Hem » Artiklar publicerade av Stefan Green
Författararkiv: Stefan Green
Julens budskap: Gud vill vara oss nära
Bibeln säger att Gud inte är långt borta från någon enda människa. I Apostlagärningarna, en bok i Nya testamentet, beskriver Paulus att det är i Gud vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28). Det betyder att Gud inte bara är en idé, en känsla eller något vi hittar på, utan den makt som är vårt ursprung och som känner oss helt och fullt.
Evangelisten Johannes uttrycker samma tanke i sitt evangelium på ett annat sätt: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:14). Det handlar om Jesus. När Jesus föds blir Gud människa och kommer nära oss. Barnskriket från krubban i Betlehem visar vem Gud är och vad han vill: han vill komma oss nära och dela vårt liv.
Jungfrun och barnet
Både i Matteusevangeliet och Lukasevangeliet berättas det att Jesus föds av Maria, som ännu inte levt tillsammans med sin trolovade Josef. Evangelisterna säger att detta skedde genom den helige Ande – det vill säga genom ett direkt ingripande av Gud. Det som sker beskrivs som ett tecken, ett mirakel, inte som något vardagligt.
Matteus kopplar detta till en gammal profetia i Gamla Testamentets Jesajabok: ”Den unga kvinnan/jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14/Matt 1:23). Poängen är inte att vi ska kunna förklara varje detalj, utan att Jesu födelse ses som uppfyllelsen av ett löfte om att Gud själv ska komma för att rädda och hjälpa sitt folk.
Namnet Immanuel betyder ”Gud med oss”. Det säger något väldigt viktigt om julens budskap: Gud håller sig inte på avstånd. Han kommer in i vår värld, inte som en mäktig härskare i ett palats, utan som ett litet, värnlöst barn under enkla omständigheter.
I Bibeln beskrivs Gud ofta som den närvarande Herren, han som är där hans folk är. I Nya testamentet ser vi det tydligt i Jesus. Han lovar att vara med då två eller tre samlas i hans namn, och att han ska vara med oss alla dagar intill tidens slut. Gud är inte bara ”där uppe”, han vill vara där vi är – mitt i vardagen, mitt i det svåra.
Julen – en högtid av hopp
För många är julen årets stora högtid, förknippad med gemenskap, ljus och värme. Man kan uppskatta mycket av julfirandet – maten, ljusen, sångerna – även utan tro. Samtidigt är julen inte bara ”mys”, utan bär på ett djupare hopp.
Julen och påsken är de viktigaste högtiderna i kyrkoåret, och julen firar att Gud blev människa i Jesus. Under påsken firas Jesu död och uppståndelse. Att Gud själv har blivit människa, levt vårt liv och gått genom döden ger en grund för hopp när livet känns mörkt, meningslöst eller svårt. Gud vet hur det är att vara människa – inte bara i teorin, utan av egen erfarenhet.
Flera av Bibelns texter för julen talar om barnet som föds: ett barn som kallas ”Fridsfurste” och som tänder ett ljus i mörkret. Genom detta barn, Guds Son, vill Gud tala till oss och visa: ”Jag är med er. Jag lämnar er inte.”
Bilden av det lilla barnet är viktig. Den säger att Gud inte möter oss med maktspråk, krav eller hot, utan med sårbarhet, öppenhet och kärlek. Ett nyfött barn väcker ofta något i oss – ömhet, beskyddarinstinkt, hopp. På samma sätt vill Gud väcka vårt hjärta genom Jesus.
Julens budskap till den som kämpar
Julen lyfts ofta fram som gemenskapens högtid. Men för en del är julen en svår tid: ensamhet, konflikter, sjukdom, ekonomiska bekymmer eller sorg kan göra högtiden tung. Då kan alla ”nu ska alla vara lyckliga”-bilder nästan göra mer ont än gott.
Just därför är det viktigt att komma ihåg var Jesus föddes: inte i ett slott, utan på den tiden i ett slags allrum där också hemmets boskap fick sin mat – alltså i det enkla och smutsiga. Det säger att Gud inte drar sig undan det trasiga, utan kliver rakt in i det. För den som känner att livet är som en storm, ett kaos eller en återvändsgränd kan julberättelsen vara en tröst: Gud är där. Han vill vara nära just där det gör ont.
Julens kärna – miraklet att Gud vill vara nära
Berättelsen om Jesu födelse innehåller sådant som inte går att förklara med vanliga naturlagar – som jungfrufödseln. Vissa menar därför att det bara kan vara en symbolisk berättelse. Andra menar att om Gud finns, är det rimligt att han också kan göra det som för oss verkar omöjligt.
Båda evangelisterna Matteus och Lukas presenterar Jesu födelse som något som verkligen hänt, ett mirakel som visar att Gud har gripit in i historien. Frågan blir då inte bara: ”Kan detta hända?” utan också: ”Vad skulle det betyda om det faktiskt har hänt?” Om Gud har kommit så nära, då är vi inte utlämnade åt oss själva.
När allt skalas ner – traditioner, mat, julklappar, granar – återstår själva kärnan: Julen handlar om att Gud har kommit nära i Jesus. Det betyder att ingen människa är för långt borta, för trasig eller för oviktig för Gud. Han vill leda, skydda, trösta och bära – men också bygga en verklig relation med oss, ett slags vänskap mellan Gud och människa.
Det är därför kyrkan och kristna år efter år återvänder till samma berättelse: barnet i krubban, änglarnas sång, herdarnas förundran. I det lilla barnet hör vi Guds röst: ”Jag är med er, nära” Det är julens glada budskap, oavsett hur livet ser ut just nu.
Att be om vägledning och odelat hjärta
För kristna som tror på Gud spelar Herrens vägledning en viktig roll för att kunna leva med ett odelat hjärta för Jesus. Hur denna vägledning ser ut är lika varierat som det finns olika människor, men gemensamt är att den kan ske genom bön, oavsett om denna bön uttrycks i ord eller inte. Ps 86 är en sådan bön, där det i v. 11 ropas efter vägledning så att bedjaren kan fortsätta att helhjärtat ”vandra” i sanningen och ”vörda” Herrens namn.
