HOS Green

Hem » hermeneutik

Kategoriarkiv: hermeneutik

Vad Gud gör på bergstoppar (2)

Foto: Green

På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).

Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).

Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.

Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder: 

”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.

Nästa inlägg: Bergen

Vad är Gud?

Ett funktionellt sätt att läsa Bibeln kan delvis svara på den frågan (ett ämne som nu diskuteras på tidningen Dagens debattsidor.

Det sätt på vilket vi uppfattar och beskriver verkligheten berättar vilken världsbild vi är influerad av. Bland annat har västvärlden både den antika grekisk-romerska kulturen och judendomen som sin kulturella vagga. Den kristna världsbilden är influerad av båda dessa två krafter, även om den i sig själv också har sina unika drag.

Det grekisk-romerska tankesättet betonar hur något är i sig själv, dvs definierar saker och ting främst utifrån färg, storlek, form, tyngd eller kemi. Det är beskrivning och form som gäller när Gud beskrivs, och mycket av kristen teologi ser ut så idag. I grekiskt tänkande dominerar de statiska verben, som uttrycker tillstånd (existera, leva, etc) och kan inte användas som svar på frågan ”Vad hände?”.

Det hebreiska tankesättet (som har starkt påverkat både Gamla och Nya Testamentet) betonar ”göra,” dvs vad ett objekt gör, vad dess funktion är. Exempelvis bägaren i Ps. 23:5, som inte beskrivs men är en symbol för något större. I det hebreiska tänkandet dominerar således de dynamiska verben, som uttrycker förändring, aktiva handlingar eller händelser (arbeta, berätta, springa, etc). Enbart de dynamiska verben kan svara på fråga ”Vad hände?”.

Det kan uppfattas som konstgjort att skilja på grekiskt-romerskt och hebreiskt sätt att tänka, men det definierar hur vi tenderar att se på vår omgivning. Om jag exempelvis berättar för dig att jag igår köpte en ny bil, vad är det första du tänker på eller frågar mig om? Undrar du om märket, modellen, färgen, drivmedel, hur stark motorn är, eller undrar du vad jag skall använda en ny bil till, varför jag valde just en sådan bil. Jag ganska säker på att i vår värld tenderar det förra vara det första vi tänker på. I ett hebreiskt tänkande är det senare som är viktigast.

Så nu är frågan hur vi ser på Gud, oavsett om vi tro att en gudomlig skapare existerar eller inte? Är Gud en man eller kvinna, eller är Gud det han har gjort och gör genom sina självavslöjande handlingar i historien och geografin? Aposteln Johannes sa ”Gud är kärlek” på grund av vad han har gjort (se Joh 3:16) och ytterst sätt presenterar Bibeln (som också är vad den gör/lovar) vem Gud är genom det Jesus Kristus gjorde och gör.

The Hermeneutics Quiz

Normalt bryr jag mig inte om alla personlighetstester som finns ute på nätet, men ”The Hermeneutics Quiz” fångade mitt intresse. Scot McKnight har satt ihop denna test för Leadership Journal.net (Christianity Today), med syfte att få fram hur kristna läser och inte läser Bibeln.


Hur träffsäker en sådan test är kan diskuteras, eftersom frågorna i testet kan enbart få fram generella nyanser i bibelsyn. Frågorna är också präglade av dess skapare. Men jag tog i alla fall testet … och resultatet blev 58 poäng. Det gör mig enligt McKnight till ”moderate” på den hermeneutiska skalan. Så här beskriver McKnight den kategorin:

The moderate hermeneutic might be seen as the voice of reason and open-mindedness. Moderates generally score between 53 to 65. Many are conservative on some issues and progressive on others. It intrigues that conservatives tend to be progressive on the same issues, while progressives tend to be conservative on the same issues. Nonetheless, moderates have a flexible hermeneutic that gives them the freedom to pick and choose on which issues they will be progressive or conservative. For that reason, moderates are more open to the charge of inconsistency. What impresses me most about moderates are the struggles they endure to render judgments on hermeneutical issues.
Stämmer det på mig? Ganska väl faktiskt. Jag är konservativ på vissa områden, mer progressiv på andra, så då hamnar jag logiskt mitt i mellan. Sedan om det hade varit andra frågor i testet, kunde naturligtvis resultat ha blivit annorlunda.

Nu är det din tur att köra testet

Berätta gärna med en kommentar vad det blev för din del och vad du tycker om frågorna. Är du intresserad av vad andra anser om testet, kan du läsa mer på Christopher Heards Higgaion och Tylers Codex. För mig är detta mycket intressanta diskussioner … vad är din bibelsyn, hur läser och förstår du Bibeln på 21 århundradet?

