Hem » Kristen tro
Kategoriarkiv: Kristen tro
Den gyllene regeln
AI redigerad bild
”Allt vad ni därför vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteusevangeliet 7:12)
Finns det någon väg ut ur de konflikter som präglar vår värld – när de uppstår i våra personliga relationer, men också på den globala arenan? Vad kan egentligen skapa ett lugn och en varaktig fred? Det är svåra frågor som ständigt återkommer. Vem längtar inte efter frid i sitt eget liv, i sina relationer och i världen som helhet?
I Bibeln möter vi en grundläggande etisk vägledning för hur vi människor är kallade att möta varandra. Det är en princip som återkommer i många tider och kulturer, och som enligt kristen tron har sin källa i Gud själv – himlens och jordens Skapare. Principen är enkel, men krävande: att försöka sätta sig i den andres situation, att se världen också genom någon annans ögon, inte bara sina egna.
Denna tanke är så grundläggande att den finns formulerad i ett trettiotal religioner och filosofiska traditioner – ofta långt före Jesu tid. Konfucius skrev redan omkring 500 f.Kr.:
”Gör inte mot andra vad du inte vill att de gör mot dig.”
Liknande formuleringar möter oss i hinduismens och jainismens skrifter, i buddhismen och i den fornpersiska zoroastrismen. Även grekiska filosofer som Sokrates och Aristoteles talade om rättvisa, respekt och medkänsla – om att värdera andra lika högt som sig själv. Inom stoicismen betonades förståelse för andra människor och att leva i harmoni med både samhället och naturen.
När Jesus uttalar den så kallade gyllene regeln i bergspredikan knyter han an till denna breda mänskliga erfarenhet. Samtidigt placerar han denne etiska grundsats tydligt i den bibliska traditionen, genom att kopplar den till kärleksbudet i Gamla testamentet:
”Du skall älska din nästa som dig själv” (3 Moseboken 19:18).
Den judiske läraren Hillel, verksam strax före Jesu tid, formulerade samma tanke i negativ form:
”Det som är dig förhatligt, gör inte mot din nästa. Det är hela lagen – resten är förklaring.”
Vad är det då som är särskilt med Jesu undervisning, om principen redan fanns? För det första är Jesus själv, enligt kristen tro Guds Son, den yttersta förebilden i hur regeln levs ut. Aposteln Paulus beskriver detta i Filipperbrevet 2:6–8:
”Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”
Strax innan uppmanar Paulus de kristna att leva på ett sätt som tydligt anknyter till den gyllene regeln och dess källa (Fil 2:2–5):
”Lev i samma [Kristi] kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”
I sin bergspredikan (Matt 5–7) placerar Jesus den gyllene regeln i ett större och mer utmanande sammanhang. Han undervisar om himmelrikets – Guds rikes – närvaro, rättfärdighet och utmaning, ett rike som inte är bundet till en geografisk plats. I stället är riket närvarande där människor tar emot Jesus som Herre och Frälsare, eller som Jesus själv säger i Lukasevangeliet 17:20–21:
”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Himmelrikets rättfärdighet kännetecknas av kärlek till fienden och bön för dem som förföljer oss (Matt 5:43–48). Som Jesus redan säger i Matt 5:7:
”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.”
Mot denna bakgrund fungerar den gyllene regeln i Matt 7:12 som en sammanfattning av Jesu undervisning om rättfärdighet i bergspredikan (5:17–7:11). Genom den inledande frasen ”Allt vad ni därför vill […]”, knyts den särskilt till orden om bönen i 7:7–11: den Gud som ger goda gåvor åt dem som ber, kallar också sina barn att ge gott åt andra människor. Guds generositet blir därmed källan till den generositet som regeln uttrycker.
Det Jesus gör är att visa livets väg. Johannesevangeliet vittnar om att han själv är denna väg (Joh 14:6). Bergspredikan visar att det handlar om en relation – både till andra människor (Matt 5:21–48) och till Gud (Matt 6:1–7:11) – där Guds vilja får forma våra liv. Till skillnad från många tidigare formuleringar uttrycker Jesus gyllene regeln positivt. Det handlar inte bara om att avstå från att orsaka ont, utan om att aktivt göra gott: att göra för andra.
Men att göra det som du vill att andra i sin tur ska göra för dig är inte riktigt vad Jesus säger. I stället handlar det om att osjälviskt göra för andra det som de borde göra mot dig – en kärlek som hämtar sitt mått från Guds egen trofasthet. Det är på detta sätt som ”vad lagen och profeterna säger” uppfylls, och det är så ett människoliv svarar mot Guds rikes rättfärdighet.
Det är lätt att avfärda den gyllene regeln som alltför enkel och naiv som lösning på polariserande konflikter, maktspråk och misstro. Men i kristen tro är den inte bara klok livsvisdom. Den uttrycker ett liv format av Guds kärlek – av den omsorg och medkänsla Gud genom sin Son har visat mänskligheten och som vi är kallade att föra vidare i relationen till andra.
Evangeliet i ett nötskal
63).Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Vad innebär det egentligen att Gud älskade världen så mycket att han gav sin Son? Joh 3:16 är summan av vad kristen tro handlar om – med ett hopp om evigt liv som börjar redan här och nu.
