Hem » Textutläggning
Kategoriarkiv: Textutläggning
Guds frid mitt i verkligheten
”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)
I en värld präglad av stress, oro och bristande relationer pekar aposteln Paulus på en väg till frid som inte handlar om förnekelse, utan om tacksamhet. I Filipperbrevet 4 visar han hur Guds frid kan få fäste i våra liv – mitt i det svåra – när vi väljer att tacka, be och förtrösta. Friden vi längtar efter är inte långt borta, utan nära för den som tar emot den i Kristus.
Att uppnå sinnesfrid är något som många människor strävar efter – särskilt i en stressig och uppjagad värld. I Filipperbrevet 4:7 talar aposteln Paulus om Guds frid – men vad är det egentligen? I de föregående verserna (vv. 4–6) lyfter Paulus fram tacksamhet som grunden för en tro på Kristus fri från oro. Först uppmanar han de troende att glädja sig i Herren (v. 4) – en uppmaning han upprepar för att understryka hur centralt en sådan glädje är. Därefter manar han till fördragsamhet (v. 5) och till att inte bekymra sig, utan i stället vända sig till Gud i bön och åkallan – med tacksamhet (v. 6). Denna tacksamhet är inte ett uttryck för blind tillit, utan en medveten hållning som blir nyckeln till ett liv där Guds frid får råda (v. 7) – en frid som bevarar hjärtat och sinnet i Kristus Jesus.
Att uppleva Guds frid ställs i Filipperbrevet 4:4–7 i konstrast till att vara styrd av ofördragsamhet och oro – och beskrivs inte som ett flyktigt tillstånd, utan som en frukt av tacksamhet. Utifrån dessa verser kan man också förstå Guds frid som en helande kraft, medan det motsatta – oro och splittring – snarare kan ses som symptom på ett liv skadat av syndens inflytande. Därför säger Paulus att Guds frid är ”mera värd än allt” vi kan tänka oss. I en värld av ökad otrygghet på olika existensiella plan, ger Guds frid det skydd vi behöver för vårt inre – inte bara mot vardagens bekymmer, utan också mot allt som synden vill infektera oss med. I Kristus Jesus får vi en frid som bevarar hela vårt väsen.
Paulus menar också att Guds frid skyddar våra relationer – det vill säga vår hjärtats attityd gentemot andra och våra tankar om vår nästa. Det är just denna frid som gör det möjligt för oss att ha fördragsamhet med varandra, att visa tålamod och inte låta irritation eller behovet av vedergällning få fäste. Som Jesus uttrycker det i Bergspredikan: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt 5:9). När Paulus uppmanar till fördragsamhet, lägger han genast till: ”Herren är nära” (v. 5b). Det är som om han säger: Just därför – just eftersom Herren är nära – kan vi bemöta varandra med tålamod och mildhet. Djupast sätt är Guds frid i relationer eskatologisk – att Jesus är både närvarande i nuet med friden, men också med det han vill återupprätta med sin framtida återkomst. Det är den dubbla verkligheten i den kristna tron: att Gud redan är här med sin frid, men ännu inte fullt ut, då den väntar på sin fullbordan med Jesu återkomst.
Vad Paulus säger om Guds frid i Filipperbrevet bygger på en teologi med rötter i Gamla testamentet. Redan i skapelseberättelsens inledning (1 Moseboken 1) ingår frid, eller shalom, som en del av Guds avsikt med sin skapelse, i form av vila. I 1 Mos 1:2–5 börjar Gud med bringa ljus i mörker och ordning i kaos. Skapelseverket fullbordas sedan på sjunde dagen, då vilan kommer till. Med vilan färdigställs skapelsen (2:1–3) och kröns av att Gud välsignar och helgar just den dagen. Det var så Gud ville ha det: en värld präglad harmoni, balans och relationsmässig frid – mellan människan, skapelsen och Gud själv. Men enligt berättelsen bröts denna frid när människan valde sin egen väg och bröt förbundet med Gud. Därigenom gick förståelsen för den ursprungliga friden förlorad. Ändå ger Gud inte upp när det gäller vilan. Enligt biblisk tro vill Gud återställa friden i sin skapelse – och för kristna sker det genom Jesus Kristus.
