Hem » Apostlagärningarna » Gemenskap
Kategoriarkiv: Gemenskap
Den kristna gemenskapen – där tron får liv
Många längtar efter verklig gemenskap – en plats där man får vara sig själv och dela livet på djupet. I Nya testamentet används ordet koinonia för att beskriva en gemenskap. Den kristna tron menar att denna gemenskap växer fram där människor möts i relationen till Gud och till varandra.
”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (1 Joh 1:3)
Man kan känna sig ensam också när kalendern är full och de sociala flödena är fyllda av kontakter. Livet kan drabba hårt, och plötsligt står man där ensam. Många söker gemenskap på krogar, nätforum och dejtingsidor, men den djupa relation där vi kan vara oss själva kan ändå kännas svårfunnen. Vad är då egentligen kristen gemenskap – och kan den ge något mer än andra gemenskaper?
Den kristna gemenskapen kan för många människor bli avgörande för livet. Den växer fram där människor samlas i Kristi namn – i församlingen. När gemenskapen formas såsom aposteln Johannes beskriver i sitt brev blir människor sedda, burna i förbön och välkomnade som de är. En sådan gemenskap ger inte bara trivsel, utan också mening, riktning och ett hem för själen.
När gemenskapen brast – och Guds svar
Bibelns berättelse börjar med något som Gud själv beskriver som mycket gott: människan lever i harmoni med Gud, med varandra och med skapelsen. I 1 Moseboken 3 bryts denna gemenskap när människan väljer att inte längre lyssna till Gud. Splittring uppstår – först mellan människa och Skapare, sedan mellan människor. Snart följer avund, konflikt och till sist våld – bror mot bror.
Ändå ger Gud inte upp sin tanke på gemenskap. Genom Abraham, som vandrade inför Gud, och genom förbundet med Israels folk, fördjupas och bevaras Guds löfte om att välsigna världen. Den vägen leder fram till Jesus Kristus, där löftena når sin fulla uppfyllelse. Genom honom återupprättar Gud relationen mellan sig själv och människan. Försoningens löfte omfattar också hela skapelsen, som en dag ska präglas av fred och hel gemenskap.
Koinonia – ordet för kristen gemenskap
I vår bibeltext skriver Johannes att han vill dela det han ”har sett och hört”, så att också läsarna ska få del i samma gemenskap. Han använder det grekiska ordet koinonia för att beskriva detta – gemenskap med både Gud och med varandra. Ordet betyder nära relation, delaktighet och umgänge, och används också om att dela liv och resurser med varandra. Koinonia handlar både om vad vi är för varandra och vad vi gör: vi delar livet, bär varandras bördor, ger av våra resurser och står kvar också när det kostar.
Denna gemenskap är därför inte bara en känsla, utan ett liv i handling och trofasthet. Det som Johannes beskriver i sitt brev syns också i Apostlagärningarna: de första kristna möttes regelbundet, bad, bröt bröd och delade med sig till dem som behövde hjälp (Apg 2:42-46). Givandet var frivilligt och växte fram ur kärlek. Paulus i sin korrespondens beskriver församlingen som en kropp, där delaktighet och omsorg mellan medlemmarna binder den samman: när en del lider, lider alla; när en del gläds, gläds alla.
Tre dimensioner av kristen gemenskap
Begreppet koinonia i Nya testamentet visar att den kristna gemenskapen har tre tätt sammanvävda dimensioner. Två av dem framträder tydligt i 1 Joh 1:3–6, och i Nya testamentet talas det också om gemenskap i den helige Ande. De hör oupplösligt samman – tar man bort någon av dem, mister de andra sin kraft.
1. Gemenskap med Gud. Genom tron på Jesus Kristus får vi del i gemenskapen med Fadern och Sonen. Denna gemenskap bygger inte på prestation utan på nåd och syndernas förlåtelse. I nattvarden blir den synlig: vi får del av Kristi kropp och blod och påminns om att vi hör honom till (se 1 Kor 10:16).
2. Gemenskap med varandra. När vi ”vandrar i ljuset” (1 Joh 1:7), lever vi öppet inför Gud och varandra. Då skapas äkta gemenskap människor emellan, över kulturella och sociala gränser. Den tar form i samhörighet, generositet, syskonkärlek, hjälpsamhet och förbön – särskilt när vi möts i mindre gemenskaper.
3. Gemenskap i Anden. Den helige Ande föder varje troende på nytt och formar församlingen genom sina frukter – kärlek, glädje och frid. Där Anden får prägla gemenskapen blir kyrkan mer än en mänsklig sammanslutning: Gud själv verkar mitt ibland sitt folk.
Koinonia – en förbundsgemenskap
Koinonia beskriver en gemenskap som vilar på förbundstanken – både mellan Gud och människan och mellan människor i Kristus. Gud har visat hur han vill att församlingen ska fungera, även om vi ibland misslyckas och relationer såras. Men Johannes betonar i sitt brev att vi inte kan vandra i mörkret och samtidigt leva i Guds ljus. Gemenskapen är fri – men inte ansvarsfri.
