”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”’Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.’ Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: ‘Du skall älska din nästa som dig själv.’ På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” (Matt 22:36–40)

Relationen är kanske det mest grundläggande skälet till att livet har mening. Utan relationer mister livet sin riktning och djupaste betydelse. Utan kärlek vissnar själva livet. Vi är därför skapade för gemenskap – med Gud och med varandra. Därför står kärleksbudet i centrum av den bibliska berättelsen: att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv.

C.S. Lewis illustrerar i sin bok Kan man vara kristen? (ss. 62–65) betydelsen av goda relationer. Han beskriver människan som ett fartyg på öppet hav, med kursen satt mot en hamn i fjärran. Utmaningen är att hålla rätt riktning – men det blir svårt om vi krockar med andra båtar och riskerar att både skada varandra och tappa kursen. Ibland beror olyckorna på att det råder kaos inne i den egna båten. På samma sätt behöver vi lära oss livets trafikregler i relation till vår nästa, så att alla når sin destination. När vi strävar efter ordning i vårt inre och goda relationer med vår nästa, blir det lättare att hålla kursen med Gud – och hamnen i hans rike.

Tre dimensioner

Bilden ovan lyfter fram tre grundläggande dimensioner i den bibliska synen på relationer: gemenskapen med Gud, med din nästa och med dig själv. Jesus betonade detta flera gånger, bland annat i Matt 22:36–40. Tidigt i sin tjänst uttryckte Paulus samma tanke i Gal 5:14, där han påminner församlingen i Galatien om att hela lagen sammanfattas i detta enda bud: att älska sin nästa som sig själv – för att de ska återfinna kursen i sina relationer. Några år senare återkommer han till samma tema i Rom 13:9–10, med de summerande orden: ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” Även i sitt berömda lovtal till kärleken i 1 Kor 13 anknyter han till kärleksbudet – i ett sammanhang där han påminner de troende om att deras gåvor och förmågor är till för att bygga upp, inte bryta ner.

De tre dimensionerna av kärleksbudet visar också hur djupt sammanflätade våra relationer är. Om du föraktar dig själv, kommer du förr eller senare också att förakta din nästa – och därmed blir även relationen till Gud svår att uppehålla. Tillsammans bildar dessa tre dimensioner en tredimensionell bild av vad en relation enligt biblisk tro består av. Utan någon av dem förlorar kärleksbudet sin fulla volym och mening, så som Jesus, och senare Paulus, förstod det.

Eftersom relationen med Gud nämns först, ligger också nyckeln där: när du låter Jesus Kristus vara din Frälsare och Herre, kan relationen med dig själv helas, och därigenom också relationen till din nästa. Men evangeliets kärlek går ännu djupare. Där vi människor gärna vill dra gränsen – vid våra fiender – sträcker Jesus ut den, och säger: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er, så att ni blir er himmelske Faders barn” (Matt 5:44–45).

Kärlekens räckvidd

När Jesus i Matt 22:36–40 sammanfattar lagen, gör han det genom att förena två bibelställen från Gamla testamentet – 5 Mos 6:5 (”Du skall älska Herren, din Gud, …”) och 3 Mos 19:18 (”Du skall älska din nästa som dig själv”). Orden som uttrycker relationen med Gud hör oupplösligt samman med den judiska trosbekännelsens kärna i 5 Mos 6:4: ”Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en.” Båda buden i Jesu svar kan även spåras tillbaka till de tio budorden i 2 Mos 20:1–17, där det första enligt judisk tradition är Guds nådefulla gärning för sitt folk (v. 2), och resten är folkets gensvar. På samma sätt är Jesu sammanfattning i Matt 22 vårt kärlekssvar på Guds kärlek mot oss, som får sin djupaste form i att han gav sin Son för världen (Joh 3:16).

Vem är då ”din nästa” i dessa bibelsammanhang? I Moseböckerna riktar sig buden till det israeliska folket, så ”din nästa” blir där ”din landsman” eller ”din broder” bland folket. Även profeten Hesekiel använder uttrycket på detta sätt när han kritiserar Jerusalems invånare för att de förtrycker sina egna ”nästa” och har glömt Herren sin Gud (Hes 22:12). I den antika judiska skriften Syraks vishet lyfter författaren vid flera tillfällen fram hur viktigt det är hur ”din nästa” behandlas. Den slutsats vi kan dra är att ”din nästa” i dessa texter först och främst syftar på landsman eller broder inom Israels folk. Främlingen nämns ofta separat, men får i samma lagstiftning ett liknande skydd och omsorg (3 Mos 19:33–34; 5 Mos 10:18–19), vilket gör att kärleksbudets etiska räckvidd stegvis öppnas mot även den andre.

Överfört till den kristna tron ger detta oss först en tankeställare om hur vi kristna bör behandla varandra – med respekt och omsorg, även när vi inte är överens om allt. Samtidigt förlängs budet ”älska din nästa som dig själv” i praktiken också till främlingar, till dem som kommer från andra kulturer och trosuppfattningar än vår egen. Jesus bekräftar detta när han i bergspredikan breddar budet med orden som vi redan sett: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” De som hörde honom hade bland annat den romerska ockupationsmakten framför sig, som varken delade deras tro eller värderingar. Som kristna är vi därför kallade att älska vår nästa oavsett bakgrund, kön eller etnicitet.

När Gud är i centrum

I slutänden, för den kristna tron, börjar allt med relationen till Gud. När vi tar emot hans kärlek i Jesus Kristus får vi en ny blick också på oss själva – vi ser oss som älskade, förlåtna och burna. Ur den kärleken hämtar vi kraft att möta vår nästa med samma barmhärtighet, även när det kostar på. Kärleksbudets tre dimensioner hänger därför oupplösligt samman: när Gud får vara centrum, kan både jag själv och min nästa få sin rätta plats.