Hem » Inlägg märkt 'Guds kärlek'
Etikettarkiv: Guds kärlek
Gud vet och förstår vårt samvete
När minnen, misslyckanden och brutna relationer gör sig påminda kan samvetet bli en hård domare som aldrig tycks tystna. I denna undervisning över 1 Joh 3:19–20 utforskar vi hur Bibelns tal om hjärtat, fruktan och Guds storhet visar att Gud både vet och förstår allt – och hur det kan ge en kristen människa verklig visshet och vila inför honom.
”Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.” (1 Joh 3:19–20)
Vi människor har en förmåga som både kan vara livsviktig och smärtsam: vår inre människas samvete, eller med bibliskt språk, hjärtat. Det gör ont i själen när något har blivit fel i relationen till vår nästa – ja, också i relationen till skapelsen, skulle jag säga. I efterhand kan vi känna skam och fråga oss: ”Hur kunde det bli så?” eller ”Varför gjorde jag så?”. Just den reaktionen kan ändå bli en hjälp till ånger, till att be om förlåtelse och till verklig omvändelse. Om en människa förlorar förmågan att känna ånger, upplever hon inte heller något behov av omvändelse från den synd som bryter ner relationer – inte minst relationen till Gud.
Vårt anklagande samvete
Genom hela Bibeln återkommer orden ”Var inte rädda!”. Ofta handlar de om yttre hot och osäkerhet, och då ligger betoningen på att Gud är med oss, att livet ytterst vilar i hans hand. Men det finns också en annan sorts fruktan, i form av oro, när vårt hjärta – vårt samvete – anklagar oss. Den fruktan kan göra att samvetet, som skulle vara en hjälp till omvändelse, i stället blir en skam som får oss att undvika både problem och Gud. Det är en sådan situation som 1 Joh 3:19–20 talar om: här möter vi budskapet att Gud är större än vårt hjärta och vet allt – och att det är just det som kan ge en troende människa i Kristus visshet och vila i Guds närvaro
Johannes ger i vår text ett skäl till att vårt samvete – hjärtat som vår inre domstol – kan få uppleva visshet och tillförsikt i Kristus. Men det kommer efter att han tydligt har uppmanat till en kärlek som inte bara är ord utan också handling: ”Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” (3:18). Därefter sträcker Johannes ut en slags livlina av tillförsikt: ”Då vet vi att vi är av sanningen” (SFB15), en mening som både blickar tillbaka på vikten av ärliga kärleksgärningar i föregående vers och framåt mot den visshet att vi i Kristus kan bli förlåtna. Av samma skäl säger Jesus i Joh 13:17, efter att han har tvättat lärjungarnas fötter: ”När ni vet detta, saliga är ni om ni gör det.” Då blir det möjligt, enligt Johannes, att leva som representanter för sanningen: att vår identitet och vårt liv befrias från den fruktan som vårt samvete kan ge oss och i stället förankras i Jesus, han som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Stilla vårt samvete
Ett resultat av att ha blivit representanter för Kristi sanning genom kärlek i handling är att ”inför honom kan vi övertyga vårt hjärta” – eller, med en annan formulering, ”inför honom kan vi stilla vårt samvete”. Det innebär att Guds frid kan få råda i vårt inre i stället för en ständig eller återkommande fruktan. Samtidigt ska samvetet få vara en kraft som söker Guds shalom i Kristus, inte en röst som driver oss djupare in i mörkret. Frasen ”inför honom” gör därför Gud till den inför vilken vårt hjärta prövas – han som ser våra handlingar och, som Johannes strax säger, ”vet allt”. Samtidigt kan uttrycket också peka fram mot Jesu återkomst, då vi fullt ut ska få uppleva Guds frid i våra liv. Ett av de mäktigaste bibelställena i Nya testamentet är relevant här: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Heb 4:16; jfr 1 Joh 3:21). Vi behöver alltså inte betrakta Gud enbart som den som dömer vårt samvete, utan inför honom kan vi i Kristus erfara den frid som befriar oss från vår fruktan.
