Den 11 augusti skall jag predika i min hemförsamling och då är det ganska exakt ett år sedan jag förkunnande från samma talarstol, den gång över temat tröst i Ps 119:50, 52, 76, 82. Just trösten har betytt väldigt mycket för vår familj de senaste åren och något som fortsätter att vara ovärderligt.

Gobelängen på bilden ovan hänger i ett torp i Småland utanför Sävsjö, då som nu en påminnelse om var den sanna trösten finns när nöden tränger på. Då var det fattigdom och kanske missväxt, idag för att påminna om att vi inte är förskonade från lidandet även om vi lever i ett materiellt rikt land. Min tanke är att publicera min predikan om tröst i olika delar här på bloggen, med förhoppning om att den kan betyda något för någon.

Först lite om Ps 119, som är den längsta psalmen i Psaltaren, en bibelbok du finner i Gamla Testamentet. Den är en alfabetisk komposition, vilket innebär att den är uppbyggd av 22 sektioner i enlighet med den hebreiska alfabetets mönster och varje sektion består av 8 verser, där de första åtta börjar på א, de nästa på ב och så vidare till alfabetets sista bokstav. Bortsett från dess alfabetiska struktur, har psalmen ingen dominerande idé som håller ihop den som en helhet. Istället täcker den in teman som frihet, lidande, tacksamhet, protest, lovprisning, överlåtelse och bekännelse, dock inte på ett systematiskt sätt. Psalmen återkommer däremot till olika attityder av överlåtelser till Herrens ord.

På grund av psalmens osystematiska och slumpmässiga sätt att tala till och om Gud, inom vissa fasta ramar, undviker den förenklade påståenden och avspeglar därför en komplex verklighet i nutid. Vad kan då denna psalm säga om behovet av tröst?

Fortsättning följer…