil 2:5). Frukta Honom, det vill säga i vördnad och glädje följ Honom som du är kallad till att tjäna, och Han kommer att använda dig för att betjäna din nästa.

Lydnad är gudsfruktan (4)

Filipperbrevet 2:14–18

Paulus fortsätter i nästa stycke (Filipperbrevet 2:14–18) att förklara vidare vad han säger i 2:12–13, hur de troende i Filippi skall fortsätta ”arbeta [ut] med fruktan och bävan på er frälsning”: ”Gör allting [fortsätt i er lydnad] utan knot och utan förbehåll,… ” (vers 14). Lydnad är inte ett lätt begrepp att diskutera och tillämpa i vårt västerländska samhälle idag. Det är ett belastad ord som uppfattas som inskränkande och förtryckande. Men Paulus tänker inte på något sådant här, utan han menar att lydnad och vördnad hör ihop och att de som säger sig frukta Herren bör inse det. “Gör allting utan knot och utan förbehåll” i vers 14 är direkt kopplat till vers 12, som utlägger förhållandet mellan vördnad och glädje/fruktan och bävan.

Att lydnad och gudsfruktan enligt Paulus har att göra med fostran (helgelse) och ett högre syfte än de troendes egna liv börjar bli tydligt i verse 15–16a: ”…så att ni blir oförvitliga och rena, Guds fläckfria barn mitt i ett ont och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor på himlen när ni håller er till livets ord.” Så beskriver Paulus frukten av gudsfruktan – det gör troende rena inför Herren (frukten av frälsningen, v 12) på grund av deras sinnelag (se 2:5). Detta vittnesbörd i deras liv skall i sin tur lysa som stjärnor i en syndfull värld när de håller sig till livets Ord (se Joh 1:1). För Paulus är Jesus förebilden för ett sådant sinnelag (2:15-16).

”Stjärnor” är en metafor som har många funktioner: Det ger associationer till guidning och ett rättfärdigt liv. Himmelsk kroppar som förundrar oss, något som är storartat och strålande. Något som vi inte till fullo förstår, men fångar vår uppmärksamhet. I Uppenbarelseboken 21:11 finner vi ordet ”lyste”, vilket är samma grekiska ord som i Fil 2:15. I Uppenbarelseboken syftar ordet på Guds härlighet, vilket också passar bra med vad Paulus säger i Fil 2.15b: ”Där ni lyser [Guds härlighet] som stjärnor på himlen [i en syndfull värld och bland ett fördärvat släkte].”

Paulus uppmanar alltså de troende hålla sig till “livets ord” [Kristus] så att de lyser ”som stjärnor.” ”Då” säger Paulus, “kan jag vara stolt på Kristi dag: mitt lopp har inte varit förgäves, min möda inte förspilld” (v. 16b). Vad är Paulus stolt över? Över de troende i Filippi eller över evangeliet? Paulus är stolt över båda, men kanske speciellt över det faktum att inget kan hindra budskapet om Kristus att nå fram (se 1 Kor. 9:12). Paulus är mycket glad för sina vänner i Filippi, men speciellt stolt över att “stjärnorna” lyser i deras liv, när de håller sig till livets Ord, Jesus Kristus.

Paulus är stolt och glad över att hans lopp inte var förgäves, att hans möda inte var förspilld. Paulus blir själv ett exempel på Fil. 2:12–13 i verserna 16–18. Han använder sig av metaforen ”löparen”. Han löper ett lopp med ett syfte: att avsluta loppet och vinna priset. Att frukta Herren på grund av Kristus i våra liv är att löpa loppet, det vill säga lyda och fullborda Guds vilja och kallelse i våra liv (se 1 Kor 9:25–27). Ett hårt arbete, ett annat sätt att säga: ”arbeta ut med fruktan och bävan på er frälsning”. Men hur skall vi tänka här? Vad löper vi för? Varför skall vi löpa hela loppet? För priset? För att manifestera självdisciplin? Nej, det menar nog inte Paulus. Syftet är att ära och hyllning skall tillfalla den som tränar oss, som arbetar i oss (2:13).

Paulus är glad, han glädjer sig i Herren (Fil. 2:17–18). En frukt av gudsfruktan i sitt liv. Därför ber han också de troende i Filippi att vara glada och glädjas med honom. De lyder Herren, då det finns mycket glädje och tillfredsställelse i att just lyda Herren.