Den sjunde dagen i skapelseberättelsen markerar den frid och harmoni som rådde i Guds fullbordade skapelse. Senare instiftades sabbatsbudet i den judiska lagen som en påminnelse om denna vila – men också om Guds befrielse. När Gud blev människa i Jesus Kristus och uppstod från de döda, fick sabbaten ett ännu djupare perspektiv (jfr. Heb 4:9–11). Liksom vilodagen i 1 Mos 2:3 var en välsignad och helgad dag, vill Gud att vilan – hans frid – ska ha en central plats i den som har tagit emot frälsningen genom Kristus. Det är detta Paulus vill påminna de troende i Filippi om: att i Kristus får människan en ny möjlighet att återupptäcka och leva i Guds frid. De är nya skapelser i Kristus (jfr 2 Kor 5:17) och kan därför ta emot Guds frid som något verkligt och tillgängligt – redan här och nu.
Menar då Paulus, utifrån det han skriver i Fil 4:7, att kristna ska förneka att problem finns – för att kunna leva i Guds frid? Nej, som redan nämnts är tacksamheten som grund för Guds frid inte uttryck för en blind tro på att bekymmer automatiskt försvinner. Men att välja tacksamhet, även mitt i svåra omständigheter – som Paulus själv gjorde när han skrev brevet från fängelset i väntan på rättegång för sin tros skull – öppnar, enligt detta sätt att tänka, vägen för Guds frid. Det är en frid som inte bygger på att alla problem är lösta, utan fungerar som ett motgift mot oro, konflikt och förstörda relationer. Det handlar om vad man väljer att göra med sitt hjärta, som psalmisten i Gamla Testamentet uttrycker det, även han i en svår situation: ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.” (Ps 62:6). Det är denna ro – Guds frid – som, enligt Paulus, redan är nära för den som väljer att tar emot den i tacksamhet.
”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror
”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Joh 7:38–39
Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.
Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.
Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.
Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.
Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).
Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.
Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?
Tacksamhet är grunden för en tro utan oro
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Fil 4:6
Bibeln rymmer många uppmaningar som vill uppmuntra oss i vår vandring genom livet. En av dem finns i Filipperbrevet 4:6, där aposteln Paulus skriver: ”Gör er inga bekymmer […].” När man frågar vad den kristna tron handlar om – eller vad den erbjuder – är detta en viktig aspekt: att istället för att oroa sig för allt mellan himmel och jord, kan vi vända oss till Gud i bön, med tacksamhet, och berätta för honom vad vi behöver. Men betyder det att kristna inte tar världens problem på allvar? Eller att de istället för att agera lägger allt i Guds händer och hoppas på det bästa? Nej, en sådan tolkning missförstår Paulus. I sitt sammanhang visar han istället på en tro som är fullt medveten om livets svårigheter, men som inte låter bekymren styra. En tro som vet att Gud är närvarande – också i det svåra.
Paulus skrev till de troende i Filippi under sin första fångenskap i Rom, omkring år 60 e.Kr. (Fil 1:12–13). Han satt i husarrest för Kristi skull och väntade på rättegång (Apg 28:30). Enligt traditionen blev han frisläppt (Fil 1:23–24; 2:17, 24) och fortsatte sitt missionsresande, men senare återvände till Rom och led martyrdöden under kejsar Neros förföljelse. Filipperbrevet är ett av Paulus mest personliga brev. Det präglas av tacksamhet och värme, men också av realism. Han nämner att han både har motståndare och vänner, och att han inte vet hur rättegången kommer sluta. Ändå är tonen inte pessimistisk – tvärtom: ett genomgående tema i brevet är glädje. Det visar att den kristna tron inte är blind för det svåra, men inte heller besegrad av det. Paulus uttrycker en tro som mitt i kampen bärs av hopp, tacksamhet och förtröstan.
I kapitel 4 uppmanar Paulus de troende att stå fasta i Herren (v. 1), att leva i enighet och att hjälpa varandra (vv. 2–3). Även om vissa uppmaningar är riktade till specifika personer, är de ändå uttryck för grundläggande kristna principer. Sedan följer de välkända orden: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (v. 4). Och därefter det som kan läsas som en antivedergällnings inställning: ”Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.” (v. 5).
När Paulus säger ”Herren är nära” är det lite osäkert om han syftar på Jesu återkomst eller på att Herren alltid är nära i varje situation. Kanske tänker han på båda sakerna, för att påminna de troende i Filippi att deras framtid är tryggad trots den nuvarande svåra situationen som både han och de lever under. Det är därför Paulus kan säga: ”Gör er inga bekymmer, […] – inte för att problemen inte finns, utan för att vi inte behöver bära dem ensamma. I stället uppmanar han: be, åkalla och tacka Gud. Berätta ärligt vad ni bär på – i förtröstan på att Gud lyssnar.
Paulus uppfann inte denna tanke. Han förde vidare vad Jesus själv undervisade i sin bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Där säger Jesus: ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?” (Matt 6:25). Han avslutar med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (v. 33). Och: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer” (v. 34). Det handlar om prioriteringar. Den som söker Guds rike får perspektiv på det andra. Då kan vi, enligt Paulus, också stå fasta, vara eniga och hjälpa varandra – och på det viset glädjas och vara fördragsamma då Herren är nära även i det svåra.
