AI redigerad bild

”Allt vad ni därför vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteusevangeliet 7:12)

Finns det någon väg ut ur de konflikter som präglar vår värld – när de uppstår i våra personliga relationer, men också på den globala arenan? Vad kan egentligen skapa ett lugn och en varaktig fred? Det är svåra frågor som ständigt återkommer. Vem längtar inte efter frid i sitt eget liv, i sina relationer och i världen som helhet?

I Bibeln möter vi en grundläggande etisk vägledning för hur vi människor är kallade att möta varandra. Det är en princip som återkommer i många tider och kulturer, och som enligt kristen tron har sin källa i Gud själv – himlens och jordens Skapare. Principen är enkel, men krävande: att försöka sätta sig i den andres situation, att se världen också genom någon annans ögon, inte bara sina egna.

Denna tanke är så grundläggande att den finns formulerad i ett trettiotal religioner och filosofiska traditioner – ofta långt före Jesu tid. Konfucius skrev redan omkring 500 f.Kr.:

”Gör inte mot andra vad du inte vill att de gör mot dig.”

Liknande formuleringar möter oss i hinduismens och jainismens skrifter, i buddhismen och i den fornpersiska zoroastrismen. Även grekiska filosofer som Sokrates och Aristoteles talade om rättvisa, respekt och medkänsla – om att värdera andra lika högt som sig själv. Inom stoicismen betonades förståelse för andra människor och att leva i harmoni med både samhället och naturen.

När Jesus uttalar den så kallade gyllene regeln i bergspredikan knyter han an till denna breda mänskliga erfarenhet. Samtidigt placerar han denne etiska grundsats tydligt i den bibliska traditionen, genom att kopplar den till kärleksbudet i Gamla testamentet:

”Du skall älska din nästa som dig själv” (3 Moseboken 19:18).

Den judiske läraren Hillel, verksam strax före Jesu tid, formulerade samma tanke i negativ form:

”Det som är dig förhatligt, gör inte mot din nästa. Det är hela lagen – resten är förklaring.”

Vad är det då som är särskilt med Jesu undervisning, om principen redan fanns? För det första är Jesus själv, enligt kristen tro Guds Son, den yttersta förebilden i hur regeln levs ut. Aposteln Paulus beskriver detta i Filipperbrevet 2:6–8:

”Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”

Strax innan uppmanar Paulus de kristna att leva på ett sätt som tydligt anknyter till den gyllene regeln och dess källa (Fil 2:2–5):

”Lev i samma [Kristi] kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

I sin bergspredikan (Matt 5–7) placerar Jesus den gyllene regeln i ett större och mer utmanande sammanhang. Han undervisar om himmelrikets – Guds rikes – närvaro, rättfärdighet och utmaning, ett rike som inte är bundet till en geografisk plats. I stället är riket närvarande där människor tar emot Jesus som Herre och Frälsare, eller som Jesus själv säger i Lukasevangeliet 17:20–21: 

”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Himmelrikets rättfärdighet kännetecknas av kärlek till fienden och bön för dem som förföljer oss (Matt 5:43–48). Som Jesus redan säger i Matt 5:7: 

”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” 

Mot denna bakgrund fungerar den gyllene regeln i Matt 7:12 som en sammanfattning av Jesu undervisning om rättfärdighet i bergspredikan (5:17–7:11). Genom den inledande frasen ”Allt vad ni därför vill […]”, knyts den särskilt till orden om bönen i 7:7–11: den Gud som ger goda gåvor åt dem som ber, kallar också sina barn att ge gott åt andra människor. Guds generositet blir därmed källan till den generositet som regeln uttrycker.

Det Jesus gör är att visa livets väg. Johannesevangeliet vittnar om att han själv är denna väg (Joh 14:6). Bergspredikan visar att det handlar om en relation – både till andra människor (Matt 5:21–48) och till Gud (Matt 6:1–7:11) – där Guds vilja får forma våra liv. Till skillnad från många tidigare formuleringar uttrycker Jesus gyllene regeln positivt. Det handlar inte bara om att avstå från att orsaka ont, utan om att aktivt göra gott: att göra för andra.

Men att göra det som du vill att andra i sin tur ska göra för dig är inte riktigt vad Jesus säger. I stället handlar det om att osjälviskt göra för andra det som de borde göra mot dig – en kärlek som hämtar sitt mått från Guds egen trofasthet. Det är på detta sätt som ”vad lagen och profeterna säger” uppfylls, och det är så ett människoliv svarar mot Guds rikes rättfärdighet.

Det är lätt att avfärda den gyllene regeln som alltför enkel och naiv som lösning på polariserande konflikter, maktspråk och misstro. Men i kristen tro är den inte bara klok livsvisdom. Den uttrycker ett liv format av Guds kärlek – av den omsorg och medkänsla Gud genom sin Son har visat mänskligheten och som vi är kallade att föra vidare i relationen till andra.