Ps 119 påminner om ett kompendium av sådant man kan säga till Gud vid olika tillfällen. Den är inte en bön som man ber i sin helhet vid samma tillfälle. Ett tema, som psalmen säger till Gud, handlar om ”tröst.” Ordet ”tröst” nämns fyra gånger i Ps 119 (vv. 50, 52, 76, 82), i tre sektioner, så det blir det blir tre iakttagelser om tröst som jag vill dela med mig av från psalmen. I detta inlägg presenterar jag den första iakttagelsen:

Behovet av tröst från Gud uppstår på grund av någon slags svårighet där befrielse tycks utebli eller låter vänta på sig.

Efter att ha uttryckt en längtan efter frälsning, så som poeten hoppas på enligt Herrens Ord, säger han: ”Mina ögon längtar efter ditt ord, jag undrar: När ska du trösta mig?” (v. 82). Poeten är helt slut, efter att ha förtärts av längtan efter Guds räddning och tröst (vv. 81–82). Men den har inte kommit och han orkar inte längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ordet för ”längtan” i v. 81, som upprepas i v. 82 i samband med ”tröst”, betyder att längta tills orken tar helt slut. ”Jag är slut av längtan,” säger han. Poeten är nästan helt utbränd även om han inte gett upp (v. 83) och fortsätter därför att pendla mellan förtvivlan och hopp (vv. 84–88). Om behovet av tröst i v. 82 kan vi då läsa att:

a. Hans ögon har koncentrerat sökt efter det Gud har sagt (v. 82a). Han säger: ” Mina ögon är utmattade av att längtansfullt söka ditt löfte, det du har sagt.” Vad Gud har lovat/sagt antyds i vv. 84–88: förföljare skall dömas, Herrens bud är sanna, Guds nåd ger liv.

b. Hans fråga konfronterar Gud och det han har sagt/lovat (v. 82b). Konfrontationen handlar om varför Herren inte kommer med tröst; varför Gud inte har återupprättat poeten. Frågan ”när?” är typisk för en bönepsalm i Psaltaren som inte förstår sig på Guds timing eller inaktivitet. ”Varför gör du inget?”, frågar han.

c. Bibliska exempel på där trösten/stödet inte omedelbart kom: Om Jesus i Getsemane står det att hans själ var ”djupt bedrövad, ända till döds,” och bad sina lärjungar att vaka med honom, men de hade somnat varje gång han sökte upp dem. Efter Jesu korsfästelse var lärjungarna utan hopp och bedrövade, en övergiven skara människor som inte kunde trösta varandra.

Det behöver inte gå så långt som i Ps 119:82, för att man skall börja längta efter förståelse eller be till Gud om tröst. Det kan handla om mindre allvarliga situationer eller misslyckanden som man behöver stöd i. Oavsett vad, är det inte farligt eller fel att ställa frågan ”När skall du trösta mig?” när man känner sig misslyckad, nedtryckt eller drabbad. Poeten i Ps 119:82, liksom Jesus och lärjungarna, var däremot ensamma i sin bedrövelse och sorg, vilket de inte skulle behöva vara. Att inte vara ensam när tröst behövs, det är vad Paulus också vill ha sagt i 2 Kor 1:5, 7. Det leder oss vidare i Ps 119 till nästa iakttagelse om tröst i psalmen.

Fortsättning följer…