Jesajabloggen

Hem » bibelteologi

Category Archives: bibelteologi

Påskmåltiden (6)

Ordningställandet

Förberedelserna för påskmåltiden i ett judiskt hem kan börja en hel månad före påskhögtiden. Hemmet måste göras rent, speciellt från all surdeg, så att påbudet i 2 Mos 12:19 blev uppfyllt: ”I sju dagar må ingen surdeg finnas i era hus.” Här ingår allt som på något vis har jäst eller har förmågan att jäsa. Om judarna har hednavänner säljer man den syrade maten för en symbolisk summa och köper tillbaka den efter de sju dagarna.

I Luk 22:7–13 läser vi hur Jesus sände iväg Petrus och Johannes för att göra i ordning påskmåltiden. Detta omfattade inte enbart förberedelsen av maten utan de skulle även kontrollera att rummet där de skulle samlas var rent från surdeg. Jesus talade om för sina två lärjungar att en man skulle visa dem ”till ett stort rum i övervåningen som står färdigt,” det vill säga, ett rum som var rent från surdeg. När lärjungarna kom till det övre rummet konstaterade de att det var rent och började ordna för påskmåltiden.

Påskmåltiden (5)

Den första påsken

Blodet på dörrkarmarna

Den fjärde sanningen i 2 Mos 12 är ”blodet på dörrkarmarna” (v 7). På sederbordet representeras blodet av fyra vinbägare. Under den judiska påskmåltiden dricker man fyra olika bägare (eller fylls på fyra gånger). Två av dem är omnämnda i Luk 22:17–20. De påminner judarna om påsklammets blod som räddade deras förstfödda. Mishna undervisar att dessa fyra bägare motsvarar fyra verb i 2 Mos 6:6–7 som beskriver Guds frälsning: ”föra (יצא) er ut”, ”rädda (נצל) er från”, ”återlösa (גאל) er, ”ta (לקח) er till mitt folk.”

När Guds dom föll över Egypten strök man blodet från påsklammet på de båda dörrposterna och på övre dörrträet – ett tecken som visar vem som trodde på Gud och lydde honom. Skålen (v 22), som tydligen användes för att samla upp blodet från det slaktade lammet är det hebreiska ordet סף (sap), vars betydelse har diskuterats. Förutom betydelsen ”skål” betyder ordet också ”tröskel”. Diskussionen handlar alltså om blodet samlades upp i en skål, eller i ett hål/dike i anslutning till tröskeln. Texten är inte tydlig hur det exakt gick till, utom att lammet måste ha slaktats utomhus i närheten av dörröppningen och att blodet från sap ströks med en knippa isop på dörrposterna och dörrträet. Blodet lämnades sedan kvar utanför, antagligen vid tröskeln, och dörren stängdes.

Med vad och hur israeliterna exakt samlade upp blodet från det slaktade lammet förblir spekulation. Det viktiga däremot att notera är att man inte strök blod runt hela dörren, utan man beströk enbart en del av dörrposterna och dörrträet. Ordet ”bestryka” är det hebreiska ordet נגע (naga) som betyder att vidröra, att slå, att märka (se även Hes 9:4–6). Israeliterna markerade alltså med blodet på tre ställen, lämnade kvar resten av blodet i skålen/diket utanför dörröppningen, stängde sedan dörren bakom sig och inväntade morgondagen. Ett mönster av ett blodigt kors hade bildats över dörren. Från ett nytestamentligt perspektiv blir med andra ord Mose instruktioner i 2 Mos 12:22 en profetia om ett annat större försoningsoffer.

Dörren var förseglad på alla fyra sidor med lammets blod. Israeliterna var säkra och trygga bakom en dörr förseglad med vad som kan liknas vid ett mönster av ett kors, i väntan på befrielsen och uppbrottet mot löfteslandet. Likaså är varje troende trygg i väntan på den slutliga befrielsen när hon förtröstar på kraften i det Jesus fick genomlida på korset. Man kan säga att hebréerna blev födda på nytt till ett folk i befrielse den kvällen i 2 Mos 12. Pånyttfödelsen skedde på grund av lammets blod på dörrposterna, dörrträet och vid tröskeln. Likaså blir en människan född på nytt och befriad från syndens slavari då hon åberopar Kristi blods beskydd över sitt liv. Påskens budskap är befrielse och sanningen vi kan se i 2 Mos 12 är Kristus själv.