Varken Jesus eller Paulus förespråkar en ansvarslös tro. Tvärtom – den kristna tron är aktiv, medmänsklig och hoppfull. Paulus visar att tron är grundad i tacksamhet. Och just tacksamhet är nyckeln i Fil 4:6: ”[…] när ni åkallar och ber, tacka då Gud […].” Det är en inbjudan till ett förhållningssätt där vi får släppa kontrollen utan att ge upp ansvar. Där vi får uttrycka vår oro – men göra det inför en Gud som är god, nära och lyssnar. Med Paulus som förebild, är Jesus troende också kallade till att uppmana varandra med uppmuntrande ord som gör livet värt att leva, som det står i efterföljande vers: ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).
”Bli kvar i min kärlek” – En reflektion över Johannes 15:9
”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.”
Joh 15:9
I sitt avskedstal (Joh 13:1–17:26) förklarar Jesus för sina lärjungar en sista gång vem han verkligen är. Han avslöjar sin djupaste identitet för dem som följt honom nära och blivit hans vänner under tre års tid. Joh 15:9 är en del av detta längre tal, där Jesus framför allt använder bilden av vinstocken för att förklara sin relation till Fadern och lärjungarna – och deras relation till honom. Det handlar om att förbli i honom, så att relationen bär frukt – mycket frukt.
Versen består av två delar. Först en beskrivning: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er.” Sedan en uppmaning: ”Bli kvar i min kärlek.” Här ser vi en central poäng i Nya testamentets presentation av Jesus: i och genom Jesus kan vi se vem Gud verkligen är. Jesu kärlek till sina lärjungar är en spegling av Faderns kärlek till honom. Även om människor kan visa kärlek utan att känna Gud, menar Nya testamentet att det är bara i Kristus som vi verkligen får erfara Guds kärlek. Därför uppmanar Jesus: ”Bli kvar i min kärlek.” Men hur gör man det? Svaret kommer i nästa vers: genom att hålla fast vid hans ord – på samma sätt som han själv har hållit sin Faders bud och förblivit i hans kärlek (v. 10).
Budskapet om den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen, och hur den kärleken sträcker sig till oss, är något av det mest karaktäristiska för kristen tro. Men det är inte en sentimental kärlek. Det är en kärlek som också kan vara tuff. Det märks tydligt när han använder bilden av vinstocken (Joh 15:1–17). I verserna 1–8 beskriver han relationen som livgivande: ”Jag är den sanna vinstocken”, säger han, och Fadern är vinodlaren, medan lärjungarna är grenarna. Denna bild är ganska opersonlig, men från och med vers 9 skiftar betoningen till en kärleksrelation – och plötsligt blir allt personligt.
Uppmaningen att bära frukt i verserna 1–8 får nu sin grund i kärleken, vilket bekräftas av att Jesus binder samman den livgivande och den kärleksfulla relationen i verserna 16–17. Vad vill han säga? Faderns kärlek för Sonen är basen för Sonens kärlek för sina lärjungar, vilket i sin tur blir basen för lärjungarnas egen identitet. Så relationen med Gud är både personlig och formande – en kärlek som är omsorgsfull, men också krävande.
Jesus beskriver hur Fadern som vinodlare tar hand om vinstocken: han skär bort grenar som inte bär frukt, och han ansar de som gör det, så att de ska bära ännu mer – till sist mycket frukt. Det kan låta hårt, men från vers 9 blir det klart att detta handlar om kärlek. En kärlek som vill det bästa, även om det ibland innebär smärta. Detta sker inte utan hjälp – Anden är närvarande (Joh 14 och 16), och ansningen sker genom Jesu ord. Det är alltså ett samspel inom Treenigheten för att ge liv åt grenarna – oss.
Att ”bli kvar i mig”, som Jesus säger i verserna 1–8, är en ömsesidig relation. Jesus förblir i oss, och vi i honom – genom tron. Det är inte något vi kan ta för givet, utan ett aktivt val. Grenar kan inte bära frukt av sig själva; de måste sitta kvar i vinstocken. Det är ett beroende, inte ett självförverkligande. I praktiken kan människor bära god frukt utan att tro på Gud, men enligt Jesus är det bara i den sanna vinstocken – i honom – som frukten blir den Fadern söker.
Jesus talar om en stegring i fruktbärandet: först frukt, sedan mer frukt och till sist mycket frukt. Men allt bygger på beroendet: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det handlar inte om prestation i egen kraft, utan om ett växande liv i gemenskap med honom. Se även vad Paulus säger i Filipperbrevet 4:13: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.”
