Hem » Tröst
Kategoriarkiv: Tröst
Gud vill bära vår oro
”Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.” (1 Pet 5:7)
Att leva utan oro kan låta både ouppnåeligt och naivt. Men 1 Petr 5:7 talar om en Gud som faktiskt vill bära våra bekymmer – och visar vägen till en tro som får vila i Guds omsorg.
Vi människor försöker ofta bära mer än vi egentligen orkar – krav, oro, självtvivel. Det finns stunder då allt känns för mycket, och vi undrar om någon verkligen ser oss. För sådana situationer finns ord i Bibeln som låter nästan för enkla för att vara sanna. I ett brev till kristna som levde under press skriver aposteln Petrus något sådant enkelt men djupt: vi får leva utan oro inför Gud, därför att han tar hand om oss.
Men att faktiskt ”kasta” alla våra ”bekymmer” ifrån oss, som Petrus uppmanar till, kräver mod – särskilt när det handlar om det vi oroar oss mest för. Det mest naturliga är att fly från det som hotar oss eller försöka hantera allt med egen kraft. Men bibelordet här erbjuder både tröst och utmaning: det påminner oss om att Gud redan bär, att han är närvarande mitt i pressen. Vad betyder det då i praktiken att överlämna sin oro till Gud, i stället för att hålla fast vid kontrollen själv?
Några verser tidigare i sitt brev uppmanar Petrus sina läsare att ödmjuka sig. Han vänder sig både till yngre och ledare: ”Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra” (v. 5). För att understryka detta citerar han Ordspråksboken i Gamla testamentet, sådan den löd i den grekiska översättningen på den tiden: ”Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka” (Ords 3:34). I den hebreiska grundtexten beskrivs de högmodiga som smädare eller hånfulla: ”Smädare smädar han, men de ödmjuka visar han nåd.” Det är som om Petrus vill säga: Gud får faktiskt nog av de uppblåsta, men han gläds över dem som vågar ödmjuka sig och överlåta sina bekymmer till honom.
Uppmaningen är alltså att ödmjuka sig – och det gör man genom att överlämna sina bekymmer till Herren och leva inför honom utan oro. Det blir möjligt när vi verkligen litar på att Gud har omsorg om oss. Ändå ska det erkännas: den kärleken är inte alltid lätt att se, särskilt när bekymren griper tag i oss och pressen är som störst. Men löftet står fast: den som litar på Gud ska få erfara att han är med och bär också genom svåra tider. Bilden i 1 Pet 5:7 – att ”kasta alla era bekymmer” på Gud – målar detta på ett levande och tydligt sätt.
Även om bildspråket i 1 Pet 5:7 är unikt, är dess budskap djupt förankrat i Nya testamentet och därmed i den kristna tron. Petrus bygger bland annat på Jesu undervisning i Bergspredikan (Matt 6:25–34). Där säger Jesus att om Gud ger fåglarna föda och klär liljorna i prakt, ska då inte också hans efterföljare kunna lita på Guds omsorg? Gud älskar hela sin skapelse, men på ett särskilt sätt dem som väljer att leva i förtröstan på honom. Samtidigt påminner Jesus om att Guds vilja är god även i en värld där brist och oro finns – och att mycket av den orättvisa och nöd vi ser beror på människans bristande omsorg om sin nästa, inte på Guds frånvaro.
Jesu liknelse om såningsmannen belyser också Petrus uppmaning att kasta sin oro på Herren. I liknelsens förklaring är det Guds ord som såningsmannen sår, men en del av säden faller bland tistlar. Det syftar på dem som tar emot evangeliet men låter världsliga bekymmer kväva ordet, så att det inte bär frukt i deras liv. På samma sätt kan oro kväva vårt engagemang och göra livet mindre fruktsamt – både fysiskt och andligt (Mark 4:19; Luk 21:34). I sitt brev till de kristna i Filippi skriver aposteln Paulus i samma anda: ”Bekymra er inte för något” (Fil 4:6). Bakom de orden ligger samma insikt som hos Petrus – att tacksamhet för Guds omsorg är grunden för en tro utan oro.
Bönen spelar här en avgörande roll för hur kristna, mitt i vardagen, kan överlämna sina bekymmer till Gud. Psaltaren i Gamla testamentet speglar ett sådant böneliv – ärligt, öppet och fullt av tillit. Den kan bli en vägledning för alla som vill upptäcka bönens kraft och den vila som finns i att dela sitt liv med Gud. Men Guds omsorg visar sig inte bara som ett inre lugn; ofta kommer den genom andra människor. I 2 Korinthierbrevet 8–9 talar Paulus om just detta samspel mellan Guds trofasthet och mänsklig generositet. Han lyfter fram de makedoniska församlingarnas frimodiga givande som ett tecken på hur Gud kan låta omsorgen flöda vidare genom dem som själva litar på hans godhet.
När Petrus skrev sitt brev var de kristna utsatta för förföljelse. De kunde inte göra mycket åt sin situation, utan fick överlämna sig själva till sin trofaste Skapare (1 Pet 4:19). I vår text ser vi hur han utvecklar denna hållning. När man känner sig pressad, eller till och med hånad för att man har blivit kristen och börjat följa Jesus, blir det avgörande svaret att få vila i tilliten till Herren. Alternativet är att stå ensam med kraven att reda ut allt själv och sakna den styrka som förtröstan på Gud kan ge. I bönen får vi uttrycka denna överlåtelse: vi lägger vårt liv i Guds händer, i övertygelsen om att Herren verkligen vill vårt bästa.