Visa mig, Herre, din väg,
så att jag kan vandra i din sanning.
Lär mig att helhjärtat vörda ditt namn.
(Ps 86:11)
Psalm 86 ingår i en bok i Bibeln som har fått namnet Psaltaren. Denna bibelbok kan beskrivas som en samling tonsatta böner som rymmer allt från klagan till tacksägelse. Tillsammans kan de undervisa oss om vad bön är: att berätta för Herren om vår situation, men också att lovprisa och tacka honom för hans godhet i form av barmhärtighet. Ps 86 har överskriften ”Bön av David” och presenteras i själva texten just som en bön, särskilt i vers 6: ”Herre, lyssna till min bön, hör mig när jag ber.” Det är alltså verkligen en bön, väl förankrad i den bibliska traditionen.
Bönen i Ps 86 består av totalt 17 verser och kan delas in i tre delar. Var och en av dessa delar betonar det som för bönen vidare i en logisk progression. I bönens första del uttrycks en rad begäranden, konkreta böner om att Gud ska höra och svara (vv. 1–7), så att den bedjande personen får beskydd och åter får uppleva glädje. I vers 5 gör bönen en paus från sina begäranden för att i stället lyfta fram grundtryggheten i Gud, för att sedan fortsätta med sina vädjanden, som avslutas med de tillitsfulla orden ”du [Herre] kommer att svara mig” (v. 7). Här är det viktigt att påpeka att denna serie av begäranden i vv. 1–7 inte motiveras av materialistiska önskningar, utan av själslig nöd.
Den tillit till Gud som v. 7 uttrycker fungerar som en övergång från begäran till lovprisning och tacksägelse i vv. 8–13. Det är i denna del av psalmen som vers 11 återfinns. Mer exakt kan denna fas i bönen delas in i två delar: Guds unikhet (vv. 8–10) och psalmistens förtröstan på den unike Guden (vv. 11–13). Det David säger om Herrens unikhet är alltså viktigt för den tillit bönen uttrycker: att Herren är ensam Gud. Man skulle också kunna beskriva vv. 8–13 som en beskrivning av vad som kännetecknar ett liv i relation med Herren – en tacksamhet som inte låter oron dominera tillvaron.
I psalmens sista del (vv. 14–17) återgår bönen till begäran, men nu om att Gud ska handla. Dels förtydligas hotet mot David, dels understryks den tillit som tidigare uttryckts i psalmen i dessa avslutande verser. Om bedjaren är David låter han inte hotet ta över bönen, utan fokuset förblir på det som är lösningen för honom – Herrens barmhärtighet, utan att han gjort sig förtjänt av det. I sina sista begäranden vill han se tecken på allt det som uttrycker Guds godhet (vv. 16–17). Dessa sista verser visar på en bönerelation som är ärlig redan från v. 1, där David ber om Guds uppmärksamhet och agerande, samtidigt han också låter Gud vara större än det svåra han står inför. Kort sagt: förtröstan fungerar även i stormen.
Vers 11 står ut i den del av Ps 86 som betonar lovprisning och tacksamhet, eftersom även denna vers innehåller en begäran: ”Visa mig […] ge mig ett odelat hjärta […].” Frasen ”Visa mig” kan också, utifrån grundtexten, översättas med ”undervisa mig”, och frasen ”odelat hjärta” handlar ordagrant om att få hjälp med att knyta samman ett splittrat sinne så att fokuset hamnar på Guds godhet i den situation som bönen har uppstått ur. Mitt i lovprisningen, som leder till en begäran om att Gud ska handla, vill David alltså vårda sin relation till Gud.
Att Ps 86 inte bara är en klagan eller ett rop på hjälp, utan ett samtal med Gud, framgår också i v. 11. Genom hela psalmen tilltalas Gud direkt, som i en levande relation, och i v. 11 står detta personliga tilltal i centrum. Bön handlar alltså om mer än att presentera behov; det viktigaste är att vårda relationen genom att låta lovprisning och tacksamhet få en central plats i bönen.
Vers 11 uttrycker också behovet av vägledning. Människans djupaste längtan är att få riktning i livet, och för David handlar det om att lita på Gud och leva i hans verklighet. Detta är trons dynamik: vi saknar många gånger både riktning och full kärlek, men Gud, i Jesus Kristus, kan ge, förändra och upprätta det vi själva inte förmår.
I Ps 86 som bön finns en förtröstan på vad som i den hebreiska grundtexten beskrivs som Guds chesed. Guds chesed är ordet för trofast nåd, kärleksfull barmhärtighet och förlåtelse. Det åberopas i bönens alla tre delar (vv. 5, 13, 15). David ber alltså inte utifrån sin egen förmåga, utan därför att Gud är god och vill beskydda, leda och förvandla. I vers 11 ber därför David, med tillit till Herrens chesed, om ett odelat hjärta – ett liv som är sammanhållet och finner sin glädje och trygghet hos Gud.
Till sist, sanningen som efterfrågas i v. 11 är Guds ord eller vilja. Denna bön är som sagt formulerad som en begäran, men är i själva verket ett gensvar på Guds kärlek (chesed). I evangeliet blir versens begäran fullbordad för dem som ber med samma önskan om ett helgjutet hjärta, när Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6).
Vad är frälsningen för något?
På hemsidan se.jesus.net skriver jag artiklar som på olika sätt presenterar den kristna tron. Framför allt vänder jag mig till de som funderar på vad tro på Jesus Kristus innebär och kanske vill ta steget att börja tro.
Min senaste text, som jag nyss publicerat, handlar om frälsningens väg. Det är en grundläggande guide baserad på flera bibeltexter som beskriver vad det innebär att bli frälst ur ett kristet perspektiv. Samtidigt är jag medveten om att olika kyrkoinriktningar kan betona olika aspekter av frälsningen. Här utgår jag från fem centrala bibelställen – och delar hur jag själv tolkar dem.
Håll till godo!
Frälsningens väg
Det finns många texter i Bibeln som förklarar hur man blir kristen – det vill säga hur en människa får del av frälsningen genom tron på Jesus. Här följer några viktiga bibeltexter som tillsammans förklarar för dig frälsningens väg utifrån evangeliet om Jesus Kristus.
1. Evangeliet i korthet
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Johannesevangeliet 3:16 är kanske den vers i Bibeln som allra tydligast uttrycker kärnan i det kristna budskapet: att Gud har visat sin kärlek till världen genom att ge den del av sig själv som är Sonen, Jesus Kristus.
Evangeliet bjuder oss att sätta vår tillit till Jesus och det han har gjort. Löftet är evigt liv – inte bara som ett framtidshopp, utan som en verklighet som börjar redan här och nu. Att ta emot det innebär att bli frälst, det vill säga att Gud genom Kristus räddar oss från syndens och dödens makt och ger oss ett nytt liv med honom. I sammanhanget som Joh 3:16 tillhör beskrivs det också som att födas på nytt – att få en ny start i sitt inre liv, där Gud förvandlar hjärtat och ger en ny riktning. På så sätt blir det eviga livet inte något avlägset och abstrakt, utan en konkret erfarenhet av Guds närvaro mitt i den vardag du lever nu.
Två saker gör detta möjligt: Guds kärlek och Sonens offer. Guds kärlek är drivkraften bakom skapelsen och frälsningen, och Sonens död och uppståndelse besegrar dödens makt och öppnar vägen till evigt liv. På detta sätt sammanfattar Joh 3:16 evangeliet – ett budskap om villkorslös förlåtelse, nytt liv och en helad skapelse.
2. Vägen till frälsning
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. (Rom 10:9–10)
När du nu har tagit del av Joh 3:16 kan din nästa fråga bli: Hur blir man då frälst? Paulus beskriver i sitt brev till de kristna i Rom vägen till frälsning. Ordet frälsning betyder att bli räddad – och enligt Paulus sker det genom en enkel men livsförvandlande kombination: att tro i sitt hjärta och att bekänna med sin mun att Jesus är Herre och att han lever.
Det handlar alltså både om en inre övertygelse och ett yttre ställningstagande. Att tro i hjärtat innebär att i sitt innersta lita på att Gud verkligen har uppväckt Jesus från de döda och att hans liv och seger gäller också för dig. Att bekänna med munnen betyder att våga säga högt – inför Gud och inför andra – att Jesus är din Herre. När dessa två möts sker något nytt: du får uppleva förlåtelse, bli rättfärdiggjord (det vill säga ren och fri inför Gud) och ta emot den räddning som Paulus talar om.
3. Frälsningen är en gåva
Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. (Ef 2:8–9)
När Paulus i Romarbrevet förklarar hur man blir frälst genom hjärtats tro och munnens bekännelse, utvecklar han i Efesierbrevet 2:8–9 vad detta betyder: att frälsningen inte kan förtjänas, utan är en gåva från Gud. Redan i Joh 3:16 såg vi att evangeliet inte är en lista av krav eller prestationer vi måste uppfylla. Eftersom Gud har gett sin Son, är frälsningen en gåva att ta emot – inte något vi kan förtjäna. Därför är frälsningen enbart möjlig genom Guds nåd, det vill säga hans barmhärtighet och godhet mot oss människor.
Detta sker genom tron – det är det enda sättet vi kan närma oss Gud på. Om frälsningen hade berott på våra egna gärningar skulle ingen av oss ha klarat det. Vi skulle lätt börja jämföra oss med andra, hamna i hyckleri eller tro att vi kan fjäska oss in i Guds närvaro. Men så är det inte. Frälsningen är en gåva som helt och hållet bygger på Guds nåd.
När du tar emot den gåvan blir du en ny skapelse i Kristus. Det nya livet vill sedan uttrycka sig i goda gärningar – inte för att förtjäna frälsningen, utan som ett naturligt svar på Guds kärlek. Läs gärna vidare i Ef 2:10, där Paulus förklarar att vi är skapade för att leva ett liv som hedrar Gud.
4. Omvändelse och dop
Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. […].” (Apg 2:38)
Hur man tar emot evangeliet om frälsning i Kristus, som vi har sett i Joh 3:16, Rom 10:9–10 och Ef 2:8–9, kan miljontals människor idag vittna om. Men vi ser det också i handling redan i Bibeln. Apostlagärningarna 2 berättar om en avgörande händelse som visar att omvändelse och dop hör ihop på frälsningens väg.
Efter Petrus tal till folket på pingstdagen – då han berättar om Jesu gärningar, död och uppståndelse, efter att Guds Ande hade fyllt de första kristna med kraft att sprida evangeliet – står det att hans ord ”träffade dem i hjärtat” (v. 37). De frågade därför: ”Vad ska vi göra?” Petrus svar är versen ovan, och kan också ses som ett svar till dig som nu undrar: Vad blir mitt nästa steg? Svaret är: Omvänd dig → låt dig döpas (som bekräftar att dina synder är förlåtna) → ta emot Guds Ande.
• Omvändelse betyder att vända om i livet – att lämna det som leder bort från Gud och istället välja att följa honom. Det handlar om en förändrad riktning i hjärtat, en ny början.
• Dop betyder att bli nedsänkt i vatten (eller få vatten hällt över sig) som en yttre handling som visar vad Gud gör i det inre. Dopet är en bekräftelse på att dina synder är förlåtna och att du nu tillhör Jesus.
Omvändelse, dop och förlåtelse hör ihop med frälsningen. Sedan fortsätter det nya livet i Kristus – där Guds Ande bor i dig och ger kraft att leva nära Gud och vittna om hans kärlek, både för dig själv och för hela skapelsen.
5. Evangeliets kärna
Som kristen är Jesus vägen som vi är kallade att följa – det innebär att välja honom och låta hans kärlek forma våra steg dag för dag. På frälsningens väg blir Jesus också sanningen som vi tror på, och livet som ger dig kraft, mening och riktning.
Enligt den kristna tron är Jesus vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Detta får du del av när du blir frälst, så som det har beskrivits ovan. Då öppnas ett nytt liv där du får uppleva Guds kärleksfulla närvaro och gemenskap med honom.
Kort sagt är evangeliets kärna att Gud älskade världen – och dig – så mycket att han sände sin Son (Joh 3:16), för att du genom tron och bekännelsen till honom ska bli frälst (Rom 10:9–10). Frälsningen är en gåva av nåd (Ef 2:8–9), och den följs av omvändelse och dop som svar på Guds inbjudan (Apg 2:38).
Detta är vägen – en väg som går genom Jesus själv, som du är inbjuden att ta emot som en gåva i form av gemenskap med Gud.
Evangeliet i ett nötskal
63).Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Vad innebär det egentligen att Gud älskade världen så mycket att han gav sin Son? Joh 3:16 är summan av vad kristen tro handlar om – med ett hopp om evigt liv som börjar redan här och nu.
I denna kanske mest kända vers i Nya testamentet sammanfattas de goda nyheterna – för både oss människor och för hela skapelsen. Den yttersta konsekvensen av evangeliet är löftet om evigt liv. I vers 14 antyder Jesus sin kommande korsfästelse, och i vers 15 framhålls att de som tror på honom ”skall ha evigt liv”. Vers 16 förklarar att detta sker genom Sonen – det vill säga genom Jesus själv. Evangeliet ger oss alltså ingen lista över prestationer eller handlingar som krävs, utan en inbjudan att lita på honom och hans verk. Då, säger evangeliet, får vi evigt liv – ett liv som sträcker sig bortom den fysiska döden.
Att ”evigt liv” finns i Jesus Kristus är något som Johannes återkommer till omkring 17 gånger i sitt evangelium. Första gången möter vi det just i Joh 3:15–16, där det fungerar som en förklaring av vad frälsning innebär. Det grekiska ordet i grundtexten för ”liv” används hela 36 gånger i Johannesevangeliet. Löftet om evigt liv i Kristus tillhör alltså dess huvudtema, vilket Johannes själv framhäver i slutet av sin bok:
Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Joh 20:31).
Bakgrunden till Joh 3:15–16 är samtalet mellan Jesus och farisén Nikodemus. Han kom till Jesus om natten för att söka klarhet i vem Jesus egentligen var. De tecken som Jesus hade börjat utföra övertygade Nikodemus – och flera andra – om att Gud var med Jesus. Mötet blir ett tillfälle för Jesus att presentera vem han är, och hans svar leder in i ett samtal om nödvändigheten av att födas på nytt för att kunna se Guds rike. Till sist utropar Nikodemus, med en viss frustration: ”Hur är detta möjligt?” (v. 9). Han förstod ännu inte att Jesus talade om behovet av en andlig pånyttfödelse för att komma in i Guds rike – det som i kristen tro är själva kärnan i frälsningen.
Efter v. 12 är det oklart om det är Jesus som fortsätter i en monolog eller om Johannes kommenterar det tidigare samtalet. Från v. 15 betonas emellertid det eviga livet. Här förskjuts tyngdpunkten från att ”se Guds rike” till att ”ha evigt liv” som den yttersta konsekvensen av tron på Jesus. Den mest naturliga tolkningen är att dessa två uttryck kompletterar varandra: att ”ha evigt liv” är att få del av hoppet om att se och uppleva Guds rike. Båda uttrycken hänger samman med nödvändigheten av att födas på nytt – att bli en ny skapelse i Kristus.
På det sättet blir det eviga livet mindre abstrakt, eftersom det handlar om att erfara Guds rike. I Johannesevangeliet framställs de tecken som Jesus utför just som manifestationer av Guds rikes närvaro. Därför är det nya livet i Kristus inte bara ett framtidshopp, utan en verklighet som tar sin början redan här och nu. Att tro på Jesus som Frälsare och Herre innebär alltså både hopp om evigt liv och delaktighet i Guds rike. Men vad gör detta möjligt? Det förklaras i själva kärnversen: Joh 3:16.
Det första som gör det möjligt är Guds kärlek till sin skapelse (”Så älskade Gud världen […]”). När Gud skapade världen var det inte en handling av blott maktutövande. Denna skaparkraft var istället ett uttryck för kärlek – en kärlek som till och med tar sig formen av tjänande. I Psaltaren jublas det: ”[…] Herrens kärlek fyller hela jorden” (Ps 33:5), det vill säga Guds kärleksfulla nåd. I Nya testamentet förknippas denna kärlek med det grekiska ordet agape, det begrepp som används i Joh 3:16. På så sätt pekar versen på Guds djupa, kärleksfulla avsikt med världen. I centrum står Guds kärlek, och det eviga livet tillhör oss enbart på grund av denna nåd – en nåd som vill föra både oss och hela skapelsen tillbaka in i Guds rike.
Det andra som gör det möjligt är att Gud i sin kärlek lät sin Son bli offrad för världen (”[…] att han gav den sin ende son, […]”). När människan går sin egen väg i stället för att vandra med Gud, väljer Gud i sin kärlek ändå att vara med henne. Detta ser vi gång på gång i Gamla testamentet, där Israel blir en representant för alla folks svårigheter att förstå Guds avsikter med sin skapelse. I evangeliet tar Gud det avgörande steget: han ger sin ende Son för att besegra dödens grepp om människan och hela skapelsen – och på så sätt föra allt tillbaka in i Guds rike. Som Paulus också uttrycker det: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).
Dessa två saker – Guds kärlek och Sonens död – gör det möjligt enligt evangeliet att erfara ett liv präglat av Guds rikes närvaro. Men Joh 3:16 lägger till en nödvändighet innan löftet om evigt liv: ”[…] för att de som tror på honom inte skall gå under […].” För att detta löfte ska uppfyllas måste döden besegras, något som inte hade skett om berättelsen slutat med Sonens död på korset. Eftersom löftet är att de som tror på Jesus ”inte skall gå under”, pekar versen också fram mot hans uppståndelse – som gör det möjligt att ”ha evigt liv”. Detta är Joh 3:16: Faderns kärlek, Sonens död och uppståndelse – evangeliet i ett nötskal – som ger dig ett fantastiskt hopp om en helad värld tack vare Guds kärleksfulla nåd.
Hoppet som övervinner döden
Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Joh 11:25–26)
När Jesus väcker Lasaros till liv i Johannesevangeliet kapitel 11, uppenbarar han både sina känslor och sin gudomliga makt. Mitt i sorgen och döden gör han ett av sina mest kraftfulla anspråk: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Denna händelse, liksom hela evangeliets syfte, bär tre nyckelord – tecken, tro och liv – som pekar på det kristna hoppet: att döden inte är slutet för den som tror, utan början på ett evigt liv i gemenskap med Gud.
Jesus väckte ständigt reaktioner hos människor och gör det även i dag. En del tar till sig hans budskap och låter det göra avtryck i sitt liv. Andra förkastar det. Att sprida budskapet om vem Jesus är var själva anledningen till att Johannes skrev ner sitt evangelium, som han själv formulerade det i Joh 20:30–31:
Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.
Tre saker som Johannes nämner i dessa verser som skäl till evangeliets författande är tecken, tro och liv. Alla dessa tre nyckelord sammanfattar evangeliets tema. Liksom i övriga delar av Johannesevangeliet vill detta tema visa i kapitel 11 vem Jesus är:
• Tecken – bevis på Jesu gudomliga makt
• Tro – vem vi väljer att överlåta våra liv till när vi övertygas av bevisen
• Liv – vad den troende äger i Kristus vid övertygelse och överlåtelse
Det sista nyckelordet definieras i Joh 17:3 och är också poängen med kapitel 11:
Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.
Tecknet
När vi följer berättelsen i Joh 11 blir det tydligt hur temat tecken, tro och liv vävs samman. I dess elfte kapitel möter vi vad som är det sista av sju tecken i evangeliet1 – Jesu handling vid Lasaros grav. Visserligen kan vi betrakta hans egen uppståndelse efter korsfästelsen som ett åttonde tecken, men det sker efter hans död och bekräftar alla de andra tecknen. Särskilt anknyter hans uppståndelse i hög grad till det som sägs och händer i Joh 11.
Tecknet där Jesus uppväcker Lasaros från de döda visar på ett mäktigt sätt hans gudomliga makt över liv och död. Berättelsen visar också Jesu upprördhet över det mänskliga lidandet (v. 33) och hans medlidande (v. 35), innan han kallar Lasaros ut ur graven. Händelsen leder till att många börjar tro på Jesus, men också till att motståndet mot honom växer, och beslut fattas om att han måste dödas.
Tron
Tecknet kallar fram en respons som Johannes betonar är tron. Den lyfts särskilt fram i Joh 11:25-26 och utgår från Jesu anspråk ”Jag är…” – en anspelning på Herrens namn. Liksom tecknen, gör Jesus sju sådana uttalanden i Johannesevangeliet2 – anspråk som är förbehållet Gud – med syfte att ge goda skäl för människor att överlåta sina liv till honom.
Jesus besegrade döden genom sin uppståndelse, och hans ord i Joh 11:25 pekar fram emot alla troendes uppståndelse. Genom tron på en uppstånden Kristus får vi ta del av denna seger – evigt liv efter den död vi alla måste möta. Det är detta han menar när han säger: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, […]”.
Döden är verklig, men den får inte sista ordet för den som tror. När Jesus fortsätter: ”[…] och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” – syftar han inte på att vissa aldrig kommer att dö fysiskt, utan att döden inte längre är beständig eller slutgiltig för dem som tror på honom som Herre och Frälsare. Detta är kärnan i det kristna hoppet: att det finns en uppståndelse från de döda för alla som vill tro.
Livet
Tecknet och tron leder då till liv – det eviga livet som utgår från Jesus, som säger: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Det är en deklaration att han har makt över döden som livets källa. De som tror på dessa ord erbjuds en relation – en medveten existens både före och efter döden – som växer starkare i takt med vår kunskap om honom.
Detta liv är inte statiskt, utan en växande kunskap om Gud. Därför utmanar verserna oss att fördjupa vår relation med Jesus. Kort sagt: Joh 11:25–26 lyfter fram livet med Jesus, både före och efter döden, som människans sanna bestämmelse.
Tror du detta? = Tror du mig?
Tecknet på vem Jesus är, tron på honom som segraren över döden och det dynamiska liv som förvandlar dem som tar emot hans anspråk i sina hjärtan – det är vad Joh 11:25–26 vill visa. I Nya testamentets sammanhang uttrycks detta i en realiserad eskatologi: livet med Jesus kan erfaras redan nu, men väntar ännu på sin fulla uppfyllelse vid uppståndelsen efter döden.
Jesus frågade Marta, ”Tror du detta?”. Hennes svar i v. 27 är en full bekännelse av vem Jesus är: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
____________________
1. De sju tecknen: Joh 2:1–11; 4:46–54; 5:1–9; 6:1–14; 6:16–21; 9:1–12; 11:1–46.
2. De sju ”Jag är”: Joh 6:35; 8:12 (9:5); 10:7; 10:11 (14); 11:25; 14:6; 15:1.
Guds frid mitt i verkligheten
”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)
I en värld präglad av stress, oro och bristande relationer pekar aposteln Paulus på en väg till frid som inte handlar om förnekelse, utan om tacksamhet. I Filipperbrevet 4 visar han hur Guds frid kan få fäste i våra liv – mitt i det svåra – när vi väljer att tacka, be och förtrösta. Friden vi längtar efter är inte långt borta, utan nära för den som tar emot den i Kristus.
Att uppnå sinnesfrid är något som många människor strävar efter – särskilt i en stressig och uppjagad värld. I Filipperbrevet 4:7 talar aposteln Paulus om Guds frid – men vad är det egentligen? I de föregående verserna (vv. 4–6) lyfter Paulus fram tacksamhet som grunden för en tro på Kristus fri från oro. Först uppmanar han de troende att glädja sig i Herren (v. 4) – en uppmaning han upprepar för att understryka hur centralt en sådan glädje är. Därefter manar han till fördragsamhet (v. 5) och till att inte bekymra sig, utan i stället vända sig till Gud i bön och åkallan – med tacksamhet (v. 6). Denna tacksamhet är inte ett uttryck för blind tillit, utan en medveten hållning som blir nyckeln till ett liv där Guds frid får råda (v. 7) – en frid som bevarar hjärtat och sinnet i Kristus Jesus.
Att uppleva Guds frid ställs i Filipperbrevet 4:4–7 i konstrast till att vara styrd av ofördragsamhet och oro – och beskrivs inte som ett flyktigt tillstånd, utan som en frukt av tacksamhet. Utifrån dessa verser kan man också förstå Guds frid som en helande kraft, medan det motsatta – oro och splittring – snarare kan ses som symptom på ett liv skadat av syndens inflytande. Därför säger Paulus att Guds frid är ”mera värd än allt” vi kan tänka oss. I en värld av ökad otrygghet på olika existensiella plan, ger Guds frid det skydd vi behöver för vårt inre – inte bara mot vardagens bekymmer, utan också mot allt som synden vill infektera oss med. I Kristus Jesus får vi en frid som bevarar hela vårt väsen.
Paulus menar också att Guds frid skyddar våra relationer – det vill säga vår hjärtats attityd gentemot andra och våra tankar om vår nästa. Det är just denna frid som gör det möjligt för oss att ha fördragsamhet med varandra, att visa tålamod och inte låta irritation eller behovet av vedergällning få fäste. Som Jesus uttrycker det i Bergspredikan: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt 5:9). När Paulus uppmanar till fördragsamhet, lägger han genast till: ”Herren är nära” (v. 5b). Det är som om han säger: Just därför – just eftersom Herren är nära – kan vi bemöta varandra med tålamod och mildhet. Djupast sätt är Guds frid i relationer eskatologisk – att Jesus är både närvarande i nuet med friden, men också med det han vill återupprätta med sin framtida återkomst. Det är den dubbla verkligheten i den kristna tron: att Gud redan är här med sin frid, men ännu inte fullt ut, då den väntar på sin fullbordan med Jesu återkomst.
Vad Paulus säger om Guds frid i Filipperbrevet bygger på en teologi med rötter i Gamla testamentet. Redan i skapelseberättelsens inledning (1 Moseboken 1) ingår frid, eller shalom, som en del av Guds avsikt med sin skapelse, i form av vila. I 1 Mos 1:2–5 börjar Gud med bringa ljus i mörker och ordning i kaos. Skapelseverket fullbordas sedan på sjunde dagen, då vilan kommer till. Med vilan färdigställs skapelsen (2:1–3) och kröns av att Gud välsignar och helgar just den dagen. Det var så Gud ville ha det: en värld präglad harmoni, balans och relationsmässig frid – mellan människan, skapelsen och Gud själv. Men enligt berättelsen bröts denna frid när människan valde sin egen väg och bröt förbundet med Gud. Därigenom gick förståelsen för den ursprungliga friden förlorad. Ändå ger Gud inte upp när det gäller vilan. Enligt biblisk tro vill Gud återställa friden i sin skapelse – och för kristna sker det genom Jesus Kristus.
Den sjunde dagen i skapelseberättelsen markerar den frid och harmoni som rådde i Guds fullbordade skapelse. Senare instiftades sabbatsbudet i den judiska lagen som en påminnelse om denna vila – men också om Guds befrielse. När Gud blev människa i Jesus Kristus och uppstod från de döda, fick sabbaten ett ännu djupare perspektiv (jfr. Heb 4:9–11). Liksom vilodagen i 1 Mos 2:3 var en välsignad och helgad dag, vill Gud att vilan – hans frid – ska ha en central plats i den som har tagit emot frälsningen genom Kristus. Det är detta Paulus vill påminna de troende i Filippi om: att i Kristus får människan en ny möjlighet att återupptäcka och leva i Guds frid. De är nya skapelser i Kristus (jfr 2 Kor 5:17) och kan därför ta emot Guds frid som något verkligt och tillgängligt – redan här och nu.
Menar då Paulus, utifrån det han skriver i Fil 4:7, att kristna ska förneka att problem finns – för att kunna leva i Guds frid? Nej, som redan nämnts är tacksamheten som grund för Guds frid inte uttryck för en blind tro på att bekymmer automatiskt försvinner. Men att välja tacksamhet, även mitt i svåra omständigheter – som Paulus själv gjorde när han skrev brevet från fängelset i väntan på rättegång för sin tros skull – öppnar, enligt detta sätt att tänka, vägen för Guds frid. Det är en frid som inte bygger på att alla problem är lösta, utan fungerar som ett motgift mot oro, konflikt och förstörda relationer. Det handlar om vad man väljer att göra med sitt hjärta, som psalmisten i Gamla Testamentet uttrycker det, även han i en svår situation: ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.” (Ps 62:6). Det är denna ro – Guds frid – som, enligt Paulus, redan är nära för den som väljer att tar emot den i tacksamhet.
”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror
”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Joh 7:38–39
Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.
Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.
Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.
Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.
Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).
Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.
Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?
Tacksamhet är grunden för en tro utan oro
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Fil 4:6
Bibeln rymmer många uppmaningar som vill uppmuntra oss i vår vandring genom livet. En av dem finns i Filipperbrevet 4:6, där aposteln Paulus skriver: ”Gör er inga bekymmer […].” När man frågar vad den kristna tron handlar om – eller vad den erbjuder – är detta en viktig aspekt: att istället för att oroa sig för allt mellan himmel och jord, kan vi vända oss till Gud i bön, med tacksamhet, och berätta för honom vad vi behöver. Men betyder det att kristna inte tar världens problem på allvar? Eller att de istället för att agera lägger allt i Guds händer och hoppas på det bästa? Nej, en sådan tolkning missförstår Paulus. I sitt sammanhang visar han istället på en tro som är fullt medveten om livets svårigheter, men som inte låter bekymren styra. En tro som vet att Gud är närvarande – också i det svåra.
Paulus skrev till de troende i Filippi under sin första fångenskap i Rom, omkring år 60 e.Kr. (Fil 1:12–13). Han satt i husarrest för Kristi skull och väntade på rättegång (Apg 28:30). Enligt traditionen blev han frisläppt (Fil 1:23–24; 2:17, 24) och fortsatte sitt missionsresande, men senare återvände till Rom och led martyrdöden under kejsar Neros förföljelse. Filipperbrevet är ett av Paulus mest personliga brev. Det präglas av tacksamhet och värme, men också av realism. Han nämner att han både har motståndare och vänner, och att han inte vet hur rättegången kommer sluta. Ändå är tonen inte pessimistisk – tvärtom: ett genomgående tema i brevet är glädje. Det visar att den kristna tron inte är blind för det svåra, men inte heller besegrad av det. Paulus uttrycker en tro som mitt i kampen bärs av hopp, tacksamhet och förtröstan.
I kapitel 4 uppmanar Paulus de troende att stå fasta i Herren (v. 1), att leva i enighet och att hjälpa varandra (vv. 2–3). Även om vissa uppmaningar är riktade till specifika personer, är de ändå uttryck för grundläggande kristna principer. Sedan följer de välkända orden: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (v. 4). Och därefter det som kan läsas som en antivedergällnings inställning: ”Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.” (v. 5).
När Paulus säger ”Herren är nära” är det lite osäkert om han syftar på Jesu återkomst eller på att Herren alltid är nära i varje situation. Kanske tänker han på båda sakerna, för att påminna de troende i Filippi att deras framtid är tryggad trots den nuvarande svåra situationen som både han och de lever under. Det är därför Paulus kan säga: ”Gör er inga bekymmer, […] – inte för att problemen inte finns, utan för att vi inte behöver bära dem ensamma. I stället uppmanar han: be, åkalla och tacka Gud. Berätta ärligt vad ni bär på – i förtröstan på att Gud lyssnar.
Paulus uppfann inte denna tanke. Han förde vidare vad Jesus själv undervisade i sin bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Där säger Jesus: ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?” (Matt 6:25). Han avslutar med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (v. 33). Och: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer” (v. 34). Det handlar om prioriteringar. Den som söker Guds rike får perspektiv på det andra. Då kan vi, enligt Paulus, också stå fasta, vara eniga och hjälpa varandra – och på det viset glädjas och vara fördragsamma då Herren är nära även i det svåra.
Varken Jesus eller Paulus förespråkar en ansvarslös tro. Tvärtom – den kristna tron är aktiv, medmänsklig och hoppfull. Paulus visar att tron är grundad i tacksamhet. Och just tacksamhet är nyckeln i Fil 4:6: ”[…] när ni åkallar och ber, tacka då Gud […].” Det är en inbjudan till ett förhållningssätt där vi får släppa kontrollen utan att ge upp ansvar. Där vi får uttrycka vår oro – men göra det inför en Gud som är god, nära och lyssnar. Med Paulus som förebild, är Jesus troende också kallade till att uppmana varandra med uppmuntrande ord som gör livet värt att leva, som det står i efterföljande vers: ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).
”Bli kvar i min kärlek” – En reflektion över Johannes 15:9
”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.”
Joh 15:9
I sitt avskedstal (Joh 13:1–17:26) förklarar Jesus för sina lärjungar en sista gång vem han verkligen är. Han avslöjar sin djupaste identitet för dem som följt honom nära och blivit hans vänner under tre års tid. Joh 15:9 är en del av detta längre tal, där Jesus framför allt använder bilden av vinstocken för att förklara sin relation till Fadern och lärjungarna – och deras relation till honom. Det handlar om att förbli i honom, så att relationen bär frukt – mycket frukt.
Versen består av två delar. Först en beskrivning: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er.” Sedan en uppmaning: ”Bli kvar i min kärlek.” Här ser vi en central poäng i Nya testamentets presentation av Jesus: i och genom Jesus kan vi se vem Gud verkligen är. Jesu kärlek till sina lärjungar är en spegling av Faderns kärlek till honom. Även om människor kan visa kärlek utan att känna Gud, menar Nya testamentet att det är bara i Kristus som vi verkligen får erfara Guds kärlek. Därför uppmanar Jesus: ”Bli kvar i min kärlek.” Men hur gör man det? Svaret kommer i nästa vers: genom att hålla fast vid hans ord – på samma sätt som han själv har hållit sin Faders bud och förblivit i hans kärlek (v. 10).
Budskapet om den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen, och hur den kärleken sträcker sig till oss, är något av det mest karaktäristiska för kristen tro. Men det är inte en sentimental kärlek. Det är en kärlek som också kan vara tuff. Det märks tydligt när han använder bilden av vinstocken (Joh 15:1–17). I verserna 1–8 beskriver han relationen som livgivande: ”Jag är den sanna vinstocken”, säger han, och Fadern är vinodlaren, medan lärjungarna är grenarna. Denna bild är ganska opersonlig, men från och med vers 9 skiftar betoningen till en kärleksrelation – och plötsligt blir allt personligt.
Uppmaningen att bära frukt i verserna 1–8 får nu sin grund i kärleken, vilket bekräftas av att Jesus binder samman den livgivande och den kärleksfulla relationen i verserna 16–17. Vad vill han säga? Faderns kärlek för Sonen är basen för Sonens kärlek för sina lärjungar, vilket i sin tur blir basen för lärjungarnas egen identitet. Så relationen med Gud är både personlig och formande – en kärlek som är omsorgsfull, men också krävande.
Jesus beskriver hur Fadern som vinodlare tar hand om vinstocken: han skär bort grenar som inte bär frukt, och han ansar de som gör det, så att de ska bära ännu mer – till sist mycket frukt. Det kan låta hårt, men från vers 9 blir det klart att detta handlar om kärlek. En kärlek som vill det bästa, även om det ibland innebär smärta. Detta sker inte utan hjälp – Anden är närvarande (Joh 14 och 16), och ansningen sker genom Jesu ord. Det är alltså ett samspel inom Treenigheten för att ge liv åt grenarna – oss.
Att ”bli kvar i mig”, som Jesus säger i verserna 1–8, är en ömsesidig relation. Jesus förblir i oss, och vi i honom – genom tron. Det är inte något vi kan ta för givet, utan ett aktivt val. Grenar kan inte bära frukt av sig själva; de måste sitta kvar i vinstocken. Det är ett beroende, inte ett självförverkligande. I praktiken kan människor bära god frukt utan att tro på Gud, men enligt Jesus är det bara i den sanna vinstocken – i honom – som frukten blir den Fadern söker.
Jesus talar om en stegring i fruktbärandet: först frukt, sedan mer frukt och till sist mycket frukt. Men allt bygger på beroendet: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det handlar inte om prestation i egen kraft, utan om ett växande liv i gemenskap med honom. Se även vad Paulus säger i Filipperbrevet 4:13: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.”
Jesus preciserar inte exakt vad frukten är i detta avsnitt, men sammanhanget antyder att det handlar om efterföljelsens och trons frukter – sådant som kännetecknar en lärjunge. På andra håll i Nya testamentet, till exempel i Galaterbrevet 5:16–26, konkretiseras Andens frukt – kärlek, glädje, frid, tålamod och så vidare.
Jesus lägger till kärleksdimensionen i sin undervisning i Joh 15:1–17, för att vi ska förstå att relationen inte bara handlar om funktion (att bära frukt), utan om ett personligt gensvar på hans kärlek. I Jesus ser vi Faderns kärlek – en kärlek som ibland är tuff, men alltid god. Och det finns ännu ett löfte i detta sammanhang: om lärjungarna förblir i Kristus, och hans ord fortsätter att forma dem, då får deras böner gensvar (v. 7). Det är så tuff kärlek fungerar: Gud hör våra böner när våra hjärtan är formade efter hans vilja.
En annan sorts vishet
”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 2:4–5
När man studerar hur Gud enligt Bibeln agerar i historien, blir en sak tydlig: Guds sätt att värdera människor och situationer är ofta helt annorlunda än vårt. Vi människor tenderar att värdesätta makt, framgång, rikedom och yttre skönhet högre än maktlöshet, fattigdom eller svaghet. Visst, vi kan känna medlidande med de svaga, och vi är beredda att hjälpa – men det är ändå de starka och framgångsrika vi minns. Som det heter: ”The winner takes it all.”
Men enligt Bibeln agerar Gud ofta tvärtom. Han väljer det som världen har låga förväntningar på – det som man ofta ser ner på eller räknar bort. Inte utan anledning säger Jesus: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Men det var inte bara ord – Jesu liv, enligt evangelierna, var ett föredöme i detta avseende. Guds Son, som valde att bli människa under enkla förhållanden, sökte upp vanliga människor, eller sådana som stod utanför samhällets centrum – marginaliserade av olika skäl. Och på korset, oskyldigt dömd, vände han sig till den medkorsfäste förbrytare som inte smädade honom och sade: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).
Den här insikten försöker aposteln Paulus förmedla i sitt första brev till församlingen i Korinth, när han skriver: ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” (1 Kor 2:5). Fram till den versen påminner han de troende om att han inte kom till dem med kraftfull retorik, imponerande visdom eller stora resurser, utan med enkelhet och beroende av Guds kraft. Det betyder inte att Paulus var emot att använda mänskligt förstånd eller tillgängliga resurser – det har den kristna tron aldrig varit. Men när dessa började konkurrera med Guds vishet och korsets kraft, då reagerade Paulus. Hans mål var att deras tro inte skulle vila på mänsklig logik, utan på evangeliets kraft – budskapet om Jesu död på korset.
I början av Första Korinthierbrevet (kapitel 1–4) tar Paulus upp några problem som församlingen brottas med. Det handlar bland annat om splittringar (1:10), om en felaktig syn på vishet (1:17–2:5; 3:18) och om attityderna mot Paulus själv (4:3, 18). Det är särskilt deras sätt att tänka kring ”vishet” som Paulus fokuserar i anslutning till versen (2:5). De hade börjat gräla om sina ledare – vem som var mest vältalig, mest kunnig eller mest imponerande – vilket ledde till en maktkamp. Det blev en slags andlig tävling, där mänsklig värdering gjorde att Guds vishet hamnade i skymundan. Men Paulus gör klart att den kristna tron inte bygger främst på mänsklig vishet. Han påminner dem (fram till 2:5) om hur han själv, när han grundade församlingen, inte förlitade sig på egna resurser eller stora ord. Han kom i svaghet, men med ett budskap som bar kraft – korset.
Det Paulus säger är detta: Den kristna tron kan inte reduceras till filosofi, moralregler eller mänskligt förstånd. Det är inte fel att studera och försöka förstå tron, men den vilar på något större – nämligen att Gud verkar i vår svaghet. Paulus menar att korinthiernas egen erfarenhet visar att när deras frälsning bygger på något så dåraktigt ur ett mänskligt perspektiv som korset (1:18–25), faller allt skryt, alla metoder och mänskliga bedrifter bort. Där vi människor ofta ser nederlag, ser Gud en möjlighet. Där vi ser svaghet, ser Gud något han kan använda. Det är därför korset – som ur mänsklig synvinkel verkar vara ett fullständigt misslyckande – i själva verket är trons största seger.
Det här sättet att tänka går rakt emot våra instinkter. Vi vill vara starka. Vi vill klara oss själva. Vi vill ha kontroll. Men Bibeln visar gång på gång att det är när vi erkänner våra begränsningar som Gud kan verka som mest. I stället för att bygga tron på vår egen prestation, får vi vila i det Gud redan har gjort.
Att Gud ofta väljer en annan väg än vi förväntar oss är en nyckel till att förstå det kristna budskapet. Det handlar om en omvänd värdeskala – där ödmjukhet går före stolthet, där svaghet kan bli styrka, och där det som är litet i världens ögon är stort i Guds. Det är inte vår styrka och metoder som bär tron – det är Guds kraft.
Stefan Green 