Hem » 2025 (Sida 2)
Årsarkiv: 2025
En annan sorts vishet
”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 2:4–5
När man studerar hur Gud enligt Bibeln agerar i historien, blir en sak tydlig: Guds sätt att värdera människor och situationer är ofta helt annorlunda än vårt. Vi människor tenderar att värdesätta makt, framgång, rikedom och yttre skönhet högre än maktlöshet, fattigdom eller svaghet. Visst, vi kan känna medlidande med de svaga, och vi är beredda att hjälpa – men det är ändå de starka och framgångsrika vi minns. Som det heter: ”The winner takes it all.”
Men enligt Bibeln agerar Gud ofta tvärtom. Han väljer det som världen har låga förväntningar på – det som man ofta ser ner på eller räknar bort. Inte utan anledning säger Jesus: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Men det var inte bara ord – Jesu liv, enligt evangelierna, var ett föredöme i detta avseende. Guds Son, som valde att bli människa under enkla förhållanden, sökte upp vanliga människor, eller sådana som stod utanför samhällets centrum – marginaliserade av olika skäl. Och på korset, oskyldigt dömd, vände han sig till den medkorsfäste förbrytare som inte smädade honom och sade: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).
Den här insikten försöker aposteln Paulus förmedla i sitt första brev till församlingen i Korinth, när han skriver: ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” (1 Kor 2:5). Fram till den versen påminner han de troende om att han inte kom till dem med kraftfull retorik, imponerande visdom eller stora resurser, utan med enkelhet och beroende av Guds kraft. Det betyder inte att Paulus var emot att använda mänskligt förstånd eller tillgängliga resurser – det har den kristna tron aldrig varit. Men när dessa började konkurrera med Guds vishet och korsets kraft, då reagerade Paulus. Hans mål var att deras tro inte skulle vila på mänsklig logik, utan på evangeliets kraft – budskapet om Jesu död på korset.
I början av Första Korinthierbrevet (kapitel 1–4) tar Paulus upp några problem som församlingen brottas med. Det handlar bland annat om splittringar (1:10), om en felaktig syn på vishet (1:17–2:5; 3:18) och om attityderna mot Paulus själv (4:3, 18). Det är särskilt deras sätt att tänka kring ”vishet” som Paulus fokuserar i anslutning till versen (2:5). De hade börjat gräla om sina ledare – vem som var mest vältalig, mest kunnig eller mest imponerande – vilket ledde till en maktkamp. Det blev en slags andlig tävling, där mänsklig värdering gjorde att Guds vishet hamnade i skymundan. Men Paulus gör klart att den kristna tron inte bygger främst på mänsklig vishet. Han påminner dem (fram till 2:5) om hur han själv, när han grundade församlingen, inte förlitade sig på egna resurser eller stora ord. Han kom i svaghet, men med ett budskap som bar kraft – korset.
Det Paulus säger är detta: Den kristna tron kan inte reduceras till filosofi, moralregler eller mänskligt förstånd. Det är inte fel att studera och försöka förstå tron, men den vilar på något större – nämligen att Gud verkar i vår svaghet. Paulus menar att korinthiernas egen erfarenhet visar att när deras frälsning bygger på något så dåraktigt ur ett mänskligt perspektiv som korset (1:18–25), faller allt skryt, alla metoder och mänskliga bedrifter bort. Där vi människor ofta ser nederlag, ser Gud en möjlighet. Där vi ser svaghet, ser Gud något han kan använda. Det är därför korset – som ur mänsklig synvinkel verkar vara ett fullständigt misslyckande – i själva verket är trons största seger.
Det här sättet att tänka går rakt emot våra instinkter. Vi vill vara starka. Vi vill klara oss själva. Vi vill ha kontroll. Men Bibeln visar gång på gång att det är när vi erkänner våra begränsningar som Gud kan verka som mest. I stället för att bygga tron på vår egen prestation, får vi vila i det Gud redan har gjort.
Att Gud ofta väljer en annan väg än vi förväntar oss är en nyckel till att förstå det kristna budskapet. Det handlar om en omvänd värdeskala – där ödmjukhet går före stolthet, där svaghet kan bli styrka, och där det som är litet i världens ögon är stort i Guds. Det är inte vår styrka och metoder som bär tron – det är Guds kraft.
