HOS Green

Hem » Vägar

Kategoriarkiv: Vägar

Vad Gud gör på bergstoppar (4)

Fördrivningen från tempelberget Edens lustgård

Det finns en rad berg omnämnda i Bibeln som spelar viktiga roller i de bibliska berättelserna. Jag skall i mina kommande inlägg begränsa mig till att besöka fyra sådana berg som vi färdas till genom att vandra på de bibliska berättelsernas vägar. För att det skall vara möjligt måste vi snabbvandra genom texterna, för om vi håller samma tempo som Bibelns ursprungliga författare, det vill säga i den takt som de olika böckerna i Bibeln kom till, kommer det att ta oss orimligt lång tid innan vi når fram till uppenbarelsen av det fjärde berget. Vårt första berg, och startpunkten för resan, är Edens lustgård – Guds första heliga berg i Gamla Testamentet (Hes 28:11–16; 1 Mos 2:10–14), som också blev platsen för vad jag tolkar som det första förbundet i Bibeln, skapelseförbundet. Här uppfattar jag ett förbund som en överenskommelse mellan två parter och kontrollerad av villkor bestämda av den starkare parten med allvarliga konsekvenser för den svagare parten om denne bryter mot villkoren.

Vad kännetecknar då Edens lustgård som ett Guds berg? Följande kan nämnas som ger platsen funktionen av ett tempelberg där också Gud vistades:

  1. Lustgården var en helgedom/ett tempelberg: det finns inget bibelställe som säger explicit att Edens lustgård var ett tempel, men paralleller både till tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem tyder på att skapelseprocessen och lustgården i 1 Mos 1–2 var eller betraktades som en primär förebild för de senare två i 2 Mos och 1 Kung.
  2. Lustgården var en trädgård: tempel i antika Mellanöstern hade trädgårdar som var avskilda från omvärlden, sk tempelträdgårdar.
  3. Lustgården var en mötesplats: där människan erfor Guds unika närvaro (1 Mos 3:8 och 3 Mos 26:12; 5 Mos 23:14; 2 Sam 7:6–7).
  4. Lustgården var en arbetsplats för präster: om Edens lustgård fungerade som ett tempelberg så var Adam och Eva de första prästerna (1 Mos 2:15, 16–17; Hes 28:13–14, 16, 18 [se också 4:14–15, 17]; jfr 4 Mos 3:6–7, 32, 38; 18:1–17).
  5. Eden i lustgården var den första källan till vatten, som delar in världen i tre delar (1 Mos 2:10; Hes 47:1–12; Upp 22:1–2; jfr Ps 36:8–9; Jer 17:7–8, 12–13; Ps 1:2–3): de tre delarna är Eden, trädgården och den övriga världen vilket motsvarar tabernaklets/templets treindelning, dvs det allra heligaste, det heligaste och förgården. Viktigt att också notera: vattnet från Edens lustgård rann ut i världen, vilket topografiskt antyder ett berg.
  6. En plats för visdom: kunskapens träd (jämför med Lagen i förbundsarken som placerades i det allra heligaste i tabernaklet/templet och vaktades/skyddades av keruber).

Ni som är bekanta med berättelsen i 1 Mos 1–3 vet att skulden och skammen gjorde sitt intrång på detta tempelberg. Skapelseförbundet bröts och de två människorna i lustgården tvingades bort från berget och dess trädgård och ut på en livsvandring. Det visade sig att den vandringen präglades av både förbannelser och löften som påverkade mänsklighetens relation med Skaparen. Hur är det möjligt, enligt Bibeln, att ett pars syndafall kan få sådana konsekvenser? En delförklaring är att de två människorna i tempelträdgården misslyckades i sina prästerliga uppgifter, som de hade fått gudomlig befallning om: att hålla lustgården ren från skuld och skam (se 1 Mos 2:25 och konsekvensen av fallet i 3:7, 8, 9–13). De som representerade mänskligheten inför Herren blev avsatta och utvisade från Guds närhet.

Så i början av Bibelns berättelser blir människan dömd av Gud från Edens tempelberg och en resa inleds som omfattar hela Skriften. Men det var också från lustgården som de första försoningsord kom till människan. Gud gav ett löfte efter utredningen om skuld och lovade försoning (1 Mos 3:15; jfr. Rom 16:20). Han offrade också ett djurliv så att människan fick kläder som dög åt henne (1 Mos 3:21). Förvisningen av människan från Edens tempelberg kan också tolkas som en barmhärtighetshandling, då en upprättelseplan sattes i verket som får sin upplösning och förverkligande på ett annat berg långt senare i den bibliska historien. Och inte minst, efter Guds dom och innan kläderna, redogör texten för att mannen gav sin partner namnet Eva (med kommentaren: ”hon blev mor till allt levande,” 3:20), som tyder på en uppfattning att frälsning kommer via livet som kvinnan bär på och föder fram.

Nästa inlägg: Sinaiberget

Vad Gud gör på bergstoppar (2)

Foto: Green

På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).

Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).

Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.

Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder: 

”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.

Nästa inlägg: Bergen