HOS Green

Hem » vishet

Kategoriarkiv: vishet

Logos i Johannesprologen – 5

Frågan om Logos i Johannesprologen (se tidigare inlägg här, här, här och här) kan syfta på vishet (som i Ordspr och i Filons tankegångar), dvs att Guds skapande ord, vishet och vision blev materia i Jesus Kristus, fortsätter att bli besvarad i detta fjärde inlägg om Logos i Johannesprologen.

Kan Johannes ha hämtat innebörden till sitt bruk av logos från judiskt visdomstänkande eller från den judiske filosofen Filo, och att Joh 1 av den anledningen inte kan handla om Jesu gudomlighet?

Att det finns en hebreisk bakgrund till Joh 1:1-5 framgår tydligt i hänvisningen till 1 Mos 1:1 och Guds skapande Ord. Herrens Ord får en speciell status i Gamla testamentet, som en gudomlig aktiv kraft eller agent med syfte att uppfylla Guds vilja, och det är logos som i LXX (grekiska Gamla testamentet fr 200-talet f Kr) översätter det hebreiska ordet (davar) för denna aktivitet från Herren. Men även om Herrens Ord i Gamla testamentet ibland verkar ha en nästan oberoende existens (se exempelvis Jes 55:11), beskrivs den inte som en person (då poetisk personifiering inte är det samma som att någon är en självexisterande person) – i Gamla testamentet blir alltså Herrens Ord aldrig riktigt det samma som Gud. Detta innebär att Johannes inte bara förmedlar den gamlatestamentliga innebörden av orden davar/logos, utan han går utöver detta i sin tillämpning. För Johannes är Logos en genuin del av gudomen, samtidigt som Logos får en personlig existens och karaktär (se tidigare inlägg). När detta Logos blev kött i Jesus Kristus är det således för Johannes inte bara frågan om en manifestation av Guds skapande aktivitet bland människor (som ordet i Gamla testamentet), utan i Jesus blev Ordet Gud i människogestalt.

I judisk visdomslitteratur personifieras visheten (ex Ordspr 8:22-36): hon deltar i skapandet av världen, sänds in i världen av Gud och det antyds att en del människor kommer att förkasta henne (till skillnad från logos i grekisk/hellenistisk filosofi och religion). Vishet blir i sådana texter nästan som en gudomlig person, men personifiering i en poetisk text är som sagt inte det samma som en verklig personlighet eller person. För att förtydliga vad som sker i texter som Ordspr 8, bör man istället tala om ”halvpersonifiering” (eller ”semipersonifiering”), dvs det handlar inte om en verklig självexisterande gudomlig person. En viktig notering i detta sammanhang är också att i den apokryfiska texten Visd 9:1-2 är skillnaden mellan vishet och ordet inte stor. Så naturligtvis finns det flera intressanta paralleller mellan vishet och Logos i Joh 1:1 ff, och med tanke på Johannes judiska bakgrund var han säkert medveten om sådana kopplingar och utnyttjade dem.

Min exeges av Joh 1:1 ff (se tidigare inlägg) visar däremot att Johannes, liksom beträffande ”ordet” i Gt, går utöver vad vishet står för i visdomslitteraturen. Vishet framställs visserligen som gudomlig, men hon blir aldrig det samma som Gud. Det faktum att visheten är skapad (Ordspr 8:22-23), till skillnad från Logos i Joh 1:1ff som “var”, och att visdomslitteraturen inte helt kan förklara varför Johannes valde ordet logos (och inte sofia) i Joh 1:1 ff, talar emot att Johannes i sin prolog hämtade hela sin idé om Logos från en sådan bakgrund. Däremot verkar bildspråken om visheten och ordet i Gamla testamentet ha banat väg för Johannes idé med Logos (Morris, 107).

Och nu till Filon från Alexandria (ca 20 f. Kr. – 50 e. Kr.).

Hos Filon förenas grekisk filosofi (Platon, stoicismen, Pythagoras) och gammaltestamentlig teologi/Judendomen i allegorisk tolkningsteknik. Filon var emellertid mer av en utläggare av Skriften än en filosof, och man måste komma ihåg att hans exegetiska arbete förlitade sig till största del på den grekiska översättningen av Gamla testamentet (LXX). Till skillnad från Johannes, kunde han tydligen inte konsultera den hebreiska texten. Han var emellertid djupt trogen Judendomen, samtidigt som han var mycket väl insatt i grekisk litteratur och den samtida filosofin. Hans syfte med sitt arbete var att visa att Judendomen var större än hellenismen, och hans allegoriska tolkningsmetod (vilket var äldre än honom själv, från 500-talet f. Kr. av Theagenes från Rhegium) efterföljdes av den kristna kyrkan.