Att vaka över hjärtat – en vägledning från Ordspråksboken 4:23
Ordspråksboken är en samling vishetsord i Gamla Testamentet. Kapitel 1:1–9:18 utgör dess första del och fungerar som en introduktion till hela verket. Denna inledning är inte bara samling reflektioner kring vishet, utan också en tolkningsnyckel till de senare ordspråken i kapitlen 10–29. Den är pedagogiskt uppbyggd i form av lektioner där en far undervisar sin son – ett format som betonar att vishet förmedlas genom relation och förtroende.
Ordspråksboken 4:23 ingår i den sjunde lektionen, som handlar om att hålla sig på den rätta vägen (4:20–27). Vägen är här en metafor för människans livsinriktning – hennes val, handlingar och attityder. Budskapet är tydligt: det finns en väg som leder rätt, och att vika av åt höger eller vänster är att utsätta sig för fara och ondska (v. 27). För att bevara riktningen manas lyssnaren att ha hålla blicken rakt fram (v. 25), eftersom distraktioner och frestelser ständigt försöker dra oss bort från det som är gott, sant och meningsfullt. I biblisk tradition är den ”raka vägen” ett återkommande motiv för ett rättfärdigt liv – ett liv som inte bara gagnar individen utan också hennes omgivning.
Vers 23 lyder i en ordagrann översättning: ”Mer än all annan vaksamhet, vaka över ditt hjärta, ty därifrån strömmar livet.” Till skillnad från den moderna uppfattningen att det är hjärnan som styr våra liv, vill Bibeln inkludera hjärtat i allt vi gör – inte bara som säte för känslor, utan som centrum för människans personlighet och inre liv. Hon är inte endast en tänkande varelse med kognitiva förmågor, utan också en andlig varelse med djupare motiv och längtan. Versens uppmaning är: vaka över ditt hjärta som en vakt i högsta beredskap – för att skydda och kontrollera kroppens handlingar från att göra det som är fel. När vår inre människa är oreflekterad, förgiftad eller självupptagen riskerar hon att bli en destruktiv kraft i våra relationer. Jakobsbrevet 3 i Nya Testamentet varnar särskilt för tungan – det som kommer ur hjärtat i form av ord – ord som kan bygga upp men också riva ner.
Bibeln påminner återkommande om vikten av att välja sina ord med omsorg, att avstå från hämndlystnad och att stå upp för sanningen. Vi uppmanas att vaka över våra motiv – något Jesus ägnar stor uppmärksamhet åt i Bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Men det finns också en djupare dimension: den som vill lära känna Gud gör klokt i att ta Ordspråksbokens 4:23 till sig, såsom Jesus säger i Bergspredikan: “Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8). Hjärtats renhet är alltså inte bara en fråga om moralisk disciplin – det är en förutsättning för gemenskap med Gud, vår Skapare.
Att vaka över sitt hjärta är att vandra trons väg. Det handlar inte främst om att genom egen ansträngning uppnå moralisk fullkomlighet, utan om att leva i relation med Gud. I det ljuset blir Paulus ord i Romarbrevet 10:9–10 djupt meningsfulla:
”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet, och munnens bekännelse till räddning.”
Det hebreiska verbet i Ordspråksboken 4:23 är ett imperativ: ”Vaka”. Det är en aktiv uppmaning att helhjärtat värna det som är livets källa. När hjärtats begär förgiftas, förvrids också det liv som flödar ur det. Istället för att vara till välsignelse riskerar vi att bli till skada. Därför handlar vaksamhet inte bara om viljestyrka – utan också om vilka relationer vi odlar, vilken gemenskap vi tillhör och vilket andligt sammanhang som formar oss. Enligt kristna tron är gemenskapen med Gud det yttersta skyddet för hjärtat.
Visst kan man försöka vaka över sitt hjärta med hjälp av egen disciplin – och det kan i viss mån lyckas. Men att göra det med full vaksamhet, som versen kräver, förutsätter något mer. Här erbjuder den kristna tron en avgörande hjälp: relationen med Jesus Kristus. Han ger inte bara ny riktning, utan också kraft att vandra på den väg som leder rätt.
Stefan Green 