På Bibelns tid vandrade människor i huvudsak på vägar, oftast handelsleder, som inte alltid var lättframkomliga. Arkeologiska utgrävningar och undersökningar har visat hur tufft det kunde vara att transportera sig från en plats till annan. Även i Gamla Testamentet (GT) anspelar flera texter på faror längs vägar (ex Dom 9:25; 1 Kung 13:24–25, 28; Ordspr 26:13; Pred 12:5; Jer 6:25) och att längre sträckor kunde vara fysiskt mycket tröttande (Jes 57:10). I Nya Testamentet (NT) var det antagligen lite lättare att ta sig fram på grund av det romerska vägsystemet, men det var ändå förknippat med fara (Luk 10:25–37; 22:35–38). Därför kopplas också positiva löften och hopp till vägen eftersom det finns ett mål med att resa (Jes 49:11; 57:10; Joh 14:2–6).

Skriften jämför Guds ord med en väg (ex Ps 18:31; 119:101; Matt 7:13–14). Om vi drar en metaforisk parallell/liknelse mellan Bibeln och en väg, eftersom jag menar att det finns vägar genom Bibeln, måste det konstateras att en del texter är svåra att förstå (vart de leder till), även svårsmälta (våldsamma) och farliga (om de tillämpas på ett felaktigt sätt skilt från sitt sammanhang). Bibelns vägar genom berättelser, poesi och orakel speglar helt enkelt livets krokighet, som det är för oss flesta – med både höjdpunkter och dalar. Vägarna genom Skriften erbjuder också ett hopp och vision om ett bättre liv med Gud. Därför vandrar en bibelläsare på vägar som varierar mellan att vara raka och krokiga, återvändsgränder och genomfartsleder, ibland fram till randen av ett stup och ibland ner i de mörkaste dalar, men också till gröna ängar och lugna vatten (se Ps 23:1–4, ”han leder mig på rätta vägar…”).

Liksom livet är lärorikt är Bibeln också bildande, oavsett om en specifik bibeltext kan vara svår att passa in i Bibelns stora berättelse, eller för ögonblicket i ens eget liv. Eftersom Skriften utger sig för att vara gudomligt inspirerad (2 Tim 3:16) har den som syfte leda oss rätt på livets väg mot försoning med Gud via klippan Golgata och vidare mot ett hopp gestaltat med ett nytt Jerusalem. Jag kommer senare diskutera vad en sådan stad symboliserar, men den fungerar som en bild på Guds berg i kosmos, eller tvärtom. När vi nu drar en parallel mellan en väg och Bibelns teologi, är det också viktigt att inte se på Skriften som en handbok, ungefär som för en tvättmaskin eller diskmaskin i hemmet. Bibeln är snarare en livets guidebok, som i GT ger oss kunskap och information så att vi hittar från berg till berg, ur dalar och upp på NT:s höjder.

Kopplingen mellan att vandra och berg i Bibeln är ganska självklart vägen. Detta faktum blir tydligt även i NT:s evangelier och på ett speciellt sätt i Jesu undervisning och svar på tvivlaren Tomas fråga i Joh 14:2–4, som lyder: 

”I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

I detta citat finns en direkt anspelning på GT:s tanke med att ”vandra” i gemenskap med Gud för att nå Hans berg som ryms alla som vill erfara Guds närvaro. Enligt Jesu vidare svar i v. 6, är han försoningens väg och att slå in på den är att ha en relation med honom som Herre och ledsagare. En sådan relation leder som sagt till Golgata, men också ner till graven och sedan upp till berget för Jesu himmelsfärd (Apg 1:6–11) – till vad som är sanningen och livet. Frasen ”Jag är” i Joh 14:6 är också en anspelning på gudsnamnet som uppenbarades för Mose på ett av Guds berg i GT, Sinaiberget. Jesu svar till Tomas är också en vision om en slutdestination, som är Faderns hus, som funktionellt är ett Guds berg – ett tempelberg och slutdestination för tillbedjan och samvaro med vår Skapare.

Nästa inlägg: Bergen