Septuagintan (LXX) och Filon representerar hellenistisk Judendom, där grekiskan var både talspråk och litterärt språk, och kunskaper i hebreiska var i bland mycket bristfälliga. I LXX framgår detta i bibelställen som Hab 3:5 (”Framför honom går pesten [B2000; heb. dever=pesten]; LXX: ”Framför honom [Gud] kommer Logos [heb. davar] att gå). B Klappert menar att hänvisningar som Hab 3:5 och Visd 18:14 ff, i kombination med Filons Logoslära är den starkaste kopplingen till Johannes logos uppfattning (NIDNTT, 1116-17). LXX var de första kristnas Bibel, och Filon identifierar följande med Logos: judisk vishet, medlare mellan Gud och skapelsen, gudomliga attribut, och ett samlingsbegrepp där Guds skapande ord i Gamla testamentet kombineras med stoikernas påstående om en världssjäl och med platoniska element där Logos är urtypen för den skapade världen. Klappert (och även C. H. Dodd) menar därför att hellenistisk judendom är en betydelsefull del av bakgrunden till ursprunget av logosbegreppet i Johannesprologen.

Filon talade alltså mycket om Ordet, men experter på hans arbeten menar att hans olika tankar ändå inte riktigt harmoniserar (Morris, 107). Ibland är logos en ”andra Gud” och ibland den ende Guden i aktion. Han betraktade också logos som en filosofisk bro mellan en transcendent Gud och denna materialla värld. Detta säger en del om Filons försök att harmonisera Gamla testamentet med den samtida hellenistiska filosofin, som han accepterade och sedan använde i sin tolkning av Gamla testamentet. Det sannolika är att Filons syn på logos var åtminstone lika mycket påverkad av den samtida filosofin som av en gammaltestamentlig/hebreisk uppfattning. Var då logos personlig eller opersonlig för Filon? Experter på hans arbete menar (ex A. C. Headlam) att det inte finns ett tillfredsställande svar på den frågan. Filon ställde aldrig frågan eller svarade på den. Han förblev otydlig och poetisk på den punkten (Morris, 107).

Min slutsats här om Filon och Logos i Johannesprologen är att hellenistisk judendom bildar en viktig bakgrund till Johannes val av begrepp i syfte att förklara Guds inkarnation i Jesus Kristus för en grekisktalade publik. Det är däremot inte hållbart att föra fram Filon som ett argument och bevis på att Johannes inte kunde ha tänkt på ett personligt gudomligt Logos. Filons egen syn är oklar på den specifika punkten. Jag tror inte heller att de olika bakgrunderna (ex den hellenistiska eller hebreiska) till logosbegreppet kan i sig förklara hela Johannes tanke med Logos. Ett ords betydelse eller tillämpning kan inte bara automatiskt föras över från en kontext till en annan med fullständig bibehållen innebörd. Johannes tanke med Logos var hans egen, även om han använde sig av en term som var full av mening för sina läsare med olika bakgrunder. Logos i Johannesprologen betydde något för alla, men Johannes gick utöver alla tidigare tillämpningar av Logos och gav den en innebörd som i grunden var ny.

Logos i Johannesprologen – 4

Följande fråga besvaras delvis i detta inlägg (fortsättning följer i nästa inlägg i serien om Logos i Johannesprologen. Se tidigare inlägg här, här och här): Syftar inte Johannes i Joh 1:1(-5) på vishet (som i Ordspr och i Filons tankegångar) dvs att Guds skapande ord, vishet och vision blir materia i Jesus Kristus?

Den abstrakta tanken att associera ordet logos med vishet måste förstås mot bakgrund av den grekiska och senare hellenistiska omvärlden, som fortfarande var den dominerande kulturyttringen i det romerska riket när Johannes skrev sitt evangelium. Romarriket hade egentligen ingen egen kultur, trots deras totala dominans på den politiska scenen kring Medelhavet och i stora delar av dagens Västeuropa. Kulturen/religionen och filosofin var grekisk/hellenistisk, då Rom var i huvudsak en militärmakt. Frågan är då, tänkte Johannes enbart på en abstrakt filosofisk tanke om Guds vishet när han valde ordet logos för att presentera Jesus Kristus?

Att studera etymologiskt det grekiska ordet logos (ordet) är intressant men tillför inte särskilt mycket i förståelse av Johannes teologiska tillämpning av Logos i prologen till sitt evangelium. Att ordet logos användes i Homeros litterära verk redan på 700-talet f. Kr., eller att den fick en filosofisk tillämpning på 500-talet f. Kr av Herakleitos, som med logos syftade på en evig världsstruktur som finns i allt, påverkar allt och från vilket allt kommer, innebär inte att sådana betydelser automatiskt kan tillämpas på en text författad ett halvt årtusende senare. Det samma gäller sofisternas (400-talet f. Kr), Sokrates (300-talet f. Kr.), Platons (300-talet f. Kr.) och Aristoteles (300-talet f. Kr). Stoicismen var visserligen i ropet på Johannes tid, med sin syn på logos som universums förnuftprincip, vilket uppehåll och genomsyrade kosmos, men här gäller tolkningsprincipen att man kan inte utgå från att samma ord betyder det samma i olika kontexter, även om dessa kontexter är samtida. Ett ords innebörd förändras alltså med tiden, och bara för att ett ord står för något specifikt i ett sammanhang, behöver det inte innebära att samma ord (eller fras) används på samma sätt i ett annat sammanhang. Därför är exempelvis inte etymologiska tolkningar av ord i Bibeln något att rekommendera. För att ett ord skall uppfattas rätt måste det alltså först tolkas i sitt eget sammanhang, inte utifrån hur det används i andra sammanhang.