Vad är pentekostal hermeneutik?

Detta inlägg är ett svar på en kommentar och fråga om vad som är pentekostal teologi (=pingstteologi). Inlägget svarar inte direkt på frågan, men diskuterar något som som direkt påverkar vad som är pentekostal teologi, det vill säga pentekostal hermeneutik.

Hur läser eller studerar en pingstvän Bibeln? Detta är en fråga som speglar en livlig debatt som åtminstone har pågått under hela 90-talet och fram tills nu. Debatten karaktäriseras av ett brett fält av uppfattningar som inte alltid är enigt i tolkningssätt och bibelsyn. Det finns pingstsamfund med trosbekännelser och pingströrelser som resolut vägrar att skriva en sådan bekännelse. Det finns de som förespråkar uppenbarelseteologi där kanon inte är stängd och de som hävdar kanons auktoritet mycket starkt. Det finns de som läser Bibeln enbart under Andens ledning (den ende läraren som behövs – 1 Joh. 2:27) och de som är noggranna bibelforskare men samtidigt förlitar sig på Andens hjälp. I pentekostal hermeneutik finns ytterligheter och det är mellan dessa ytterligheter som sanningen finns om pingstvänners sätt att läsa och förstå Bibeln.

Den klassiska pingstväckelsen kan beskrivas som en karismatisk-eskatologisk spiritualitet, vilken i sin tur karaktäriserar det pentekostala sättet att läsa Bibeln.[1] Manifestationen av karismatiska gåvor i församlingen blev bevis för att det övernaturliga i evangelierna verkligen var sant. Det var denna livssyn i par med eskatologiska förväntningar som präglade pentekostal hermeneutik från början. Den pentekostala förkunnelsen och bibelundervisningen spelade på följande sätt en viktig roll i formandet av pentekostal hermeneutik:[2]

  1. Det var det personliga vittnes­bördet (upplevelsen) som blev utgångspunkten för hermeneu­tiken.
  2. Förkunnelsen delegerades inte till seminarieutbildade personer, utan vanliga män och kvinnor var utsedda av Anden att predika vad man betraktade som det inspirerade och ofelbara gudsordet. Den lokala pastorn var den främste tolkaren av Bibeln, inte den välutbildade exegeten.
  3. Förkunnelsen skulle vara inspirerad av Anden och därför ägnade inte predi­kanten tid åt att tolka en text på ett historiskt-kritiskt sätt. De mänskliga författarna tonades ner då det var Guds levande Ord det var frågan om. Betoningen låg på den omedelbara innebörden och det omedelbara sammanhanget vilket ofta resulterade i en strikt bokstavlig tolkning. Textens historiska sammanhang var inte betydelsefullt för att förstå Guds levande Ord idag.
  4. Den tidiga pentekostala tolkningen var teologiskt präglad av det fulla kristologiska evangeliet där Jesus är frälsaren, döparen av den helige Anden och den kommande kungen.

Detta tidiga och klassiska pentekostala sätt att läsa och förstå Bibeln är än idag en vanlig tolkningsmetod inom pingströrelsen. Hermeneutiken har bevarat sin pragmatiska prägel, då den vill få lyssnarna att uppleva det övernaturliga som evangelierna och Apostlagärningarna berättar om. Pingsterfarenheten betraktas ännu som betydelsefull för att läsa och förstå Bibeln rätt, eftersom Anden är upplysaren och inspiratören av Skriften. Tendensen att teologin inte alltid kommer före upplevelsen finns fortfarande kvar – först en upplevelse eller ett vittnesbörd och sedan en teologisk förklaring på det upplevda.

Rick D. More lyfter fram fyra aspekter som beskriver hur pentekostal hermeneutik tillämpas idag,[3] aspekter som också vittnar om lutherskt inflytande över det pentekostala sättet att läsa och förstå Bibeln:

