”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer” (1 Kor 11:26)

Dessa ord av aposteln Paulus har lästs i otaliga gudstjänster när kristna firat nattvard. Här knyter han nattvarden till det centrala i den kristna tron: Jesu död och uppståndelse. Den måltid vi kallar nattvard har sitt ursprung i Jesu sista måltid med sina lärjungar, kvällen före korsfästelsen, på Skärtorsdagen i Stilla veckan. Under de tre följande dagarna sker det som evangeliernas berättelse hela tiden pekar fram mot: Jesu död på korset och hans uppståndelse på påskdagen.

Nattvardens ursprung

Samtidigt har den kristna nattvarden djupa rötter i den judiska högtiden pesach, den judiska påsken. I 2 Moseboken 12 beskrivs den första pesach: kvällen före Israels befrielse ur slaveriet i Egypten. På Guds uppmaning genom Mose slaktades ett felfritt lamm, och blodet ströks på dörrposterna som ett tecken. När domen gick genom landet skonades de förstfödda i de hus där lammet offrats och blodet syntes, och Gud befriade sitt folk ur slaveriet. Sedan dess har det judiska folket firat pesach i hemmen som en årlig minneshögtid över befrielsen.

När Jesus firade pesach med sina lärjungar gav han måltiden en ny och djupare betydelse. Den kvällen tog han brödet och vinet och sa att brödet är hans kropp och vinet hans blod, utgjutet för många. Enligt kristen tro visade han att pesach från början pekade fram mot honom – Guds lamm som erbjuder en mer omfattande befrielse, från syndens och dödens makt. Därför fortsätter kristna att fira den måltid Jesus instiftade, för att ta emot det han gjort och göra det han själv sagt: ”Gör detta till minne av mig” (Luk 22:19; jfr 1 Kor 11:24, 25); och den är inte avslutad ”till dess han kommer tillbaka.”

Men nattvarden är inte bara en minnesstund. I Paulus ord i 1 Korintherbrevet 11:26 ryms ett budskap om frälsning som kan sammanfattas i tre ord på F. Nattvarden är förkunnande, försonande och förväntan. I resten av artikeln ska vi stanna upp inför dessa tre dimensioner av nattvardens innebörd.

Nattvarden är förkunnande

I den första kristna gemenskapen var nattvarden, eller Herrens måltid, en naturlig del av församlingens gemensamma måltider. Det handlade inte bara om en ritual, utan om en kärleksmåltid där Guds kärlek stod i centrum och Jesu sista måltid med lärjungarna var förebilden. Efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd fortsatte dessa måltider att vara viktiga för gemenskapen (Apg 2:46; 20:7). Där förkunnade man det nya liv man fått dela med Herren Jesus Kristus.

Men som så ofta med det goda Gud ger, kan vi människor börja missbruka det. I sitt brev till de kristna i den grekiska staden Korinth kritiserar Paulus församlingen för hur de behandlade Herrens måltid. De hade gjort den till en vanlig fest där några åt sig mätta och drack sig berusade, medan andra blev utan. Syftet med måltiden gick förlorat: Herren ärades inte, och de svagaste i församlingen förblev osedda. Därför påminner Paulus dem om Jesu ord vid den ursprungliga sista måltiden, så att det Jesus sa och gjorde ska prägla deras sätt att fira nattvard – och deras sätt att behandla varandra.

Paulus ord i 1 Korintherbrevet 11 har sedan dess varit grundläggande för den kristna nattvarden, även om själva formen kan se olika ut i olika kyrkotraditioner. Syftet är detsamma: när de kristna samlas ska nattvarden vara en proklamation – en tydlig förkunnelse – om frälsningen i Jesus Kristus, både i handling och i ord. Temat för denna förkunnelse är det som hände i övre salen: Jesu kropp given för oss, hans blod utgjutet för oss. Därför lyfter Paulus fram Jesu ord ”Gör detta till minne av mig” (1 Kor 11:24–25). När vi firar nattvard berättar vi med våra ord och vår gemenskap vem Jesus är, vad han har gjort för oss och att vi får ta emot hans förlåtelse och nåd.

