Jesajabloggen

Hem » ekklesia » Den frambrytande urförsamlingen – 7

Den frambrytande urförsamlingen – 7

Auto translate

Om bloggen

Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om, Engagemang och Curriculum Vitae

Varför kallar jag min blog för Jesajabloggen? Jesaja var en betydelseful profet i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och har en hel bok uppkallad efter sig. Eftersom det jag skriver har ett visst fokus på Gamla Testamentet, men även sträcker sig in i Nya Testamentet, är Jesajabloggen ett passande samlingsnamn för mina publiceringar. Jesaja var en viktig bok för de tidiga kristna, och formade i hög grad deras förståelse av Jesus Kristus. Av GT-böckerna var det enbart Psaltaren som hade större inflytande än Jesaja. Sedan forskare jag i Jesaja, så det är ytterligare en anledning att kalla denna blog för Jesajabloggen.

Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, en hel del bibelteologi, men naturligtvis också om Jesaja. Bibelarkeologi tillhör också mina intressen. Däremot lovar jag att inte skriva om mig själv.

Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför ämnet för denna blog.

Nyligen twittrat

Bloggarkiv

Ekklesia – första gången ledare väljs

I Apg. 6:3-5 syns en tydlig demokratisk ordning. På uppmaning av apostlarna valde församlingen (inte apostlarna) ut sju män med ”gott anseende”, som var ”fyllda av ande och vishet”, för att hjälpa apostlarna i det praktiska församlingsarbetet. Här är det viktigt att lägga märke till några saker.

  1. Det fanns inget annat ledarskap än de 12 apostlarna när det beslutades att avskilja sju personer för att betjäna församlingsmedlemmar. I en möjlig rekonstruktion får vi bilden att apostlarna insåg att det behövdes flera ledare än de själva, även om de 12 apostlarna behöll sin unika position som Jesu utvalda lärjungar.
  2. Att ”betjäna” är det primära kännetecknet för en ledare i en nytestamentlig församling, inte utövandet av auktoritet. Detta antyder att de som valdes ut var ett kompletterande ledarskap till apostlarna, eftersom de skulle “betjäna”.
  3. De kriterier som de utvalda skulle uppfylla (”gott anseende” och ”fyllda av ande och vishet”) är väldigt mycket en summering av de kriterier som vi kan läsa om i Titusbrevet, som är kriterier för församlingsledare. Alltså ytterligare en stark antydan att det är ledare som väljs av församlingen, inte enbart betjänter.
  4. Apg. 6:3-5 beskriver hur ledarskap utvaldes i ekklesia. Församlingen hade inflytanden och kunde påverka sin situation och hade en direkt dialog med apostlarna. I ekklesia kunde församlingen som kollektiv själva välja sina ledare, eller åtminstone utöva starkt påverkan i en sådan fråga.
  5. Den fortsatta utvecklingen visar att åtminstone två av de sju, Stefanos och Filippos, fick stor betydelse för de första kristna och utbredande av Guds rike under den kristna församlingens första period (Stefanos [Apg 7], Filippos [Apg. 8:4-40]).

Slutsatsen blir att de sju utvalda inte ”bara” var bordsbetjänter, utan var ett kompletterande ledarskap till de tolv apostlarna. Apg. 6:3 är i så fall första gången det nämns om att några avskiljdes för tjänst i församlingen som ledare. Deras uppgift var att betjäna, men de fem saker ovan som går att notera i texten tyder på att avskiljningen i Apg. 6:3-5 hade en vidare funktion än enbart för att ordna måltider (vilket i sig inte är att förakta).

Eftersom det är första gången ledare väljs ut (förutom Mattias som den tolfte aposteln istället för Judas Iskariot) kan man också tänka sig att i den kristna ekklesia blev denna ordning praxis för senare tillsättande av ledare i olika församlingar. Det finns inte heller några andra textbevis som säger att det gick annorlunda till – apostlarna bestämde vad som var kriteriet för det andliga ledarskapet, församlingen valde sedan sina ledare och apostlarna godkände det.