När skall jag bli tröstad? (2)
Ps 119 påminner om ett kompendium av sådant man kan säga till Gud vid olika tillfällen. Den är inte en bön som man ber i sin helhet vid samma tillfälle. Ett tema, som psalmen säger till Gud, handlar om ”tröst.” Ordet ”tröst” nämns fyra gånger i Ps 119 (vv. 50, 52, 76, 82), i tre sektioner, så det blir det blir tre iakttagelser om tröst som jag vill dela med mig av från psalmen. I detta inlägg presenterar jag den första iakttagelsen:
Behovet av tröst från Gud uppstår på grund av någon slags svårighet där befrielse tycks utebli eller låter vänta på sig.
Efter att ha uttryckt en längtan efter frälsning, så som poeten hoppas på enligt Herrens Ord, säger han: ”Mina ögon längtar efter ditt ord, jag undrar: När ska du trösta mig?” (v. 82). Poeten är helt slut, efter att ha förtärts av längtan efter Guds räddning och tröst (vv. 81–82). Men den har inte kommit och han orkar inte längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ordet för ”längtan” i v. 81, som upprepas i v. 82 i samband med ”tröst”, betyder att längta tills orken tar helt slut. ”Jag är slut av längtan,” säger han. Poeten är nästan helt utbränd även om han inte gett upp (v. 83) och fortsätter därför att pendla mellan förtvivlan och hopp (vv. 84–88). Om behovet av tröst i v. 82 kan vi då läsa att:
a. Hans ögon har koncentrerat sökt efter det Gud har sagt (v. 82a). Han säger: ” Mina ögon är utmattade av att längtansfullt söka ditt löfte, det du har sagt.” Vad Gud har lovat/sagt antyds i vv. 84–88: förföljare skall dömas, Herrens bud är sanna, Guds nåd ger liv.
b. Hans fråga konfronterar Gud och det han har sagt/lovat (v. 82b). Konfrontationen handlar om varför Herren inte kommer med tröst; varför Gud inte har återupprättat poeten. Frågan ”när?” är typisk för en bönepsalm i Psaltaren som inte förstår sig på Guds timing eller inaktivitet. ”Varför gör du inget?”, frågar han.
c. Bibliska exempel på där trösten/stödet inte omedelbart kom: Om Jesus i Getsemane står det att hans själ var ”djupt bedrövad, ända till döds,” och bad sina lärjungar att vaka med honom, men de hade somnat varje gång han sökte upp dem. Efter Jesu korsfästelse var lärjungarna utan hopp och bedrövade, en övergiven skara människor som inte kunde trösta varandra.
Det behöver inte gå så långt som i Ps 119:82, för att man skall börja längta efter förståelse eller be till Gud om tröst. Det kan handla om mindre allvarliga situationer eller misslyckanden som man behöver stöd i. Oavsett vad, är det inte farligt eller fel att ställa frågan ”När skall du trösta mig?” när man känner sig misslyckad, nedtryckt eller drabbad. Poeten i Ps 119:82, liksom Jesus och lärjungarna, var däremot ensamma i sin bedrövelse och sorg, vilket de inte skulle behöva vara. Att inte vara ensam när tröst behövs, det är vad Paulus också vill ha sagt i 2 Kor 1:5, 7. Det leder oss vidare i Ps 119 till nästa iakttagelse om tröst i psalmen.
Fortsättning följer…
När skall jag bli tröstad? (1)
Den 11 augusti skall jag predika i min hemförsamling och då är det ganska exakt ett år sedan jag förkunnande från samma talarstol, den gång över temat tröst i Ps 119:50, 52, 76, 82. Just trösten har betytt väldigt mycket för vår familj de senaste åren och något som fortsätter att vara ovärderligt.
Gobelängen på bilden ovan hänger i ett torp i Småland utanför Sävsjö, då som nu en påminnelse om var den sanna trösten finns när nöden tränger på. Då var det fattigdom och kanske missväxt, idag för att påminna om att vi inte är förskonade från lidandet även om vi lever i ett materiellt rikt land. Min tanke är att publicera min predikan om tröst i olika delar här på bloggen, med förhoppning om att den kan betyda något för någon.
Först lite om Ps 119, som är den längsta psalmen i Psaltaren, en bibelbok du finner i Gamla Testamentet. Den är en alfabetisk komposition, vilket innebär att den är uppbyggd av 22 sektioner i enlighet med den hebreiska alfabetets mönster och varje sektion består av 8 verser, där de första åtta börjar på א, de nästa på ב och så vidare till alfabetets sista bokstav. Bortsett från dess alfabetiska struktur, har psalmen ingen dominerande idé som håller ihop den som en helhet. Istället täcker den in teman som frihet, lidande, tacksamhet, protest, lovprisning, överlåtelse och bekännelse, dock inte på ett systematiskt sätt. Psalmen återkommer däremot till olika attityder av överlåtelser till Herrens ord.
På grund av psalmens osystematiska och slumpmässiga sätt att tala till och om Gud, inom vissa fasta ramar, undviker den förenklade påståenden och avspeglar därför en komplex verklighet i nutid. Vad kan då denna psalm säga om behovet av tröst?
Fortsättning följer…
Stefan Green 