Betyder detta då att så snart man är en omvänd kristen kommer vårt samvete aldrig mer att fördöma oss – att fruktan för smärtan över svåra minnen bara blir ett avslutat kapitel? Nej, så är det naturligtvis inte, och det bekräftar Johannes själv när han skriver: ”om vårt hjärta fördömer oss” (v. 20). Skillnaden är att vi tror på en Gud som är nära, med oss och verkligen förstår oss. Vi behöver därför inte ägna oss åt självförnedring och leva i ett cementerat utanförskap, eftersom han är ”större än vårt hjärta och vet allt”. Många gånger kan vi människor vara väldigt dömande, både mot andra och mot oss själva. Jesus varnar för en sådan kärlekslöshet i sin bergspredikan (Matt 7:1–5), och något liknande ligger i bakgrunden i 1 Joh 3:17–18, där bristen på barmhärtighet mot en behövande trossyskon ifrågasätter om Guds kärlek alls bor i oss. Men just därför försäkrar Johannes i vers 20 att ”Gud är större” än både de hjärtan som dömer andra och de hjärtan som själva känner sig dömda. Han vet allt – både vår synd och vår svaghet – och ändå möter han den som vänder sig till Kristus med förlåtelse och nåd.
Räddningen för vårt samvete
Johannes pekar på två sanningar i v. 20. För det första: Gud är stor – en bekännelse som Bibeln gång på gång lyfter fram som grundläggande för relationen till honom. Bibelns Gud är inte en ”myspappa”, utan den store, helige Gud som psalmisten prisar: ”Stor är Herren och högt prisad, hans storhet är ofattbar” (Ps 145:3), och som Paulus tillber som ”evighetens Kung, den odödlige, osynlige, ende Guden” (1 Tim 1:17). En skapad människa av jord, konfronterad med sitt samvete, gör väl i att påminna sig om Guds storhet – som vi bara kan nalkas genom Jesus Kristus. För det andra är det just Guds storhet som blir räddningen för vårt hjärtas tillstånd. Om inte Gud är större än vårt hjärta, kan han inte heller ge oss bestående tröst. Som psalmisten uttrycker det: ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg” (Ps 25:9). Därför ska vi inte vända oss allt längre inåt i oss själva, i grubbel, när vi drabbas av samvetsnöd, utan uppåt mot Gud som kan avskriva domen. Johannes har redan i början av brevet sagt hur det går till: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:9).
Johannes nämner till sist ett viktigt skäl till varför Gud genom Kristus är den vi ska vända oss till när vårt samvete drabbas av fruktan: att Gud ”vet allt”. Han vill påminna sina läsare – och oss – om denna sanning: Herren vet allt om allas hjärtan och är ändå beredd att förlåta. Han känner all vår dårskap och skuld, ja, han känner våra tankar och ord redan innan de uttrycks (jfr Ps 139:1–4). Men då ”har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige” (1 Joh 2:1). Genom hans förbön – han som är väl förtrogen med mänskligt lidande (jfr Heb 4:15) – kan våra samveten erfara den befrielse som de innerst längtar efter, i stället för den dom som vår själ så lätt föreställer sig och fruktar.
Kärlekens tredimensionella bud
”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”’Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.’ Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: ‘Du skall älska din nästa som dig själv.’ På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” (Matt 22:36–40)
Relationen är kanske det mest grundläggande skälet till att livet har mening. Utan relationer mister livet sin riktning och djupaste betydelse. Utan kärlek vissnar själva livet. Vi är därför skapade för gemenskap – med Gud och med varandra. Därför står kärleksbudet i centrum av den bibliska berättelsen: att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv.
C.S. Lewis illustrerar i sin bok Kan man vara kristen? (ss. 62–65) betydelsen av goda relationer. Han beskriver människan som ett fartyg på öppet hav, med kursen satt mot en hamn i fjärran. Utmaningen är att hålla rätt riktning – men det blir svårt om vi krockar med andra båtar och riskerar att både skada varandra och tappa kursen. Ibland beror olyckorna på att det råder kaos inne i den egna båten. På samma sätt behöver vi lära oss livets trafikregler i relation till vår nästa, så att alla når sin destination. När vi strävar efter ordning i vårt inre och goda relationer med vår nästa, blir det lättare att hålla kursen med Gud – och hamnen i hans rike.