Det var viktigt att apostlarna godkände församlingarnas förslag på ledare, men samtidigt var det betydelsefullt att de tillsammans var överens om vem som skulle vara ledare. Apostlarna själva var utvalda av Jesus. De är unika som ledare i den bemärkelsen, även Mattias som tillsattes efter lottning. Men apostlarna ville tydligen att framtida ledare skulle, med Guds ledning, väljas av medlemmarna själva.

Robert L Saucy, professor i systematisk teologi vid Talbot Theological Seminary, gör följande reflektion i sin bok The Church in God’s Program beträffande valet och tillsättandet av ledartjänster i församlingen: ”Den lokala församlingen godkände apostlarnas förslag och valde ut sju män för att tjäna (Apg. 6:3-5). Även om inte församlingsmedlemmarna omnämns när apostlarna, och de som representerade dem, utnämnde äldste (Apg. 14:23; Tit. 1:5), kan tillvägagångssättet ha varit det samma som i Apg. 6, när de sju männen blev utvalda.”[1]

Fortsättning följer…

[1] Robert L Saucy, The Church in God’s program (Chicago: Moody Press, 1972), 115.


12 kommentarer

  1. Martin Davén skriver:

    Intressant blogginlägg. Jag skulle vilja ifrågasätta dig på några punkter.

    1. Går det att utläsa ur Apg att det fanns en standardiserad ordning för utväljandet av ledare och ledarstrukturer?
    I min läsning tycker jag mig se hur den flrsta församlingen mer är en experimentverkstad där olika ledarstrukturer prövas. Först har vi de 12, sedan talas de mest om de sju, sedan kommer de tre pelarna. Och för övrigt sägs inte så mycket om hur eller varför Jakob är en del av pelarna. Personligen tror jag inte man ska läsa in för mycket av vår tids föreningdemokrati i Apg utan se det som att dom prövade (minst tre varianter) av ledarskap. Min slutsats är att Apg inte kan användas för att stödja en eller annan ledarmodell utan endast se hur flexibel och experimentell den första församlingen var.

  2. Daniel - Aletheia.se skriver:

    Intressanta bloggar! För att ta upp en gammal diskussion så menar du att urförsamlingens ledarskapsmodell är den som mer eller mindre praktiseras av frikyrkosverige?

    (Demokratiska val av ledare)

    Var har vi då gått snett? Varför fungerar det så dåligt? Och varför visar statistiken att församlingar runt om i världen med ett mera apostoliskt ledarskap (‘apostoliskt’ med hänvisning till läran som florerar i ett allt större antal församlingar typ Life Center, Göteborgskykan, Livets Ord o.s.v.) växer snabbare?

    mvh Daniel / http://aletheia.se – Blogg & Tankesmedja

  3. Stefan Green skriver:

    Martin
    Jag diskuterar egentligen inte ledarstrukturer, utan hur (inte vad) utväljandet av ledare kan ha gått till. Jag håller med dig att det i Apg fanns olika ledarmodeller och att församlingarna efter Jerusalemförsamlingen inte nödvändigtvis kopierade rakt av den ursprungliga modellen. Jag påpekar också detta i mitt förra inlägg i min serie om ekklesia att texterna i Apg och breven inte har som primärt syfte att undervisa om församlingsstrukturer och samfundsbildningar.

    Det jag pratar om är hur utväljandet av ledare kan ha gått till, och varför det fanns behov av nya ledare. Apg 6:3-5 är den enda bibeltext i Nt som riktigt förklarar hur en sådan process gick till (efter de 12 apostlarna). Sedan i vilket grad Apg 6:3-5 är normerande kan naturligtvis diskuteras.