Jesus preciserar inte exakt vad frukten är i detta avsnitt, men sammanhanget antyder att det handlar om efterföljelsens och trons frukter – sådant som kännetecknar en lärjunge. På andra håll i Nya testamentet, till exempel i Galaterbrevet 5:16–26, konkretiseras Andens frukt – kärlek, glädje, frid, tålamod och så vidare.
Jesus lägger till kärleksdimensionen i sin undervisning i Joh 15:1–17, för att vi ska förstå att relationen inte bara handlar om funktion (att bära frukt), utan om ett personligt gensvar på hans kärlek. I Jesus ser vi Faderns kärlek – en kärlek som ibland är tuff, men alltid god. Och det finns ännu ett löfte i detta sammanhang: om lärjungarna förblir i Kristus, och hans ord fortsätter att forma dem, då får deras böner gensvar (v. 7). Det är så tuff kärlek fungerar: Gud hör våra böner när våra hjärtan är formade efter hans vilja.
En annan sorts vishet
”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 2:4–5
När man studerar hur Gud enligt Bibeln agerar i historien, blir en sak tydlig: Guds sätt att värdera människor och situationer är ofta helt annorlunda än vårt. Vi människor tenderar att värdesätta makt, framgång, rikedom och yttre skönhet högre än maktlöshet, fattigdom eller svaghet. Visst, vi kan känna medlidande med de svaga, och vi är beredda att hjälpa – men det är ändå de starka och framgångsrika vi minns. Som det heter: ”The winner takes it all.”
Men enligt Bibeln agerar Gud ofta tvärtom. Han väljer det som världen har låga förväntningar på – det som man ofta ser ner på eller räknar bort. Inte utan anledning säger Jesus: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Men det var inte bara ord – Jesu liv, enligt evangelierna, var ett föredöme i detta avseende. Guds Son, som valde att bli människa under enkla förhållanden, sökte upp vanliga människor, eller sådana som stod utanför samhällets centrum – marginaliserade av olika skäl. Och på korset, oskyldigt dömd, vände han sig till den medkorsfäste förbrytare som inte smädade honom och sade: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).
Den här insikten försöker aposteln Paulus förmedla i sitt första brev till församlingen i Korinth, när han skriver: ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” (1 Kor 2:5). Fram till den versen påminner han de troende om att han inte kom till dem med kraftfull retorik, imponerande visdom eller stora resurser, utan med enkelhet och beroende av Guds kraft. Det betyder inte att Paulus var emot att använda mänskligt förstånd eller tillgängliga resurser – det har den kristna tron aldrig varit. Men när dessa började konkurrera med Guds vishet och korsets kraft, då reagerade Paulus. Hans mål var att deras tro inte skulle vila på mänsklig logik, utan på evangeliets kraft – budskapet om Jesu död på korset.
I början av Första Korinthierbrevet (kapitel 1–4) tar Paulus upp några problem som församlingen brottas med. Det handlar bland annat om splittringar (1:10), om en felaktig syn på vishet (1:17–2:5; 3:18) och om attityderna mot Paulus själv (4:3, 18). Det är särskilt deras sätt att tänka kring ”vishet” som Paulus fokuserar i anslutning till versen (2:5). De hade börjat gräla om sina ledare – vem som var mest vältalig, mest kunnig eller mest imponerande – vilket ledde till en maktkamp. Det blev en slags andlig tävling, där mänsklig värdering gjorde att Guds vishet hamnade i skymundan. Men Paulus gör klart att den kristna tron inte bygger främst på mänsklig vishet. Han påminner dem (fram till 2:5) om hur han själv, när han grundade församlingen, inte förlitade sig på egna resurser eller stora ord. Han kom i svaghet, men med ett budskap som bar kraft – korset.
Det Paulus säger är detta: Den kristna tron kan inte reduceras till filosofi, moralregler eller mänskligt förstånd. Det är inte fel att studera och försöka förstå tron, men den vilar på något större – nämligen att Gud verkar i vår svaghet. Paulus menar att korinthiernas egen erfarenhet visar att när deras frälsning bygger på något så dåraktigt ur ett mänskligt perspektiv som korset (1:18–25), faller allt skryt, alla metoder och mänskliga bedrifter bort. Där vi människor ofta ser nederlag, ser Gud en möjlighet. Där vi ser svaghet, ser Gud något han kan använda. Det är därför korset – som ur mänsklig synvinkel verkar vara ett fullständigt misslyckande – i själva verket är trons största seger.