Menar jag då att Johannes var totalt befriad från påverkan utifrån när han skrev om Logos i prologen till sitt evangelium? Nej, det menar jag inte. Johannes måste ha varit medveten, åtminstone till en viss grad, om både den filosofiska-religiösa förståelsen av ordet logos i den hellenistiska världen, och den hebreiska uppfattningen av ordet som Guds Ord. Men det finns andra kontexter, som ligger ännu närmare Johannes, som enligt min mening gav ordet Logos i prologen en ny innebörd och tillämpning. En sådan kontext är hans erfarenhet som Jesu lärjunge och den undervisning han fick av Jesus själv. En annan sådan kontext är vad den helige Anden, enligt Apostlagärningarna i Nya testamentet, undervisade Johannes om Jesus Kristus som Herre (Joh 14:25-26; 16:12-15). En tredje kontext är naturligtvis Johannesevangeliet och 1 Johannesbrevet. Dessa tre sista kontexter är vad som avgör vad ordet Logos egentligen betyder för Johannes. Den hebreiska/gammaltestamentliga bakgrunden till Joh 1:1-18 är viktig och måste beaktas, den hellenistiska bakgrunden är inte heller oviktig och måste finnas med i resonemanget. Men det är enligt min mening farligt att utgå från/eller börja med att läsa in gammaltestamentlig teologi eller hellenistiska tankar innan man börjar tolka i detta fall Logos i sin egen kontext.

Ovanstående resonemang kring tolkningsprinciper är en generell beskrivning av min metod att läsa en bibeltext, oavsett om det gäller Gamla testamentet eller Joh 1:1-18. (Det stämmer, jag börjar inte tolka en text i Gamla testamentet med att läsa in Nya testamentet i texten. När jag tror mig någorlunda ha förstått en Gt text i sin egen kontext, går jag vidare och vidgar cirklarna kring texten till att omfatta andra kontexter. På det viset försöker jag undvika att läsa in förutfattade idéer i en text.). Således, min slutsats enligt tidigare inlägg om Logos i Johannesprologen är att Johannes ger Logos en personlighet som inte är skapad. I de hellenistisk-filosofiska tillämpningarna av logos (jag diskuterar Guds ord i Gamla testamentet i nästa inlägg i denna serie) är logos inte en personlighet, utan enbart en allenarådande princip eller kraft. Men för Johannes är Logos inte bara en personlighet som blev kött, i evangeliet förkastas också Logos av människan (1:10 f), vilket är något som inte sker i den grekiska/hellenistiska religionen och filosofin där logos bejkas fullt ut.

Summan av detta är att Johannes använder sig av en term som den grekisk-romerska världen kände igen som något överlägset stort i universum. Johannes var säkert medveten om detta, men hans grundtanke med Logos kommer inte från en sådan bakgrund eftersom han ger denna term en annan innebörd genom att associera den till historiske Jesus, inte till Anden (F. V. Filson noterar att kopplingen mellan Logos och Jesus visar att inte heller den kristna läran om Anden kan sammankopplas med stoisk filosofi). Leon Morris har enligt min mening också helt rätt när han säger:

And the really important thing is that John in his use of logos is cutting clean across one of the fundamental Greek ideas. The Greeks thought of the gods as detached from the world, as regarding its struggles and heartaches and joys and fears with serene divine lack of feeling. John’s idea of the Logos conveys exactly the opposite idea. John’s Logos does not show us a God who is serenely detached, but a God who is passionately involved. The Logos speaks of God’s coming where we are, taking our nature upon himself, entering the world’s struggle, and out of this agony winning our salvation” (The Gospel According to John, 103-104).

De grekiska filosoferna, speciellt Herakleitos och stoikerna, var egentligen på rätt spår när de spekulerade kring en uppehållande princip i universum (vilket är i sig fascinerande), men enligt Johannes hade de ändå inte förstått vem och vad Logos representerade. Det finns alltså enligt min mening övertygande argument att Johannes inte för fram hellenistiska tankegångar i sin prolog, utan Joh 1:1-18 vittnar om Jesu gudomlighet och den genuina relationen med Fadern i gudomen. Kopplingen mellan Johannes grundtanke med Logos och hellenistisk filosofi är att Johannes antagligen kände till hur begreppet logos kunde uppfattas i det samtida hellenistiska samhället. Eftersom han bland annat riktade sitt budskap till denna del av det samtida samhället, var hans val av begreppet logos ett riktigt genidrag.

Fortsättning följer.