    Sedan är det inte ”vår tids föreningsdemokrati” som jag försöker läsa in texten. Ekklesia är en demokratisk term, eftersom den är kollektiv. Det fanns inget ledarskap utanför ekklesia och hela det kristna livet skedde inom ramen av ekklesia. De kristna var ekklesia, vilket innebär Nt:s ekklesia inte var strukturer och kyrkobyggander. Jag är tveksam om frikyrkosverige har någonsin fungerat på det viset, att demokratiska former har styrt kristnas förhållande och gemenskap i ekklesia, men över ekklesia styr Gud som den tillhör(teokrati). I vår föreningsdemokrati har det varit alldeles för mycket maktkonstellationer och stridigheter för att det skall likna det som Paulus beskriver och syftar när han pratar om ekklesia.

  4. Stefan Green skriver:

    Daniel
    Urförsamlingens sätt att välja ut ledare är inte den som i praktiken har praktiserats av frikyrkosverige, generellt sätt i alla fall.

    I praktiken är det äldste som utser äldste. Församlingen är tvungen att ställning till förslag framlagda av en styrelse eller äldstekår. Och det är nog väldigt sällan en församlingen har gått emot styrelsen eller äldste i sådana frågor.

    Det jag beskriver är en församlingen som på uppmaning av apostlarna själva föreslår vem de vill skall representera dem och betjäna dem som ledare. Alltså, ekklesia själv avgör vem de har förtroende för, inte en oberoende ledargrupp som i praktiken fungerar utanför ekklesia och utövar makt över den.

    Varför det fungerar så dåligt? Kanske för att vi själva verket inte följer den bibliska modellen i så hög grad som vi tror inom frikyrkligheten, eller snarare att vi har (i alla fall inom Pingst) valt en modell som nytestamentlig utan att se det finns flera olika modeller i Nt, att urförsamlingen, precis som Martin Davén säger, var flexibel, experimenterande och förmådde omororganisera sig och anpassa sig varefter nya behov och situationer uppstod. I vilket är det inte den frågan jag diskuterar just nu i mina inlägga om ekklesia.

    Du nämner som apostoliska rörelsen som framgångsrik. Det får nog tiden utvisa. Det är för tidigt att bedöma något sådant. Det avgörande är hur tillväxten blir i längden. Det är full möjligt att de når enbart en viss sorts grupp av människor, och att den modellen aldrig kommer att nå massan. Vilket urförsamlingen till stor grad gjorde.

    Personligen anser jag inte att apostoliska rörelsen har funnit den bibliska modellen (de gör här samma misstag som många andra i kyrkohistorien). Texter som Apg 6 och texter jag kommer till, talar emot det. Men jag ämnar inte med mina inlägg gå i polemik specifikt med apostoliska rörelsen, trosrörelsen, eller Romerska katolska kyrkan, Pingströrelsen, etc. Jag utlägger texter i enlighet med det ljus jag har, sedan är jag öppen för diskussion som jag hoppas ni märker.

  5. David Nyström skriver:

    Tack för en mycket intressant serie så här långt.

    Jag undrar bara om du också har tänkt att sätta dina exegetiska upptäckter i relation till hur generationerna efter apostlarna tolkade och förvaltade sitt arv?

    Ignatius, församlingen i Antiokias andre biskop,t.ex., som skrev sina brev bara några år efter aposteln Johannes död, och som sannolikt kände någon eller flera av apostlarna personligen, betonar ju biskopens ställning och vikten av lydnad gentemot biskopen mycket starkt.

    Hans skrifter är ju inte kanoniska och därför inte normerande på samma sätt som NT, men de säger ju någonting om hur apostlarnas lära tolkades av deras efterföljare. Och de hade ju rimligen mycket mer att gå på än vad vi har, eftersom de troligen hört apostlarna predika och undervisa själva.

    För att provocera lite: antingen var inte församlingssynen så ”demokratisk” som vissa tokningar av t.ex. Apg vill göta gällande, eller också har t.ex. Ignatius radikalt omarbetat och reviderat den tradition han mottagit från sina lärare. Och vilka argument kan vi i så fall föra fram för en sådan syn…?