Nattvarden är försonande

När Paulus säger att man med bägaren och brödet ”förkunnar Herrens död”, handlar nattvarden också om försoning. Att äta brödet och dricka ur kalken är att träda in i förbund – både med Herren och med varandra. Att delta i nattvarden kan man säga är en omvändelsehandling: vi vänder oss till Kristus, bekänner vår synd och tar emot förlåtelse. Herrens bord är en plats där vi på nytt genom tron får erfara att Gud förlåter och tar emot oss av nåd. Men nattvarden är inte en ursäkt för att fortsätta leva i det vi vet är fel – det vore att missbruka gåvan.

Nattvarden har en särskild roll i den kristna gudstjänsten. Det är en stund då församlingen uttrycker att den hör ihop i Kristus. Då bekräftas att kristna är som en familj – och i en familj hör måltiden till. Paulus skriver: ”Alltså, […], när ni samlas för att äta, vänta då på varandra” (1 Kor 11:33). Vid Herrens bord görs ingen skillnad efter status, prestation eller andlig nivå. Man deltar inte för att man är ”värdig” i sig själv, utan för att alla får ta del av en och samma gåva: Jesu kropp och blod, givna för oss.

I Bibelns värld hade måltiden en viktig roll: den uttryckte gästfrihet, fred, förnyelse av förbund och återställda relationer. Genom att äta tillsammans visade man att man ville höra ihop. Vi ser det till exempel i måltiden vid stranden där Jesus återupprättar Petrus (Joh 21) och i liknelsen om den förlorade sonen, där den äldre brodern vägrar gå in i välkomstfesten och därmed säger nej till försoningen (Luk 15:11–32). På samma sätt är nattvarden en försoningsmåltid. Det är inte brödet och vinet som ting i sig som verkar automatiskt, utan det är Jesus själv som genom sin närvaro, sitt ord och vårt mottagande erbjuder förlåtelse och förnyelse.

Nattvarden är förväntande

I beskrivningen av nattvarden i 1 Korinthierbrevet 11:26 ger Paulus oss ett tredje perspektiv när han skriver: ”…tills dess han kommer”. Det gör Herrens måltid förväntande. Nattvarden ser fram emot Jesu återkomst. I den judiska pesach lever ett starkt messianskt hopp – längtan efter att en dag få fira en stor festmåltid i Guds närvaro. När Jesus mättade de fem tusen ville människorna göra honom till kung direkt (Joh 6:1–15), men tiden var ännu inte inne. Deras längtan efter Messias skulle få ett annat svar än de förväntade sig.

Jesus instiftar nattvarden också med tanke på hoppet om återförening. Det antyder han själv under den sista måltiden med lärjungarna, när han säger: ”För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike” (Luk 22:16; jfr Mark 14:25). Med andra ord: varje gång vi firar nattvard anar vi i förskott den stora fest som väntar när Guds rike är fullt ut uppenbarat – det som Nya testamentet också kallar bröllopsmåltiden (Matt 22:1–14; Luk 14:15–24).

Jesu sista måltid med sina lärjungar, när de firade pesach, fortsätter än i dag i nattvardsfirandet i den kristna gudstjänsten. Där förkunnas budskapet om försoning, men nattvarden stannar inte vid det förflutna. Precis som måltiden i det övre rummet inte tog slut när de gick ut till Getsemane, tar inte heller nattvarden slut i kyrkorummet. Den pekar framåt. Nattvarden är ett uttryck för förväntan och hopp om den stora måltiden i Guds närvaro – när Jesus kommer tillbaka och Gud slutligen gör allting nytt.

Så där har vi de tre F som beskriver den kristna nattvarden och hjälper oss att minnas nattvardens innebörd: den är förkunnande, försonande och förväntande. Skärtorsdagen under påskhelgen är den dag då kyrkan särskilt minns och firar att Jesus instiftade denna måltid – hoppets, förlåtelsens och gemenskapens måltid.