Det här sättet att tänka går rakt emot våra instinkter. Vi vill vara starka. Vi vill klara oss själva. Vi vill ha kontroll. Men Bibeln visar gång på gång att det är när vi erkänner våra begränsningar som Gud kan verka som mest. I stället för att bygga tron på vår egen prestation, får vi vila i det Gud redan har gjort.
Att Gud ofta väljer en annan väg än vi förväntar oss är en nyckel till att förstå det kristna budskapet. Det handlar om en omvänd värdeskala – där ödmjukhet går före stolthet, där svaghet kan bli styrka, och där det som är litet i världens ögon är stort i Guds. Det är inte vår styrka och metoder som bär tron – det är Guds kraft.
Vad Gud gör på bergstoppar (4)
Uppdaterad: 21 juni 2022
Det finns en rad berg omnämnda i Bibeln som spelar viktiga roller i de bibliska berättelserna. Jag skall i mina kommande inlägg begränsa mig till att besöka fyra sådana berg som vi färdas till genom att vandra på de bibliska berättelsernas vägar. För att det skall vara möjligt måste vi snabbvandra genom texterna, för om vi håller samma tempo som Bibelns ursprungliga författare, det vill säga i den takt som de olika böckerna i Bibeln kom till, kommer det att ta oss orimligt lång tid innan vi når fram till uppenbarelsen av det fjärde berget. Vårt första berg, och startpunkten för resan, är Edens lustgård – Guds första heliga berg i Gamla Testamentet (Hes 28:11–16; 1 Mos 2:10–14), som också blev platsen för vad jag tolkar som det första förbundet i Bibeln, skapelseförbundet. Här uppfattar jag ett förbund som en överenskommelse mellan två parter och kontrollerad av villkor bestämda av den starkare parten med allvarliga konsekvenser för den svagare parten om denne bryter mot villkoren.
Vad kännetecknar då Edens lustgård som ett Guds berg? Följande kan nämnas som ger platsen funktionen av ett tempelberg där också Gud vistades:
- Lustgården var en helgedom/ett tempelberg: det finns inget bibelställe som säger explicit att Edens lustgård var ett tempel, men paralleller både till tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem tyder på att skapelseprocessen och lustgården i 1 Mos 1–2 var eller betraktades som en primär förebild för de senare två i 2 Mos och 1 Kung.
- Lustgården var en trädgård: tempel i antika Mellanöstern hade trädgårdar som var avskilda från omvärlden, sk tempelträdgårdar.
- Lustgården var en mötesplats: där människan erfor Guds unika närvaro (1 Mos 3:8 och 3 Mos 26:12; 5 Mos 23:14; 2 Sam 7:6–7).
- Lustgården var en arbetsplats för präster: om Edens lustgård fungerade som ett tempelberg så var Adam och Eva de första prästerna (1 Mos 2:15, 16–17; Hes 28:13–14, 16, 18 [se också 4:14–15, 17]; jfr 4 Mos 3:6–7, 32, 38; 18:1–17).
- Eden i lustgården var den första källan till vatten, som delar in världen i tre delar (1 Mos 2:10; Hes 47:1–12; Upp 22:1–2; jfr Ps 36:8–9; Jer 17:7–8, 12–13; Ps 1:2–3): de tre delarna är Eden, trädgården och den övriga världen vilket motsvarar tabernaklets/templets treindelning, dvs det allra heligaste, det heligaste och förgården. Viktigt att också notera: vattnet från Edens lustgård rann ut i världen, vilket topografiskt antyder ett berg.
- En plats för visdom: kunskapens träd (jämför med Lagen i förbundsarken som placerades i det allra heligaste i tabernaklet/templet och vaktades/skyddades av keruber).
Ni som är bekanta med berättelsen i 1 Mos 1–3 vet att skulden och skammen gjorde sitt intrång på detta tempelberg. Skapelseförbundet bröts och de två människorna i lustgården tvingades bort från berget och dess trädgård och ut på en livsvandring. Det visade sig att den vandringen präglades av både förbannelser och löften som påverkade mänsklighetens relation med Skaparen. Hur är det möjligt, enligt Bibeln, att ett människopars syndafall kan få sådana konsekvenser? En delförklaring är att de misslyckades med sina prästerliga uppgifter i tempelträdgården, som de hade fått gudomlig befallning om: att hålla lustgården ren från skuld och skam (se 1 Mos 2:25 och konsekvensen av fallet i 3:7, 8, 9–13). Som representanter för mänskligheten inför Herren blev de avsatta och utvisade från Guds närhet.