  6. Daniel - Aletheia.se skriver:

    Förlåt att jag gått lite out of topic. Som bekant är ju inte frågan apostoliskt – kontra demokratiskt ledarskap aktuellt just nu men, jag är ändå nyfiken.

    Läste du någonsin ‘Den apostoliska revolutionen’? Den handlar om hur den Australienska pingströrelsen bröt ett dödläge, liknande det Svensk pingströrelse befinner sig i genom att drastiskt byta ledarskapsmodell.

    Hur som helst – du för en viktig studie för alla som är intresserade av att hitta tillbaka till apgs församlingsmodell (om det nu går)….

    Jag skickar gärna ett ex av boken jag nämnde i utbyte mot ”Exegetisk Teologi” i pdf eller word 🙂

    mvh Daniel
    P.s. Jag har ingen bestämd uppfattning i den gamla debatt jag refererar till utan anser bara att boken kanske skulle intressera dig …

  7. Stefan Green skriver:

    Hej David
    I mitt nästa inlägg om ekklesia kommer jag att ref lite till patristiska perioden. Men jag är långt från en expert på den perioden.

    Jag själv rör mig mest bland profeterna och den apokalyptiska världsbilden i de pseudopigrafiska texterna. Nytestamentets exegetik och teologi skriver jag om här på bloggen för att hålla kontakt med Nya testamentet.

    Visst är frågan hur de som kom efter apostlarna tillämpade begreppet ekklesia, men jag får se vad jag orkar. Bloggandet får egentligen inte ta för mycket tid från annat viktigt i livet.

  8. Stefan Green skriver:

    Hej Daniel

    Jag har läst delar av ”Den apostoliska revolutionen”,men jag äger inte boken själv.

    ”Den apostoliska revolutionen” som flera andra intressanta böcker i ämnet har något att tillföra. Jag kan inte ge en egen bedömning av boken som helhet, men jag har reagerat på tolkningssätt som leder till lite för svart-vita slutsatser. Min egen syn är att apostlarna och apostlatjänsten spelade en mycket viktig roll i urförsamlingen, men det fanns olika sorters apostlar med olika funktioner. Alla apostlar var troligtvis inte församlingsledare, utan snarare missionärer. Och alla församlingsledare var inte apostlar.

    Om jag kommer ihåg korrekt letar författaren (minns just nu inte vad han heter) till ”Apostoliska revolutionen” upp alla bibelref till apostlar och sorterar sedan allt detta under den apostoliska tjänsten. Snarare är det så att apostlabegreppet omfattar ganska mycket, och ingen person besitter ensam alla sådana funktioner. Det finns alltså inte en normativ apostlatjänst. Det innebär också, som sagt, att på nya testamentets tid fanns det apostlar som inte var pastorer eller ledare över församlingar, och det fanns pastorer och församlingsledare som inte var apostlar. En pastor/föreståndare kunde vara lärare eller en profet, istället för apostel.

    Men om jag har missförstått bokens innehåll och tolkningsmetod, får du gärna korrigera mig.

    Visst jag kan jag fixa en pdf-fil åt dig så småningom. Och jag tar gärna emot boken. Tack på förhand.

  9. Daniel - Aletheia.se skriver:

    Tack för det. Håller på att ‘läsa om’ boken just nu själv. Visst är den lite svart vit i sin uppfattning. Dras inte all litteratur i den pentekostala/karismatiska familjen med detta problem 🙂

    Får jag din adress på daniel.forslund AT clubtele.se så byter jag boken (som f.ö. är ganska svår att få tag på numera) mot din studie i pdf/Word.

    Din summering av boken verkar i övrigt stämma ganska bra. I slutändan är det, till en viss gräns, intressantare med ideer kring ledarskap som i praktiken fungerar än 100% korrekt teologi på pappret. SVär jag i kyrkan nu med tanke på att jag talar med en doktorand 🙂

    Jag vet bara att någonstans har svenska pingströrelsen kört fast. Men, det kanske inte handlar om rätt ledarskapsmodell ö.h.t.