Påskmåltiden (4)

Ett brutet matzo

Det osyrade brödet

Lammet och de bittra örterna är två sanningar i 2 Mos 12. Den tredje sanningen i 2 Mos 12 är ”osyrat bröd” (v 8), eller matzo. På Jesu tid var brödet tunt och runt med en oregelbunden form. Vissa strikta judiska sekter använder fortfarande detta slags bröd. Den moderna matzan är fyrkantig med jämna rader av hål, som färdigbakade ger ett bröd med ett brunt randigt mönster.

I 2 Mos 12 står det att israeliterna åt påsklammet med bittra örter och osyrat bröd, sedan åt de inte något syrat bröd under sju dagar (v 15). Dessa sju dagar kallas för ”Det osyrade brödets högtid”. Eftersom brödet måste ätas tillsammans med lammet och de bittra örterna, finner vi även här utifrån ett nytestamentligt perspektiv en rad tillämpningar.

Surdegen är bland annat en symbol för synd i Bibeln. Det fick inte finnas någon surdeg i det judiska hemmet från den första dagen och sju dagar framåt. Hemmet måste helgas från allt orent innan man tar del av påsklammet. Paulus hade detta i tankarna när han talade om attityder vid nattvardsbordet: ”Den som äter det brödet och dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:27–29).

Det osyrade brödet står för ärlighet och sanning. Matzo betyder nämligen ”sött, utan något surt”. Det symboliserar söthet och helhet, ett liv utan synd (ingen surdeg). I ljuset av Nya testamentet blir det en förebild på det syndfria, perfekta liv som uppfyllde all rättfärdighet, han som kom som Guds påsklamm. Hålen som bildar det randiga mönstret på det osyrade brödet påminner oss om Jes 53:5: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningarnas skull. … och genom hans sår är vi helade.” Även i Sak 12:10 hittar vi en koppling: ”… de ser upp till mig som de har genomborrat.”

Efter templets förstörelse i Jerusalem 70 e Kr fick det osyrade brödet symbolisera påsklammet för judarna, det bröd som också bröts av Jesus tillsammans med lärjungarna under den sista måltiden i det övre rummet, och därmed också det bröd som bryts vid nattvarden i den kristna kyrkan.

Lägg även märke till Paulus ord: ”Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus Jesus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:6–8).

Påskmåltiden (3)

Sederfatet

De bittra örterna

Den andra produkten på det judiska sederfatet som är kopplad till 2 Mos 12 är de ”bittra örterna” (v 8). Israeliterna skulle äta det stekta lammet tillsammans med bittra örter. På sederfatet representeras de av tre örter, av vilket två är bittra till smaken. Det är en hel pepparrot (chazereth), färsk krossad pepparrot (maror) och den tredje kan antingen vara ett salladsblad, persilja eller selleri (karpas).

De bittra örterna är en symbol för vad folket fick utstå under den egyptiska piskan. Men liksom lammet har örterna en djupare andlig innebörd. Bitterhet symboliserar död i Bibeln. De förstfödda ibland Israel fick leva för att påsklammet dog. I den nytestamentliga kontexten byggs denna sanning på med innebörden att troende får nytt liv för att Kristus dog som Guds lamm. Det bittra är alltså lammets död. När vi tar nattvarden så som Jesus visade får vi aldrig glömma det bittra (hans död) när vi delar brödet (hans kropp) och skiftar kalken (hans blod).

Det finns ytterligare två saker på sederfatet med symboliskt värde. De har ingen kopplingen till något specifik vers i 2 Mos 12, utan är ett senare inslag i den judiska påsktraditionen. Det ena är ett hårdkokt ägg med sotat skal (betsá). Många menar att detta ägg symboliserar nytt liv, hopp och seger över döden (uppståndelsen).

Den andra är en söt brunaktig blandning av rivet äpple, nötter, russin, kanel och vin (charoseth), som symboliserar det murbruk som de judiska förfäderna blandade under träldomen i Egypten. Om man frågar en jude varför blandningen är söt, blir svaret: ”När vi visste att vår räddning stundade var det bittraste slavgörat sött.”

Utöver innehållet på sederfatet finns det ytterligare två saker som har viktiga funktioner i ett judiskt påskfirande.

Påskmåltiden (1) – uppdaterad

Påskhögtiden har en central plats i både judendomen och kristendomen. Denna gamla tradition, som är den allra viktigaste judiska högtiden och kallas för Pesach (”hoppa, förbigående, skydda, förskoning”), är inte enbart ett ihågkommande, en berättelse om det förflutna (hur Gud befriade dem från det egyptiska slaveriet). Det är också enligt påskhaggadan en identifikation, då varje jude är skyldig att betrakta sig som om han själv varit med vid uttåget från Egypten (Illman, 213). I Nya testamentet får den judiska påsken en ytterligare dimension, en tillämpning som är orsaken till varför kristna fira nattvard idag.