Så i början av Bibelns berättelser blir människan dömd av Gud från Edens tempelberg och en resa inleds som omfattar hela Skriften. Men det var också från lustgården som de första försoningsorden kom till människan. Gud gav ett löfte efter en utredning om skuld och lovade försoning (1 Mos 3:15; jfr. Rom 16:20). Han offrade också ett djurliv så att människan fick kläder som dög åt henne (1 Mos 3:21). Förvisningen av människan från Edens tempelberg kan också tolkas som en barmhärtighetshandling, då en upprättelseplan sattes i verket som får sin upplösning och uppfyllelse på ett annat berg långt senare i den bibliska historien. Och inte minst, efter Guds dom och innan de försågs med kläder, redogör texten för att mannen gav sin partner namnet Eva (med kommentaren: ”hon blev mor till allt levande,” 3:20), som antyder en uppfattning om att frälsning kommer via livet som kvinnan bär på och föder fram.
Nästa inlägg: Sinaiberget
Vad Gud gör på bergstoppar (3)
I Bibeln leder Gud människor till berg, särskilt sitt eget folk, eftersom Gud håller till där. En gudomlig boning liknas således funktionellt med ett berg, men innan jag utvecklar det mer måste jag konstatera att Skriften också betonar att Guds tron är i himlen. I Jes 66:1 säger Herren:
Himlen är min tron och jorden är mina fötters pall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?
Enligt Bibeln är Guds egentliga boning högre än vad vi kan uppfatta i tid och rum. Gud är helt enkelt inte begränsad av våra mänskliga sinnen eller kognitiva förmågor (se Jes 55:8–9). Även när vi åker upp i rymden, eller tittar ut i universum med hjälp av rymdteleskopet Hubble, så ser vi inte Gud. Faktum är, Gud är inte Gud om det hade varit möjligt att begränsa honom till vårt förstånd. Därför kan vi inte se vår Skapare om han inte väljer att bryta in och uppenbara sig själv. Visst är det ett mysterium som Bibeln berättar om, att Gud är samtidigt både upphöjd och bortom det materiella men också med människan ner i det lilla och visar sig för henne vid särskilda stunder – som då ofta sker på berg för att markera storhet. Det är däremot inte bara i Bibeln som berg har en viktig religiös funktion. I den kananeiska mytologin har åskguden Baal sin boning på berget Zafon, så idéen om ett kosmiskt berg på vilket Gud har sin boning var ett välbekant tema i antika Mellanöstern.
Gud väljer enligt Bibeln att kommunicera och möta människan på ett sätt som hon förstår. Därför spelar berg en viktig roll i dessa möten, inte minst på grund av topografin i den delen av Mellanöstern där de flesta händelserna i Bibeln utspelar sig. Stora förändringar skedde på dessa mötesplatser, som fick helt avgörande konsekvenser för Guds folk. Än idag har människor andliga relationer till berg, och utmaningen att besegra ett berg, dvs bestiga det, är för många den ultimata upplevelsen. I denna serie av inlägg, kommer vi att titta närmare på berg som i Bibeln är avgörande mötesplatser mellan Gud och människa. Det är ett sätt att läsa genom Bibeln och fånga in dess budskap. Exempel på sådana berg i Gamla Testamentet (GT) är Moria berg i 1 Mos 22 (se också 2 Krön 3:1) där Abraham var villig att offra sin son Isak och Olivberget i Apg 1 från vilket lärjungarna bevittnade Jesu himmelsfärd. Vad har då Guds berg i Bibeln gemensamt som gör de så speciella för möten mellan Gud och människa? Följande viktiga funktioner kan nämnas:
- De olika bergen för gudsmöten fungerar som en röd tråd genom Skriften, och även förbunden som ingås på dessa berg hjälper oss att strukturera Bibelns innehåll.
- Guds heliga berg (se Jes 65:9, 11, 25; 66:20) är en gudomlig boning från vilket Guds auktoritet strålar ut över världen. Gud är kung på sitt berg, och därifrån utgår ordning och välsignelse.
- I antika Mellanöstern och i GT representerar det heliga berget en urklippa, som är världens navel; ett centrum för gudsnärvaro, en tron för lag och ordning, och för universell tillbedjan, frälsning och återupprättelse.
- Guds berg är ett tempel av kosmisk magnitud och fungerar som Guds tron, som navet/axeln mellan himmel och jord, och som platsen från vilket Gud styr över universum.