Tre dimensioner
Bilden ovan lyfter fram tre grundläggande dimensioner i den bibliska synen på relationer: gemenskapen med Gud, med din nästa och med dig själv. Jesus betonade detta flera gånger, bland annat i Matt 22:36–40. Tidigt i sin tjänst uttryckte Paulus samma tanke i Gal 5:14, där han påminner församlingen i Galatien om att hela lagen sammanfattas i detta enda bud: att älska sin nästa som sig själv – för att de ska återfinna kursen i sina relationer. Några år senare återkommer han till samma tema i Rom 13:9–10, med de summerande orden: ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” Även i sitt berömda lovtal till kärleken i 1 Kor 13 anknyter han till kärleksbudet – i ett sammanhang där han påminner de troende om att deras gåvor och förmågor är till för att bygga upp, inte bryta ner.
De tre dimensionerna av kärleksbudet visar också hur djupt sammanflätade våra relationer är. Om du föraktar dig själv, kommer du förr eller senare också att förakta din nästa – och därmed blir även relationen till Gud svår att uppehålla. Tillsammans bildar dessa tre dimensioner en tredimensionell bild av vad en relation enligt biblisk tro består av. Utan någon av dem förlorar kärleksbudet sin fulla volym och mening, så som Jesus, och senare Paulus, förstod det.
Eftersom relationen med Gud nämns först, ligger också nyckeln där: när du låter Jesus Kristus vara din Frälsare och Herre, kan relationen med dig själv helas, och därigenom också relationen till din nästa. Men evangeliets kärlek går ännu djupare. Där vi människor gärna vill dra gränsen – vid våra fiender – sträcker Jesus ut den, och säger: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er, så att ni blir er himmelske Faders barn” (Matt 5:44–45).
Kärlekens räckvidd
När Jesus i Matt 22:36–40 sammanfattar lagen, gör han det genom att förena två bibelställen från Gamla testamentet – 5 Mos 6:5 (”Du skall älska Herren, din Gud, …”) och 3 Mos 19:18 (”Du skall älska din nästa som dig själv”). Orden som uttrycker relationen med Gud hör oupplösligt samman med den judiska trosbekännelsens kärna i 5 Mos 6:4: ”Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en.” Båda buden i Jesu svar kan även spåras tillbaka till de tio budorden i 2 Mos 20:1–17, där det första enligt judisk tradition är Guds nådefulla gärning för sitt folk (v. 2), och resten är folkets gensvar. På samma sätt är Jesu sammanfattning i Matt 22 vårt kärlekssvar på Guds kärlek mot oss, som får sin djupaste form i att han gav sin Son för världen (Joh 3:16).
Vem är då ”din nästa” i dessa bibelsammanhang? I Moseböckerna riktar sig buden till det israeliska folket, så ”din nästa” blir där ”din landsman” eller ”din broder” bland folket. Även profeten Hesekiel använder uttrycket på detta sätt när han kritiserar Jerusalems invånare för att de förtrycker sina egna ”nästa” och har glömt Herren sin Gud (Hes 22:12). I den antika judiska skriften Syraks vishet lyfter författaren vid flera tillfällen fram hur viktigt det är hur ”din nästa” behandlas. Den slutsats vi kan dra är att ”din nästa” i dessa texter först och främst syftar på landsman eller broder inom Israels folk. Främlingen nämns ofta separat, men får i samma lagstiftning ett liknande skydd och omsorg (3 Mos 19:33–34; 5 Mos 10:18–19), vilket gör att kärleksbudets etiska räckvidd stegvis öppnas mot även den andre.
Överfört till den kristna tron ger detta oss först en tankeställare om hur vi kristna bör behandla varandra – med respekt och omsorg, även när vi inte är överens om allt. Samtidigt förlängs budet ”älska din nästa som dig själv” i praktiken också till främlingar, till dem som kommer från andra kulturer och trosuppfattningar än vår egen. Jesus bekräftar detta när han i bergspredikan breddar budet med orden som vi redan sett: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” De som hörde honom hade bland annat den romerska ockupationsmakten framför sig, som varken delade deras tro eller värderingar. Som kristna är vi därför kallade att älska vår nästa oavsett bakgrund, kön eller etnicitet.
När Gud är i centrum
I slutänden, för den kristna tron, börjar allt med relationen till Gud. När vi tar emot hans kärlek i Jesus Kristus får vi en ny blick också på oss själva – vi ser oss som älskade, förlåtna och burna. Ur den kärleken hämtar vi kraft att möta vår nästa med samma barmhärtighet, även när det kostar på. Kärleksbudets tre dimensioner hänger därför oupplösligt samman: när Gud får vara centrum, kan både jag själv och min nästa få sin rätta plats.
Stefan Green 