Lydnad är gudsfruktan (3)

Filipperbrevet 2:12-13

Kontexten (1:1–2:11) har hjälpt oss att förstå Filipperbrevet 2:12–13 bättre, men det finns fortfarande en hel del att upptäcka om dessa två verser, frågor som forfarande är obesvarade. Detta kompakta textstycke fungerar som ett klimax i Filipperbrevet – allt som Paulus har sagt hittills verkar leda fram till dessa två verser. Följande kan observeras i 2:12–13:

  1. Ett mycket nära förhållande existerar mellan vers 12 och 13 – vers 12 är inte möjlig utan vers 13; vers 13 är alltid sann, trots vers 12. Öppningsfrasen ”Därför, mina kära,…” riktar inte bara vår uppmärksamhet bakåt, utan också framåt, att något viktigt skall sägas: ”Därför… ni som alltid har varit lydiga: …”.
  2. Paulus refererar till en lydnad som vill lyssna, en villighet att ta emot instruktioner: det innebär att kunna underkasta sig, att följa någon. Det är de troendes lydnad i Filippi det syftar på. Denna lydnad utmärks av att ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning,…”, något de troende i Filippi har fortsatt att göra i Paulus frånvaro. Ordet ”lydiga” är således ett viktigt nyckelord i verserna 12 och 13, då det kontrollerar hela stycket. Paulus definierar det som att kontinuerligt ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.” (en attityd av lydnad, ödmjukt sinnelag som Jesus Kristus [2:5]).
  3. Ett annat nyckelord är ”arbeta” i vers 12, som i grekiskan betyder att ”arbeta ut” (åstadkomma, producera eller skapa något). Lydnad är att producera något synligt för världen. Så som Paulus tillämpar det betyder det att när en troende i Kristus är lydig blir hennes frälsning (vad Herren har gjort i hennes liv) synlig för världen. Detta är vad Jakob också pratar om i andra kapitlet i sitt brev (Jak 2:26).
  4. Nyckeln (som vi efterfrågade i Fil. 1:6-11) till hur Paulus ser på lydnad är fruktan och bävan inför Herren. De troende i Filippi skall arbeta ut sin frälsning ”med fruktan och bävan”. De två begreppen får sin innebörd från Gamla testamentet och en hel teologi är uppbyggd kring dessa två uttryck.

Det vanligaste ordet för ”frukta” i Gamla testamentet är yare (= fruktan eller rädsla). Men när yare beskriver en gudsrelation (gudsfruktan) får ordet emellertid en annorlunda betoning beroende på vilket sammanhang det används i: Respekt eller vördnad; Rättfärdigt uppförande eller fromhet; Tillbedjan. Den som fruktar Herren är den:

  1. Som implementerar (förverkligar) tron (= gudsfruktan) i det praktiska (Job 1:1).
  2. Som vandrar på Herrens vägar, vars fromhet är en frukt av ett gensvar på Guds budskap (Ps. 128:1).
  3. Som skiljer sig från den som är ond och orättfärdig (Pred. 8:13).
  4. Som är välsignad av Gud (Ps. 112:1; 31:20-21 [SFB]; 34:10-11; 33:18-20; 103:11; 145:19 [SFB]).

Med andra ord, gudsfruktan presenteras i Bibeln som nyckeln till ett andligt liv, och ett tecken (se Fil. 1:28 [SFB]) att helgelseprocessen ”verkar” i en människas liv, att hon kontinuerligt lyder Herren (jfr. Deut. 10:12-13).

“Fruktan och bävan” inför Herren är också nära relaterat till glädje, vilket också är det stora temat i Filipperbrevet. Ps. 2:11 säger: ”Tjäna Herren med fruktan och gläd er med bävan” (SFB). En parallellism! Om jag placerar in de kursiverade nyckelorden från Ps 2:11 i Fil. 2:12 blir det följande: ”…ni som alltid har varit lydiga [tjänat]: arbeta med fruktan [respekt/vördnad] och bävan [med glädje] på er frälsning. Att lyda Herren är vördnadsfull glädje! Troligt är att Paulus tänkte på Ps. 2:11 när han skrev Fil. 2:12.