Synen av ett berg är mäktigt, och jag minns fortfarande tydligt min egen upplevelse när jag sommaren 1985 på nära håll såg Nordamerikas högsta berg, Denali i Alaska. I Bibelns värld har berg fått teologiska betydelser som motsvarar deras storhet. Från toppen av Guds berg, som är allra närmast himlen och där Guds absoluta närvaro måste finnas, blottläggs människans bördor. Men på dessa gudsberg erbjuds också försoning i form av samtal, tillbedjan, befrielse och återupprättelse från skuld och skam. Vi alla har berg att bestiga i våra liv, oavsett om det gäller sorgearbete eller mening med livet, och Skriften vill ge tröst att vi inte är ensamma på sådana berg.
Nästa inlägg: Edens lustgård
Ordet ”ny” i bibelhebreiska
En diskussion på Twitter har handlat om vad ny jord syftar på i 2 Pet 3:13. Min uppfattning är att om 2 Pet i Nya Testamentet skrevs av en hebreisk tänkande person så styr det hebreiska verbet chadash vad ”ny” syftar på i 2 Pet 3:13. Chadash betyder ”förnyat,” vilket också det grekiska ordet kainos, som används i 2 Pet 3:13, också kan betyda. Om författaren till 2 Pet inte hade menat ”förnyat,” kunde han ha använt det grekiska ordet neos istället. Också, om inte 2 Pet syftar på förnyad jord motsäger det vad Rom 8 säger om vår skapelse som väntar på sin befrielse.
Nedan följer en lite mer detaljerad utläggning av ordet chadash så som det används i Gamla Testamentet. De olika förkortningarna i versaler på källor är olika lexikon.
Det hebreiska ordet för “nytt” i samband med “nytt förbund” i Jer 31:31–34 (och även i bibelsammanhang som Jes 65:17 och 66:22 om nya himlar en ny jord), är ett adjektiv som kommer från rotordet חדשׁ. Enligt HALOT betyder adjektivet “nytt” eller “fräsh”, men som verb betyder det “göra nytt, återställa” (piel) och “förnya sig själv” (hitpael). Adjektivet måste översättas “nytt”, men verbet från samma rot antyder på vilket vis förbundet i Jer 31:31–34 är nytt. Adjektivets funktionella innebörd blir därför inte att något är utbytt eller förbrukat, utan “förnyad”, “upprättad” eller “förvandlad.” Termen חדשׁ kan också jämföras med akkadeiskan edēšu, “återställa tempel/helgedom (ALCBH), det hebreiska substantivet חֹדֶשׁ, “nymåne, månad” (HALOT), och ugaritiska ḥdṯ, “förnya månen” (UT).
Visst är det härligt med en ordentlig vinter?
Jag måste nog säga att det är härligt med en ordentlig vinter. Skall det vara vinter skall det vara riktig vinter, inte en blöt och slaskig variant. Så just nu njuter jag och min familj av denna härliga årstid.
Men en ordentlig kall vintern är inte bara en fin upplevelse för sådana som jag, den är också nödvändig för att det skall bli en fin vår och sommar. Under några månader får vår natur vila sig, för att på nytt bryta fram i lovsång till sin Skapare (jfr Jes 55:12–13). Snön har nämligen en speciell funktion. Regnet är nödvändigt för livet, men eftersom man inte ofta tänker på att snön är minst lika viktig kanske vi skall lära oss uppskatta snön på ett nytt sätt.
Genom att bättre förstå regnets och snöns funktion i naturen, hjälper det oss att förstå ett bibelställe bättre som på ett speciellt sätt illusterar Ordets funktion. Enligt Jes 55:10–11 återvänder aldrig Guds Ord fåfängt tillbaka utan ha gjort vad det var bestämt att göra, om det har såtts i god jord. Guds Ord är naturligtvis för alla, men alla tar inte emot det på ett sådant sätt att det påverkar deras liv. Men de som tar emot Ordet och låter det växa i sina liv blir inte besvikna (se Matt 13:1–23).
Dålig jord kan däremot bli bra jord. De mest ogästvänliga och kargaste områden kan bli näringsrik och grönskande jord. Det är löftet i Jes 55:10-11 till de återvändande judarna från babyloniska exilen 538 f Kr. Orden lyder: ”Ty liksom regnet och snön faller från himmelen och inte vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnar jorden och gjort den fruktsam och bärande, … så skall det också vara med ordet som utgår ur min mun: det skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha verkat vad jag vill och utfört det som jag hade sänt ut det till.” Ett kargt och fattigt land skulle återigen få uppleva naturens rikedom och frukter. Om vi tillämpar detta löfte som Guds Ord för idag, är varje del i vårt samhälle och alla människor potentiellt brukbara. Att torr, ogästvänlig öknen kan bokstavligen bli bördig åkerjord är många områden i världen bevis på, inte minst i dagens Israel.