Påskhögtiden instiftas

I Bibelns andra bok, 2 Moseboken, kan vi läsa att efter mer än 400 år i Egypten befriade Herren Israels folk från det egyptiska slaveriet. Berättelsen är mer eller mindre välkänd för oss flesta. Efter en rad olika händelser blev Mose kallad av Gud att leda detta folk ut ur Egypten. Det krävdes en rad under och tecken för att en omedgörlig Farao skulle släppa Guds folk. Det som gjorde det var den ”tionde plågan”, då allt förstfött i landet dog, utom det som tillhörde hebréerna.

Det var blodet från lammet som räddade hebréerna från att förlora sitt förstfödda, och Farao släppte dem fria. Man kan säga att ett folk blev född på nytt den natten, till en nation. För judarna är pesach och exodushändelsen (uttåget ut ur Egypten) starten som ett folk. Räddningen skedde i den judiska månaden Nisan, och liksom den kristna kalendern är baserad på Kristi födelse (markerad med f Kr och e Kr), blev Nisan den första månaden i den religiösa judiska kalendern.

Exodusberättelsens tema är räddning, en gudshandling utav nåd mot ett folk hopplöst fast i slaveri. Men när vi kommer in i Nya testamentet har händelsen fått en profetiskt innebörd om försoning. Vad som skedde den avgörande natten i 2 Moseboken kan du läsa om i kapitel 12. Där återberättas den första påsken i Bibeln, hur lammets blod skonade det hebreiska folket. Den räddningen blev roten till det kristna påskfirandet idag. Enligt 2 Mos 12:2, 14 kommenderade Gud det hebreiska folket att hädanefter upprepa denna kväll, och således blev det en bild på Guds frälsande kraft. I Nya testamentet växte dess frälsningsbudskap till att omfatta mer än det judiska folket. Den kom omsluta alla folkslag på jordens yta.

Vill vi förstå hur Jesus tillämpade den judiska påskmåltiden på sig själv och hur de första kristna uppfattade befallningen att fira Herrens måltid i åminnelse av Kristi död och uppståndelse, måste vi urskilja sanningen i 2 Mos 12.

Uppdatering: Jag upptäckte ett sakfel i texten ovan om judisk tideräkning. Judiska tideräkningen börjar med begynnelsen i 1 Mos 1. Men exodushändelsen betraktas av judarna som begynnelsen som ett folk/nation. Be om ursäkt för förvirringen, men det är nu rättat.

Jämlikhet i begynnelsen (1)

Skapelseberättelsen är en viktig grund för den bibliska undervisningen om jämlikhet mellan man och kvinna av följande skäl:

  1. Skapelseberättelsen kommer först i Bibeln och är den ursprungliga ordningen. Därför börjar mycket bibelteologi med dessa inledande kapitel. 1 Mos 1–3 kan därför fungera som den teologiska utgångspunkten för ett studium om vad Bibeln säger om relationen mellan man och kvinna.
  2. 1 Mos 1–3 innehåller den första undervisning om mannens och kvinnans natur, och den fallna världens tillstånd. För att få en korrekt syn på hur Gud ser på förhållandet mellan man och kvinna måste därför dessa kapitel studeras för att förstå den bibliska undervisningen om genusfrågor.
  3. 1 Mos 1–3 är Guds uppenbarade vilja för människan. Så att vi redan nu kan leva i en förbundsrelation med Gud och med varandra.

Dessa tre skäl är orsaken till varför jag söker ett svar i 1 Mos 1–3 på frågan om det finns jämlikhet mellan könen när det gäller möjligheten att tjäna i Guds församling.

Skapad till Guds avbild (5)

Avslutning
Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).
Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?
Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.
Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.

Avslutning

Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).

Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?

Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.

Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.

Skapad till Guds avbild (4)

III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.
Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).
I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.
Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.
Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.
Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)
Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.

III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.

Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).

I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.

Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.

Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.

Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)

Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.

Skapad till Guds avbild (3)

II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.
Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.
Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.
Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.
En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.

II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.

Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.

Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.

Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.

En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.

Skapad till Guds avbild (2)

I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.
1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.
Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.
Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.
Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.
Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.
Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.

I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.

1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.

Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.

Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.

Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.

Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.

Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.