Stefan Green

Hem » Inlägg märkt 'Textutläggning'

Etikettarkiv: Textutläggning

Hoppet som övervinner döden


Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Joh 11:25–26)

När Jesus väcker Lasaros till liv i Johannesevangeliet kapitel 11, uppenbarar han både sina känslor och sin gudomliga makt. Mitt i sorgen och döden gör han ett av sina mest kraftfulla anspråk: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Denna händelse, liksom hela evangeliets syfte, bär tre nyckelord – tecken, tro och liv – som pekar på det kristna hoppet: att döden inte är slutet för den som tror, utan början på ett evigt liv i gemenskap med Gud.

Jesus väckte ständigt reaktioner hos människor och gör det även i dag. En del tar till sig hans budskap och låter det göra avtryck i sitt liv. Andra förkastar det. Att sprida budskapet om vem Jesus är var själva anledningen till att Johannes skrev ner sitt evangelium, som han själv formulerade det i Joh 20:30–31:

Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Tre saker som Johannes nämner i dessa verser som skäl till evangeliets författande är tecken, tro och liv. Alla dessa tre nyckelord sammanfattar evangeliets tema. Liksom i övriga delar av Johannesevangeliet vill detta tema visa i kapitel 11 vem Jesus är:

Tecken – bevis på Jesu gudomliga makt

Tro – vem vi väljer att överlåta våra liv till när vi övertygas av bevisen

Liv – vad den troende äger i Kristus vid övertygelse och överlåtelse

Det sista nyckelordet definieras i Joh 17:3 och är också poängen med kapitel 11:

Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.

Tecknet

När vi följer berättelsen i Joh 11 blir det tydligt hur temat tecken, tro och liv vävs samman. I dess elfte kapitel möter vi vad som är det sista av sju tecken i evangeliet1 – Jesu handling vid Lasaros grav. Visserligen kan vi betrakta hans egen uppståndelse efter korsfästelsen som ett åttonde tecken, men det sker efter hans död och bekräftar alla de andra tecknen. Särskilt anknyter hans uppståndelse i hög grad till det som sägs och händer i Joh 11. 

Tecknet där Jesus uppväcker Lasaros från de döda visar på ett mäktigt sätt hans gudomliga makt över liv och död. Berättelsen visar också Jesu upprördhet över det mänskliga lidandet (v. 33) och hans medlidande (v. 35), innan han kallar Lasaros ut ur graven. Händelsen leder till att många börjar tro på Jesus, men också till att motståndet mot honom växer, och beslut fattas om att han måste dödas.

Tron

Tecknet kallar fram en respons som Johannes betonar är tron. Den lyfts särskilt fram i Joh 11:25-26 och utgår från Jesu anspråk ”Jag är…” – en anspelning på Herrens namn. Liksom tecknen, gör Jesus sju sådana uttalanden i Johannesevangeliet2 – anspråk som är förbehållet Gud – med syfte att ge goda skäl för människor att överlåta sina liv till honom.

Jesus besegrade döden genom sin uppståndelse, och hans ord i Joh 11:25 pekar fram emot alla troendes uppståndelse. Genom tron på en uppstånden Kristus får vi ta del av denna seger – evigt liv efter den död vi alla måste möta. Det är detta han menar när han säger: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, […]”.

Döden är verklig, men den får inte sista ordet för den som tror. När Jesus fortsätter: ”[…] och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” – syftar han inte på att vissa aldrig kommer att dö fysiskt, utan att döden inte längre är beständig eller slutgiltig för dem som tror på honom som Herre och Frälsare. Detta är kärnan i det kristna hoppet: att det finns en uppståndelse från de döda för alla som vill tro.

Livet

Tecknet och tron leder då till liv – det eviga livet som utgår från Jesus, som säger: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Det är en deklaration att han har makt över döden som livets källa. De som tror på dessa ord erbjuds en relation – en medveten existens både före och efter döden – som växer starkare i takt med vår kunskap om honom.

Detta liv är inte statiskt, utan en växande kunskap om Gud. Därför utmanar verserna oss att fördjupa vår relation med Jesus. Kort sagt: Joh 11:25–26 lyfter fram livet med Jesus, både före och efter döden, som människans sanna bestämmelse.

Tror du detta? = Tror du mig?

Tecknet på vem Jesus är, tron på honom som segraren över döden och det dynamiska liv som förvandlar dem som tar emot hans anspråk i sina hjärtan – det är vad Joh 11:25–26 vill visa. I Nya testamentets sammanhang uttrycks detta i en realiserad eskatologi: livet med Jesus kan erfaras redan nu, men väntar ännu på sin fulla uppfyllelse vid uppståndelsen efter döden.

Jesus frågade Marta, ”Tror du detta?”. Hennes svar i v. 27 är en full bekännelse av vem Jesus är: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

____________________

1. De sju tecknen: Joh 2:1–11; 4:46–54; 5:1–9; 6:1–14; 6:16–21; 9:1–12; 11:1–46.

2. De sju ”Jag är”: Joh 6:35; 8:12 (9:5); 10:7; 10:11 (14); 11:25; 14:6; 15:1.

”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror

Hazbanifloden i norra Galileen, en av Jordanflodens biflöden.

”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”

Joh 7:38–39

Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.

Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.

Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.

Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.

Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).

Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.

Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?