Guds Ord karaktäriseras alltså som regnet och snön i Jes 55:10–11. Vattnet levererar byggnadsstenar (syre och väte) till växtens livsprocess. Det är regnet som gör det möjligt för liv att växa och inte dö. På samma sätt är människan i ständigt behov av undervisning från Guds ord på detta vis. Hon klarar sig inte utan det. Hon dör andligt om hon inte blir regelbundet vattnad av dess livsnärande kraft. Men samtidigt som behoven är stora, är det viktigt att vattna på ett förnuftigt sätt, så att växande liv inte vattnas ihjäl.
Snöns uppgift i naturen är att skydda växter mot kyla och hjälpa jorden att vila inför våren och sommaren. Snön fungerar också som hjälp vid fröspridning. Vinden blåser fröna över snötäcket, där inget hindrar fröet från att spridas över stora områden. På samma sätt är Guds Ord ett snötäcke i troende människors liv – det skyddar genom att ge dem vila, men gör deras liv också till fröspridare så att andra människor kan få Guds Ord planterat i sina liv när våren anländer.
Så visst är det härligt med en ordentlig vinter? Det är av stor betydelse att Guds Ord har regnets och snöns funktioner, speciellt om vi vill försäkra oss om i andlig bemärkelse en härlig vår och sommar (jfr igen Jes 55:12–13). I Matt 13:1-23 beskrivs Ordet även som frön, som blir utsådda i människors själar. Det visar att Ordet har en växtkraft och spridningsförmåga i sig själv. Vårt ansvar är att göra det tillgängligt för alla som är mottagliga för sanningen och bearbeta till synes obrukbara marker så att de också får en möjlighet att bli frodande lustgårdar till Herrens ära.
Med dessa ord önskar jag er alla ett mycket gott 2010!
Lydnad är gudsfruktan (5)
Avslutning
Filipperbrevet kapitel 1–2, fram till och med verse 18, handlar inte enbart om det som har lyfts fram i denna textutläggning. Vi skulle exempelvis ha kunnat lagt betoningen på hur Paulus likställer Jesus Kristus med Gud Fadern – det vill säga vi har jämlikheten och enheten mellan Fadern och Sonen i denna text som senare i kristendomens historia (så tidigt som på 200-talet e Kr och framåt) blev dogmen om treenigheten. Notera speciellt likheten i språket mellan Fil 2:9-11, som beskriver Jesus, och Jesaja 45:23 i Gamla testamentet, som beskriver Herren Gud och lyder: “För mig skall alla böja knä, alla skall svära mig trohet.”
Det hade också varit möjligt att koncentrera på den underbara bild av hur Kristus Jesus avsade sig sin jämlikhet med Gud och blev som en av oss. Men det står inte enbart att han blev som en människa, utan det står uttryckligen att Kristus Jesus även “antog en tjänares gestalt…” och gjorde “sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (vers 8). Paulus beskrivning av Kristus i dessa verser påminner starkt om den lidande tjänaren i Jesaja 53.
Men det som har stått i fokus i denna textutläggning är det som Paulus säger i Filipperbrevet 2:5 och som sedan beskriver en Kristi efterföljares liv i verserna 12–18: “Låt det sinnelag råda oss er som också fanns hos Kristus Jesus.” Det vill säga attityden att kunna underkasta sig – underkasta sig Guds vilja i sitt liv, underkasta sig Kristus Jesus som Herren och Frälsare, och när det har skett även underkasta sig varandra med samma ödmjuka inställning som Kristus själv med syfte att inte styra utan att tjäna varandra. Gudsfruktan är nyckeln i detta, därför är lydnad gudsfruktan.
Den stora förebilden är Kristus Jesus, men vad som också imponerar i Filipperbrevet fram till 2:18 är Paulus själv… för att hans stora exempel var Jesus Kristus. Jesus gjorde vad Fadern ville att Han skulle göra, Paulus gjorde vad Kristus ville att han skulle göra. Inte en enda gång klagade Paulus i sitt brev över sin situation. Han verkade vara tillfreds och nöjd, obekymrad över sig själv och talade bara om Herrens glädje. Varför? Gudsfruktan hade gjort sitt arbete i Paulus liv – att lyda Herren var för honom som att andas luft.
Men Paulus är inte den ende som fruktade Herren. De troende i Filippi gjorde det. Timotheos och Epafroditos gjorde det (Fil 2:19–30). Det är även öppet för människor idag att ha Kristus som exempel på samma sätt som de troende på Paulus tid hade. Kom ihåg vad Paulus sade: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus” (Fil 2:5). Frukta Honom, det vill säga i vördnad och glädje följ Honom som du är kallad till att tjäna, och Han kommer att använda dig för att betjäna din nästa.
Stefan Green 