Även om ”fruktan” och ”bävan” kan betraktas som synomyma uttryck, tillför ”bäva” en dimension som ofta missas när det pratas om att tjäna Herren. ”Fruktan” är en abstrakt term som talar om vördnad eller respekt, medan ”bävan” är en metafor (hyperbole?): det är svårt att lyda någon även om man har respekt för personen, om inte glädjen att tjäna också finns med i bilden. Således beskriver ”fruktan” ett transcendent förhållande till Gud och ”bäva” beskriver ett personligt förhållande som är tillgängligt för alla. Båda dessa dimensioner behövs i en relation med Gud för att troende skall kunna ha ett sunt förhållande till Gud.

Om Filipperbrevet 2:12 berättar vad människan gör, beskriver nästa vers (2:13) vad Gud gör: ”Ty det är Gud som verkar i er… .” Prepositionen ”ty” uppenbarar att Gud med sin Ande ”verkar i dig” (grekiskan = producerar något i någon. Producerar sin vilja i dig när när du arbetar ut din frälsning). Paulus menar att en troende arbetar ut det som Gud har arbetat in (producerat) i hennes liv. När Gud ”verkar i dig”, hjälper han den troende genom den helige Andens kraft att också arbeta ut den frälsning han frälser med (Ef. 1:11; 2:1-10; 1 Kor. 12:6, 11).

Guds aktiva roll i en troendes liv förmår och motiverar henne att ”förverkliga hans syfte” (Fil. 2:13b). Vad är Guds syfte? Din frälsning och frihet; din nästas frälsning och frihet – att andra skall se din och min frälsning som ett vittnesbörd och bli frälsta/befriade. Slutligen, att allt skall ske Gud till ära och pris (Fil. 1:11).

Vad är Paulus poäng i 2:12-13? Lyd alltid Herren, fortsätt att fruktan Herren och nya dörrar av andligt liv och utmaningar skall öppnas för dig. Paulus garanterar inte ett lättare liv i 2:12–13, men däremot ett spännande och meningsfullt liv.

Lydnad är gudsfruktan (2)

Filipperbrevet 1:1–2:11

Öppningsorden i Filipperbrevet 1:1–2 är ett normalt sätt att öppna ett brev på Paulus tid. Men redan i det efterföljande stycket (verserna 3–11) börjar tråden som leder fram till 2:12–18. Vers 6 lyder: ”… och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” Paulus är trygg med församlingen i Filippi. Han hade lämnat efter sig en stark och växande församling under sin andra och tredje missionsresa (jfr. 1.3-5, 7-8). Detta sätter tonen för hela brevet, vilket förstärks i 2:13 (”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärningar förverkligar hans syfte”).

Efter att ha uttryckt sin kärlek för de troende i Filippi ber Paulus för dem i 1:9 och ger skäl för sin bön i verserna 10–11. Hur skall Paulus bön blir besvarad? Paulus förklarar inte rent praktiskt hur denna bön skulle uppfyllas i de troendes liv i verserna 6–11. Men han gör det i 2:12–13 (”…arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.”). Orden i 2:13b (”… så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.”) måste ha fört de troendes tankar tillbaka till slutet av 1:11 (”, …Gud till ära och pris”).

I de nästa två stycken (1:12–18a, 18b–26) beskriver Paulus sin situationen för de troende i Filippi. De är oroliga för Paulus. Men Paulus tröstar dem och ser framemot att se dem igen.

I Filipperbrevet 1:27–30 fortsätter Paulus att uppmuntra: ”Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium,…”. Denna värdighet är uttryckt genom att förblir eniga i Kristus (1:27). Ett tecken för dem som är motståndare till den kristna tron (SFB, v. 28). Hur skall vi klara av att leva ett liv värdigt Kristi evangelium? Det verkar omöjligt utan Guds hjälp. Svaret ger Paulus återigen i 2:12–13.

I Filipperbrevet 2:1–11 fortsätter Paulus att uppmana de troende i Filippi. Notera hur 2:1 och 2:2 relaterar till varandra, 2:1 – vertikala relationen med Gud, vilket leder till 2:2 – den horisontala relationen mellan de kristna. Nyckelordet som håller dessa två verser samman är ”eniga”, och 2:1 (Kristus och den helige Anden) leder till 2:2 (församlingsgemenskap). Detta är principen Paulus förtydligar ytterligare i 2:12–13 – arbeta ut i era liv frälsningen ni har i Kristus.

Slutprodukten eller frukten i 2:1–2 är Guds syfte i 2:13, vilket för tanken tillbaka till 1:11, vilket måste vara enligt Paulus det yttersta syftet för alla troende i Kristus – att allt sker ”Gud till ära och pris”. Det är den troendes liv som är det starkaste vittnesbördet om Jesus.