I denna kanske mest kända vers i Nya testamentet sammanfattas de goda nyheterna – för både oss människor och för hela skapelsen. Den yttersta konsekvensen av evangeliet är löftet om evigt liv. I vers 14 antyder Jesus sin kommande korsfästelse, och i vers 15 framhålls att de som tror på honom ”skall ha evigt liv”. Vers 16 förklarar att detta sker genom Sonen – det vill säga genom Jesus själv. Evangeliet ger oss alltså ingen lista över prestationer eller handlingar som krävs, utan en inbjudan att lita på honom och hans verk. Då, säger evangeliet, får vi evigt liv – ett liv som sträcker sig bortom den fysiska döden.
Att ”evigt liv” finns i Jesus Kristus är något som Johannes återkommer till omkring 17 gånger i sitt evangelium. Första gången möter vi det just i Joh 3:15–16, där det fungerar som en förklaring av vad frälsning innebär. Det grekiska ordet i grundtexten för ”liv” används hela 36 gånger i Johannesevangeliet. Löftet om evigt liv i Kristus tillhör alltså dess huvudtema, vilket Johannes själv framhäver i slutet av sin bok:
Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Joh 20:31).
Bakgrunden till Joh 3:15–16 är samtalet mellan Jesus och farisén Nikodemus. Han kom till Jesus om natten för att söka klarhet i vem Jesus egentligen var. De tecken som Jesus hade börjat utföra övertygade Nikodemus – och flera andra – om att Gud var med Jesus. Mötet blir ett tillfälle för Jesus att presentera vem han är, och hans svar leder in i ett samtal om nödvändigheten av att födas på nytt för att kunna se Guds rike. Till sist utropar Nikodemus, med en viss frustration: ”Hur är detta möjligt?” (v. 9). Han förstod ännu inte att Jesus talade om behovet av en andlig pånyttfödelse för att komma in i Guds rike – det som i kristen tro är själva kärnan i frälsningen.
Efter v. 12 är det oklart om det är Jesus som fortsätter i en monolog eller om Johannes kommenterar det tidigare samtalet. Från v. 15 betonas emellertid det eviga livet. Här förskjuts tyngdpunkten från att ”se Guds rike” till att ”ha evigt liv” som den yttersta konsekvensen av tron på Jesus. Den mest naturliga tolkningen är att dessa två uttryck kompletterar varandra: att ”ha evigt liv” är att få del av hoppet om att se och uppleva Guds rike. Båda uttrycken hänger samman med nödvändigheten av att födas på nytt – att bli en ny skapelse i Kristus.
På det sättet blir det eviga livet mindre abstrakt, eftersom det handlar om att erfara Guds rike. I Johannesevangeliet framställs de tecken som Jesus utför just som manifestationer av Guds rikes närvaro. Därför är det nya livet i Kristus inte bara ett framtidshopp, utan en verklighet som tar sin början redan här och nu. Att tro på Jesus som Frälsare och Herre innebär alltså både hopp om evigt liv och delaktighet i Guds rike. Men vad gör detta möjligt? Det förklaras i själva kärnversen: Joh 3:16.
Det första som gör det möjligt är Guds kärlek till sin skapelse (”Så älskade Gud världen […]”). När Gud skapade världen var det inte en handling av blott maktutövande. Denna skaparkraft var istället ett uttryck för kärlek – en kärlek som till och med tar sig formen av tjänande. I Psaltaren jublas det: ”[…] Herrens kärlek fyller hela jorden” (Ps 33:5), det vill säga Guds kärleksfulla nåd. I Nya testamentet förknippas denna kärlek med det grekiska ordet agape, det begrepp som används i Joh 3:16. På så sätt pekar versen på Guds djupa, kärleksfulla avsikt med världen. I centrum står Guds kärlek, och det eviga livet tillhör oss enbart på grund av denna nåd – en nåd som vill föra både oss och hela skapelsen tillbaka in i Guds rike.
Det andra som gör det möjligt är att Gud i sin kärlek lät sin Son bli offrad för världen (”[…] att han gav den sin ende son, […]”). När människan går sin egen väg i stället för att vandra med Gud, väljer Gud i sin kärlek ändå att vara med henne. Detta ser vi gång på gång i Gamla testamentet, där Israel blir en representant för alla folks svårigheter att förstå Guds avsikter med sin skapelse. I evangeliet tar Gud det avgörande steget: han ger sin ende Son för att besegra dödens grepp om människan och hela skapelsen – och på så sätt föra allt tillbaka in i Guds rike. Som Paulus också uttrycker det: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).
Dessa två saker – Guds kärlek och Sonens död – gör det möjligt enligt evangeliet att erfara ett liv präglat av Guds rikes närvaro. Men Joh 3:16 lägger till en nödvändighet innan löftet om evigt liv: ”[…] för att de som tror på honom inte skall gå under […].” För att detta löfte ska uppfyllas måste döden besegras, något som inte hade skett om berättelsen slutat med Sonens död på korset. Eftersom löftet är att de som tror på Jesus ”inte skall gå under”, pekar versen också fram mot hans uppståndelse – som gör det möjligt att ”ha evigt liv”. Detta är Joh 3:16: Faderns kärlek, Sonens död och uppståndelse – evangeliet i ett nötskal – som ger dig ett fantastiskt hopp om en helad värld tack vare Guds kärleksfulla nåd.
Stefan Green 