Hem » Inlägg märkt 'Tro'
Etikettarkiv: Tro
”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror
”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Joh 7:38–39
Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.
Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.
Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.
Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.
Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).
Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.
Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?
Tacksamhet är grunden för en tro utan oro
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Fil 4:6
Bibeln rymmer många uppmaningar som vill uppmuntra oss i vår vandring genom livet. En av dem finns i Filipperbrevet 4:6, där aposteln Paulus skriver: ”Gör er inga bekymmer […].” När man frågar vad den kristna tron handlar om – eller vad den erbjuder – är detta en viktig aspekt: att istället för att oroa sig för allt mellan himmel och jord, kan vi vända oss till Gud i bön, med tacksamhet, och berätta för honom vad vi behöver. Men betyder det att kristna inte tar världens problem på allvar? Eller att de istället för att agera lägger allt i Guds händer och hoppas på det bästa? Nej, en sådan tolkning missförstår Paulus. I sitt sammanhang visar han istället på en tro som är fullt medveten om livets svårigheter, men som inte låter bekymren styra. En tro som vet att Gud är närvarande – också i det svåra.
Paulus skrev till de troende i Filippi under sin första fångenskap i Rom, omkring år 60 e.Kr. (Fil 1:12–13). Han satt i husarrest för Kristi skull och väntade på rättegång (Apg 28:30). Enligt traditionen blev han frisläppt (Fil 1:23–24; 2:17, 24) och fortsatte sitt missionsresande, men senare återvände till Rom och led martyrdöden under kejsar Neros förföljelse. Filipperbrevet är ett av Paulus mest personliga brev. Det präglas av tacksamhet och värme, men också av realism. Han nämner att han både har motståndare och vänner, och att han inte vet hur rättegången kommer sluta. Ändå är tonen inte pessimistisk – tvärtom: ett genomgående tema i brevet är glädje. Det visar att den kristna tron inte är blind för det svåra, men inte heller besegrad av det. Paulus uttrycker en tro som mitt i kampen bärs av hopp, tacksamhet och förtröstan.
I kapitel 4 uppmanar Paulus de troende att stå fasta i Herren (v. 1), att leva i enighet och att hjälpa varandra (vv. 2–3). Även om vissa uppmaningar är riktade till specifika personer, är de ändå uttryck för grundläggande kristna principer. Sedan följer de välkända orden: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (v. 4). Och därefter det som kan läsas som en antivedergällnings inställning: ”Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.” (v. 5).
När Paulus säger ”Herren är nära” är det lite osäkert om han syftar på Jesu återkomst eller på att Herren alltid är nära i varje situation. Kanske tänker han på båda sakerna, för att påminna de troende i Filippi att deras framtid är tryggad trots den nuvarande svåra situationen som både han och de lever under. Det är därför Paulus kan säga: ”Gör er inga bekymmer, […] – inte för att problemen inte finns, utan för att vi inte behöver bära dem ensamma. I stället uppmanar han: be, åkalla och tacka Gud. Berätta ärligt vad ni bär på – i förtröstan på att Gud lyssnar.
Paulus uppfann inte denna tanke. Han förde vidare vad Jesus själv undervisade i sin bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Där säger Jesus: ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?” (Matt 6:25). Han avslutar med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (v. 33). Och: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer” (v. 34). Det handlar om prioriteringar. Den som söker Guds rike får perspektiv på det andra. Då kan vi, enligt Paulus, också stå fasta, vara eniga och hjälpa varandra – och på det viset glädjas och vara fördragsamma då Herren är nära även i det svåra.
Varken Jesus eller Paulus förespråkar en ansvarslös tro. Tvärtom – den kristna tron är aktiv, medmänsklig och hoppfull. Paulus visar att tron är grundad i tacksamhet. Och just tacksamhet är nyckeln i Fil 4:6: ”[…] när ni åkallar och ber, tacka då Gud […].” Det är en inbjudan till ett förhållningssätt där vi får släppa kontrollen utan att ge upp ansvar. Där vi får uttrycka vår oro – men göra det inför en Gud som är god, nära och lyssnar. Med Paulus som förebild, är Jesus troende också kallade till att uppmana varandra med uppmuntrande ord som gör livet värt att leva, som det står i efterföljande vers: ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).
Stefan Green 