Stefan Ketriel Blad menar i ett debattinlägg i tidningen Dagen, publicerad 2007-06-07 (”Kyrkan har inte monopol på de judiska Skrifterna”) att även 1 Joh 5:7 skulle ha ändrats av kyrkan för att få det ”att passa in i sin nyskapade treenighetslära.” Om Blad menar att ursprungstexten, som ligger till grund för våra moderna översättningar av 1 Joh 5:7, har manipulerats för att ge stöd åt en lära konstruerad av kyrkan (inte av apostlarna), är det ett trick som inte har lurat modern textkritik.

Den engelska översättningen King James Version har följande ord efter “vittnar” i vers 7: “(7) … in heaven, the Father, the Word, and the Holy Ghost: and these three are one. (8) And there are three that bear witness in earth,… .” Det måste alltså vara detta som Blad syftar på. Orden läggs till av Textus Receptus (latin, ”den antagna texten”), som är namnet på 1550 års utgåva av grekiska Nt (producerad av Robert Stephanus i Paris) och 1633 utgåva av Elzevier (tryck i Nederländerna). Fram till 1800-talet var Textus Receptus den auktoritativa texten för Nt. Den engelska King James version från 1611 är baserad på Textus Receptus, men även The New King James Version från 1983 har samma bas och lägger därför till samma ord i 1 Joh 5:7–8. Från och med den svenska 1917 års kyrkobibel har man utgått från andra textkritiska utgåvor än Textus Receptus, vilket är förklaringen till att vers 7–8 i 1917 års kyrkobibel, Svenska Folkbibel och Bibel 2000 lyder helt kort: ”Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.”

Enligt Bruce M. Metzger finns det flera goda skäl att betrakta de tillagda orden i 1 Joh 5:7–8 som oäkta (alltså inte ursprungliga från aposteln Johannes penna). I sin A Textual Commentary on the New Greek New Testament (ss 715–717) ger han flera skäl till varför dessa ord inte hör hemma i Nya Testamentet. Jag väljer att endast här diskutera de externa bevisen:

(1) Texten saknas i alla kända grekiska manuskript, förutom i fyra (från 1000–1500-talet e Kr, varav två har orden skrivna i marginalen av en senare hand än den ursprungliga kompositionen). Dessa grekiska läsarter tycks vara översättningar av en sen reviderad latinsk Vulgata; (2) Texten citeras inte av någon av de grekiska kyrkofäderna, för om de hade känt till texten hade den säkerligen använts i de trinitariska kontroverserna; (3) Texten saknas i alla antika översättningsversioner utom i den latinska (men finns inte i tidiga versioner av gammallatinska översättningen och Vulgata). Första gången orden citeras som en del av 1 Johannes är i en latinsk avhandling från 300-talet e. Kr (Liber Apologeticus, ett arbete som tydligen betraktades som kättiskt). Antagligen uppstod orden som en kommentar när 1 Joh 5:7–8 i sin ursprungsversion uppfattades syfta på treenigheten (de tre vittnena: Anden, vattnet och blodet), en tolkning som först kan ha varit en marginalanteckning och sedan krupit in i texten. Under 400-talet citerades kommentaren av de latinska kyrkofäderna i Nordafrika och Italien som en del av det nytestamentliga brevet, och från 500-talet och framåt dyker den upp mer frekvent i gammallatinska och Vulgata manuskript. I dessa textvittnen varierar emellertid ordalydelsen.

En klar majoritet moderna textkritiker (de bibelforskar som arbetar med att etablera en auktoritativ ursprungstext för tolkning och översättning till moderna språk) är överens om att orden från Textus Receptus i 1 Joh 5:7–8 inte hör hemma i Nya testamentet, vilket framgår tydligt i moderna bibelöversättningar. Om det är sant att kyrkan medvetet skulle ha ändrat/lagt till ord i 1 Joh 5:7–8 för att ge stöd åt treenighetsläran, skedde det inte när Tertullianus (200-talet) och de kappadokiska fäderna (300-talet) skapade det trinitariska språkbruket. Det kan inte heller ha skett i och med formuleringen av treenighetsläran i Nicenska trosbekännelsen (325, 381 e Kr). Det är först på 400-500-talet som texten, som sannolikt var en kommentar, började uppfattas som en del av 1 Joh 5:7–8 i latinska översättningar av Nya testamentet. Att utvecklingen av treenighetsläran gick olika vägar efter att Nicenska trosbekännelsen formulerades är inte samma fråga som vad kan ha hänt med 1 Joh 5:7–8 när denna lära ursprungligen formulerades, dvs inget hände vad jag kan se med 1 Joh 5:7–8 vid den tidpunkten.

Jag delar Stefan Ketriel Blads passion för Bibelns ursprungstext, men utifrån tillgänglig fakta om 1 Joh 5:7–8 stämmer inte Blads påstående i detta fall. Hans argumentering blir istället ett tråkigt misskrediterande av kyrkans ambition på 200-300-talet att formulera den nytestamentliga läran om Guds treenighet för att skydda den rena läran mot olika villoläror. Min uppfattning, så långt jag kan se i detta fall, är att formulerandet inte handlar om att rensa bort det judiska i den unga kristendomen, utan att värna om den apostoliska undervisningen om gudomen.