    Nej, bloggandet får inte ta upp för mycket tid. Här är jag skyldig. Hela förra veckan klagade mina anställda på att jag inte svarade på mail tillräckligt fort så jag kanske sätter punkt här.

    Var välsignad i ALLT!
    mvh
    Daniel

  10. Stefan Green skriver:

    Daniel

    Jo, det är nog så med det svart-vita. Men tyvärr är denna tendens att förenkla en belastning för pingst och andra karismatiska rörelser.

    Angående tillämpning, så tror jag inte det är mening att vi skall kopiera bokstavligt någon modell. Vi lever i en annan tid än den antika nytestamentliga tiden. Men det finns viktiga principer i den bibliska texten som inte får gå förlorad i vår längtan och iver att vinna världen för Kristus.

    Relevansen i Skriften är oerhört viktig att diskutera. Min serie om Childs Kanonkritik är kanske torr och tråkig, men debatten han drog igång med sin ”Introduction” borde varje bibelintresserad sätta sig in i. Hur går vi från Skrift till Teologi? I vår förkunnelse, i vårt vittnande om Jesus Kristus? Jag får återkomma mer om det längre fram.

    Pingst har kört fast, och problemet är större än ledarfrågan och strukturer. Pingst framgångar byggde på individens engagemang i det kollektiva. Varje medlem var församlingen tillsammans med de andra vännerna. Idag är denna identitet inte lika stark längre. Det finns drag i denna identitet som jag har svårt med (ex hur man ibland såg på andra kristna rörelser), men engagemanget och inklusiviteten är jag imponerad av.

    Idag har liksom luften gått ur Pingst. Likheten med utbrändhet är slående. För att orka måste man vila och ge tid åt kontemplation. Det var aldrig Pingst och är inte för övrigt den karismatiska rörelsens starka sida. Man körde på för tiden är knapp, för Jesus kommer snart (vilket naturligtvis är mitt hopp också). Jesus kom inte så snabbt, och nu finns det en andlig trötthet i rörelsen som gör att engagemanget har sjunkit radikalt.

    Nu måste jag tillbaka till mina studier.

  11. Sjur Jansen skriver:

    Hei, Stefan. Jeg har foreløpig lest bare del 7 i serien din om urmenighetene. Det er viktige poenger du kommer med. Jeg har skrevet omtrent det samme på min blogg: Det var ikke apostlene som pekte ut de syv første diakonene, men det var menigheten som fant dem frem. Og man kan anta at eldste skjedde på samme måte. Man må også legge merke til at apostlene kom med et forslag, ikke et vedtak. Gjennom hele NT ser man at det er menigheten som bestemmer i fellesskap.

    Men det var en sak som slo meg her: Hvorfor bruker du ordet leder om de syv diakonene, når diakon betyr tjener?

    Jeg har forresten en teori om diakontjenesten. Jeg tror den foregikk ut fra diakonenes hjem. Det setter ”leder”-begrepet i et annet lys.

    Og så en kommentar om Ignatius: Jeg mener at NT viser tydelig at biskop og prest var samme tjeneste. Les så 1. Klemens brev som er tidfestet mellom NTs siste brev og Ignatius. Også det viser at biskop og prest var samme tjeneste. Ignatius innfører noe helt nytt ved å sette en biskop over prestene.

    Her er noen av mine artikler om urmenighetene samlet:

    http://byggemennesker.blogspot.com/2007/11/26-pstander-om-urmenighetene.html

  12. Stefan Green skriver:

    Hej
    Varför jag kallar de sju i Apg 6 för ledare? Jag hoppas kunna ta upp den frågan mer i detalj längre fram i min serie om ekklesia, men för mig är en ledare en tjänare. Sedan finns det ingen titel diakonia i Apg 6:3ff. I vers 2 finns ett infinitivt verb, att betjäna, men som sagt detta bör vara i ekklesia typiskt för allt ledarskap i församlingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: