Hem » Evangeliet
Kategoriarkiv: Evangeliet
Ett nytt år – en ny chans
Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’” (Lukasevangeliet 13:6–9)
Denna liknelse av Jesus om fikonträdet som fick en andra möjlighet påminner mig om när jag och min fru Hanna anlade vår trädgård. Vi planterade bland annat några äppelträd och ett plommonträd och såg framemot att få skörda frukten när tiden var inne. Det är något speciellt med att vänta på frukt som man själv har planterat. Kanske är det därför Jesus använder bilden av ett fikonträd när han berättar en liknelse om livet och om vad Gud väntar sig av oss – att även Gud ser framemot den frukt som Han förväntar sig en relation med Honom ska bära.
Guds barmhärtighet
I Lukasevangeliet berättar alltså Jesus om en man som hade ett fikonträd i sin vingård. År efter år kom han för att se om trädet bar frukt – men det gjorde det inte. Till slut säger han till trädgårdsmästaren att hugga ner det. Men trädgårdsmästaren, som vi kan förstå som en bild av Jesus själv, ber att få ytterligare ett år. Han ska gräva runt trädet och gödsla det en gång till. Kanske bär det frukt nästa år? Och om inte, då får det huggas ner.
Liknelsen låter sträng och hotfullt när den läses från ägarens perspektiv, som är Gud Fadern. Liknelsen riktar sig också ursprungligen mot Jesu åhörare som var det judiska folket på den tiden. Kritiken i liknelsen är således allvarlig – domen är oundviklig för de som inte bär frukt trots Guds barmhärtighet. Men bakom allvaret finns ett budskap om tålamod, omsorg och hopp – ett budskap som också gäller dig och mig idag.
Fikonträdet får en ny chans – trots att ägaren verkar tycka att den egentligen inte förtjänar det. Berättelsen handlar inte främst om trädgårdsskötsel, utan om livet och tiden vi får. Att sedan liknelsen har blivit bevarad i Lukasevangeliet visar att den inte bara riktar sig till den tidens judar, utan också till oss alla – liknelsen gör inte troende bättre än någon annan, utan betonar istället var och ens beroende av Guds barmhärtighet och vikten av att omvända sig – att vända sig mot Gud och be om en ny start.
Gud ger nya möjligheter
Nyår är en tid då många ser tillbaka och funderar över året som gått. Vi kan känna tacksamhet över det som varit gott, men också sorg eller dåligt samvete över sådant som inte blev som vi tänkte. Samtidigt ger nyåret oss en känsla av nystart. Vi får möjlighet att börja om på nytt, fatta nya beslut, pröva nya vägar.
På samma sätt är budskapet i Jesu liknelse ett löfte om att vi får chans efter chans. Med Jesus som vår trädgårdsmästare väljer Gud att inte ge upp på oss. När vi inte bär ”frukt” – när vi misslyckas, gör fel eller tappar riktningen – får vi ändå möjligheten att växa igen. I den meningen är berättelsen om fikonträdet en del av evangelium i koncentrat: Gud ger tid, Gud vårdar, Gud väntar.
Jesus berättade denna liknelse på sin väg mot Jerusalem, den stad där han skulle dö och uppstå. Han talade alltså om liv och död, om möjligheten att vända om medan tid finns. Det finns ett allvar i det: livet är inte oändligt. Vi vet inte hur lång tid vi har på oss att ”bära frukt”. Men poängen är inte att skrämmas, utan att väcka livsvilja.
När vi hör berättelsen kan vi känna igen oss i fikonträdet. Ibland känns vårt inre liv torrt, marken runt oss hård, eller orken svag. Då lovar liknelsen oss något oväntat: trädgårdsmästaren – Kristus själv – ger sig inte. Han gräver runt våra rötter, vattnar och ger näring. Det är ett hoppfullt budskap, särskilt inför ett nytt år.
I Jesu namn
Nyårsdagen i kyrkan har temat ”I Jesu namn”. Det betyder ungefär i Guds gemenskap och i Guds trygghet. När vi säger att vi vill börja året i Jesu namn handlar det inte om att allt blir perfekt, utan att vi vågar lägga framtiden i Guds händer och lita på att han går med, också genom det svåra.
De bibeltexter som hör ihop med nyåret – från Jesaja, Hebréerbrevet och Psaltaren – talar alla om Guds trofasthet: han glömmer inte sitt folk, han sviker inte sina barn och han vakar över våra steg. Tillsammans bildar de en ram av tröst och tillförsikt.
Så även om Jesu berättelse om fikonträdet bär på ett allvar, handlar den ytterst om barmhärtighet och om liv. Trädgårdsmästaren ger trädet en ny chans – precis som du och jag får en ny chans när ett nytt år gryr.
En bön inför det nya året
Det gamla året är förbi, och vi står på tröskeln till ett nytt. Vi får lämna misslyckanden, oro och otålighet bakom oss och istället ber:
”Gud, ge mig kraft att växa där du planterat mig. Hjälp mig att bära frukt som gör gott för andra. Tack för den nya chans du ger – i Jesu namn.”
Nyåret behöver alltså inte bara handla om löften vi ger oss själva, utan om löftet Gud ger till oss. Ett nytt år, en ny chans – under Guds omsorg, i Jesu namn.
Vad är frälsningen för något?
På hemsidan se.jesus.net skriver jag artiklar som på olika sätt presenterar den kristna tron. Framför allt vänder jag mig till de som funderar på vad tro på Jesus Kristus innebär och kanske vill ta steget att börja tro.
Min senaste text, som jag nyss publicerat, handlar om frälsningens väg. Det är en grundläggande guide baserad på flera bibeltexter som beskriver vad det innebär att bli frälst ur ett kristet perspektiv. Samtidigt är jag medveten om att olika kyrkoinriktningar kan betona olika aspekter av frälsningen. Här utgår jag från fem centrala bibelställen – och delar hur jag själv tolkar dem.
Håll till godo!
Frälsningens väg
Det finns många texter i Bibeln som förklarar hur man blir kristen – det vill säga hur en människa får del av frälsningen genom tron på Jesus. Här följer några viktiga bibeltexter som tillsammans förklarar för dig frälsningens väg utifrån evangeliet om Jesus Kristus.
1. Evangeliet i korthet
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Johannesevangeliet 3:16 är kanske den vers i Bibeln som allra tydligast uttrycker kärnan i det kristna budskapet: att Gud har visat sin kärlek till världen genom att ge den del av sig själv som är Sonen, Jesus Kristus.
Evangeliet bjuder oss att sätta vår tillit till Jesus och det han har gjort. Löftet är evigt liv – inte bara som ett framtidshopp, utan som en verklighet som börjar redan här och nu. Att ta emot det innebär att bli frälst, det vill säga att Gud genom Kristus räddar oss från syndens och dödens makt och ger oss ett nytt liv med honom. I sammanhanget som Joh 3:16 tillhör beskrivs det också som att födas på nytt – att få en ny start i sitt inre liv, där Gud förvandlar hjärtat och ger en ny riktning. På så sätt blir det eviga livet inte något avlägset och abstrakt, utan en konkret erfarenhet av Guds närvaro mitt i den vardag du lever nu.
Två saker gör detta möjligt: Guds kärlek och Sonens offer. Guds kärlek är drivkraften bakom skapelsen och frälsningen, och Sonens död och uppståndelse besegrar dödens makt och öppnar vägen till evigt liv. På detta sätt sammanfattar Joh 3:16 evangeliet – ett budskap om villkorslös förlåtelse, nytt liv och en helad skapelse.
2. Vägen till frälsning
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. (Rom 10:9–10)
När du nu har tagit del av Joh 3:16 kan din nästa fråga bli: Hur blir man då frälst? Paulus beskriver i sitt brev till de kristna i Rom vägen till frälsning. Ordet frälsning betyder att bli räddad – och enligt Paulus sker det genom en enkel men livsförvandlande kombination: att tro i sitt hjärta och att bekänna med sin mun att Jesus är Herre och att han lever.
Det handlar alltså både om en inre övertygelse och ett yttre ställningstagande. Att tro i hjärtat innebär att i sitt innersta lita på att Gud verkligen har uppväckt Jesus från de döda och att hans liv och seger gäller också för dig. Att bekänna med munnen betyder att våga säga högt – inför Gud och inför andra – att Jesus är din Herre. När dessa två möts sker något nytt: du får uppleva förlåtelse, bli rättfärdiggjord (det vill säga ren och fri inför Gud) och ta emot den räddning som Paulus talar om.
3. Frälsningen är en gåva
Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. (Ef 2:8–9)
När Paulus i Romarbrevet förklarar hur man blir frälst genom hjärtats tro och munnens bekännelse, utvecklar han i Efesierbrevet 2:8–9 vad detta betyder: att frälsningen inte kan förtjänas, utan är en gåva från Gud. Redan i Joh 3:16 såg vi att evangeliet inte är en lista av krav eller prestationer vi måste uppfylla. Eftersom Gud har gett sin Son, är frälsningen en gåva att ta emot – inte något vi kan förtjäna. Därför är frälsningen enbart möjlig genom Guds nåd, det vill säga hans barmhärtighet och godhet mot oss människor.
Detta sker genom tron – det är det enda sättet vi kan närma oss Gud på. Om frälsningen hade berott på våra egna gärningar skulle ingen av oss ha klarat det. Vi skulle lätt börja jämföra oss med andra, hamna i hyckleri eller tro att vi kan fjäska oss in i Guds närvaro. Men så är det inte. Frälsningen är en gåva som helt och hållet bygger på Guds nåd.
När du tar emot den gåvan blir du en ny skapelse i Kristus. Det nya livet vill sedan uttrycka sig i goda gärningar – inte för att förtjäna frälsningen, utan som ett naturligt svar på Guds kärlek. Läs gärna vidare i Ef 2:10, där Paulus förklarar att vi är skapade för att leva ett liv som hedrar Gud.
4. Omvändelse och dop
Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. […].” (Apg 2:38)
Hur man tar emot evangeliet om frälsning i Kristus, som vi har sett i Joh 3:16, Rom 10:9–10 och Ef 2:8–9, kan miljontals människor idag vittna om. Men vi ser det också i handling redan i Bibeln. Apostlagärningarna 2 berättar om en avgörande händelse som visar att omvändelse och dop hör ihop på frälsningens väg.
Efter Petrus tal till folket på pingstdagen – då han berättar om Jesu gärningar, död och uppståndelse, efter att Guds Ande hade fyllt de första kristna med kraft att sprida evangeliet – står det att hans ord ”träffade dem i hjärtat” (v. 37). De frågade därför: ”Vad ska vi göra?” Petrus svar är versen ovan, och kan också ses som ett svar till dig som nu undrar: Vad blir mitt nästa steg? Svaret är: Omvänd dig → låt dig döpas (som bekräftar att dina synder är förlåtna) → ta emot Guds Ande.
• Omvändelse betyder att vända om i livet – att lämna det som leder bort från Gud och istället välja att följa honom. Det handlar om en förändrad riktning i hjärtat, en ny början.
• Dop betyder att bli nedsänkt i vatten (eller få vatten hällt över sig) som en yttre handling som visar vad Gud gör i det inre. Dopet är en bekräftelse på att dina synder är förlåtna och att du nu tillhör Jesus.
Omvändelse, dop och förlåtelse hör ihop med frälsningen. Sedan fortsätter det nya livet i Kristus – där Guds Ande bor i dig och ger kraft att leva nära Gud och vittna om hans kärlek, både för dig själv och för hela skapelsen.
5. Evangeliets kärna
Som kristen är Jesus vägen som vi är kallade att följa – det innebär att välja honom och låta hans kärlek forma våra steg dag för dag. På frälsningens väg blir Jesus också sanningen som vi tror på, och livet som ger dig kraft, mening och riktning.
Enligt den kristna tron är Jesus vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Detta får du del av när du blir frälst, så som det har beskrivits ovan. Då öppnas ett nytt liv där du får uppleva Guds kärleksfulla närvaro och gemenskap med honom.
Kort sagt är evangeliets kärna att Gud älskade världen – och dig – så mycket att han sände sin Son (Joh 3:16), för att du genom tron och bekännelsen till honom ska bli frälst (Rom 10:9–10). Frälsningen är en gåva av nåd (Ef 2:8–9), och den följs av omvändelse och dop som svar på Guds inbjudan (Apg 2:38).
Detta är vägen – en väg som går genom Jesus själv, som du är inbjuden att ta emot som en gåva i form av gemenskap med Gud.
Evangeliet i ett nötskal
63).Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Vad innebär det egentligen att Gud älskade världen så mycket att han gav sin Son? Joh 3:16 är summan av vad kristen tro handlar om – med ett hopp om evigt liv som börjar redan här och nu.
I denna kanske mest kända vers i Nya testamentet sammanfattas de goda nyheterna – för både oss människor och för hela skapelsen. Den yttersta konsekvensen av evangeliet är löftet om evigt liv. I vers 14 antyder Jesus sin kommande korsfästelse, och i vers 15 framhålls att de som tror på honom ”skall ha evigt liv”. Vers 16 förklarar att detta sker genom Sonen – det vill säga genom Jesus själv. Evangeliet ger oss alltså ingen lista över prestationer eller handlingar som krävs, utan en inbjudan att lita på honom och hans verk. Då, säger evangeliet, får vi evigt liv – ett liv som sträcker sig bortom den fysiska döden.