Så tar Paulus steget vidare och beskriver sann ödmjukhet i verserna 2:3–4, vilket leder fram till 2:5, en av verserna som har gjort Filipperbrevet så berömt: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.” Jesus Kristus är enligt Paulus det stora exemplet på ödmjukhet, på utgivande kärlek då han genomled en ställförträdande död för människans synd (vv. 6–8). Detta sinnelaget hos Kristus upphöjde Honom återigen över allt och alla, så att alla människor skall kunna tillbe och bekänna sig till Honom (vv. 9–10). Paulus deklarerar alltså att Jesu sinnelag var och är Gud till ära (2:11b) och den troendes sinnelag i Kristus skall också vara Gud till ära (1:11).

Uppmaningen till de troende i Filippi om ett sinnelag, som är varje troendes sanna vittnesbörd om Kristi evangelium, når sin höjdpunkt i 2:12–18, närmar bestämt i verserna 12–13. Vers 12 börjar med ”Därför”, vilket refererar tillbaka till vad Paulus har sagt fram tills nu i brevet, speciellt i 1:27–2:11 (se speciellt 2:5 – Kristi sinnelag). Det verkar som om Paulus brev till de kristna i Filippi från början har strävat mot just 2:12–13 (–18).

Lydnad är gudsfruktan (1)

Huvudtexten i denna utläggning är Filipperbrevet 2:12–13, men innan vi fördjupar oss i dessa två spännande verser behöver vi titta kortfattat på bakgrunden till brevet och sedan på kontexten som kommer före (Fil 1:1–2:11) texten som denna utläggning handlar om. Paulus resonemang, som leder fram till 2:12–13, hjälper oss nämligen en bit på vägen med förståelse av 2:12–13. Textsammanhanget som kommer efter 2:12–13 är inte heller ointressant (Fil 2:14–18). Därför skall vi också ta en titt på den texten när jag är klar med 2:12–13.

Bakgrund
I staden Filippi planterade Paulus den första kristna församlingen på europisk mark, under hans andra missionsresa (Apg. 16). När Paulus och hans vänner lämnade staden hade de planterat en stark församling (Apg. 16:40). Paulus höll sedan kontakt med församlingen (Apg. 19:21-22; Fil. 2:19, 20), och en nära relation mellan aposteln och de troende (“de heliga i Kristus Jesus”, 1:1) uppstod.

Församling i Filippi bestod till stora delar av hednakristna. De var fattiga, men mycket hjälpsamma och generösa (Fil. 4:15-16, 2 Kor. 8; 11:9). Med tanke på hur fattiga de var förstår vi hur generösa de måste ha varit.

Paulus skrev med anledning av en gåva som Paulus hade tagit emot från de troende i Filippi. Gåvan fördes till Paulus av Epafroditos (Fil. 4:14, 18; 2:25) och brevet sändes tillbaka med samman person (Fil. 2:26-28). Paulus fick då också en möjlighet att informera församlingen i Filippi om sin situation i fångenskap och den väntade rättgången (1:12-26). I sitt brev tog han också tillfället att förmana och uppmuntra till fasthet och enighet (Fil. 2:3-5; 3:2-3; 4:1-2; 1:27-30).

Beträffande författarskap finns det inget i brevet, lingvistiskt eller historiskt, som ifrågasätter dess äkthet. Brevet författades någon gång mellan 62-63 e Kr i Rom. Atmosfären i brevet är glad och positiv, där Paulus ser framemot nya möjlighet att tjäna Gud, trots sin svåra situationen i fångenskap (1:23-26).

Filipperbrevet är ett brev till en församling han älskade, vilket framgår av den ärlighet och glädje som brevet uttrycker. Ordet ”glädja” (och liknande uttryck) används 16 gånger i brevet. Med andra ord, ett unikt brev i jämförelse med andra brev av Paulus, speciellt också med tanke på att han var fängslad i Rom vid tidpunkten för författandet (1:7, 13-18; 4:22; jfr. Apg. 28:16, 30-31).

Brevet kan också karaktärsieras som mycket personligt – som en pratstund, där samtalsämnen växlar utan förvarning, likt en informell konversation mellan vänner. En av höjdpunkerna i brevet är naturligtvis Fil. 2:12-13, som står i fokus för denna textutläggning.