Den kristna gemenskapen är inte tänkt som en sluten bubbla utan som en öppen gemenskap som delar både glädje och sorg med dem som söker sig till den.
Utan koinonia – utan kärlek – blir därför allt vi gör bara tomt buller. Men där gemenskapen i Kristus får prägla både gudstjänst och vardag blir församlingen mer än en mänsklig sammanslutning. Den blir en plats där människor delar livet och där Guds kärlek får ta gestalt. Därför kan den kristna gemenskapen bli ett tecken i världen – ett tecken på att Gud ännu verkar och att hans liv är starkare än ensamheten.
Den kristna gemenskapen
Vad var det som fick mig att intresserar mig för den kristna tron och sedan bli aktivt kristen in nästa steg? Frågan är komplicerad att svara på, men en mycket viktig faktor i min livsvandring fram tills nu var den gemenskap jag fann i kyrkan. Under sorgetiden, snart två år nu, är det bland annat gemenskapen som har gjort att livet faktiskt kan gå vidare trots förluster. Värdefull gemenskap har jag med både kristna och icke-kristna och mina reflektioner skiljer inte här på vi och dom. Men det var ändå gemenskapen i kyrkan som öppnade mina ögon för vad den kristna församlingen ändå vill vara för alla.
Februari 1999 skrev jag en krönika i tidningen Dagen om den andliga gemenskapen, där mina tankar även då roterade kring vad den kristna tron har betytt för mig. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men min grundläggande uppfattning eller övertygelse har inte förändrats. När den kristna gemenskapen verkligen fungerar som det är tänkt och praktiseras därefter, så är det bland annat relationer som fortfarande håller mig kvar trots motgångar och tvivel. Det är helt enkelt för värdefullt att lämna därhän.
Här följer min krönika som den publicerades ursprungligen. Det finns mycket mer att säga i ämnet, särskilt om de människor som inte har samma goda erfarenhet av kristen gemenskap som jag har haft. Men jag hoppas ändå att den fortfarande kan fungera i sin korthet både som en uppmuntran och undervisning vad som är andlig gemenskap från ett kristet perspektiv.
Gemenskapen var det mest karaktäristiska för de första kristnas gudstillbedjan, när de samlades i sina hem eller på tempelplatsen i Jerusalem (Apg 2:42-46). Redan från början var de medvetna om att det var Guds vilja att människan skulle ha gemenskap med honom och med varandra. De hade sett och upplevt ljuset, Kristus Jesus, och därför var den andliga gemenskapen de upplevde livsförvandlande.
Det ord som beskriver den andliga gemenskapen i den första kristna församlingen är det grekiska ordet koinonia. I vår svenska Bibel är ordet oftast översatt till “gemenskap” (se Apg 2:42), men ibland är den översatt med andra ord, vilket gör det svårare för bibelläsaren att upptäcka kopplingen till kristna gemenskapen i vissa bibeltexter.
Koinonia har en mångfald av betydelser och tillämpningar, som beskriver hur Gud har tänkt att gemenskap skall fungera i församlingen. Dess huvudbetydelse är “gemenskap, umgänge, kamratskap, och nära relation (som i en äktenskapsrelation av mest äkta slag)”. Andra betydelser av ordet är “generositet, medkänsla, oegennytta, bevis på enhet (syskonkärlek), att ge gåvor eller bidrag och känna delaktighet. Koinonia är ett innehållsrikt ord som reflekterar Guds tanke med sin församling, för att det skall bli ett vittnesbörd om Jesu Kristi kärlek för en förlorad mänsklighet.
När Paulus använder sig av ordet koinonia i sina brev, använder han det enbart i religiös bemärkelse och aldrig för att beskriva en social institution. Församlingen är först och främst en kropp, en levande organism, där människorna är församlingen. Koinonia beskriver den andliga gemenskapen i denna kropp, som gör den levande och vital. Det innebär att om någon inte mår bra, delar resten av församlingen den personens lidande, och om någon blir glad, känner sig församlingen delaktiga i den personens glädje. Det är denna vitalitet och närhet som beskrivs i Apg 2:42-46.
Koinonia kan delas upp i fyra egenskaper, som är framträdande i Apg 2:42-46. De första kristna hade en gemenskap med Gud, vilket deltagandet i brödsbrytelsen och bönerna tyder på (v 42, 46). De hade också en gemenskap i tron, som förenade dem i Kristus trots deras olika bakgrunder (v 44). Den positiva konsekvensen av gemenskapen i tron är en tillämpad gemenskap med varandra, som spelade en socialt viktig funktion (v 42, 45-46). Gemenskapen i Anden var det som gjorde de andra tre uttrycken för koinonia möjlig. Det var Anden som hade fött dem på nytt och gjort det möjligt för Andens frukter att fritt mogna fram.
Det första kännetecknet på att människor har upplevt ljuset, Jesus Kristus, är gemenskap. Det är så de första kristna blev kända, och det är också på det viset kristna bör bli igenkända i dag. Ord betyder en del, men en fungerande gemenskap och närhet betyder allt.
Stefan Green 