  1. Bibeln är ett levande Ord som tolkar oss. Eftersom den helige Anden talar till oss på sätt som överstiger det mänskliga förnuftet är inte Skriften endast ett objekt som vi tolkar, utan också ett levan­de Ord som tolkar. När vi inte bara ägnar oss åt att tolka Ordet utan också låter Ordet tolka oss, verkar/flödar Anden genom det, på sätt som vi inte kan bestämma över eller dirigera (man tappar fotfästet i Andens ström – flyter med).
  2. Bibeln ger inte bara djup kunskap, utan förvandlar även viljan och karaktären hos läsaren eller tolkaren. När Ordet har förvandlat vilja och karaktär levs det ut i trosgemenskapen och i övriga världen. En pentekostal kristens upplevelse av Anden är förankrad i en relations­mässig epistemologi (kunskapsteori), där kunskap om Gud och att direkt uppleva Gud ständigt byter information med varandra och ständigt är beroende av varandra.
  3. Varje troende skall själv läsa Bibeln och själv vara bärare av dess ord. Varje pentekostal troende har ett ansvar att vara ett vittne om sanningen. Det innebär en tydlig övertygelse om det allmänna prästadömet och att alla troende har profetens kallelse. För att något sådant skall bli en verklighet måste alla troende själva ta an­svar för att läsa och studera Bibeln så att de kan bygga upp församlingen och evangelisera de förlorade.
  4. Ensam besitter ingen troende hela sanningen och kunskapen om Gud. Enligt pentekostal hermeneutik nalkas man Bibeln tillsammans i Anden. Var och en tillför något, men endast hela församlingen tillsammans kan höra vad Gud vill ha sagt till hela församlingen. Ensam kan ingen påstå sig ha hela sanningen (något sådant är inte pentekostal hermeneutik). Det innebär att man i pentekostal hermeneutik prövar varandras tolkningar, och att Gud inte har talat genom sitt Ord eller genom profetia förrän alla parter är överens om det.

Trots att pentekostal teologi fortfarande är starkt präglad av tidig pentekostalism har dess hermeneutik närmat sig den besläktade evangelikala hermeneutiken. Pentekostal hermeneutik syftar liksom evangelikal hermeneutik till att bygga upp tron och ge upphov till tillbedjan av Gud. Att möta Skriftens budskap är att möta Gud och utgången är tillbedjan – allt skall ske till uppbyggelse av de troende, till vittne för omvärlden, och ytterst för att Gud skall bli prisad (Matt 28:19-20; 1 Kor 14:26; Fil 1:9-11). På vilket sätt har då pentekostal hermeneutik närmat sig evangelikal hermeneutik? Förändringen har skett på det intellektuella området – pentekostal hermeneutik har blivit mer rationell, delvis på bekostnad av det pragmatiska även om den fortsätter att vara upplevelseorienterad och pneumatisk (andlig).[4]

Om den pentekostala hermeneutiken är besläktad med den evangelikala hermeneutiken och de två närmar sig allt mer, behöver vi då behålla termerna som skiljer dem åt? Jag skulle vilja svara ja på den frågan eftersom pentekostal hermeneutik särskiljer sig på grund av följande betoningar: 1) Pentekostal hermeneutik är homiletisk – framförandet är minst lika viktigt som innehållet i det framförda; 2) Pentekostal hermeneutik betonar den helige Andens roll i tolkningen av Skriften och garanterar därför att Andens funktion fortsätter att vara viktig i bibeltolkning och förkunnelse; 3) Pentekostal hermeneutik kontextualiserar – den liknar Qumransektens peshermetod: att göra tolkningen av Skriften aktuell, upplevelseorienterad och personligt tillämpad. Jag hävdar inte att dessa fyra drag saknas i evangelikal hermeneutik, men pingstvänners sätt att läsa och tillämpa Skriften har tenderat att radikalisera dessa drag.

Vad för slags framtid har då pentekostal hermeneutik? Jag tror att den även i fort­sättningen kommer att tillhöra mångfalden inom kristen hermeneutik, där den både tillför och tar emot hermeneutiska principer för läsandet och förståelsen av Bibelns budskapet.


[1] Veli-Matti Karkkainen, ”Pentecostal Hermeneutics in the Making: On the Way from Fundamentalism to Postmodernism,” The Journal of the European Pentecostal Theological Association XVIII (1998): 76-115.

[2] Ibid.

[3] Larry R. McQueen, Joel and the Spirit. The Cry of a Prophetic Hermeneutic (Sheffield: Sheffiels Academic Press, 1995): 12-13.

[4] McQueen says: ”In line with Moore’s emphasis on lived experience, Roger Stronstad claims that Pentecostal experience of the Spirit is a legitimate presupposition of biblical interpretation, just as most ‘evangelical theology has always insisted that theology be done from a position of Christian experience’. For Stronstad, a Pentecostal hermeneutic consists of at least three elements. It is experiental, ‘both at the presuppositional and verification levels’; it is rational, ‘incorporating historico-grammatico principles of exegesis’; and it is pneumatic, ‘recognizing the Spirit as the illuminator as well as the inspirer of Scripture’ (Ibid.: 13).