Att ”evigt liv” finns i Jesus Kristus är något som Johannes återkommer till omkring 17 gånger i sitt evangelium. Första gången möter vi det just i Joh 3:15–16, där det fungerar som en förklaring av vad frälsning innebär. Det grekiska ordet i grundtexten för ”liv” används hela 36 gånger i Johannesevangeliet. Löftet om evigt liv i Kristus tillhör alltså dess huvudtema, vilket Johannes själv framhäver i slutet av sin bok:
Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Joh 20:31).
Bakgrunden till Joh 3:15–16 är samtalet mellan Jesus och farisén Nikodemus. Han kom till Jesus om natten för att söka klarhet i vem Jesus egentligen var. De tecken som Jesus hade börjat utföra övertygade Nikodemus – och flera andra – om att Gud var med Jesus. Mötet blir ett tillfälle för Jesus att presentera vem han är, och hans svar leder in i ett samtal om nödvändigheten av att födas på nytt för att kunna se Guds rike. Till sist utropar Nikodemus, med en viss frustration: ”Hur är detta möjligt?” (v. 9). Han förstod ännu inte att Jesus talade om behovet av en andlig pånyttfödelse för att komma in i Guds rike – det som i kristen tro är själva kärnan i frälsningen.
Efter v. 12 är det oklart om det är Jesus som fortsätter i en monolog eller om Johannes kommenterar det tidigare samtalet. Från v. 15 betonas emellertid det eviga livet. Här förskjuts tyngdpunkten från att ”se Guds rike” till att ”ha evigt liv” som den yttersta konsekvensen av tron på Jesus. Den mest naturliga tolkningen är att dessa två uttryck kompletterar varandra: att ”ha evigt liv” är att få del av hoppet om att se och uppleva Guds rike. Båda uttrycken hänger samman med nödvändigheten av att födas på nytt – att bli en ny skapelse i Kristus.
På det sättet blir det eviga livet mindre abstrakt, eftersom det handlar om att erfara Guds rike. I Johannesevangeliet framställs de tecken som Jesus utför just som manifestationer av Guds rikes närvaro. Därför är det nya livet i Kristus inte bara ett framtidshopp, utan en verklighet som tar sin början redan här och nu. Att tro på Jesus som Frälsare och Herre innebär alltså både hopp om evigt liv och delaktighet i Guds rike. Men vad gör detta möjligt? Det förklaras i själva kärnversen: Joh 3:16.
Det första som gör det möjligt är Guds kärlek till sin skapelse (”Så älskade Gud världen […]”). När Gud skapade världen var det inte en handling av blott maktutövande. Denna skaparkraft var istället ett uttryck för kärlek – en kärlek som till och med tar sig formen av tjänande. I Psaltaren jublas det: ”[…] Herrens kärlek fyller hela jorden” (Ps 33:5), det vill säga Guds kärleksfulla nåd. I Nya testamentet förknippas denna kärlek med det grekiska ordet agape, det begrepp som används i Joh 3:16. På så sätt pekar versen på Guds djupa, kärleksfulla avsikt med världen. I centrum står Guds kärlek, och det eviga livet tillhör oss enbart på grund av denna nåd – en nåd som vill föra både oss och hela skapelsen tillbaka in i Guds rike.
Det andra som gör det möjligt är att Gud i sin kärlek lät sin Son bli offrad för världen (”[…] att han gav den sin ende son, […]”). När människan går sin egen väg i stället för att vandra med Gud, väljer Gud i sin kärlek ändå att vara med henne. Detta ser vi gång på gång i Gamla testamentet, där Israel blir en representant för alla folks svårigheter att förstå Guds avsikter med sin skapelse. I evangeliet tar Gud det avgörande steget: han ger sin ende Son för att besegra dödens grepp om människan och hela skapelsen – och på så sätt föra allt tillbaka in i Guds rike. Som Paulus också uttrycker det: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).
Dessa två saker – Guds kärlek och Sonens död – gör det möjligt enligt evangeliet att erfara ett liv präglat av Guds rikes närvaro. Men Joh 3:16 lägger till en nödvändighet innan löftet om evigt liv: ”[…] för att de som tror på honom inte skall gå under […].” För att detta löfte ska uppfyllas måste döden besegras, något som inte hade skett om berättelsen slutat med Sonens död på korset. Eftersom löftet är att de som tror på Jesus ”inte skall gå under”, pekar versen också fram mot hans uppståndelse – som gör det möjligt att ”ha evigt liv”. Detta är Joh 3:16: Faderns kärlek, Sonens död och uppståndelse – evangeliet i ett nötskal – som ger dig ett fantastiskt hopp om en helad värld tack vare Guds kärleksfulla nåd.
Stefan Green 