Hem » Apostlagärningarna
Kategoriarkiv: Apostlagärningarna
Den kristna gemenskapen
Vad var det som fick mig att intresserar mig för den kristna tron och sedan bli aktivt kristen in nästa steg? Frågan är komplicerad att svara på, men en mycket viktig faktor i min livsvandring fram tills nu var den gemenskap jag fann i kyrkan. Under sorgetiden, snart två år nu, är det bland annat gemenskapen som har gjort att livet faktiskt kan gå vidare trots förluster. Värdefull gemenskap har jag med både kristna och icke-kristna och mina reflektioner skiljer inte här på vi och dom. Men det var ändå gemenskapen i kyrkan som öppnade mina ögon för vad den kristna församlingen ändå vill vara för alla.
Februari 1999 skrev jag en krönika i tidningen Dagen om den andliga gemenskapen, där mina tankar även då roterade kring vad den kristna tron har betytt för mig. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men min grundläggande uppfattning eller övertygelse har inte förändrats. När den kristna gemenskapen verkligen fungerar som det är tänkt och praktiseras därefter, så är det bland annat relationer som fortfarande håller mig kvar trots motgångar och tvivel. Det är helt enkelt för värdefullt att lämna därhän.
Här följer min krönika som den publicerades ursprungligen. Det finns mycket mer att säga i ämnet, särskilt om de människor som inte har samma goda erfarenhet av kristen gemenskap som jag har haft. Men jag hoppas ändå att den fortfarande kan fungera i sin korthet både som en uppmuntran och undervisning vad som är andlig gemenskap från ett kristet perspektiv.
Gemenskapen var det mest karaktäristiska för de första kristnas gudstillbedjan, när de samlades i sina hem eller på tempelplatsen i Jerusalem (Apg 2:42-46). Redan från början var de medvetna om att det var Guds vilja att människan skulle ha gemenskap med honom och med varandra. De hade sett och upplevt ljuset, Kristus Jesus, och därför var den andliga gemenskapen de upplevde livsförvandlande.
Det ord som beskriver den andliga gemenskapen i den första kristna församlingen är det grekiska ordet koinonia. I vår svenska Bibel är ordet oftast översatt till “gemenskap” (se Apg 2:42), men ibland är den översatt med andra ord, vilket gör det svårare för bibelläsaren att upptäcka kopplingen till kristna gemenskapen i vissa bibeltexter.
Koinonia har en mångfald av betydelser och tillämpningar, som beskriver hur Gud har tänkt att gemenskap skall fungera i församlingen. Dess huvudbetydelse är “gemenskap, umgänge, kamratskap, och nära relation (som i en äktenskapsrelation av mest äkta slag)”. Andra betydelser av ordet är “generositet, medkänsla, oegennytta, bevis på enhet (syskonkärlek), att ge gåvor eller bidrag och känna delaktighet. Koinonia är ett innehållsrikt ord som reflekterar Guds tanke med sin församling, för att det skall bli ett vittnesbörd om Jesu Kristi kärlek för en förlorad mänsklighet.
När Paulus använder sig av ordet koinonia i sina brev, använder han det enbart i religiös bemärkelse och aldrig för att beskriva en social institution. Församlingen är först och främst en kropp, en levande organism, där människorna är församlingen. Koinonia beskriver den andliga gemenskapen i denna kropp, som gör den levande och vital. Det innebär att om någon inte mår bra, delar resten av församlingen den personens lidande, och om någon blir glad, känner sig församlingen delaktiga i den personens glädje. Det är denna vitalitet och närhet som beskrivs i Apg 2:42-46.
Koinonia kan delas upp i fyra egenskaper, som är framträdande i Apg 2:42-46. De första kristna hade en gemenskap med Gud, vilket deltagandet i brödsbrytelsen och bönerna tyder på (v 42, 46). De hade också en gemenskap i tron, som förenade dem i Kristus trots deras olika bakgrunder (v 44). Den positiva konsekvensen av gemenskapen i tron är en tillämpad gemenskap med varandra, som spelade en socialt viktig funktion (v 42, 45-46). Gemenskapen i Anden var det som gjorde de andra tre uttrycken för koinonia möjlig. Det var Anden som hade fött dem på nytt och gjort det möjligt för Andens frukter att fritt mogna fram.
Det första kännetecknet på att människor har upplevt ljuset, Jesus Kristus, är gemenskap. Det är så de första kristna blev kända, och det är också på det viset kristna bör bli igenkända i dag. Ord betyder en del, men en fungerande gemenskap och närhet betyder allt.
Hushållsdopet
En intressant dopdebatt pågått sedan förra veckan på Kolportören, och följts upp bland annat av Jonas Melin på hans blogg Barnabasbloggen. Bland annat nämns hushållsdopen i Nya testamentet som skiljelinje mellan olika dopsyner idag. Nedan följer min titt på de aktuella bibelställena.
Om hushållsdop kan vi läsa om i Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och med tveksamhet i Apg 2:39. De som förespråkar spädbarns dop söker stöd för sin tradition i bland annat dessa bibelställen. Jag kan ha respekt för olika traditioner, väl medveten om att kyrkodogmer är mer komplicerade än att bara avfärdas som obibliska. I bibelställena ovan är det emellertid enligt min mening svårt att finna stöd för någon tydlig position om det kristna dopet, det vill säga om enbart troendedop eller också spädbarnsdop praktiserades av kristna under det första århundradet. Men eftersom bibelställena ovan ändå är en av stöttepelarna i en icke-baptistisk dopsyn, kan inte förespråkare av en baptistisk dopsyn svepa förbi dem.
Eftersom jag har en baptistisk dopsyn, blir min fråga därför om det går att läsa Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och Apg 2:39 till fördel för en dopsyn som jag i andra bibelsammanhang uppfattar vara den praxis som gällde bland de första kristna. Frågan är ställd med respekt för andra tolkningar och att jag inte försöker hävda att att min slutsats är den bibliska. Bibelverserna i fråga säger inte tillräckligt för att stödja en sådan tvärsäkerhet.
Handlingen som leder upp till Apg 10:44–48 börjar i 10:33 då Petrus blir ombedd av Cornelius att predika evangeliet. Lägg märke till vad där står: ”Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.” Hela hushållet var samlat för att höra så att de kunde tro (se Rom 10:14–15). Petrus talade ordet till dem, och de trodde, eftersom det står i vers 44: ”Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde [trodde] hans ord.” Fortsättning följer: ”Vem kan hindra att de [som hörde och trodde] blir döpta med vatten, när de tagit emot den heliga anden alldeles som vi [utav nåd i tro – är det möjligt att eventuella spädbarn också tog emot den helige Anden på samma sätt som de första kristna gjorde på pingstdagen?]” (vers 47).
Låt oss gå vidare till Apg 16:15. Detta är det enda bibelställe om hushållsdop som faktiskt kan stödja en icke-baptistisk dopsyn, om man isolerar den från övrig bibelteologi om dopet. Men texten säger faktiskt inget om det fanns spädbarn eller inte i Lydias hushåll. Visserligen kan man förstå generellt att begreppet “hushåll” på den tiden inkluderade spädbarn, men det behöver inte vara så i specifika fall som i Apg 16:15. Därför ger inte Apg 16:15 stöd för någon specifik dopsyn.
Apg 16:33 säger: ”Sedan döptes han [fångvaktaren] själv med hela sin familj.” Men visst finns troselementet med här, både före och efter vers 33: ”Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus (v 32) … och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud” (v 34). Eftersom medveten bekännande tro finns med i detta sammanhang som ett viktigt element, så är frågan om det är möjligt att spädbarn också döptes i anslutning till denna händelse.
I 1 Kor 1:16 säger Paulus: ”Stefanas och hans familj har jag också döpt.” Men i 16:15 säger han att: ”Stefanas och hans hushåll var Achaias första gåva [NIV, NRSV: ”the first converts”] till Kristus och att de har tagit på sig att tjäna de heliga.” Stefanas familj var alltså inte bara döpta, de var också omvända och betjänade andra troende. Kan det ha inkluderat spädbarn, om det fanns några? Här vill jag också nämna att det i Joh 4:35 och Apg 18:8 beskrivs hur hela hushåll lät omvända sig utan att dopet nämns. I Apg 18:8 nämns faktiskt dopet efter det att Crispus familj omvände sig: ”… och många andra korinthier som hörde Paulus trodde och lät döpa sig.”
Till sist Apg 2:39. Första delen av versen säger: ”Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta…,” men resten av versen säger: ”… som Herren vår Gud vill kalla.” Detta måste sedan också tolkas utifrån vers 41: ”De som tog till sig hans ord lät döpa sig … .” Naturligtvis är det frågan om barn här som medvetet kunde ta åt sig Petrus ord i tro och sedan lät döpa sig.
Frågan kvarstår alltså vilken dopsyn Apg 10:44–48; 16:15, 33; 1 Kor 1:16 och Apg 2:39 stödjer. Visserligen påverkas slutsatsen av vilken utgångspunkt man har, men utläggningen ovan visar ändå att dessa texter inte går att användas emot en baptistisk dopsyn.
Stefan Green 